I skuggan av Ereb Altor

Det var en vilsen skara som hade lytt Shaguls råd och förfärat backat ut ur gravkomplexet i Dymrabergen. Radagast som för första gången på flera veckor vaknat upp ur zombinets dåsighet hade lyckats greppa den uppståndnes berättelse samtidigt som han ännu var i svår chock över det faktum att den gamle vännen Frostmåne från HOXOH bara varit en ovetande dubblett av mannen i graven. Hans grubbel avbröts inte ens av det faktum att shagulitnoviserna utanför graven sett händelserna som utspelats och i panik flytt med sällskapets släde. De fritagna fångarna hade de lämnat vid gravöppningen och dessa såg nu förtvivlat på sina befriare. Hæjmir och Abenazer funderade först på att försöka hinna ikapp släden men insåg snart att detta var lönlöst då tjuvarna redan hunnit halvvägs till Gethornspasset och ens inte tycktes bekymra sig över Hæjmirs ilskna vrål över deras tilltag.

Steinar hade undertiden konstaterat att nästan all mat man fört med sig fanns i den nu stulna släden och att man snarast behövde finna ett sätt att återvända till Arhem. De fritagna från Järntornet hade redan börjat ta sin tillflykt till stenladan där det fanns halm att lägga de sjuka på. Steinar ansträngde sig för allt vad han var värd. Någonstans kände han att det fanns en lösning för hur de skulle bli räddade. Han tittade ner på amuletten som han fått av Perrima i shaguliternas sjukstuga precis innan hon försvunnit och plötsligt stod allt klart för honom. Perrima! Isjättarna!

Han såg sig hastigt om och fann Perrima liggande på en halmbädd, yrande och fortfarande med otäcka skador trots att de värsta blödningarna hade stoppats. Han vände sig om till den frånvarande Radagast och skakade liv i honom. ”Radagast – ni måste hjälpa Perrima! Hon är vår räddning härifrån!”. Kafrilerprästen såg plötsligt ut att vakna upp ur sitt slummer och utan att ge Steinar något svar gick han bort till den sårade isdruiden och började besvärja hennes sår. Det dröjde inte länge förrän hon återfick medvetandet och strax fick Steinar runt sin hals som gav henne tillbaka amuletten från isjättarna. Han förklarade hur hennes sång vid Kmordas kloster som lockat till sig isjättarna borde kunna rädda sällskapet från att frysa ihjäl och efter en kort förberedelse vandrade Perrima ut ur byggnaden och åkallade på nytt isjättarna med sin sång.

Några timmar förflöt och Hæjmir skulle just svära över den opålitliga locksången då kraftiga steg skakade marken. Två väldiga jättar kom strax strövlande genom Gethornspasset och Perrima presenterade dem som Thule och Basimor. Med jättarnas medhavda slädar tändes nytt hopp om att återvända till det krigshärjade Arhem och Hæjmirs trolovade Selisia i Bethra Zur. Så snart alla hade klättrat i slädarna och smort sig med den sista karsonoljan gav man sig iväg söderut och lämnade kratern med sin spruckna skorpa där klippan med Järntornet funnits några timmar tidigare.

Jättarna följde först spåren från släden med shaguliterna men när dessa vek av åt sydost bestämde man sig för att istället fortsätta sydväst, i riktning mot Arhem. Två nätter senare hade jättarna lyckats föra sällskapet till glaciärisens kant och satte ner slädarna nedanför den väldiga isryggen. Man tackade Thule och Basimor för att de båda hade räddat deras liv och begav sig sedan utsvultna i riktning mot staden.

Längs stigen möttes man av både soldater och civila på flykt undan övermakten. Dessa berättade hur Arhem fallit och hur de döda genom trolldom ställt sig upp ur sina gravar och spridit skräck omkring sig. Det verkade som hela den förbannad ön blivit förhäxad. När man någon timme senare närmade sig den brinnande staden såg man hur de döda, likt en mur av lump besatt av lemmar av surt gammalt virke hade omringat staden och hur ytterligare tusental kom marscherande över bergssluttningarna. Deras bleka ögon stirrade livlöst framför sig och deras vapen högg urskiljningslöst mot allt som kom i deras väg varpå man valde att hålla sig på säkert avstånd från förödelsen.

Hæjmir kunde urskilja hur en trupp av ännu levande kom springande från garnisonen på stadsberget. När dessa kom närmare såg man att det var Praanz da Kaelve, Nin Hallaska och några trakoriska officerer. Praanz informerade om hur Arhem gått förlorat och att man försökt evakuera så många av invånarna som möjligt till byn Bethra Zur. Praanz berättade också hur hans uppdrag nu var att säkra fånglägrets svaveltillgångar eftersom lasten såg ut att bli den sista inom överskådlig framtid. Hæjmir skakade direkt på huvudet och förklarade att hans son och de övriga måste sättas i säkerhet men efter att Praanz deklarerat svavellastens värde och köpslagit om sällskapets andel av vinsten, samt menat att han hade en plan för att kunna fly Marjura, så skickade man Steinar och Radagast att leda de övriga i säkerhet medan Hæjmir själv tillsammans med Melobin och Abenazer följde Praanz da Kaelve och hans män mot fånglägret.

Da Kaelve ville först lämna fångarna åt sitt öde men Melobin lyckades övertyga honom om att även dessa våldsverkare kunde vara till nytta för att lasta de tunga svaveltunnorna. När tunnorna till slut var lastade satte man kurs mot Bethra Zur dit man anlände följande morgon. Steinar, Radagast och övriga som sänts i förväg låg och sov men väcktes av Selisias glädjeskri som inte visste några gränser. Hon slängde sig handlöst i famnen på Hæjmir och kramade honom och deras son Ulvric som fortfarande inte sagt ett ljud sen han blivit befriad i Järntornet.

Skatterna från Blatifagus boning som man gömt undan i byn lastades på ytterligare en släde och medan trakorier och marjurer tog plats i ytterligare slädar förklarade Da Kaelve hur man skulle färdas mot hypererorderns munkkoloni på holmen Clusta Nova vid ostkusten. Rapporter om hur de vandöda crurerna undvikit att korsa vattendrag gav honom hopp om att munkkolonin skulle bistå med tillfällig säkerhet och vårkonvojen mot Arhem brukade dessutom göra en anhalt på ön vilket öppnade möjligheten för en vidare passage söderut.

Under ledning av Da Kaelve och Bethra Zurs rådherre Jölnir Isegård begav sig så småningom slädarna över den blåsiga glaciärisen och knappt en vecka senare anlände man utan missöden vid det vatten som delade Clusta Noba från resten av Marjura. Här möttes man av fler flyktingar från Marjuras övriga byar och gårdar som alla kunde förtälja sin beskärda del av crurernas förödelse. Ett större antal fiskebåtar från Clusta Noba transporterade de flyende över sundet från fastlandet och väl på andra sidan hyllades både Hæjmir och Steinar som hjältar såfort de fritagna fångarna i Järntornet spridit sina berättelser. Radagast däremot fick många hatiska blickar eftersom Arhems bybor ansåg att han hade haft samröre med shaguliterna i sjukstugan. Hæjmir lyckades lugna situationen genom att berätta hur Radagast blivit förd bakom ljuset och själv fallit offer för sektens experiment vilket gjorde byborna mer vänligt inställda och snart var prästen igång med att läka skadade från Arhem.

Clusta Noba tog under de närmaste dagarna emot fler flyktingar och sammanlagt rörde det sig om uppemot 800 personer som tagit tillflykten till ön. Flesta saknade var det efter slaget vid Arhem där endast några hundra av de sammanlagt över tusen byborna och soldaterna påträffats vid liv. Man befarade att de flesta mött en säker död vid crurernas anfall samt vid flykten över den kyliga glaciären.

Flera veckor senare, i början av våren och fateska månad rapporterade vaktposten hur en kolonn av skepp med trakorisk flagg siktats i riktning mot holmen. Vid konvojens ankomst förklarade Da Kaelve det dystra läget och beordrade att alla flyktingar på Clusta Noba skulle tas ombord. Efter en för det Trakoriska riket typisk förhandling gällande ekonomisk ersättning för att rädda de nödställda tröttnade Da Kaelve på sina giriga landsmän och slängde fram lejdebrev som gav honom rätt att ta kontroll över samtliga skepp i konvojen. Alla erbjöds plats på återresan över Norra Ishavet men hyperermunkarna valde trots allt att stanna kvar på holmen. Detsamma gällde Rurik och ett antal sammanbitna marjurer som svor att aldrig sätta sin fot på ockupationsmaktens marker i söder.

Följande eftermiddag stod skeppen redo för den långa återresan och även om matförrådet inte var välfyllt så räknade man med att klara resan genom ransonering. Radagast stod länge och blickade ut över den mulna horisonten där den taggiga ishavsön sakta försvann bortom vågorna. Han drog sig till minnes den morgon då de anlänt till ön. Sedan dess hade Morgain, Krilljon och även Dyrgil gått död till mötes och han var nu den ende överlevande. Hans tankar fortsatte sväva kring Shagul som visat sig vara vid liv, den återväckte Ottar och dennes demonsvärd Ebharing. Radagast insåg att det här var inte slutet på historien - äventyret hade bara börjat.

På andra sidan bron satt Hæjmir och väntade otåligt. Steinar hade lagt sig till rätta i släden medan han själv inte kunnat släppa Järntornet med blicken sedan han sett Abenazer och Melobin försvinna in genom de stora portarna på byggnadens framsida. Skymningen hade sedan länge blivit kväll och Hæjmir såg i mörkret inte längre horndemonerna som tidigare kretsat runt Järntornet utan bara templets siluett som lystes upp av det eldflammande skenet från lavaskorpan nedanför.

Nu satt han som bäst och funderade på om Abenazer och Melobin redan från start blivit påkomna och nu spenderade sina sista timmar i tornets fängelsehålor när Steinar vaknade till. Den nyvakne såg sig omkring och undrade först vart han befann sig innan han mindes och drog en tung suck.

Hæjmir som aldrig varit speciellt förtjust i den pladdrande ynglingen kände sig mer och mer pressad i situationen. Skulle han sitta här i stenladan och lyssna på Steinars gnäll om farorna med uppdraget medans hans son fanns några hundra meter bort och behövde räddas?

”Jag går in!” sade han med bestämd röst varpå Steinar såg oroligt på honom. ”In? Är ni galen? Jag skulle snarare föreslå att vi insåg våra begränsningar och genast flydde fältet! ”. ”Du gör som du vill” svarade Hæjmir samtidigt som han inspekterade sina vapen och utrustning. ”Jag tror det går att ta sig fram under gångbron som tillsammans med mörkret ger skapligt skydd. Dessutom borde skorpans yta vara tillräckligt tjock där för att inte rasa igenom”.

Steinar skakade på huvudet men insåg sig samtidigt ha ont om valmöjligheter för att slippa vara ensam. Han följde motvilligt efter Hæjmir nerför slänten mot den stelnade vulkanskorpan. Precis som Hæjmir anat så var ytan tillräckligt tjock under bron och man smög därmed från pelare till pelare ända tills man slutligen nådde fram till klippan med Järntornet.

Efter en ansträngande klättring hade Hæjmir lyckats nå klipphyllan där den katedralliknande byggnaden var uppförd. Steinar som aldrig sett anledning till att lära sig klättra i sitt tidigare bekymmerslösa liv fick istället hissas upp med rep och de båda kikade nu ut över gårdsplanen. Plötsligt slog ett litet bylte ner i marken precis bredvid den uppskrämde Steinar som oroat kikade upp. Till sin glädje såg man att föremålet kommit från husets vänstra balkong där Melobin och den förklädde Abenazer såg ner på dem. Abenazer gjorde tecken åt männen på gårdsplanen att hålla sig lugna innan han åter försvann in i byggnaden men Steinar pekade istället på en smal gång vid sidan av byggnaden som de båda bestämde sig för att utforska.

Inne i Järntornet hade Abenazer och Melobin precis lämnat balkongen. De hade i sista sekunden bestämt sig för att signalera åt sina vänner på andra sidan bron innan de begav sig djupare in i templets inre och kände nu lugn över att Hæjmir och Steinar klarat sig från att bli upptäckta. Man återvände nerför trappan till avsatsen med de beväpnade noviserna och gick med bestämda steg in genom dubbeldörren för vilken de båda verkade hålla vakt. Bakom dörren fann man en osmyckad korridor som gjorde en böj och slutade vid en mörk metallglänsande dörr.

Melobin öppnade dörren och lät Abenazer träda in i rummet som var till formen åttakantigt. På ett upphöjt podium stod ett massivt bord med femton stolar där shaguliternas prior Grafficanus Majus - en figur i violett dräkt och svampformad hatt just vänt sig om mot dem. Shagulitens ansiktsdrag hade flutit ut till en grotesk mossgrön mask och huden var sprucken som åldrig bark. Han pekade hotfullt mot Melobin med sin kloförsedda metallstav och med telepati frågade han varför en avhoppare som honom själv hade återvänt till shaguliternas tempel. Melobin förklarade kort hur han blivit övertalad av Malek Mangus och syftade till den förklädde Abenazer som samtidigt gjorde en lätt bugande hälsning till priorn.

Priorn vände blicken mot Malek Mangus och sade helt oväntat: ”Men ni är ju inte Malek Mangus” varpå en annan grönhudad shagulit strax dök upp genom en sidodörr. Abenazer gjorde ett hastigt utfall mot priorn och lyckades med ett obeväpnat stridskast slita staven hur händerna på honom. Han skulle precis backa undan när han till sin fasa märkte hur stavens klo rörde på sig. I panik kastade han ifrån sig staven på golvet varpå Melobin kastade sig ner för att plocka upp den. Priorn gjorde en gest och plötsligt märkte Melobin hur allting runt omkring honom rörde sig väldigt hastigt och i nästa sekund gav golvet under honom vika och han föll ner i mörkret. Abenazer har undertiden gjort sig redo att anfalla Priorn igen men backade istället ur rummet då hur denne hade upplösts i en grön slemmig pöl på golvet. Den kvarvarande shaguliten följde med ett otäckt lugn den flyende Abenazer i riktning mot den stora hallen.

Undertiden hade Hæjmir och Steinar nått fram till en järnbeslagen sidoport i slutet på den sluttande gången. Hæjmir beslutade sig för att knacka på och några sekunder senare öppnades dörren av shagulitprästinnan Listeria från sjukstugan i Arhem. Hon såg chockad ut över att se männen och när Hæjmir frågade efter sin son så släpptes de in. ”Försök att vara tysta, jag ska hjälpa er att finna pojken” viskade hon och öppnade en tjock trädörr längre ner i korridoren innanför. Man befann sig nu i Järntornets fängelsehålor och bakom gallret i den närmsta cellen hördes barngråt i mörkret.

”Ulvric!” ropade Hæjmir och slet tag i shagulitprästinnans nycklar för att snabbare öppna celldörren. På golvet i cellen satt fem förskräckta barn hopkurade utan att våga möta Hæjmir med blicken. ”Var är Ulvric?” vrålade han varpå Listeria blev mörk i blicken och väste ”Jag sa ju åt er att vara tyst!” samtidigt som hon besvärjde bort Hæjmirs syn. ”Steinar! Jag är blind! Hugg ner häxan!” skrek Hæjmir varpå den annars klenmodige ynglingen fick något hysteriskt i blicken och rusade med dragen kroksabel till undsättning. Listeria hann knappt uppfatta Steinars häftiga angrepp innan sabeln borrade sig så djupt i hennes rygg att den närapå delade kroppen. Strax återfick Hæjmir synen och kunde till sin förvåning se hur Steinar dräpt kvinnan även om han verkade påtagligt omtumlad efter attacken. Hæjmir vände sig mot barnen på cellgolvet. ”Är någon av er Ulvric?” frågade han dem med ett lugnare tonläge varpå en av ungarna snyftade fram ”De gröna tog honom för en stund sedan”.

Steinar sökte igenom övriga fängelsehålor och fann en större cell med fem av de bortförda männen och kvinnor från sjukstugan i Arhem. I tre mindre celler fann han den trakoriske officeren Hons Lejfholt, Hildurs försvunne son Rurik Ornetand samt den vimmelkantige Melobin som fallit ner från våningen ovanför.

Hæjmir gav Hons ett kortsvärd och tillsammans genomsökte de dörrarna i korridoren som förutom ett förvaringsrum för döda kroppar var en trappa uppåt samt en trappa till ett nedre källarplan. Det bestämdes snabbt att man skulle dela på sig medan fångarna tryggast fick stannar kvar i den olåsta fängelsehålan.

Steinar och Hons följde trappan uppåt och kom ut genom en lönndörr i den korridor från vilken Abenazer just flytt undan den hånleende shaguliten från det åttakantiga rummet. I korridorens ena ände såg de ryggen på shaguliten stående vänd mot Abenazer som nu kommit ut i den stora hallen.

Utan förvarning stormade Steinar och Hons fram mot shaguliten som nedgjordes med några kraftiga hugg i ryggtavlan. Abenazer hade fullt upp med de två noviserna uppe på avsatsen och kastade vassa projektiler mot dem vilket gjorde det lätt för Steinar och Hons att även göra processen kort med dessa. I sitt sista kraftfulla hugg förlorade Steinar plötsligt medvetandet och föll handlöst till marken. Hons försökte få liv i honom utan att lyckas och bar då ner honom genom lönndörren medan Abenazer smög sig ner till källarplanet där Radagast hölls fången. Efter att ha smugit sig på novisen som bevakat Radagast och skurit av honom halsen ledde han även med sig den likgiltige Radagast ner i lönngången.

Hæjmir och Melobin har samtidigt kommit ner för trappan som slutar i ett källarplan. Planet utgjorde av ett oregelbundet system låga bågformade källarvalv med många pelare nedstuckna i golvet som var täckt av svart sand. När Hæjmir tänt en fackla kunde man förutom sju dörrar även se ett stort järngaller i ett av de bortre hörnen där barngråt hördes. Hæjmir kikade ner i hopp om att finna sin son men blev istället paralyserad av skräck över den fasansfulla varelse som där satt instängd. Efter att Melobin lyckats dra honom därifrån började man genomsöka salens dörrar. Bakom den första dubbeldörren fann man en smal golvhylla där en shagulit reglerade kedjorna för tre fångar som hängde delvis nedsänkta i vattnet med grodliknande djur fastsugna i klungor på offrens kroppar. Hæjmir högg skoningslöst ner den förvånade shaguliten medan Melobin lyckades rädda de kedjade fångarna och sände dem upp till de övriga som fortfarande hölls gömda i fångcellen.

I nästa rum fann man ett mindre klipputrymme fyllt med halmknippen. Melobin tyckte sig se hur det glittrade svagt av silver i halmen och efter att ha grävt sig fram fann man vid bortre väggen ett lågt altare med ett silverstäd på. Melobin som var fylld av hat mot shaguliterna ville genast starta mekanismen och förstöra Järntornet men hejdades av Hæjmir som påminde om att man först måste finna Ulvric och fortsatte därför sökandet vid nästa dörr. Dörren var låst men genom en lucka i dörren kunde man ändå konstatera att rummet var tomt.

Man fortsatte nu till en celldörr där en vitskimrande gestalt framträdde och befallde monotont männen att ”ge honom den gröne” vad de än frågade honom.  Med oro över att inte hinna fram till Ulvric i tid begav man sig in genom nästa dörr som spärrades av en olåst gallergrind mot ett rum som förutom ett kvarglömt benrangel inte innehöll någonting. Innanför den näst sista dörren fann man ett gallerförsett mörkt rum där levande varelser rörde sig i dunklet. När Hæjmir förde sin fackla närmare gallret hördes klagande röster som bedjande att man skulle släcka ljuset. Chockade kunde man nu urskilja fem nakna och utmärglade människor vars kroppar täcktes av gröna svulster. I vredesmod lämnade Hæjmir och Melobin rummet efter att de arma fångarna förklarat att deras räddning var förbi men att man önskade hämnd på shaguliterna.

Just som man stängt dörren bakom sig hördes steg i trappan varpå Abenazer och Hons kom ner. Hæjmir, Melobin och Hons öppnade den sista dörren och fann där en korridor med ytterligare tre dörrar. Ilsknare än någonsin slet Hæjmir upp den högra dörren och fann ett rum med kväljande stank av lik och kemikalier. I ett stenkar fyllt med brun grumlig vätska låg ett lik nedtryckt under ett bronsgaller och på en mörkfläckad arbetsbänk låg något som kunde gissas vara likets inälvor. Hæjmir rusade vidare till nästa dörr utan att invänta de övriga eftersom han kände hur tiden började rinna ut. I ett trattformat rum med rader av träbänkar stod glasburkar med konserverade och anatomiskt avvikande likdelar.

Utan att genomsöka rummet ytterligare återvände han till Melobin och Hons som just var beredda att gå in i den sista av korridorens dörrar därifrån man just hört ångestfyllda kvinnoskrik. I ljuset av några upptända fyrfat kunde skymtas en stenbänk på vilken isdruiden Perrima låg livlös och fastkedjad. Över hennes nakna och svårt sargade kropp lutade sig tre figurer som fascinerat fortsatte bearbeta kroppen med otrevliga redskap och blodiga knivar.Hæjmir greps av obeskrivligt raseri och stormade fram mot shaguliterna som helt överrumplades. När Hons och Melobin väl hann fram hade redan den förste shaguliten mist livet. En annan lyckades med sina klor riva upp ett djupt sår i magen på Melobin men fick till svar en dödlig svärdsving och snart hade man även lyckats dräpa den siste shaguliten i rummet. Melobin undersökte Perrima och märkte att hon fortfarande levde. Han förband hennes värst blödande sår och efter att ha lossat kedjorna svepte han in henne i ett skynke samtidigt som Hæjmir fick syn på dörren till en fångcell bakom stenbordet. Han slet upp dörren och fann en liten pojke vänd med ansiktet in mot väggen. ”Ulvric min son! Det är över nu!” sade han försiktigt samtidigt som han lyfte upp den apatiske och skälvande pojken.

Plötsligt skälvde hela rummet till och när man rusade bort mot silverstädet så mötte man Abenazer som just dragit igång förstörelsemekanismen. Hæjmir blev åter ursinnig men eftersom tiden nu var knapp lät man ilskan förgås och begav sig istället uppför trappan samtidigt som källarvalven bakom dem började falla samman. Vid trappans krön mötte man Rurik och de övriga fångarna som också känt skalvet. Man hjälptes åt att bära Steinar och leda Radagast samtidigt som alla flydde mot vagnen på gårdsplanen. Hela vulkankratern hade fyllts av ett mullrande ljud från den skakande mittklippan och just som man lyft upp vagnen på bron slogs Järntornets väldiga portar upp på vid gavel och ett tjugotal shaguliter stormade ut ledda av patriarken Gobrugda som Abenazer och Melobin mött när de först anlände.

Vagnen rullade i hög fart över bron med fritagna fångar och shaguliter hack i häl. Några av fångarna klarade inte att hålla balansen och störtade skoningslöst ner i avgrunden medan Hæjmir spände bågen för att reducera antalet shaguliter. Ett ilsket skri hördes plötsligt från luften och innan man hann reagera hade en av horndemonerna slitit tag i ett av barnen som satt på vagnen. Till sin förfäran såg man hur odjuret malde ner det vilt tjutande offret med sina vassa tänder så blodet regnade över folket på bron.

Bakom sig såg man nu hur klippan med Järntornet rämnade ner i vulkanens innanmäte samtidigt som skakningarna gjorde att bron från klippan började falla sönder. Väl i säkerhet vid det motsatta brofästet sprang Melobin och hämtade fram oxen och släden. Man lastar ombord barn och vuxna samtidigt som Hæjmir och Hons sköt tillbaka vagnen på bron som hinder för shaguliterna. Släden gav sig iväg med alla överlevande ombord och bakom sig såg man hur många av shaguliterna gick en säker död till mötes på den rasande bron även om ett mindre antal envetet fortsatte förfölja släden.

På säkert avstånd från förföljarna började man äntligen pusta ut och skulle precis korsa Gethornspasset när man såg en välbekant man med kloförsedd stav stå mitt i slädspåret. Vid sidorna om honom stod ytterligare några grönhudade män och deras horndemoner. Priorn gjorde en gest som genast fick oxen att stanna släden och paralyserat stirra framför sig. Melobin steg genast ur släden och rådde de övriga att göra samma sak efter att på telepatisk väg blivit hotad att annars få sitt hjärta utslitet ur kroppen. Hæjmir och Abenazer följde inte Melobins goda råd utan anföll priorn med projektiler vilka inte tycktes ha någon märkbar effekt. Istället blev de paralyserade av priorns anhängare samtidigt som Gobrugda och hans män kom ikapp släden.

Sällskapet bands och fördes åter tillbaka till brofästet och Shaguls grav där den ursinnige priorn menade att de skulle gå en plågsam död till mötes som straff för att de ödelagt sektens tempel. Hæjmir försökte tala med priorn och få honom att åtminstone släppa hans son och de andra barnen men istället hånlog priorn och lovade att låta Hæjmir bevittna hur sonen skulle offras på plågsamt möjligaste sätt av priorn själv.

Väl tillbaka vid stenladan och Shaguls grav uppstod förvirring. De väldiga portarna som slöt frid kring graven stod på glänt. Melobin började genast predika om att detta var shaguliternas straff för att de letts bort från den sanna läran. ”Tystnad!” vrålade den uppretade priorn och gick undan för att samtala privat med sin andreman Gobrugda.

Efter några minuters rådslag beordrade priorn att offerriten skulle bli desto mer stämningsfull inne i sektmästarens öppnade grav. Han pekade med den kloförsedda staven på Hæjmir, Ulvric, Melobin, Radagast, Abenazer och den vakna men omtumlade Steinar medans övriga fångar skulle vaktas av noviserna på gravens utsida.

Sällskapet fördes in i den väldiga gravkryptan som Steinar berättade att han sett i sin mardröm på väg till kmordaklostret några månader tidigare. I det skumma ljuset från de gläntande portarna såg man hur kammarens golv var strött med sönderrivna böcker, trasiga smycken, tygtrasor, krukskärvor och annan bråte. I en sidosal stod ett långt stenbord och i en annan stod en vackert snidad bädd där kroppen av en uråldrig kvinna låg i famnen på den försvunna Didra. Didra reagerade inte ens på sällskapets ankomst utan snyftade bara och strök sin hand över den döda kvinnans huvud.

Plötsligt märkte man hur en gestalt, klädd i kåpa, rörde sig i kammarens mörka skuggor och priorn riktade instinktivt sin stav mot inkräktaren och beskyllde denne för gravskändning. När gestalten strax därpå trädde fram och sänkte huvan för att tillkännage sig, föll priorn gråtande på knä och bad om förlåtelse medan Gobrugda tog tillfället i akt att proklamera frälsaren Shaguls återuppståndelse från de döda. Alla shaguliter föll genast på knä samtidigt som Hæjmir och Melobin kunde urskilja hur den drogade Radagast trots sitt dunkla sinne såg märkbart chockad ut som om han sett något ofattbart.

När högaktningsbevisen var över försökte den darrige priorn återta sin vacklande ställning och visade upp de blodsoffer man medtagit som gåva. Shagul såg ointresserat på fångarna och klippte av priorns hyllningstal  genom att sammanfatta framtidsutsikterna. ”Tiden är nu kommen för er upplysta att precis som mig själv nå Döds Ände och för oss gemensamt att skapa herravälde över alla folk”. Han bjöd därpå in shaguliterna till stenbordet där bägare snabbt ställdes i ordning för att med en skål hylla Shagul och i hans ära dricka det livselixir som skulle göra dem alla odödliga.

När siste shaguliten tömt sin bägare såg alla lite förvånat på varandra. Förväntningarna om att känna flödande energi och svallande kraft förbyttes mot en uttryckt besvikelse varpå man kunde skymta ett hånfullt flin över Shaguls läppar samtidigt som några av shaguliterna kring bordet började hosta kraftigt. Strax började samtliga hosta och Shagul själv fnissade hysteriskt åt det blod han fått upp innan han föll till marken i kraftiga spasmer. De förgiftade lärljungarna gjorde honom snart sällskap och snart låg de alla döda på golvet och det blev stilla i graven.

Det fängslade sällskapet stod storögda kvar och försökte smälta vad de just bevittnat. Vad hade egentligen hänt och varför hade den galne Shagul låtit både sig själv och sin sekt gå hädan? Abenazer lyckades tillslut ta sig loss från repet och hjälpte till att frigöra övriga. Man bestämde sig för att släpa ut de döda sektmedlemmarna och sänka deras kroppar i vulkanen just som porten slog igen och innan man hunnit vänja sig vid kammarens svaga sken hördes återigen rösten av Shagul från skuggorna samtidigt som en identisk kopia av honom gjorde sig synlig.

Inte så fort kära vänner. Er har jag ännu något att säga…

Först vill jag tacka er för att ni hjälpt mig att säkra min makt. Genom att föra med er den Cruriska dolken till Marjura, väcka deras konung och ge honom Ebharing har ni alla spelat mig i händerna. Speciellt du Abenazer, eller skall jag säga "Tobik" av strimmiga grodans dunkla syskon som genom ditt gästspel undanröjde både kmordas druider och den misstänksamme gamle fogden i Arhem för att kunna skylla detta på min överflödiga sekt som vi nu tillsammans hjälpts åt att utplåna.

Nåja, de förtjänade nog trots allt sitt öde efter alla dessa år av fasansfulla experiment utan att för den sakens skull komma närmare gåtan om livet och döden.

Till skillnad från mig själv – Shagul – den man som slutligen besegrade döden.

Jag lyckades till skillnad från mina onyttiga lärljungar här på golvet välja en stig bortom livets och naturens veka skola, en stig så kraftfull att de tragiska gamla åldermännen vid Sfärernas centrum skulle bli nattsvarta från avund över de krafter jag nu besitter.

Ni förstår, i gamla tider var magi en ny och obeprövad konst som lockade många i fördärvet med drömmar om makt och evigt liv. Då utforskade hemligthetsfulla män tillvarons dolda krafter och sökte allt djupare så att mörkermakter ofta väcktes och kunde ödelägga hela städer över en natt. På Marjuras nordvästra kustland, i den trakt som på den tiden hette Cruri bodde ett grymt och stolt folk med gränslös makthunger. Deras största skapelse var kungasvärdet Ebharing. Ritualerna vid svärdets tillkomst krävde enorma ansträngningar av det primitiva folket och man offrade tre häxmästare och vapensmeden för att genomdriva skapelsen. Först då den allra sista besvärjelsen förklingade insåg man att Ebharing till stor del skapat sig själv, att människorna bra bistått som barnmorskor vid en svår förlossning.

En kort tid därfefter avrättade den dåvarande konungen personligen alla som haft del i processen och det ryktades i lönndom att varelsen i svärdet sedan den dagen var landets härskare.

Konungen och hans folk stod mindre än andra ut med tanken på sin bortgång och började frenetiskt söka vägen till evigt liv. Med sin skapelse jordblodskällan lyckades de slutligen hitta lösningen men drog samtidigt gudarnas förbannelse över sig så inga barn längre föddes i Cruri. Sakta men säkert dog Crurernas släkte ut efter att även jordblodskällan sinat.

Då rikets vise män kände slutet nalkas sökte de upp sin kung vars namn var Ottar och häxmästarinnan Månvind siade hur man måste övervintra medan förbannelsens onda vind drog förbi. Spådomen förutsade att med hjälp av magiska ritualer så skulle kungadömet Cruri en gång återuppstå. Allt med hjälp av en dolk - den dolk ni nu bär med er.

Min avbild, den sköre Mäster Frostmåne, fann profetian om Cruri i skrifter hämtade ur profeten Golabagas grav. Jag begav mig då tillsammans med mina lärljungar till Marjura för att finna jordblodskällan och Ebharing men förbannelsen hindrade mitt sökande. Döm om min förargelse då jag från stjärnkartorna kunde beräkna att min egen levnad lagts femtio år för tidigt. Jag beslutade därför att vänta och stängde in mig i min grav tillsammans med kvinnan ni mött - furstessan Elmesus Damagi av Krimbydh.

Att den eländige Frostmåne i feghet avslutade sitt liv och på så vis flydde undan vårt gemensamt ämnade öde gjorde mig först ursinnig men eftersom ni tack o lov inte följde den gamle dårens råd att glömma historien så löste sig allt ändå. Är det inte underbart ironiskt att en grupp enkla män som er själva visade mig större trohet än min egen avbild…

Snart anländer Ottar så ge er nu genast av härifrån och berätta för världen om Cruris grymhet. Se även till att folk lämnar Marjura. Den här ön tillhör nu Kung Ottar och mig, hans rådgivare Shagul! Det vi har att uträtta angår ingen levande.

Redan samma dag avreste Hæjmir, Abenazer och Melobin med släden mot Arhem. Melobin, som var den ende utom shaguliterna själva som kände vägen till shaguliternas högborg - Järntornet, förklarade att han endast visste vägen och dess riktmärken med utgångspunkt från Arhem och trots att man inte var förtjusta i tanken på att återvända så var man även tvungna att proviantera inför färden mot shagulitfästet i norr. Under slädfärden nedför bergsstigen från Bethra Zur berättade Melobin mer om shaguliterna som i grunden var en vetenskaplig rörelse som avancerat inom kroppskontroll och symbiotiska experiment. Med tiden hade man fallit bort från den i grunden goda läran och i sin förödande hunger på odödlighet tillfört mörka anatomiska studier, ondskefulla psykiska experiment och dimensionsvandring där man i jakten på mäktiga bundsförvanter funnit horndemonerna som blivit sektens fruktade husdjur.

På beskrivningen av varelsen insåg Hæjmir och Abenazer att det var en horndemon som slukat och fört Radagast till Järntornet samt att shaguliterna och deras husdjur troligtvis även låg bakom Didras och många andras försvinnanden.

Melobin fortsatte genomgången av sekten och förklarade att medlemmarna graderades enligt en inbördes rangordning. Han hade själv varit novis som var den lägsta nivån och som följdes av huligan, mogul, columna och patriarken - sektens högsta ämbete. Patriarktiteln delades av shaguliternas prior - Grafficanus Majus och dennes andreman Gobrugda som var de enda två medlemmarna som mött sektens grundare Shagul. Totalt hade Melobin uppfattat ett trettiotal medlemmar av sekten på Marjura och utöver dem ett antal celler spridda över de trakoriska öarna. Mest uppmärksammad av dessa var sektens filial i Tricilve där man, enligt Malek Mangus, nyttjat politisk infiltration och snärjt självaste drottningen som sin beskyddare.

Mörkret hade åter sänkt sig över ön när släden nådde utkanten av Arhem. Eftersom både Moggers och Shakellos handelshus stängt för kvällen bestämde man sig för att uppsöka de nyblivna änkan Ornetand och berätta hur Hildur mött döden i kvicksilvergruvan. Morgonen därpå begav sig Melobin och Abenazer till Moggers och inhandlade färdkost, ved, karsonolja och annan nödvändig utrustning för resan.  Hæjmir sökte undertiden upp Steinar som övertalades att följa med, kanske mest eftersom Hæjmir valt att undanhålla väl valda delar om shaguliternas antal och blodtörstighet för den lite godtrogne medresenären.

Som sista anhalt innan färden hade man bestämt sig för att besöka Malek Mangus residens i Arhem för att försöka finna shagulitklädnader och med dessa eventuellt kunna bluffa sig in i Järntornet. En trakorisk soldat höll vakt utanför den uppbrutna husporten och gjorde en hälsning åt Hæjmir eftersom de mötts under Malek Mangus gripande några dagar tidigare. Soldaten förklarade att Praanz da Kaelve sökt Hæjmir och bad honom därför uppsöka storhirden efter besöket i villan. Efter att ha försett sig med kläddräkter från shagulitens klädkammare begav sig Hæjmir och Steinar till Praanz da Kaelve som tog emot dem på garnisonen. Da Kaelve, som såg bekymrad ut, berättade att staden för några dagar sedan fått en varning från kvicksilvergruvan om att draken var på krigsstigen men att anfall mot staden tack o lov hittills uteblivit. Hæjmir bet sig i läppen och gjorde sitt bästa för att se förvånad ut medan Da Kaelve fortsatte.

Transporten av Malek Mangus ut till Galbalonen i fjorden gick on intet eftersom den fängslade shaguliten lyckats tippa roddbåten över kant. Vakter från de närliggande båtarna hade snabbt kommit till undsättning men trots att man lyckats rädda övriga besättningen fanns Malek Mangus ej att finna trots att man bevakade vattenytan under knappt en timmes tid. Da Kaelve menade att den tungt kedjade fången antagligen drunknat och förts ut i havet med undervattensströmmar vilket den misstänksamme Hæjmir ställde sig ytterst tveksam till.

Strax knackade det på dörren och officeren Miglod Hamre steg in för att avlägga rapport. Det visade sig att några marjuriska fiskare funnit ett föremål av intresse i vattenbrynet alldeles nära den plats där Malek Mangus försvann. Migold kastade fram den vita benmasken som tidigare tillhört Malek Mangus på skrivbänken varpå Da Kaelve bestämde sig för att avskriva fången som död eftersom ingen människa enligt honom kunde överleva utan luft så länge och med tanke på sitt skräckinjagande anlete knappast frivilligt lämnat ifrån sig sitt ansiktsskydd. På Hæjmirs begäran att behålla benmasken svarade Da Kaelve att han inte såg vad ett sådant föremål kunde ge honom för glädje men att han för all del kunde behålla den som ett olustigt minne.

När Hæjmir och Steinar återvände till värdshuset hade Abenazer och Melobin nästan stuvat klart släden. Utan fler dröjesmål satte sig alla tillrätta i vagnen och Hæjmir grep tyglarna samtidigt som Melobin visade vägen genom det öppna snölandskapet i nordost där en svag bris letade sig fram och lät pudersnön virvla upp mot den halvklara himlen. Hæjmir lyckades få syn på ett närgånget vildfår som han med lätthet fällde med sin båge. ”Alltid bra med lite reserver” ursäktade han sig även om de andra förstod att det var till lika del av jaktnöjet som vildfåret nu blivit en del av provianten.

Efter att Karsonoxen med sina kraftiga klor släpat släden uppför glaciärkanten kunde resenärerna blicka ut över svaveldalen där ett hundratal figurer sakta kom marscherande över de västra bergssluttningarna i riktning mot Arhem. Detta var med all säkerhet den framryckande hären av döda vars höga skrin ekade mellan bergen och sände kalla kårar genom sällskapet. Hæjmir beordrade att man genast skulle fortsätta mot Kmordaklostret som var färdens första hållpunkt och dit man beräknades anlända under morgondagen. Färden fortsatte resten av dagen över det gigantiska och sammanhängande istäcket och solen hade nästan gått ner när Steinar plötsligt stelnade till och pekade mot två avlånga snöhögar en bit framför dem. Hæjmir drog instinktivt sin båge och bad Abenazer undersöka högarna som visade sig innehålla två gamla från sjukstugan som troligtvis lämnats kvar på isen av shaguliterna när de svimmat från den ansträngande färden.

Efter en kylig natt på glaciären fortsatte man nästa morgon mot klostret på berget Biletand. Molnen från gårdagen hade försvunnit och resan kändes nästan behaglig i solskenet när man färdades uppför bergsstigen som sent på eftermiddagen ledde fram till klostret.

I klosterbyggnaden fann man att shaguliterna och deras fångar måste lämnat platsen samma morgon eftersom det fortfarande fanns glöd kvar i eldstaden. En kvinna med en kniv i ryggen och med ett stelfruset spädbarn i famnen vittnade återigen om sektmedlemmarnas känslokyla och Hæjmir bestämde sig för att låta begrava de båda på platsen efter att offren tvättats av i klostrets heliga källa. Det soliga vädret bestod kommande morgon och strax innan avfärd kom Melobin med vitmossa han funnit i druidernas förråd. Denna mossa skulle fungera utmärkt att elda med förklarade han och visade även upp en flaska karsonolja som han hittat. Abenazer och Hæjmir hade undertiden varit uppe i klostrets utkikstorn och med hjälp av en kikare observerat shaguliternas vandringståg långt borta på glaciären nedanför. Man hade även sett konturerna av Arhem i sydväst men man kunde inte urskilja vad som utspelade sig där, bara att staden tillsvidare stod kvar.

Efter många timmars vandring i solskenet över den vindlande glaciären fann man ännu ett offer för shaguliternas grymhet. En barnkropp av en flicka som med största säkerhet frusit ihjäl under färden låg genomfrusen och stirrande upp i den klarblå himlen. Hæjmir greps av raseri och svor att hämnas på shaguliterna samtidigt som han tackade gudarna för att barnet inte var Ulvric. Framåt kvällen övernattade man återigen ute på den kyliga glaciärslätten och märkte då hur man börjat se suddigt eftersom ögonen tagit stryk av det starka och reflekterande solskenet.

Det hade hunnit bli den förste i gyrsag, årets andra månad, när man under eftermiddagen nästföljande dag nådde fram till Dymramassivet vars bergstoppar stack upp som en ilsken rovdjurskäft från glaciärkanten. Alldeles bakom sällskapet hade vädret slagit om och en enorm snöstorm var snart över dem. Den skarpsynte Abenazer lyckades urskilja en grottöppning i en närliggande bergskam och efter att man skyndat sig i skydd såg shamash-prästen över de blåmärken och rivsår han fått när han slitit med sig dragdjuret fram till grottan. Det dåliga vädret höll i sig resten av dagen och Hæjmir kunde inte låta bli att undra om shaguliterna och deras fångar strukit med i ovädret. Samma kväll bestämde man även planen för själva intrånget. Abenazer skulle klä ut sig till Malek Mangus och Melobin skulle följa med som hans följeslagare medan Hæjmir och Steinar skulle hålla sig gömda i släden.

Utvilade och någorlunda varma efter elden och grottans skydd färdades man vidare mellan bergspassen med den utklädde Abenazer vid tyglarna. Dagen hade sedan länge nått sin mitt när Melobin till sist pekade på två spetsiga klippor som lutade in mot varandra i toppen. ”Gethornspasset! Vi har anlänt!” viskade han. Släden fortsatte uppför den branta stigen och genom passets smala passage. Innanför passet öppnade sig en cirkelrund dalsänka vars plana yta låg ett hundratal meter nedanför passet. Kratern var över en halv kilometer bred och i dess mitt reste sig en hög, mörk klippa med en katedralliknande byggnad på toppen där bevingade varelser cirklade runt byggnadens torn och som Morgain kunnat intyga var den plats som han drömt mardrömmar om dagarna före sin död. ”Horndemoner” sade Melobin tyst med fruktan i rösten.

I kraterns norra del glimmade flammor till med jämna mellanrum vilket varnade för att kratern på ingalunda sätt var ofarlig. Från klippan med byggnaden spände en lång bro med smäckra valv högt ovanför kraterytan. Vid brons ände kunde man skymta en övergiven stenbyggnad dit man nu styrde släden. Sällskapet kunde nu höra ljudet av vanvettiga skrik eka svagt över slätten och väl framme vid byggnaden nära brofästet, som visade sig vara en stenlada, motade man in karsonoxen och släden. Vid sidan av byggnaden såg man nu två stora portar i bergssidan och Melobin förklarade att graven tydligen var tillägnad sektens grundare Shagul som varit död sedan många år.

Man gick tystlåtna igenom planen för fritagningen. Prioritet var att finna Radagast och Hæjmirs son och frita dessa om de fortfarande var vid liv. Kunde man dessutom sänka Järntornet och shaguliterna i vulkanen med hjälp av dvärgarnas ritningar samt rädda de sjuka från Arhem så var även detta önskvärt. Efter avslutad diskussion och diverse lyckönskningar från Hæjmir och Steinar begav sig Abenazer och Melobin ut på den smala gångbron som trots sina 30 meter ovanför ytan saknade räcken. Efter ett mindre antal stopp där Melobin fått svindel kom man slutligen fram till en hög olåst gallergrind som stängde passagen mellan två klippstoder. De båda männen vandrade in på gårdsplanen där en kärra, utformad för att passa på gångbron stod närmaste grindarna. Breda trappor ledde upp mot kortändan på katedralen och vid trappornas övre ände fanns en stor dubbelport med en jättelik dörrkläpp. Utan att tveka stegade Abenazer upp till portarna och knackade högt och ljudligt med dörrkläppen.

Sekunderna kändes som en evighet och den förklädde Abenazer skulle just knacka igen när dörren öppnades med ett dovt knarrande och en man iklädd kåpa gjorde en enkel hälsning åt Abenazer innan de båda släpptes in i en mäktig mörk hall med två våningsplan i takhöjd. På vardera sidan i hallen fanns tre dörrar och längst bort skymtades trappor upp till en avsats. Abenazer kunde känna hur någonting iaktog dem uppe bland de dunkla takvalven men valde att hålla sig lugn och följa efter shaguliten som visade in dem i ett vackert rum med påkostade möbler och öppen spis. Han stängde därefter dörren från utsidan och man kunde höra hur en nyckel vreds om i låset.

Abenazer och Melobin såg oroat på varandra. Hade de redan blivit upptäckta? Kanske Malek Mangus levde och hade förvarnat shaguliterna i Järntornet? Tankarna avbröts plötsligt av att nyckeln i dörren åter vreds om och en barrskogsgrön man med skarpt skimmer i huden gjorde en ståtlig entré. Mannen var klädd i en guldkantad kimono som skänkte honom en närmast gudalik uppenbarelse där han stod och synade de nyanlända innan han sade med allvarlig ton. ”Broder Malek! Vi trodde att ni gått förlorad. Gick allt som planerat? Verkade fogden upprörd över de försvunna försöksobjekten från våra inrättningar?”. Abenazer svarade att det inte uppstått några komplikationer och att det heller inte fanns något att frukta från staden som fått större problem på halsen. Den gröne mannen vände blicken mot Melobin. ”Nå unge Melobin. Det sades mig att ni valt bort shaguliternas strävan för att vandra er egen väg. Vad gör ni här?” frågade han med en ofelbar skärpa i tonen.

Melobin som blivit en van lögnare sedan tiden hos den verklige Malek Mangus lyckades med några välputsade fraser förklara bort ryktet om hans avhopp varpå shaguliten godtog detta och förde istället samtalet vidare genom att sammanfatta de senaste veckornas framsteg mot ”Döds ände”. Abenazer frågade om det fanns möjlighet att nyttja husets meditationskammare på vilket han fick en enkel nick till svar varpå den gröne mannen hastade iväg genom korridoren och försvann uppför trappan.

Abenazer och Melobin stod kvar i hallen och funderade. Hur skulle man hitta bland templets alla dörrar? Man valde tillslut att vandra efter shaguliten uppför trappan där två beväpnade noviser stod på vakt. På frågan vart man kunde finna den infångade Kafrilerprästen från Arhem så pekade männen tillbaka nerför trappan och menade att han höll till i källaren. Med lite tur lyckades Melobin öppna rätt dörr som tog de båda männen ner till en undervåning där en mumlande röst hördes från den högra dörren. Abenazer stövlade in i rummet med Melobin i släptåg och fann en ångande kammare fylld med bubblande kärl, arbetsbänkar och behållare. Vid en av bänkarna satt en man och sorterade växter samtidigt som han likgiltigt mumlade växternas namn. En annan man, troligen shagulitnovis stod och rörde i en gryta vid öppna spisen.

Melobin märkte genast hur mannen vid bänken stämde in på beskrivningen av den bortrövade Radagast och lyckades även få Abenazer att inse detta utan att shagulitnovisen vid öppna spisen hann fatta några misstankar. Man bestämde sig först för att föra Radagast med sig men insåg att detta skulle väcka misstankar bland shaguliterna eftersom man fortfarande inte funnit Ulvric och förstod att det därför var säkrast att lämna honom kvar. Istället återvände man ut i korridoren efter att Abenazer beordrat novisen att dra ner på zombinet till Radagast eftersom man behövde kunna fråga ut honom vid fullt medvetande. Den vänstra kvarvarande dörren ledde in på en varmfuktig balkong med äcklig stank av förruttnelse och jäsningar. Via några stegar kunde man nå golvet nedanför där en novis stod och rörde med en sträslev i en damm med grönflytande innehåll. I ett hörn låg en död, fastkedjad man med stora blåsor och skråmor på kroppen.

Innan novisen lade märke till besökarna återvände Abenazer och Melobin ut i korridoren och tillbaka uppför trappan till den stora hallen.

Abenazer valde nu dörren tvärsöver hallen från källartrappan och fann där ännu en trappa ner. Här fann man dels ett meditationsrum som för närvarande användes av en grönhudad shagulit i djup trans. Källarens sista rum var en ritualkammare med ett stort pentagram och svarta stearinljus vid varje spets. Rummet innehöll även en järnbur formad att exakt kunna omsluta en människa. Oroliga över att inte finna fångarna i något av källarrummen återvände man till hallen ovanför och gick hastigt igenom övriga rum som var en matsal, ett bibliotek med studerande noviser och en kammare där en novis fördelade mynt i påsar.

Man såg på varandra och förstod utan att säga något. Man skulle bli tvungna att lura sig förbi de beväpnade shaguliterna vid trappans krön för att fortsätta sökandet i templets hjärta där man hoppades att Ulvric fortfarande skulle finnas vid liv.

Efter några timmars sömn i den illaluktande grottan väcktes sällskapet av den orolige Melobin som gång på gång förespråkade att man snarast möjligt skulle fly gruvan. Både han och Abenazer hade under sömnen återfått en bråkdel av sin synförmåga och kunde nu urskilja konturerna av sina vänner.  Hæjmir lyssnade inte alls till Melobins gnäll utan gjorde genast gällande att man skulle undersöka gruvans nedre nivå.

Sällskapet vandrade i samlad trupp nedför gruvschaktets trappor som plötsligt vidgades i ett stort underjordisk bergrum. Hela grottan var fylld med grumligt illaluktande vatten där trappsatsen fortsatte ner under ytan. Vattnet strilade också längs väggarna och droppade från taket. I facklornas sken kunde man skymta tunnlar som ledde bort från grottsalen. Dyrgil förklarade att grundvattnet i grottan stigit eftersom ingen, efter dvärgarnas död, längre dränerade gruvan.

Hæjmir tog några steg ner i det iskalla stinkande vattnet varpå han ryggade tillbaka. Hans härdade läderstövlar hade under sin korta kontakt med vattnet blivit angripna av någon syra som bitit sig in i skyddet. Just som han skulle beklaga sig över detta sköt några slemmiga trådar ut ur vattenbrynet men fick inget grepp på Hæjmirs brynja. Skrämda backade sällskapet tillbaka uppför trappan samtidigt som man funderade på om hela den vattenfyllda grottan var besudlad med något giftigt.

Hæjmir gav sig av till grottan med de dräpta svartalferna och kom snart släpande på en som han slängde ner från trappsatsen i den vattenfyllda salen. Till sin fasa såg han hur kroppen löstes upp i det smetiga vattenbrynet. Efter en noggrann genomsökning av grottplanets alla hålrum utan att finna några mer lönnpassager beslutade man sig för att försöka återvända samma väg som man kom. Även om ingen var direkt förtjust i att möta Trodax och dennes män så kändes detta trots allt mindre livsfarligt än att ta sig förbi den väldiga besten som troligtvis befann sig på gruvans övre plan. Förhoppningarna om denna utväg krossades när Dyrgil kunde konstatera hur lönngången man kom in genom inte hade någon öppningsmekanisk från detta håll.

Det började sakta gå upp för sällskapet att den enda utvägen nu fanns förbi draken Blatifagus och Dyrgil anmälde sig frivillig att spana på våningen ovanför. Trots att dvärgen var iklädd full metallrustning gjorde han ett till synes obemärkt besök i grottan ovanför innan han återvände och förklarade att draken låg och lapade smältvatten efter nattfrosten. Grottans mynning och sällskapets tilltänkta flyktväg låg nästan hundra meter från schaktet och man insåg att även om man mot all förmodan skulle lyckas ta sig ut den vägen så gav det karga landskapet utanför knappast något fortsatt skydd utifall den lömska drakormen skulle ta upp jakten. Han hade också kunnat urskilja ett grovklöst rutnät i golvet som verkade föreställa ett parti smickelbräde men med skillnaden att pjäserna bestod av sönderbrända kadaver, klippblock, resterna från en gammal fiskebåt och annan bråte.

Hæjmir funderade en stund och bad sedan Dyrgil plocka fram den talande dolken. Eftersom ingen i sällskapet spelade smickelbräde frågade man nu Demens om han eventuellt råkade känna till spelet. Demens sken genast upp och utbrast: ”Ursäkta men sa herrn smickelbräde? Så trevligt att ni frågar om en sådan fin gammal tradition. Konungen gav mig mycket beröm när jag uppfann spelet även om jag finner det en smula elementärt om inte motspelare får tillräckligt handikapp”.

Hæjmir flinade och vände sig till de övriga. ”Låt oss spela med draken om fri lejd” sade han och försvann ensam uppför trappan till drakens hemvist.

Grottan ovanför var fylld med rester från den tidigare gruvdriften. I det svaga morgonljuset som föll in genom ett ventilationsschakt såg man några sotiga ugnar ligga omkullslagna i ett hörn och klädda i sitt eget slagg. Strött som hackat granris över grottgolvet låg benrester sammanskräpade med verktyg, stövlar och stinkande drakspillning.

Hæjmir skulle just ge sig till känna när luften fylldes av en dov, ekande stämma. ”En morgonpigg gäst! Så trevligt!” morrade Blatifagus och synade den nyanlände med sina enorma svavelgula ögon. ”Din veke kungakopia! Tror du verkligen att du har gnistan av en chans att besegra den allvetande Blatifagus i smickelbräde? För det är väl det du tror och därför du kommit, inte sant?” Hæjmir försökte förklara sig men draken fortsatte: ”Lyssna nu noga lilla löshuding! Jag känner mycket väl dina avsikter och hur du sorgligt nog slavar för dina fiender trakorierna trots att de berövat dig både föräldrar och syskon. Är familj inget du bryr dig om? Se bara hur din egen son runnit dig ur händerna!”. Hæjmir blev helt ställd av drakens vetskap och verbala anfall men fann sig ändå och förklarade hur han och hans vänner ville köpa sin frihet över ett parti smickelbräde. Blatifagus hånflinade och bad resten av sällskapet att ansluta sig så han fick se på dem. Sakta vågade sig de övriga uppför trappan i schaktet och fick möta drakens genomträngande förolämpningar. Han kallade Abenazer för falskpräst och påpekade för Melobin hur det verkligen var hans fel att kmordadruiderna blev mördade samtidigt som han i nästa sekund lovade att gnaga märgen ur Hildurs gamla padda till fru så snart han bränt hans ynkliga råtthål till värdshus invid grunden.

När alla väl var samlade och Blatifagus tröttnat på att förolämpa gästerna förklarade han hur han nu lika gärna kunde döda dem allihop men att det skulle förta den spänning som fanns i det föreslagna spelet som skulle ske på hans regler. Han riktade en sylvass klo mot skelettet av en huvudlös häst på spelplanen och förklarade hur trollpacket i gruvan lyckats stjäla kraniet på springaren. Medan en i gruppen skulle bege sig ner och hämta hästskallen skulle de övriga stanna kvar och spela mot honom. Om han undertiden lyckades vinna skulle någon i sällskapet bli en tidig frukost och i annat fall hade man lyckats köpa tid i jakten på kraniet.

Hæjmir tog plats på spelbrädet och smög fram Demens för att vägleda honom till en säker seger. Undertiden begav sig Dyrgil nedför trapporna igen och mot den grotta där man mött den urgamla svartalfshonan med hästkraniet. Till sin förvåning märkte han hur någon lyft bort kraniet och just som han såg sig om efter förövaren lade han märke till en smal skugga som försvann bort genom en av tunnlarna. Dyrgil tog genast upp jakten på den kvicka svartalfshonan som dök nedför trappan i schaktet och skvalpade livrädd bort genom det grumliga vattnet. Dyrgil som fortfarande bar sin helrustning märkte hur vattnet stod honom över hakan utan att han bottnade och valde istället att återvända med de dåliga nyheterna till smickelbrädsspelarna i den övre nivån.

Dyrgil tog de sista pustande stegen uppför trappan och konstaterade att stämningen mellan draken och Hæjmir var hatisk. Hæjmir hade med Demens hjälp pulviriserat Blatifagus spel trots att denne fått göra om flera av sina drag som enligt dolkens mening förolämpade spelets idée. Draken hade blivit rasande och anklagat Hæjmir för fusk varpå han som straff hade knipsat huvudet av rådherre Gilfred da Pastula i ett oförberett ögonblick, helt enkelt för att denne stått närmast till hands.

Eftersom Hæjmir inte hade backat utan istället anklagat draken för att inte hålla sitt ord blev denne än mer rasande och hade snart även slitit värdshusvärden Hildur i blodiga stycken varpå Melobin talat Hæjmir till rätta för att själv slippa bli nästa tilltänkta munsbit.

Alla hade nu vänt sig frågande till Dyrgil och Blatifagus uttryckte sitt missnöje över att dvärgen återvänt utan det avtalade objektet. Man lyssnade till berättelsen om den tjuvaktiga svartalfshonan som kommit undan och Abenazer erbjöd sig att ta upp jakten eftersom hans syn nu var någorlunda återställd samtidigt som han var bland de längsta i det avkortade sällskapet.

Shamashprästen skyndade ner för trapporna samtidigt som han hörde hur ett nytt parti smickelbräde hade sin början ovanför honom. Utan någon längre fundering begav han sig ut i det iskalla vattnet på schaktets nedersta plan och vadade åt det håll dit Dyrgil förklarat att svartalfshonan försvunnit. Snart fann han att tunneln sluttade uppåt varpå han kom ur vattnet. Med raska steg fortsatte han till en kraftig trädörr bakom vilken han fann ett förråd med stora förseglade trätunnor. Hans känsliga sinnen varnade honom genast för svartalfen som satt skakande intryckt bakom två av tunnorna. Med en simpel avledningsmanöver lyckades den stridskonstlärde Abenazer fälla varelsen i ett grepp och därefter slita med sig både svartalfshonan och hästkraniet tillbaka genom vattnet.

Halvvägs ute i det djupa vattnet kände Abenazer plötsligt hur stanken blev värre och strax därpå sköts två slemmiga trådar ut från vattnet som borrade sig fast i den skrikande svartalfshonan. Abenazer tog tillfället i akt och släppte ifrån sig det levande och vilt plaskande bytet som håvades in av ondskan i vattnet. Utan något större samvetskval över svartalfshonans hemska öde fortsatte han uppför trapporna med skallen som skulle ge frihet åt alla de överlevande.

Samtidigt på den övre nivån hade Hæjmir försökt dra ut på spelet vilket hade gjort draken fullkomligt rasande och han hade just givit Hæjmir ett ultimatum genom att låta honom välja vem av Melobin och Dyrgil han kunde tänka sig att offra som straff för att spelomgången förstörts. Hæjmir hade tillslut tappat tålamodet och vrålat att ingen av hans vänner minsann skulle bli någon drakmat när draken inte längre svarade honom utan stirrade med svart blick bort mot en figur som just anlänt vid grottans mynning. ”DU!” vrålade Blatifagus genom de sylvassa käftarna och började flaxa ilsket med vingarna. Främligen hade som svar dragit sitt svärd och stegat framåt samtidigt som han gapat ”Fly era dårar!” åt männen i grottan. Melobin lydde genast främlingens råd och lade benen på ryggen ut genom grottöppningen tätt följd av Hæjmir. Dyrgil valde istället att bege sig nedför trappan i schaktet för att leta rätt på Abenazer. Knappt hade han hunnit ner för de första steget då han såg Abenazer komma springande uppåt. I korta drag förklarade han hur främlingen flyttat drakens uppmärksamhet från gruppen och Abenazer slängde därmed ifrån sig skallen vid trappans krön och flydde, precis som Hæjmir och Melobin före honom, ut ur grottan. Bakom sig hörde han draken vråla ”Ge dig av ditt människokräk innan ditt liv är dig förrunnet!”.

Dyrgil skulle just följa shamashprästens exempel  när draken plötsligt fick syn på honom och för en sekund valde att provocera honom istället för att ägna sig åt främlingen. ” Din vidriga halvfolksträl. Det var mig ett sant nöje att få bränna livet ur ditt folk här i gruvan” väste han varpå Dyrgil inte längre kunde hejda sig utan vrålade till svar ”Här anländer den hämnd som mina frände aldrig fick chans att dela ut. Dö drakusling!”.

Blatifagus hade blivit förvånad över den lille dvärgens tapperhet och var därför oförberedd på Dyrgil, som för sista gången svingade sin yxa och lät den bita sig fast under drakens kraftiga ryggpansar. I plötsligt smärta greps draken av fullständig raseri och lät Dyrgil omfamnas av ett för hans del dödligt eldbad. Det sista Dyrgil hann uppfatta var främlingens förstörda ansikte som han nu kände igen. Arn Dunkelbrink tänkte han innan hans kvarlevor förkolnade i hettan.

På utsidan hade männen just vant sig vid morgonsolens ljusa strålar då Trodax och hans trakoriska soldater anlände. Utan att lyssna till Hæjmirs svepskäl till varför man råkade befinna sig på detta uttryckligen förbjudna område så hastade magikern uppför berget och satte eld på en fyrbåk som skulle varna Arhems befolkning om att draken kunde vara på antågande. Soldaterna som stannat kvar hos sällskapet blängde beskyllande utan att våga sig närmare gruvans mynning och den tumult som hörbart utspelade sig där.

Helt plötsligt blev det knäpptyst inne i gruvan och när Trodax en stund senare återvänt från fyrbåken beslutade han sig för att undersöka vad som hänt. Kanske hade främligen trots allt haft ihjäl odjuret? Med sina soldater hack i häl begav han sig in i gruvans mörker .

Hæjmir, Abenazer och Melobin stod kvar och tittade undrande mot grottmynningen. Melobin skulle just ge sig på en gissning till vad som hade hänt när skriket från Trodax skar genom luften och kort därpå kom han springande klädd i eldflammor, föll handlöst nedför slänten och blev liggande. Magikerns soldater gick honom snart samma öde till mötes och strax därpå trädde Blatifagus ut genom gruvöppningen. Sällskapet ryggade tillbaka och gjorde sig redo för att fly när de plötsligt såg hur främligen red på drakens rygg. Besten vrålade till och kastade sig därpå utför stupet för att i nästa sekund fånga luft under sina enorma vingar och styra söderut över ishavets tidiga morgondimma.

Synen fick den halverade gruppen att stå gapande men i nästa stund skyndade man sig in för att sorgligt nog finna resterna av den modige Dyrgil. Hæjmir gick och hämtade oxen och släden som ännu stod och väntade bakom några klippblock. Man lastade på den döde tillsammans med det mesta från drakskatten. Melobin påminde om det dyrbara kvicksilvret som fortfarande fanns kvar i gruvan men man bestämde sig ändå för att det var dags att bege sig.

Under slädfärden som nu gick mot dem gamla dvärgstaden Bethra Zur tittade Hæjmir igenom ritningarna över järntornets självförstörelsemekanisk. Tydligen fanns det någonstans ett silverstäd utplacerat i templet som genom vissa vridmoment skulle sänka byggnaden i vulkanens innandöme inom loppet av en halvtimme.

Utan några större händelser anlände man på eftermiddagen till Bethra Zur där Selisia välkomna dem. Hæjmir förklarade att deras son hade blivit tagen av de onda shaguliterna och att man nu planerade att bege sig till deras undangömda högborg för att frita honom och de andra bortförda.

Efter att ha tröstat den hejdlöst gråtande Selisia och lovat att vara försiktig begav sig Hæjmir tillbaka till de andra som undertiden gömt undan drakskatten i en av byns övergivna förrådsbyggnader. Dyrgil begravdes under enklare ceremoni under en sten som fick skriften ristad ”Här vilar den djärve Dyrgil Klyvsäter – en liten man med stora bestyr”.

Persil månad i sjätte året efter Kronolaabens invigelse var snart till ända och den kyliga ishavsön bjöd ännu på bittra vindar med ett tilltagande snötäcke när de marjuriska soldaterna någon dagsmarsch senare marscherade upp till det trakoriska rikets garnison i Arhem. Vandringen hade inte varit några problem för trupperna eftersom man var van vid både kyla och dagligt kroppsarbete. Hæjmir, Dyrgil, Steinar och Abenazer begav sig tillsammans upp till storhirdens kontor där de fann Da Kaelve i ett pågående samtal med en senig gestalt med knotigt ansikte klädd i svart pälskappa.

Da Kaelve presenterade mannen som Trodax Drakvaktaren och förklarade att dennes uppgift var att hålla draken under uppsikt. Trodax, som glodde smått ogillande på den brokiga skaran tillade kort att området belagts med tillträdesförbud eftersom det sista man önskade i dessa kristider var en ilsken och hämndlysten drake på halsen. Kort därpå ursäktade sig mannen men istället för att hasta iväg förvandlade han sig till en sprakande ljuskula som satte iväg över hustaken i riktning söderut.

Da Kaelve vände sig åter till gruppen och gratulerade Hæjmir till ihopsamlandet av de marjuriska stridsmännen. Han beordrade genast att männen skulle sättas i träning hos de trakoriska yrkessoldaterna för att på bästa sätt kunna möta de odödas anfall.

Hæjmir hade precis hunnit fråga efter sin son Ulvric och fått svaret att Da Kaelve skulle sätta en soldat på att leta upp pojken när Miglod Hamre - en av garnisonens officerer steg in och meddelade att kmordadruiden som man funnit i vildmarken nu hade återfått medvetandet. Da Kaelve förklarade att han själv var tvungen att ge sig av till Nin Hallaska i fånglägret men att de övriga gärna fick stanna och förhöra druiden om vad som hänt hans klostersyskon.

I ett gallerförsett sovrum fann man den omtalade druiden från Kmordas kloster. Ynglingen hade ett vackert och förtroendegivande ansikte med blå ögon och lockligt blont hår. Den senaste tidens sömnlöshet hade dock fårat hans ansikte och skäggstubb hade börjat växa på de smilgropade kinderna.

”Vad vill ni mig?” frågade den darrige druiden med märkbart oro i rösten. ”Här är det jag som ställer frågorna” svarade Hæjmir barskt. ”Vem är du och vad har hänt de andra kmordadruiderna? Mannen som fortfarande satt i sovlådan snyftade till som om Hæjmir just påmint honom om något fruktansvärt och föll strax därpå i hejdlös gråt. Hæjmir och de andra i sällskapet var just på väg att lämna den nedbrutne druiden när han plötsligt utbrast ”det var shaguliterna! de djävulska männen dödade mina syskon i klostret! ”. Hæjmir stannade upp och vände sig om. ”Shaguliterna säger du? Är detta ett faktum eller bara en dåres svammel?”. Druiden slutade tillfälligt gråta och tittade upp med sina godhjärtade ögon ”Ni måste tro mig! Shaguliterna är onda och de vill se mig död! Allt är mitt fel och mina klostersyskon fick ta straffet för mina missgärningar”.

Hæjmir försökte lugna den hysteriske druiden men denne vägrade dricka av den spritplunta som bjöds. Dyrgil provade även att ge honom vatten från Kmorda´s heliga källa men inte heller detta ville han använda. Dyrgil öppnade slutligen behållaren med jordblod men fann till sin förvåning hur den tidigare röda vätskan hade förvandlats till gråsten.

Det knackade på dörren och en soldat meddelade att garnisonens smed sökte Hæjmir. Sällskapet lämnade därmed den neurotiske druiden och förflyttade sig till vapensmedjan där smeden berättade hur han hört att man letat efter Ulvric och att pojken under gårdagen varit hos honom i smedjan och lekt men hade av en olyckshändelse bränt sig på några halvfärdiga vapen. Smeden hade lämnat ner pojken till sjukstugan i Arhem för omplåstring men inte sett till honom sedan dess.

Hæjmir fick något galet i blicken. ”Sa du sjukstugan? Shaguliternas sjukstuga?” upprepade han. Utan att tacka smeden för informationen försvann Hæjmir iväg och kom strax tillbaka med en trupp på tiotalet soldater som i rask marsch tågade ner till sjukstugan, tätt följda av övriga i sällskapet utom Steinar som valt att vila upp sig i ett rum på garnisonen.

Efter hårt bultande på sjukstugans dörr utan några tecken på liv inifrån lät Hæjmir några soldater avlägsna stugans lås med en slägga. Dörren fotades därpå in och man möttes egendomligt nog av en igenbommad stugan där varken läkemän eller patienter syntes till. Hæjmir svor i högan sky över att shaguliterna lyckats fly fältet, hur de fört med sig hans egen son och hur deras blod skulle flyta. Dyrgil och Abenazer hade undertiden börjat genomsöka byggnaden och fann, förutom det faktum att shaguliterna packat sina tillhörigheter i all hast, kvarglömda föremål i Malek Mangus arbetsbänk.

Dyrgil kunde med stort obehag bekräfta att detta var De dödas ljus från kmordaklostret som han själv använt för att stiga ner i dödsriket Dimhall. Det andra föremålet var Dolken Demens som den försvunne Radagast burit med sig sedan de återfunnit föremålet på Mäster Frostmånes skrivbord i HOXOH. Dyrgil drog den slumrande Demens ur sin skida varpå skaftet vaknade till liv och började fäkta i luften och pipa om hur Radagast blivit bortförd. Tydligen hade Malek Mangus lurat med sig Radagast till utkanten av staden. Radagast hade då blivit misstänksam och släppt ner Demens i en snödriva och hoppades att hans vänner på så sätt skulle finna dolken och hans budskap. Malek Mangus hade observerat Radagasts försök att lämna ifrån sig dolken och i nästa stund beordrat sina män att tvinga ner Radagast på knä och hälla i honom en segflytande vätska som då gjort honom viljelös. Minuterna senare hade en mörk suddig skugga fallit över prästen och slukat honom varpå varelsen flugit norrut.

Demens hade legat blixtstilla när Malek Mangus lyft upp honom som därmed inte märkt att kniven levde men fascinerades av skaftets detaljrikedom och behöll därför Demens i en låda på sin arbetsbänk fram till dess att sällskapet nu befriat honom.

Hæjmir fick pånytt ett vansinnesutbrott över att Shaguliterna nu gjort sig skyldiga till både bortförandet av Ulvric och Radagast. Rasande gav han order om att återvända till garnisonen. Den vilsne druiden hade precis somnat igen när dörren for upp med en smäll och Hæjmir dundrade in, slet upp den yrvakne och tryckte upp honom mot väggen. ”NU BERÄTTAR DU ALLT DU VET OCH VART SHAGULITERNA HÅLLER TILL!” skrek han varpå det lilla lugn som druiden hunnit bygga upp pånytt rasade samman. Stortjutande förklarade ynglingen återigen hur shaguliterna skulle mörda honom eftersom han visste för mycket. Hæjmir tvingade i honom några klunkar starksprit varpå druiden tillfälligt lugnade sig och lyckades under den tiden berätta att hans namn var Melobin och hur shaguliten Malek Mangus en gång i tiden lurat honom att ansluta sig till sekten. Vid ett tillfälle hade Malek Mangus tagit honom med sig till ondskans boning - sektens högkvarter Järntornet som var uppfört i en vulkankrater i de nordliga Dymramassivet. Där hade han tvingats närvara vid vedervärdiga mänskliga experiment, vivisektion av försvarslösa män och kvinnor och utstuderade lemlästningar av de sjukaste slag.

Hæjmir kände vanmakten falla över honom när han insåg att dessa ondskans hantlangare högst troligt var på väg till Järntornet för att fortsätta experimenten på hans son och de andra sjuka samt att det inte fanns något sätt att hinna ikapp dem eftersom de redan hade minst en halvdags försprång. Melobin menade att det då knappast fanns något hopp för de sjuka men pekade ändå ut platsen på en detaljerad karta över ön som man fann i ett av garnisonens arbetsrum. Därefter slet Hæjmir med sig Melobin och tillsammans med de Dyrgil och Abenazer begav man sig till Praanz da Kaelve i fånglägret för att även låta honom lyssna till Melobins berättelse.

Sällskapet knackade på och steg in i Da Kaelve´s barack. Förvånade såg de hur spelemannen Moska från Junker Hildurs var på besök och just avslutade en hetsig diskussion med da Kaelve. De båda såg smått påkomna ut och Da Kaelve förklarade kortfattat hur Moska var den spion som han bl.a. använt sig av för att hålla ett öga på Malek Mangus sedan han släpptes från förhöret. Hæjmir tvingade Melobin att upprepa sin berättelse om shaguliterna och deras gärningar för de till synes chockade Da Kaelve varpå denne fyllde i med att Moska spårat Malek Mangus till en bostad på södra stadsberget som han i största hemlighet arrenderat av handelshuset Shakello. Hæjmir rekryterade genast en ny trupp soldater och begav sig mot Villa Solstunden som Malek Mangus hemliga bostad tydligen brukade kallades av ortsbefolkningen. Da Kaelve lovade att undertiden se över möjligheterna att avvara trupper till ett väpnat uppdrag mot shaguliterna i Järntornet.

Efter att ha konstaterat porten på Villa Solstunden som låst lät Hæjmir några soldater bearbeta dörrens låsanordning på liknande sätt som skett i sjukstugan. Några soldater ur den medhavda truppen posterades för säkerhets skull ut på husets baksida i hopp om att förhindra eventuell flykt. Övriga soldater lät man storma in i den till synes övergivna bottenvåningen medan Melobin hade blivit lovad att vänta ute på gatan eftersom han var vettskrämd för att behöva konfrontera shaguliten. När övre planet säkrats, av samma soldater med Hæjmir och Dyrgil i täten, fann man i ett rum en stinkande, grön och hårlös gestalt sittandes på en bönematta i det klara solljuset som sken in genom en öppning i taket. Varelsens ansikte var fritt från mänsliga drag och med hål istället för mun, öron och näsa. Det såg nästan ut som om den gröna kroppen drog näring direkt ur solljuset likt en växt. På ett litet bord närmast dörren låg ett noggrant vikt klädbylte krönt av en vit benmask som talade för att varelsen på mattan var den eftersökte Malek Mangus.

Med långsamma (nästan graciösa om situationen varit annorlunda) rörelser vände sig varelsen mot dem och återfick långsamt talförmågan och påpekade att han hoppades att de hade mer att komma med än förra gången eftersom deras intrång annars skulle stå dem dyrt.

Hela situationen kändes högst otrevlig och Hæjmir beordrade därför en soldat att överlämna klädbyltet till Malek Mangus varpå en rörstump föll ur byltet och landade på trägolvet. Hæjmir tog upp rörstumpen som var av valbrosk och konstaterade att instrumentet ofta brukades i fånglägret för att pressa zombinet ner i stupen på bråkiga fångar. Rörstumpen stank dessutom fränt från just preparatet vilket fick Hæjmir att genast vända sig till Malek Mangus.

”Vart är de bortförda? I Järntornet? Ta oss genast dit” röt han, men shaguliten stod bara stilla och betraktade honom innan han spydigt sade ”Jag svarar inte inför er och fruktar inte heller ert förhör. Jag är framtiden och det är NI som kommer svara inför mig, inte tvärtom. Detta spel är bara något jag tillfälligt har valt att acceptera.”

Hæjmir blev svart i blicken och flög fram mot shaguliten som om han mist sin tidigare rädsla för dem. Hans knytnäve träffade benmasken med sådan kraft att den flög i golvet och blottade Malek Mangus vidriga gröna anlete ännu en gång. Utan att visa minsta smärta svarade shaguliten ”Ni kan döda mig om ni vill men jag har inget att säga och har heller inga förhoppningar om att en enkel man som er själv skall kunna dela shaguliternas vision”.

”Vision!” Skrek Hæjmir. Ni mördar ju oskyldiga människor från sjukstugan i ert Järntorn. Jag och mina män kommer inom kort att bege oss dit för att jämna byggnaden med marken. Shaguliten tystnade en sekund och begrundade situationen. ”Lyssna nu på mig! Det hela är ett enkelt missförstånd! Kanske har vi shaguliter offrat några sjuka till förmån för mänskligheten men ni är ju själv svärdsman. Är inte krig samma upoffring för att vinna något högre?”

Dyrgil som lyssnat till parternas konversation tappade nu tålamodet och lät yxan tala. Med ett välriktat hugg i buken sänkte han shaguliten vars gröna blod nu strömmade över golvet. Det fortsatta anfallet stoppades retsamt nog av den trakoriske underofficeren Culpa som var en del av truppen och menade att fången måste föras till storhirden och låta honom besluta om en eventuell avrättning. Dyrgil stoppade morrande undan sin yxa samtidigt som Culpa beordrade några soldater att eskortera ut den ännu blödande men oberörde Malek Mangus efter det att denne återfått och tillrättalagt sin benmask.

Dagen hade nästan nått sin mitt när sällskapet återvände ut på gatan. Malek Mangus kände genast igen den ängslige Melobin och insåg genast att denne hade med avslöjandet gällande shaguliterna att göra. ”Så ni lyssnar till en förrädare” väste Malek Mangus åt Hæjmir. ”Den gode Melobin har ju själv varit delaktig i våra experiment”. 

Shagulitens beskyllning påkallade ytterligare rädsla hos Kmordadruiden som i fullständig panik gjorde ett försök att fly. Abenazer som snabbast läste av situationen tog tag i Melobin och när denne försökte slita sig loss golvades han av munkens obeväpnade stridskonst. Fastlåst i ett av munkens stadigare grepp kom nu ännu en bekännelse där Melobin berättade hur han tidigt blev föräldralös och lurades in i shaguliternas ondska av Malek Mangus. Melobin berättade också hur han genom besöket i Järntornet för första gången fått lära shaguliternas sanna syften och därefter valt att fly från dem. Eftersom han inte hade några ägodelar eller andra medel för att lämna ön valde han istället att fly ut i vildmarken där han av en händelse råkat på två kmordadruider som tog honom med sig till sitt kloster på berget Biletand.

Så fort Malek Mangus kommit utom synhåll för Melobin lugnade han ner sig något men när Hæjmir sade åt honom att man behövde honom som guide till Järntornet så skakade han bara på huvudet. ”Nej! Nej! Aldrig dit igen. Vi kommer alla få ångra ett sådant besök”.  De bortförda har med högsta säkerhet redan fallit offer för plågsamma experiment och risken är överhängande att samma öde isåfall kommer drabba oss. Hæjmir hade sedan länge slutat lyssna och var fast bestämd om planen på att frita de bortförda och slakta shaguliterna.

Tillbaka med Malek Mangus i fånglägret beordrade Praanz da Kaelve att fången skulle sättas under hård bevakning ute på rikets galbalon som låg förtöjd i viken. Kanske hade storhirden insett riskerna med att ha en så pass farlig fånge i staden vid ett stundande anfall och ansåg det bättre att sätta honom i säkert förvar. På Hæjmirs begäran om att avvara en trupp till Järntornet hade da Kaelve bestämt att inga soldater gick att undvara. Hæjmir menade att han isåfall ville ta med de män som han skänkt staden men Da Kaelve påminde honom genast om den bindande ed han svurit för Shamash-prästen Abenazer. Han accepterade dock att Hæjmir och hans närmaste män Dyrgil, Hildur samt frihetskämpen Gilfred gav sig av tillsammans med Melobin som vägvisare och självklart sanningsprästen Abenazer.

Förgrymmad över Da Kaelves beslut begav sig Hæjmir med de övriga i släptåg till Hildur för att berätta nyheterna. När värdshusvärden fått höra talas om att shaguliterna försvunnit med de sjuka till Järntornet så minns han plötsligt hur en onykter dvärg en gång berättade hur dennes far och faderns kamrater blivit lejda av shaguliterna för något slags arbete uppe i norr. Redan innan byggnaden var klar hade dvärgarna ångrat sitt arbete och hade därför byggt en mekanism som kunde förstöra byggnaden. Ritningen hade man i säkert förvar på sitt kontor vid kvicksilvergruvan. En våldsam diskussion uppstod mellan Hæjmir som ville hämta ritningarna och övriga som menade att Da Kaelve och Trodax båda förklarat att det var strängt förbjudet att närma sig gruvan. Som så många gånger förr vann Hæjmir tillslut gehör för sin plan och sällskapet begav sig med släde och karsonoxe söderut mot den förbjudna kvicksilvergruvan.

Efter många timmars slädfärd söderut hade det hunnit bli mörkt. Den stjärnklara natthimlen gav nästan ett harmoniskt intryck när fjorden till sist nådde ut till havet. Isande kalla vindar slog emot släden precis när man rundade en bergskam där månskenet avslöjade konturerna av den ödelagda gamla kvicksilvergruvan längre fram på vägen. Nedanför färdvägen såg man vågorna slå ilsket mot klipporna men också en liten brygga där en segelbåt låg förtöjd. Ett hundratal meter från gruvmynningen stod en murad halvcylinder direkt mot klippan. En smal trappa ledde upp till en järnbeslagen dörr som hade sällskap av ett gallerförsett fönster. När man kom närmare såg man även hur byggnaden var svart av sot och att dörren var bestyckad med ett massivt dvärglås.

Ännu en gång hamnade Hæjmir i dispyt med Abenazer som var ytterst kluven över om uppdraget att följa Hæjmir på Da Kaelves order innefattade att bryta mot samma mans förbud gällande gruvan. Han menade dessutom att man inte hade en aning om vart nyckeln till byggnaden fanns om den överhuvudtaget fanns att få tag på.

Hæjmir skulle just svara honom när han på håll fick syn på den ljuskula som Trodax använde för att förflytta sig. Kulan var just i färd med att lämna ett utkikstorn några hundra meter längre ner på vägen förbi gruvöppningen. Inom kort kom Hæjmir fram med en plan där man med hjälp av karsonoxen skulle klättra förbi grottöppningen och ner till vakttornet som Trodax just lämnat. Eftersom man redan låtit sig övertalas av Hæjmir till att följa med till gruvan så kändes det rätt meningslöst att stoppa planerna nu och med Hæjmir själv vid tyglarna lät man oxen dra släden över klippkanten och i skydd av mörkret bort mot vakttornet där man i sista sekunden lyckades undvika uppmärksamhet från vakten på tornets krön.

Melobin som menade att han från sin tid som tiggare plockat upp en del användbara färdigheter begav sig smygande in i vakttornet för att leta efter en nyckel som kunde passa i dvärglåset. Efter några minuter återkom han och berättade hur han funnit en möjlig nyckel i den bortreste Trodax sovgemak. Han kunde också meddela att tornet beboddes av fem vakter men att alla utom vaktposten på krönet låg och sov.

Efter att med oxens hjälp återvänt till byggnaden med dvärglåset och oljat dörren noga låste man slutligen upp dörren. Innanför fann man ett rum fyllt av förkolnade trämöbler och pappersaska över golvet. I askan hittade man tre brända dvärgskelett och en mängd spridda mynt som Hæjmir snabbt lade beslag på. Genom en dörr tog man sig vidare ner för en trappa som slutade i en korridor med två dörrar. Innanför den första dörren fann man en gravkammare med krematorium. Två statyer i rummets centrum stöttade taket med sina händer och på en stenlucka kunde Dyrgil läsa texten ”lågan leder vägen” varpå han tände upp eldstaden som var placerad under statyerna. Melobin hade undertiden bestämt sig för att utforska den andra dörren och fann där ett arkiv där han dels fann de eftersökta ritningarna över Järntornet men också en bok med lagerhållning som talade för att 12 tunnor renat kvicksilver fanns nere i gruvan och att försäljningspriset för dessa var 50 guldtrakiner litern.

Melobin skulle just återvända till resten av gruppen som fortfarande befann sig i gravkammaren när han hörde stöveltramp på övervåningen. ”I trakoriska rikets namn: Tillkännage er!” ljöd Trodax skarpa stämma och av ljudet att döma så var männen på övervåningen snart halvvägs nerför trappan. Melobin rusade tillbaka in i gravkammaren
och meddelade att Trodax och hans soldater var på väg. Hæjmir slet sitt svärd och gjorde sig redo för strid samtidigt som männen på utsidan började slita i handtaget. Till sin förvåning märkte nu alla att rummet, pågrund av eldens effekt på statyerna, hade börjat luta och att dörren in i gravkammaren därmed inte längre gick att öppna. Istället kunde man skymta en lönnpassage under det lutande golvet som enligt Dyrgil antagligen var tänkt som en flyktväg för gruvans dvärgar vid eventuella faror. Just denna natt utnyttjades flyktvägen istället av sällskapet som med Dyrgil i spetsen tätt följd av Hildur med fackla lämnade gravkammaren med den gapande Trodax på andra sidan av den blockerade dörren.

Melobin berättade under vandringen i klippgången om ritningarna han funnit och om de dyrbara tunnorna som tydligen skulle finnas i gruvan just som man nådde fram till en stendörr på vilken det stod ristat ”gå i jordens mörker”. Dörren var olåst och i rummet bakom möttes man av ett underbart blåviolett sken från kristaller i väggarna. Hæjmir märkte snabbt hur ljuset stack otäckt i ögonen och alla utom Melobin och Abenazer valde därför att blunda när de passerade genom rummet. Redan i nästa rum märkte de båda hur synen gradvis försvann och en stund senare var männen fullständigt blinda. Rummet man trätt in i var ännu en gravkammare där målningar på väggarna beskrev vad som hänt de avlidna. En öppning ledde ut i en större grottsal där en svartalfshona låg på knä och tillbad en tillyxad drakskulptur. När hon fick syn på männen rusade hon bort i mörkret varpå Dyrgil slet fram sin yxa och tog upp jakten. En stund senare återvände Dyrgil och förklarade hur han tagit kol på både svartalfshonan och en annan svartalf som han stött på längs vägen. Tillsammans med Hæjmir begav han sig iväg ut i mörkret med förmaningar från Abenazer och Melobin som fortfarande var blinda men som ändå bevakades av Hildur och Gilfred.

I en av gångarna märkte Hæjmir och Dyrgil avv någon hängt ett smutsigt säckvävsdraperi. I stanken bakom draperiet fann man en urgammal svartalfshona med ett hästkranium över huvudet. Honan gav ett patetiskt och malätet intryck men detta stoppade inte den våldsamme Dyrgil som ansåg allt svartfolk ondskefullt och i nästa stund låg den gamla svartalfshonan dräpt i sitt eget blod.

Hæjmir som var på ett retfullt humör smög fram och andades den blinde Melobin tungt i örat vilket ledde till att den kniv den blinde hittat i Trodax vakttorn skar luften när han högg i blindo för att försvara sig mot det okända. Efter en stunds skratt och ilska lämnades de blinda ensamma då de övriga med dragna vapen begav sig till den sista outforskade grottan där fem oförberedda svartalfer slaktades brutalt utan chans till försvar och man återvände därefter till de blinda vännerna i grottsalen där det bestämdes att slå läger över natten.

Det hade hunnit bli mörkt när Hæjmir återvände till fångbaracken på den lilla holmen i svavelträsket. Ormtunga kunde berätta att Dyrgil blivit hämtad av några fångvaktare ungefär samtidigt som Hæjmir själv gått för att möta Selisia. Man anade att den stackars dvärgen just nu befann sig i en värld av smärta eftersom lägrets förhörsman visste mycket väl hur man fick de tystlåtna att sjunga ut i både smärta och sanningar. Ormtunga kunde också stärka misstankarna om att galningen som muckat gräl kvällen innan varit ett trick från Abrelax för att komma åt Hæjmir eftersom det ryktades att slavdrivaren tillfälligt hade benådat dåren från isoleringen i just detta syfte.

Det fanns för tillfället inte mycket att göra, så Hæjmir satte sig i ett hörn och knaprade på kvällens portion av torr brödbit. Robur kom och satte sig bredvid och frågade vad som hänt inne hos ”doktorn” eftersom Hæjmir fortfarande såg relativt välmående ut. Han berättade också att han och Gistacki fått misstankar om att någon av fångarna i hemlighet övervakade de övriga på order av lägrets fångvaktare.

Hæjmir hann inte fundera mer över detta då dörren vräktes upp och några män i vaktstyrkan stövlade in och i nästa sekund släpades han över till en barack på den större holmen där en uniformsklädd man stod och väntade tillsammans med en väderbiten äldre man i grå ylledräkt.

Mannen i uniform tog till orda: ”Jag vet inte om vi träffats tidigare. Mitt namn är Praanz da Kaelve, Arhems tillförordnade storhird i det trakoriska rikets tjänst. Ni behöver inte göra er besvär med en presentation eftersom jag redan vet vem ni är. Hæjmir da Ollach, son till den marjuriske rådherren Guzier da Ollach och den man som mina källor uppger är ledare av de marjuriska rebellerna”.

Hæjmir gjorde sitt bästa för att låta oförstående men Da Kaelve visade sig säker på sin sak och fortsatte: ”Mina källor är högst tillförlitliga samt består både i iakttagelser från mina spioner och i uppgifter från er vän som nyss givit vika för era gemensamma förehavanden. Jag kanske förresten skall tillägga att er vän Selisia da Melse tydligen riskerat sin säkerhet för ert välbefinnande vilket för mig ses egendomligt om än chockerande för en trakorisk adelskvinna i hennes ställning. Ni bör vara medveten om att hon för sin olovliga vistelse i kolonins fångläger satts i husarrest på garnisonen”.

”Låt mig nu komma till saken. Vi har hamnat i en situation där ett annalkande hot gjort att båda sidors intressen gällande öns styre måste tvingas åt sidan. Medan vi talar tågar från sumpmarkerna i nordväst en ansenlig trupp odöda i riktning mot Arhem. Denna fiende bör ses som gemensam och mångfaldigt viktigare än det groll som upplevs mellan trakorier och marjurer. Jag tror vi båda är överens om att staden måste räddas till varje pris och jag är därför beredd att hitta en diplomatisk kompromiss på våra inbördes stridigheter. Detta innebär också att hela ärendet gällande frihetsrörelsen fallit i ett annat ljus och att de straff som utdömts för er riksfientliga verksamhet genast benådas mot villkoret att er rörelse stödjer stadens försvar. Detsamma gäller alla anklagelser mot er vän Selisia da Melse”.

Hæjmir funderade en stund och lät därefter försiktigt en halvsanning göra gällande att han själv inte var den ledare som Da Kaelve talade om men att han med sitt kontaktnät kunde nå fram med budskapet och förhoppningsvis få frihetsrörelsen att lyssna till erbjudandet. Gällande Da Kaelves kompromiss bestämde man tillsammans att ett dokument skulle utformas där marjurerna tillskrevs samma rättigheter som trakorierna och att de båda folken skulle betraktas lika inför lagen. Svaveltillgångarna skulle dock fortsätta att tillfalla ockupationsmakten.

Samtalet avbröts plötsligt av en blek Nin Hallaska som stormade in för att meddela att de odöda hade siktats nära fånglägret. Da Kaelve vände sig om till Hæjmir och räckte honom ett svärd. ”Kan jag räkna med Er?” frågade han allvarsamt och fick en nick till svar samtidigt som Hæjmir greppade svärdet och alla utom den äldre mannen begav sig ut ur baracken till den plats där de odöda siktats.

Nere vid träskpråmarna hade en klunga fångvaktare samlats och såg skräckslagna hur kroppen från den ihjälskjutne fången på dagarna före nu hade rest sig ur träsket och sakta rörde sig mot dem. Utan att lägga märke till fler odöda gav Praanz order till några vakter som motvilligt gav sig ut och nedgjorde den återväckta kroppen. Hæjmir anade direkt att den odöde inte var kopplad till de trupper som tågade mot staden men avslöjade inget om denna tanke för någon.

De båda männen återvände nu till baracken och Da Kaelve förklarade de senaste veckornas händelser som börjat med att man jagat en vagnslast smuggelvapen ute i vildmarken men hur dessa kom undan. Vidare hade man stött på kvarlevorna från den döde Guster Svartskäkta inte långt från platsen och konstaterad att han bokstavligen blivit sliten i stycken av något okänd rovdjur. Man hade därpå sänt ett förband av rikets elitsoldater ”snapphanarna” till Kmordadruidernas kloster på berget Biletand för att se om smugglarna synts till där och fann då klostret öde och fyllt av blodspår. Något fruktansvärt måste hänt dessa druider och eventuellt kanske smugglarna hade något med saken att göra. På återvägen till Arhem hade snapphanarna funnit en av kmordas druider,  irrandes omkring i den frusna vildmarken, svårt nedkyld och med blodiga kläder. Druiden var så illa medtagen att han ej gick att höra om de övriga druidernas öde och placerades därför i ett rum på garnisonen under sträng bevakning i väntan på att han återvände till fullt medvetande.

Därtill berättade Da Kaelve hur primus prokuratorn Gottard da Melse blivit offer för vad som antogs vara medlemmar ur den fruktade mördarsekten Rhabdo Rana – den strimmiga grodans syskonskap. Bevis för detta var det signum som mördarna brukade lämna hos sina måltavlor, en liten stengroda och som man också funnit vid kroppen. Hæjmir minns plötsligt hur han som liten hört talas om Rhabdo Rana i gamla sagor från ön Trinsmyra som både hans ätt och den ökända sekten härstammade ifrån. Dessa listiga mördare lyckades så gott som alltid nå sina tilltänkta offer vare sig de var enkla och omedvetna eller förvarnade, mäktiga män som skyddades av både murar och enorma vaktstyrkor.

Avslutningsvis redogjorde Da Kaelve för det brölande ljudet som kommit från samma område från vilket den odöda hären nu kom tågande, Arhems begravningsplats som man blivit tvungna att spärra av sedan benen från de döda fått liv och sist men inte minst den odöde konungens entré på värdshuset i staden som trots alla försök att behålla lugnet, nu skapat tumult bland invånarna.

Som ytterligare ett tecken på Hæjmirs ställningstagande presenterade nu Da Kaelve den äldre mannen som hela tiden stått tyst och betraktat männen. Abenazer, som mannen hette, var en kringvandrande präst i sanningsguden Shamashs tjänst och genom att svära en ed hos denne så skulle eventuella svek få drastiska konsekvenser. Hæjmir hade ryktesvägen hört talas om ön Stegos i söder som svek gudens löfte och sedan dess förmörkats. Ingen hade heller hört något från befolkningen eftersom farvattnet kring ön inte längre bar några farkoster. Tveksam lät sig Hæjmir slutligen övertalas varpå Abenazer fullgjorde ritualen och nickade åt Da Kaelve. Ett bud gick genast iväg till garnisonen om att frige Selisia samtidigt som några vakter hämtade den förvirrade Dyrgil och försåg både honom och Hæjmir med deras fråntagna utrustning.

Precis innan man skulle bege sig avbröt Praanz da Kaelve ännu en gång och ville höra berättas om de oegentligheter vid fånglägret som Selisia da Melse givit honom uppgifter om.  Hæjmir förklarade i korta drag vad han sett utspela sig mellan den förklädde shaguliten och lägrets egen Rumperlak. Da Kaelve såg bekymrade ut och frågade om han verkligen var säker på att det var shaguliternas språkrör - Malek Mangus, som han iaktagit. ”Det kommer bli liv om vi ger oss på shaguliterna” grinade Da Kaelve och förklarade hur dessa fritänkare lyckats nästla sig in vid det trakoriska hovet vilket gjorde ärendet än mer besvärande. ”Låt mig undersöka saken närmare” sade han innan de tog farväl.

Lyckliga över att äntligen vara fria begav sig Hæjmir och Dyrgil med Abernazer i släptåg ut genom porten på fånglägret men inte förrän Hæjmir ropat ett hånfullt avsked till den snopne Abrelax. Da Kaelve hade propsat på att Abenazer skulle göra dem sällskap, om inte annat för att påminna Hæjmir om hans förplitelser, vilket också skedde trots visst missnöje från de båda frigivna. Just som den tidiga morgonsolen steg över glaciärisen stannade de tre männen utanför sjukstugan och insåg samtidigt att man varit vakna hela natten. Dyrgil knackade på för att få sina sår omplåstrade medan Hæjmir och Abenazer begav sig tillbaka till Junker Hildur i hopp om att stöta på de övriga i sällskapet.

Trots den tidiga morgonen var det full fart på värdshusets gäster. Hæjmir fick snabbt tag på Steinar och fick veta att Radagast hämtats upp för några dagar sedan av en shagulit i benmask som tydligen kallades Malek Mangus. Sedan dess hade han inte sett röken av honom men antog att han som vanligt spenderade sin tid i sjukstugan hos behövande. Dessutom hade patienterna som Radagast tagit om hand på värdshuset tillfrisknat och begett sig hemåt. Eftersom man lämnat Dyrgil på sjukstugan var Hæjmir säker på att han mött Radagast och redan meddelat honom om deras frigivning. Undertiden gick han för att leta upp Hildur och när de båda männen tillfälligt lyckats skaka av sig Abenazer och satt sig i ett avskiljt rum förklarade Hæjmir hur läget förändrats och hur konflikten nu stod mot odöda och inte trakorierna som man istället blivit tvungna att alliera sig med. Hildur tyckte hela historien lät befängd men efter att ha fått förklarat hur trakorierna inte verkade ligga bakom Ruriks försvinnande samt blivit påmind om den odöde kung Ottar som tidigare raserat hans värdshus i jakt på sina kungaklenoder så insåg han, precis som Hæjmir att detta kanske trots allt var den enda utvägen. Hæjmir hade just bett Hildur ordna med en transport till Bethra Zur när Selisia gjorde entré på värdshuset. Efter diverse ömhetsbetygelser förklarade Hæjmir kortfattat att hon skulle färdas med honom till den gamla dvärgstaden snarast varpå hon begav sig tillbaka till sitt hem på garnisonen för att packa det för en trakorisk adelskvinna mest nödvändiga.

Den trötte Hæjmir hann bara vila några timmar innan en grupp trakoriska soldater dök upp och meddelade att Praanz da Kaelve önskade tala med honom igen. Misstänksam över att åter eskorteras till fånglägret gav han Hildur i uppdrag att fortskrida med ursprungsplanen om han själv skulle bli uppbunden i tråkigheter.  Han gav också Steinar i uppdrag att bege sig till sjukstugan för att hämta Dyrgil och Radagast.

Väl tillbaka i fånglägret hos Da Kaelve förklarade denne hur han nu hunnit undersöka ärendet närmare gällande Rumperlak och Malek Mangus. Rikets utsända i staden hade bekräftat att något skumt var i görningen mellan de två herrarna och han hade därför bestämt sig för att plocka in Rumperlak på förhör. Innan dess behövde han emellertid vara säker på att man verkligen talade om samme person och hade därför kallat på Hæjmir för att peka ut den misstänkte. Ute på gårdsplanen hade Nin Hallaska undertiden samlat lägrets anställda. Hæjmir hade inte sett Rumperlak den natt mötet med Malek Mangus ägde rum men kunde trots det koppla rösten till ansiktet på den man som Selisia kallat Rumperlak när de två träffats i fånglägret under gårdagen. Utan minsta tvekan pekade han på den kortväxte och bleke mannen med slappa köttiga kinder. Da Kaelve gjorde genast tecken till några soldater och röt: ”Grip Rumperlak! Det är en order!”.

Da Kaelve förde Rumperlak tillbaka till baracken där han tillsammans med Hæjmir och den passive och iakttagande Abenazer genomförde ett kort och skarpt förhör på den darrige och påkomne drogmakaren. Denne erkände nästan ögonblickligen hela affären och hur han sålt några tunnor Zombin till shaguliten. Han förklarade även kortfattat hur drogen, som även gick under namnet gallsörpa, användes för att göra fångarna i lägret viljelösa och likgiltiga.

Da Kaelve insåg att man nu var tvungna att handla och sände Hæjmir och Abenazer med en grupp soldater till sjukstugan för att leta rätt på shaguliten. Halvvägs till inrättningen möttes de av den småspringande Steinar som förde med sig budet att han träffat Dyrgil i sjukstugan men att Radagast inte gick att finna någonstans. Oroliga över vad som hänt deras vän begav man sig åter dit och informerades om att Malek Mangus tog emot besöket på sitt kontor. Hæjmir kände sig högst olustig att behöva vistas i sektfolkets lokaler men höll sig ändå lugn då man klev in för att möta den maskerade shaguliten som satt vid ett välstädat skrivbord.

På frågan vart deras försvunne vän Radagast tagit vägen fick de svaret att Malek Mangus tyvärr inte kände igen namnet eller beskrivningen av denne man och trots att man förklarade hur Radagast många gånger besökt och tjänstgjort i sjukstugan så kunde shaguliten inte dra sig till minnes att han mött honom. Hæjmir menade att man hade vittne på att Radagast blivit hämtad nere på värdshuset men även detta förnekade shaguliten. ”Om ni inte hade något mer på hjärtat så måste jag nog be er att gå nu” ursäktade sig Malek Mangus utan ett spår av medkänsla för besökarnas ärende.

Hæjmir blev förundrad över shagulitens kyliga attityd men fann sig snabbt och började istället förhöra sig om de tunnor zombin som olagligen inhandlats hos Rumperlak. Malek Mangus svarade inte på frågan utan hänvisade till att han endast diskuterade detta ärende med storhirden vilket ledde till att Hæjmir kom att utnyttja sin arresteringsorder på shaguliten.

Shaguliten reste sig från skrivbordet och förklarade att han skulle följa med frivilligt men påpekade också att det skulle straffa sig att motarbeta hans viktiga sysslor eftersom han i egenskap av sin roll som shaguliternas språkrör i Arhem stod under den trakoriska Kejsarinnan Heneguyas beskydd.

Efter att ha återvänt med Malek Mangus till baracken i fånglägret där även Praanz da Kaelve gjorde dem sällskap började man återigen förhöra shaguliten. Gällande den illegala handeln med Rumperlak förklarade Malek Mangus att han förutsatt att Herr Rumperlak, en man med förtroendepost inom rikets fångläger hade bättre moral än att sälja sådant som inte tillhörde honom och att han givetvis förutsatt att godset varit del av hans privata egendom.  På frågan om vad shaguliten hade för användning av zombinet  svarade han skarpt att shaguliterna använde preparatet i sin forskning men att han inte ville tråka ut någon med detaljer eftersom det varken  var något som utomstående hade att göra med eller skulle förstå sig på.

När frågorna ännu en gång berörde den försvunne Radagast ilsknade shaguliten till och gjorde gällande att han redan besvarat dessa frågor. Han påpekade pånytt hur han varken kände igen namnet eller beskrivningen av Kafrilerprästen och ifrågasatte hur man kunde vara så säkra på att Radagast inte försvunnit av egen fri vilja. Förhöret avslutades kort därefter och eftersom man inte hade tillräckligt med bevis för att fängsla Malek Mangus släpptes han iväg. Utanför uppstod ett mindre gräl just som shaguliten lämnat baracken och när Hæjmir rusade ut fick han se hur Malek Mangus träffat på Rumperlak och spottat en grönaktig loska i ansiktet på den skvallrande drogmakaren. Han återvände därefter in igen och bestämde sig tillsammans med den bekymrade Da Kaelve för att sätta Malek Mangus under bevakning.

Hæjmir och Abenazer återvände därefter till värdshuset dit Dyrgil och Steinar nu återvänt. Snart dök även Selisia upp med sin packning och tillsammans med Hildur gav sig sällskapet iväg mot grottan där man gömt vapenlasten flera veckor tidigare. Efter att man lastat ombord det gömda godset på den numera trånga släden begav man sig till den närliggande byn Bethra Zur där de övriga rådherrarna hade samlats med sina stridsdugliga män. Samtidigt som vapnen delades ut till männen så samlade Hæjmir och Hildur de andra rådherrarna i en stuga där de förklarade det förändrade läget och hur Praanz da Kaelve lovat öns marjurer samma rättigheter som trakorierna mot deras stöd i det stundande angreppet mot Arhem. Förvånad märkte Hæjmir hur rådherrarna anslöt sig till saken utan någon ansträngande övertalning och han kunde inte inte låta bli att undra om det var i rädslan för att gå samma öde till mötes som den halshuggne rådherren från Muur.

Hæjmir  gick därefter för att ta farväl av sin älskade Selisia som nu krävde en förklaring på vad som egentligen var i görningen. När han förklarade att Arhem väntade ett anfall från en armé av vandöda soldater greps hon av fasa och berättade hur hon inte insett att staden var i fara och hur hon tills vidare lämnat sin son hos tjänstefolket på garnisonen. Hæjmir bedrövades av nyheterna att hans Selisia fått barn med en annan man men blev i nästa stund lycklig av att höra hur barnet var hans eget och hade fötts något halvår efter att de skiljts åt men att hennes man Gottard låtit henne behålla barnet och för att undvika några pinsamheter gjort gällande att sonen som döptes till Ulvric var deras.

Hæjmir  lovade att föra pojken i säkerhet och begav sig kort därefter iväg. I sällskap av den brokiga skaran av yrkeskrigare och bönder som tillsammans tidigare kallats för frihetskämpar tågade man nu mot Arhem och det ödestigna mötet med den odöda krigshären från Cruri.

Hæjmir kände bitterheten komma krypande just som han inkvarterades i en av slavbarackerna på lägrets yttre holme. Dyrgil som sedan gripandet varit medvetslös vaknade snart upp för att förvånat begrunda deras nya hemvist. Barackens invånare var av skiftande karaktär. Här satt allt ifrån vanliga återfallstjuvar till oliktänkande ordningsstörare och våldsmän. Även fångarnas kondition varierade från de mer friska och nyligen anlända till mer psykotiska och halvdöda galningar med utmärglade kroppar vars hud lätt kunde liknas vid gulskiftande pergament och vars uppmaning till de övriga var att snarast ta sina liv och avsluta lidandet. Gemensamt för alla var att ingen verkar varit här mycket längre än ett halvår vilket inte gjorde situationen mer optimistisk för Hæjmir som hoppades kunna finna sin far vid liv bland de fängslade i lägret.

Följande morgon väcktes männen av en brysk slavfösare som med hårda ord och en vinande piska gjorde livet än sämre för de som inte hade ork eller förstånd nog att snabbt vara på benen. Det skarpa dagsljuset och den kyliga morgonvinden blåste tröttheten ur fångarna så fort de lämnat den fönsterlösa byggnaden för att vallas över till den större holmen av ytterliga några slavdrivare med märkbart dåligt morgonhumör. Hæjmir letade med blicken igenom folkmassan efter någon fånge som kunde påminna om hans far men fann ingen framgång. Uppställda på led framför en av lägrets träbyggnader inväntade man en kvinna i trakorisk uniform som efter att en av fångarna busvisslat och för detta blivit bestraffad med brutala slag och sparkar tog till orda.

”Mitt namn är Nin Hallaska, tillförordnad föreståndare och övervakare av detta fångläger på order av Arhems storhird Praanz da Kaelve. Som många av er redan vet älskar gudinnan Kastyke den som älskar sig själv. För er lägerfångar betyder detta att gott arbete uppskattas medan den som gör ett dåligt arbete för detta kommer bestraffas.”

Det låg något religiöst och nästintill charmigt över kvinnans tonläge och efter ytterligare några meningar om lägrets bestämmelser fördelades fångarna i mindre grupper som på slavfösarnas kommando begav sig ut på lägrets träskpråmar för att vaska svavel ur det gulgrumlade träsket. På båten där Hæjmir och Dyrgil befann sig fanns förutom en gormande vakt även fyra andra figurer. Den som satt närmast Hæjmir var en senig liten man med smalt råttliknande ansikte och knäck på näsbenet. Mannen nickade en hälsning till Hæjmir som svarade med att presentera sig vilket ledde till att den gormande vakten lät piskan vina över hans rygg samtidigt som han befallde Hæjmir att arbeta och inte småprata.

När det gått en stund vågade den senige mannen fram ett svar på den hastigt avbrutna konversationen. ”Robur. Robur Rödvad” viskade han försiktigt när vakten vänt sig om för att låta piskan hagla över en annan fånge i pråmens besättning som utmattad tappat sin vaskpanna överbord. Till sist tappade den bestraffade fången besinningen och lyckades i ett utfall mot vakten slå denne överbord.

”Ta skydd!” väste den kvicktänkte Robur åt Hæjmir och de övriga fångarna som oförstående men strax tacksamma hukade sig i båten just som en skur dödliga armborstlod slog ner och genomborrade bråkmakarens kropp medans övriga passagerare klarade sig oskadda tack vare förvarningen. ”Måste varit svavelångorna som gjorde honom galen” viskade en större och bastant fånge som hann presentera sig som Gistacki innan en ny vaktstyrka anlände till pråmen och halade upp den hysteriske slavdrivaren ur träsket. Resten av dagen hölls båten under hårdare uppsikt och man fick inga fler möjligheter till samtal.

När mörkret började falla tidigt på eftermiddagen begav sig svavelvaskarna åter till fånglägret med dagens fångst. Hæjmir märkte lite besvärat hur den orchliknande förmannen Abrelax som han hoppats varit död tydligen tillfrisknat. Förmannen gav honom en mördande blick innan denne försvann in i ett större trähus på andra sidan gårdsplanen.

Väl tillbaka i baracken fick Hæjmir och Dyrgil möjlighet att prata ostört med Robur och Gistacki. De berättade att de varit bekanta sedan många år och rest till ön från trakoriska riket för att anordna en brottarshow för Arhems invånare. Eftersom affärerna inte hade gått riktigt som förväntat hade männen beslutat sig för att dryga ut inkomsterna genom ett tips de fått om en orörd last kvicksilver som enligt ryktet ännu låg kvar i dvärgarnas gamla gruva utanför staden. Tyvärr hade planerna gått i stöpet efter att drakvaktaren Magister Trodax Draconicus da Tricilve upptäckt inkräktarna och eftersom platsen varit fridlyst sedan draken Blatifagus bosatt sig i gruvan dömdes de båda lycksökarna till sitt nuvarande straffarbete. Han varnade också för någon som kallades ”doktorn” som tydligen skulle vara den mest ondskefulla personen på området. Han förklarade även anledningen till att vissa fångar var i sämre skick än andra berodde på att de gjort så pass mycket motstånd under sin tid i lägret att fångvaktarna tvingat i dem gallsörpa som var en segflytande dryck med effekten att göra folk medgörliga och likgiltiga.

Hæjmir berättade lågmält om det misslyckade fritagningsförsöket och frågade om Robur eller Gistacki hört talas om hans far men fick till svar att han borde prata med Ormtunga som hade bra koll på vilka de olika fångarna var. Ormtunga var likt Robur en liten senig figur med kvicka, uppmärksamma ögon som satt i ett hörn och samtalade med några av de andra fångarna. Hæjmir kom efter ett kortare samtal med honom fram till att hans far dött bara några veckor efter att han hamnat i lägret. Bedrövad över de dåliga nyheterna satte han sig för att äta det tveksamma försök till kvällsmat som utspisats innan slavfösarna låst baracken för natten.

Just som Hæjmir tagit första tuggan på den stenhårda brödbiten föll en stor skugga över honom. När han glodde upp möttes han av en reslig och muskelös man vars galna ansiktsuttryck bara kunde kommit av det faktum att han spenderat tid i isoleringen. ”Jag har hört att du ville ge mig din mat” sade galningen mer som en befallning än en fråga. ”Knappast!” muttrade Hæjmir och lät blicken falla ner på den omdiskuterade matbiten. ”Men jag hörde det!” provocerade mannen. ”Säger du att jag ljuger?” sade han med uppenbart hot i rösten. ”Det är min förbannade brödbit!” röt Hæjmir samtidigt som han insåg att galningens motiv inte var brödbiten utan att hetsa honom slagsmål. I nästa sekund hade mannen gett Hæjmir en rejäl käftsmäll varpå tumult utbröt bland medfångarna. Dyrgil skulle just assistera sin vän när dörren slogs upp och några slavfösarna med Abrelax i täten gjorde entré. Innan Hæjmir hann förklara pekade den grönhudade förmannen med sitt knotiga finger på honom. ”Det var han som började! Släpa bort honom till pålen så får vi se vad han tål” morrade orchtrollet gillande.

Det hade mörknat ute på gårdsplanen när slavfösarna band den motstridige Hæjmir vid spöpålen. Efter tjugo piskrapp hade den tålige fången ännu inte gett ifrån sig ett ljud trots att snön kring pålen färgats av det blod som slitits från hans uppfläkta rygg. Abrelax hade blivit trött men var fortfarande ursinnig över att inte höra fången be om nåd vilket gav honom ytterligare kraft till den fortsatta prygeln. Efter ytterligare tio rapp brast det slutligen för Hæjmir som med ett knappt hörbart gnäll förlorade medvetandet . Detta gladde Abrelax som ansåg sig vunnit över sitt offer och efter att man utdelat gapskratt och loskor befallde förmannen att fången skulle hänga kvar över natten.

Det måste varit flera timmar senare när Hæjmir till sist återfick sansen. Den bitande kylan hade nästan fått de blödande såren på ryggen att frysa och trots att hans darrande kropp var täckt av frost och värkte oerhört av smärta såg det ut som att skyddsgudinnan Inashtar hittills beslutat skona hans liv. Gårdsplanen var tyst och öde så när som på det lätt sprakande ljudet från de brinnande facklorna som lyste upp området.

Plötsligt hörde Hæjmir ljudet av röster en bit bort och såg snart skuggor från två gestalter som närmade sig  genom det lätta snöfallet. Han koncentrerade sig på rösterna och lyckades urskilja ”Nå Rumperlak, låt mig nu granska varorna!”, ”Schh! Inte så högt!, ”Seså! 50 mynt per tunna gör 200 trakiner. Brådska med dem till västra stranden så väntar mitt folk där”, ”Nåväl! Men snälla ni! Inte ett ord till någon! Adjö då!”.

De båda försvann därefter åt varsitt håll och Hæjmir hann i fackelskenet bara få en skymt av den vita benmask som täckte figurens ansikte när denne passerade. Eftersom han kände igen mannen som shagulit och hyste både rädsla och stort förakt till detta sektfolk så låtsades Hæjmir vara medvetslös om än inte ihjälfrusen. Mannen i benmasken stannade upp och såg sig hastigt omkring som om han hört fångens tanke eller kanske känt den smala livslåga som ännu rann ur hans söndrade kropp. Efter att ha dröjt sig kvar några sekunder skyndade shaguliten, till Hæjmir lättnad, vidare som för att ej bli påkommen med sitt besök.

Någon halvtimme senare bestämmde sig slavfösarna slutligen för att bestraffningen var avslutad och släpade tillbaka den svårt nedkylde Hæjmir till baracken där de övriga fångarna sov. Dyrgil vaknade till och berättade hur galningen som startat bråket med Hæjmir åter placerats i isoleringscellen.

Endast ett fåtal timmar senare väcktes fångarna och den yrvakne och skadade Hæjmir tvingades åter ut på arbete i svavelträsket. Ormtunga berättade om det rykte han snappat upp hos en av slavfösarna och att storhird Da Kaelve gett order om att ”doktorn” skulle göra sitt yttersta för få frihetskämparna att tala och att det inte var så noga om de överlevde. Farhågorna besannades för Hæjmir när han samma eftermiddag blev beordrad att följa med några vakter till ”doktorn”. Efter en högljudd protest mot att göra vakterna till viljes utbröt fullskaligt slagsmål som slutade med att Hæjmir slog en vakt medvetslös innan övriga tvingade med sig den ofrivillige till mötet med den ökände ”doktorn”.

Väl innanför dörren i trästugan där ”doktorn” huserade blev Hæjmir förvånad. Förutom den man som förmodligen var ”doktorn” fanns i rummet även den framlidne primus prokuratorns fru Selisia da Melse. Selisia och Hæjmir som en gång i tiden innan trakoriska riket ockuperade ön varit ett par slets isär pga konflikten eftersom hennes föräldrar var trakorier och Hæjmirs egen släkt var marjurer. När trakorierna slutligen vunnit kriget visade den tillsatte trakoriske prokuratorn Gottard da Melse stort intresse i den synnerligen yngre Selisia. Detta blev dock inte vara något problem för hennes föräldrar som utan dröjesmål accepterade prokuratorns frieri. Nu var hon iaf här men innan varken hon eller Hæjmir hann säga något ursäktade sig ”doktorn” för Selisia och förklarade att han hade arbete att uträtta åt storhirden.  ”Tack Rumperlak! Jag skall minnas att du gjort mig denna tjänst” svarade Selisia just som den man som visade sig kallas både ”doktor” och Rumperlak lämnade stugan.

Innan Hæjmir hann reagera var Selisia i hans armar och viskade ömt ”Älskade Hæjmir, så jag saknat dig”. Hon berättade vidare om hur fånglägret egentligen hölls stäng för civilbefolkningen men att hon genom sin tidigare ställning som prokuratorns fru fortfarande hade viss pondus bland de tjänstgörande på ön vilket gjorde att hon ändå brukade få som hon ville. I nästa sekund föll hon i gråt och fortsatte berätta om hur hon fått höra hur han gripits för riksfientlig verksamhet och om detta kunde vara sant. Hæjmir bedyrade sin oskuld och menade att han inte hade något med frihetskrig att göra utan att detta endast var ett enfaldigt försök att frita hans gamle far men som visat sig vara i onödan i och med att denne nu var död.

Selisia frågade honom ännu en gång om han verkligen inte kände till något om frihetsrörelse. Om han hade någon information om dem så fanns det kanske trots allt en chans att hon kunde ge denna information till Praanz da Kaelve i utbyte mot att Hæjmir frigavs. Hæjmir tvekade en sekund och nekade ännu en gång till sin inblandning. Däremot menade han att det eventuellt fanns annan information att förhandla om. Han berättade i korta drag det som hänt under natten och hur han sett Rumperlak och mannen i benmasken göra upp någon slags affär som av allt att döma verkade olaglig.

Selisia lyssnade noggrant på hans berättelse och försäkrade att hon skulle göra vad hon kunde för att få honom fri från fånglägret just som en vakt steg in i stugan och förklarade att besöket var över på order av fånglägrets föreståndare. ”Käre Hæjmir. Låt mig tala med Praanz. Jag skall nog få honom att lyssna” sade hon en sista gång innan vakterna  skiljde dem åt.

 

Dagarna gick och man hjälpte Hildur att reparera skadorna som den vandöde kungen åsamkat värdshuset. Hæjmir hade sedan natten då han blivit bestulen på svärdet Ebharing känt en viss hopplöshet och till skillnad från det ledarskap och den makt han tidigare utstrålat fanns nu bara kvar hans vanliga oro och försiktighet. De övriga såg inte ner på honom för detta utan var mest glada att han tillfrisknat från demonsvärdets förbannelse.

Tiden till nästa fullmåne (och möte med rådherrarna i Bethra Zur) närmade sig men Hæjmirs motivation att leda styrkorna mot de trakoriska ockupanterna var fortfarande obefintlig. En kväll när man satt ensamma nere på Junkern Hildur och precis förkastat ännu en strategi för ett överraskningsanfall kom Hæjmir med en lösning han gått och burit på ett tag. ”Kanske vore det ändå bäst om vi fritog far till att leda trupperna” sade han lite skamset. Radagast invände starkt mot detta förslag och menade att det var rena självmordsuppdraget att bryta sig in i svavellägret. Dyrgil och Steinar var dock inte lika snabba med att förkasta idén och trots Kafrilerprästens motvilja enades man om att detta var väl värt ett försök.

Sällskapet visste att slavfösarna från fånglägret i svavelträsket brukade vistas på värdshuset så fort tillfälle gavs och redan följande kväll dök de oborstade männen från lägret upp i gillestugan. Som vanligt leddes gänget av den otäcka förmannen med mörkgrön hud, närmast liknande en orch. Man skickade fram Hæjmir att tala med de nyanlända men innan männen han sätta sig och lyssna till Hæjmirs förslag flög Hildur, som fått syn på Abrelax, ut ur köket med den glödande spiskroken i högsta hugg. Han hade minsann inte glömt hur spelemannen Moska blivit pryglad av Abrelax som i nästa sekund flydde hals över huvud ut från det välfyllda värdshuset med sina följeslagare i släptåg. Hæjmir hann snart upp de flyende slavfösarna och förklarade att Hildur var en egensinnig man men med lite övertalning skulle situationen kunna lösas till det bättre.

När Hæjmir nu fått männens uppmärksamhet förklarade han sitt ärende och beskrev den fånge i männens fångläger som han menade kunde lösas mot etthundra guldtrakiner. Abrelax utropade i både glädje och förvåning den uttalade lösensumman men blev i nästa sekund misstänksam. Han förklarade att fångarna räknades in varje kväll efter dagsverket och det skulle bli trubbel om någon plötsligt saknades. Hæjmir menade dock att detta inte skulle bli något problem utan lovade att ordna med en ersättare vid överlämnandet. Detta tyckte slavdrivarna lät som en hållbar plan och man bestämde att mötas nästkommande solnedgång vid en given plats på träskets sydöstra rand.

Följande eftermiddag begav sig Steinar själv iväg (Hæjmir hade återfått sin rädsla för shaguliter) till shaguliternas sjukstuga där en läkeman tog emot honom. Han förklarade hur hans vän Radagast, som tidigare hjälpt till på sjukstugan nu valt att hjälpa till genom att även ta emot sjuka i ett rum på värdshuset. Shaguliten blev misstänksam men eftersom sjukstugan sedan en tid varit överbeslastad av sjuka och skadade bestämdes att tre av de sjuka skulle flyttas till den provisoriska anrättningen. Radagast begrundade misstänksamt hur de tre patienterna anlände och förstod snart att planen gick ut på något helt annat än tillfrisknande av de sjuka. I samvetskvalet över vad som höll på att hända valde han till slut att istället göra Steinar sällskap över några bägare för att försöka glömma vad som pågick en bit därifrån.

Undertiden hade Hæjmir och Dyrgil fått tag på en rejäl säck och efter att man matat en av de sjuka med en sövande dryck kläddes den olycklige och knuffades därefter ner i säcken. Säcken lastades därefter på en släde och släpades igenom stadens dunkla gator ner till mötesplatsen vid träsket.

Kort efter att männen med släden anlänt hördes ljudet av åror och ur det dimmiga träsket gled en av fånglägrets gamla träskpråmar. Hæjmir kände genast igen Abrelax som hoppade iland när farkosten stötte mot fasta grästuvor och stegade fram till honom. ”Nå mina vänner, vart är guldet?” sade han med ett falskt grin i det vanställda trynet. Hæjmir menade att han först ville se på den medhavda fången vilket gjorde slavdrivaren irriterad. Efter en kort dispyt kunde man dock konstatera att den trögtänkte Abrelax måste struntat i Hæjmirs beskrivning av fången eller helt enkelt uppfattat allt människofolk som snarlika eftersom fången i båten inte ens påminde om Guzier.

Hæjmir förklarade nu argsint att det inte skulle bli någon affär vilket gjorde Abrelax ursinnig och den fortsatta ordväxlingen ledde slutligen till att slavfösaren slet upp sitt knogjärn för att med våld kräva sina kunder på lösensumman. Hæjmir duckade anfallet och slet upp sitt svärd samtidigt som Dyrgil anföll fienden och sänkte sin yxa i honom. De två slavdrivarna på pråmen hade undertiden kallat på hjälp med ett horn och besköt nu Dyrgil med sina armborst. Dvärgen träffades så illa i armen att han föll medvetslös till marken med svår blödning. Undertiden hade Hæjmir gett Abrelax ett avslutande hugg som för tillfället sänkt slavdrivaren varpå han tog skydd bakom en stenbumling för att undvika projektilerna från träskpråmen.  Som avledande manöver hissade han därpå upp sin tunnhjälm på toppen av sitt svärd för att i nästa sekund få hjälmen bortskjuten av ett armborst. Hæjmir slängde sig därefter upp från stenen för att avfyra en pil som han placerade rätt igenom benet på en av de kvarvarande slavfösarna.

Åter i skydd av stenen lyckades Hæjmir  förbinda Dyrgils blödande sår just som han hörde ljudet av folk i antågande. Hur hade slavfösarnas varning lyckats samla folk såpass snabbt? Tanken hann aldrig komma längre för han insåg med ens att han nu var tvungen att fly. Hæjmir slängde upp den ännu medvetslöse dvärgen på axeln men inom loppet av några sekunder så var fienden över honom. Ett gäng trakoriska soldater brottade ner honom på marken och manade honom att ge upp. Han insåg snart det lönlösa i att kämpa emot och fördes sammanbiten till det norra halvklotets helveteshål – det trakoriska fånglägret i svavelträsket.

Dyrgil vaknade till men låg kvar väntande. Hans ryggradskänsla varseblev honom om att han inte var ensam i det sovgemak Hildur bjudit honom på värdshuset. I ögonvrån noterade han en skugga som långsamt hasade sig mot honom samt den vidriga stank av ruttet lik som den annalkande förde med sig. När den förruttnade människokroppen vars namn en gång varit Krilljon kom så nära att den nästan nuddade sänghörnet skred han till verket. Som en blixt från klar himmel greppade Dyrgil det dvärgsmidda tvåhandsvapnet som han en gång fått i tacksamhetsgåva av sina fränder i Kopparbergen. Den odöde hann antagligen aldrig inse vad som träffat honom för i samma stund som denne höjde sin dolk möttes handlingen av dvärgens sylvassa yxa som i ett och samma hugg sände det levande liket till den sista vilan.

När Radagast och Hæjmir sekunderna senare kom inspringande genom dörren för att se vad som stod på möttes de av den skoningslösa stanken av förruttnelse. Radagast gjorde en gest i luften som med ens förpassade den otäcka lukten och alla tre såg frågande på varandra. Vad hade egentligen hänt med Krilljon och varför? Alla var överens om att den döde vännens öde på något sätt var kopplat till häxans gamla spegel men mer förklaring än så fanns inte. Värdshusvärden Hildur kom nu in genom dörren. Han hade hört uppståndelsen och tog ett steg tillbaka när han fick se kroppen på golvet. Man bestämde sig för att snarast göra sig av med liket och något senare satt man samlade i gillestugan över några sejdlar gravöl till minnet av den döde, den sena timmen till trots.

Lugnade och smått berusade återvände man till sina sängplatser och vaknade först sent på morgonen dagen därpå. Nere i gillestugan mötte man Hildur som hälsade god morgon och berättade att den jobbige ynglingen som sällskapet först setts tillsammans med satt ensam och tillsynes sorgsen vid ett hörnbord och drack mjöd trots att dagen bara hunnit bli morgon.

Det blev ett kärt återseende och efter att alla skakat hand berättade den bedrövade Steinar hur han, efter att de sågs senast, hade återvänt till shaguliternas sjukstuga för att återse sin kära Perrima. Kmordadruiden var ännu mycket svag efter skadorna från överfallet under den tidigare slädturen och svamlade mest fortfarande om sin mördade syster och den försvunne druiden Melobin. Dagarna gick och för varje besök som Steinar gjorde verkade Perrima bli friskare och klarare i sinnet. För bara några dagar sedan hade han besökt henne. Hon hade då givit honom amuletten hon fått av isjättarna uppe på berget Biletand, som hon hållit gömd under sin klädedräkt. Strax därpå hade anrättningens läkemän kört iväg Steinar och menat att den sjuka flickan var tvungen att vila. Så långt var allt väl men när han dagen därpå återvände blev han avvisad av en läkeman som endast kunde hänvisa till stränga order från sjukstugans överstepräst. Sedan dess hade den stackars Steinar irrat runt i staden och slutligen hamnat på Junkern där han nu dränkte sina sorger i en djup träsejdel.

Radagast menade att han minsann hunnit bekanta sig med shaguliterna i sjukstugan varpå Steinar hoppade upp i sån hast och glädje att han blev yr och fick sätta sig igen. Hæjmir mumlar något om viktigare bestyr och försvann tillsammans med Hildur ut från gillestugan. Även Dyrgil ursäktade sig och menade att han hade ärende till smeden för att se hur hans beställda rustning artade sig. Kvar stod den vänlige prästen med en smått försupen Steinar som högljutt tjafsade om hur man snarast skulle bege sig till sjukstugan.

Efter att slutligen lyckats övertala Steinar om att vänta kvar på värdshuset tog Radagast den korta promenaden bort mot shaguliternas sjukstuga. Några snabba knackningar senare blev även han avvisad av den jourhavande läkemannen men lyckades ändå få tala med sin vän, prästinnan Listeria. Hon beklagade att man blivit tvungna att sätta anrättningen i karantän eftersom en mängd patienter nyligen dött i den förrädiska åkomman ”Klavynsk buksot”.  Bland de avlidna fanns sorgligt nog kmordadruiden och pga smittorisken hade man dessutom blivit tvungen att bränna de dödas kroppar. Listeria bad även Radagast att inte sprida ordet om farsoten  till någon utomstående för att undvika panik hos stadsborna. Kafrilerprästen nickade och skulle just tacka för sig när shagulitprästinnan tvärt bytte samtalsämne och inbjöd honom att bli hennes sällskap till den årliga festeveckan som enligt trakorisk tradition inföll under årets fem sista dagar. Radagast bockade sig artigt och accepterade denna generösa invit varpå han återvände till värdshuset.

Halvvägs tillbaka lade Radagast märke till ömliga rop från den närliggande gränden. Godhjärtad och hjälpande som han var skapt kikade han in för att få syn på den nödställde och fann så spelemannen Moska från värdshuset halvliggandes och illa tilltyglad i en snödriva. Stöttad av prästen begav sig de båda tillbaka till värdshuset medan Moska berättade hur slavdrivaren Abrelax hade lurat in honom i gränden och där misshandlat honom.

På värdshuset var stämningen lugnare än vanligt men vreden kokade över när Moska fick berättat för värdshusvärden vad som hänt honom. ”Den där trolluslingen har satt sin sista fot hos oss vrålade Hildur och slog näven i ett träbord så två halvslumrande bönder vaknade upp ur sin middagsfylla och flydde värdshuset. Inget blev direkt bättre när Radagast förmedlade sorgebudet till Steinar men efter klagosång och sprutande tårar lyckades man stilla honom med alkohol och lugnande trollkonst.

Senare samma kväll var alla i sällskapet samlade för gemensam middag. Hæjmir och Hildur hade under dagen diskuterat strategi inför det väpnade upproret och berättade nu för de övriga hur man kommande morgon skulle färdas till den gamla rådplatsen, en knapp dagsmarsch från Arhem för att där samla rådherrar från alla de härskande ätterna på ön. Att alla i sällskapet skulle följa honom dit kändes mer som en befallning än en önskan.

Efter en händelselös natt gav man sig av i gryningen och utan några nämnvärda händelser nådde man samma eftermiddag det gamla stenbordet uppe på rådplatsen. Ett väldigt blåsinstrument som en gång utgjort en mammutbete låg placerat strax intill och efter mycket övervägande blåste slutligen Hæjmir i hornet. En mycket djup tilltagande ton fick omgivningen att skaka och Radagast oroade sig nu över att man dragit till sig oönskad uppmärksamhet från både trakorier och draken Blatifagus. ”Vad gör vi nu?” suckade Steinar och fick ett omedelbart och skarpt svar från Hæjmir: ”Vi väntar!”.

Efter flera nätter i den vindskyddade grottan (som låg i nära anslutning till rådplatsen) anlände det första följet som leddes av rådherre Bjorn Hornegrip från väst. Ätten Hornegrip hade innan kriget mot trakorierna varit herrar över Arhem men blivit fördrivna från staden vid krigsslutet och sedan dess hållit till i de västra skogarna och byn Amygdala. Senare samma dag dök Hæjmirs vän Jölnir Isegård och hans män upp från den övergivna dvärgstaden Bethra Zur uppe i bergen. Dvärgarna hade något halvår tidigare bestämt sig för att driva iväg draken Blatifagus som slagit sig ner i deras gruva men striden hade snabbt blivit ojämn och slutat med att draken lurat dvärgkrigarna i döden och strax därefter hämnats genom att ödelägga deras familjer och hem i Bethra Zur. Jölnir hade då tagit tillfället i akt och tillsammans med ett trettiotal familjer utvandrat från förtrycket i Arhem.

Följande morgon anlände Gilfred da Pastula från ättens ägor i det sydliga Pik Pastula som tillsammans med Hæjmirs far var de mäktigaste rådherrarna på ön. Samma dag skymtades Axelia Ulfsdottirs följe från byn Visimet i sydost och slutligen infann sig även Wilgur da Muur från Pik Muur på östkusten med sina rådgivare, shamaner och väpnare. Ätten da Muur var något färre i antal men väl tränade i strid vilket Hæjmirs släkt bittert fått erfara eftersom ätterna legat i fejd alltsedan Hæjmirs farfar vägrat äkta Muur-ättens dotter för snart hundra år sedan. När alla väl samlats runt stenbordet klev Hæjmir, iklädd den cruriska kungakronan, upp och höjde rösten:

”Lystring ärade rådfolk! Jag har kallat er hit för ett rådslag som kommer sätta sina spår i historien. Tiden är kommen för oss att krossa ockupanterna. Jag ämnar samla er alla under gemensam flagg för att slänga ut de trakoriska hundarna en gång för alla! Tillsammans skall vi kämpa och tillsammans skall vi segra!”

Tystnaden lade sig kring bordet. Tveksamt ställde någon en fråga om hur man skulle få fram vapen men Hæjmir förklarade att detta inte längre var något problem. En annan åhörare undrade om Da Ollach inte var oroad över straffet från trakorierna om man misslyckades men läxades snabbt upp om hur de marjuriska kämparna inte kunde förlora mot de veka utlänningarna.

Plötsligt avbröts frågorna av den hatfulle rådherren Wilgur da Muur som förkunnade att hans ätt minsann aldrig skulle följa ett kräk från ynkryggarna i ätten Ollach. ”Till oss får du tala med svärdet i holmgång om du vill få de våra att lyssna” utmanade han Hæjmir som genast drog sitt svärd och hoppade ner från bordet för att möta sin motståndare. I sin upphetsning över att få möta den oborstade Wilgur i strid halkade han på en sten och var en hårsmån från att ramla rätt in i fiendens svärdshugg men lyckades kasta sig undan och lät sitt svarta bredsvärd, som han funnit i den cruriska graven, slita upp en ovanligt djupt reva i da Muurs metallrustning. Wilgur gav ifrån sig ett illvrål och svingade sitt kraftiga bredsvärd mot Hæjmir som parerade hugget med sin sköld. I nästa sekund möttes de båda klingorna igen och Hæjmir fick åter skydda sig med skölden innan han ännu en gång högg in i motståndarens pansar och slutligen sänkte honom.  Folkmassan som uppskattade en god strid jublade över triumfen men just som Hæjmir var på väg från den slagne kämpen ändrade han sig och snurrade runt för att i ett vrål av fullkomligt ursinne skilja Wilgur da Muurs huvud från kroppen. Jublet lade sig genast i förskräckelse. Den marjuriska lagen bjöd visserligen holmgång på liv och död men oftast var detta mest ett spel för galleriet där dödsstraffet nästintill aldrig tillämpades. Vad hade flugit i ättlingen av familjen da Ollach och hur skulle man förhålla sig till dennes kallblodighet?

Svaret lät inte vänta på sig när Hildur förkunnade ”Länge leve Hæjmir! Det fria Marjuras konung och befriare!” just som Hæjmir lyfte Wilgur da Muurs avhuggna hjässa i hårfästet och höll upp det i en segergest samtidigt som han återvände till de jublande åhörarna kring stenbordet. Just som han skulle börja sitt kröningstal hände något oväntat. Ögonen på det avhuggna huvudet öppnades och da Muurs döda skalle började hugga efter Hæjmir samtidigt som resten av hans odöda kropp började famla efter det svärd han tappat under holmgången. Kontrollerat och utan märkbar rädsla slängde Hæjmir ifrån sig det levande huvudet mot den stackars Steinar som blev stående paralyserad och skrikande i kör med det huvud han höll i sina händer.

Dyrgil som hela tiden stått tyst och begrundat händelserna ryckte nu fram och placerade ett kraftigt yxhugg i da Muurs kropp så den slutligen återgick till livlöshet. I samma sekund slocknade även livet i det avhuggna huvudet men för säkerhetsskull klöv dvärgen skallen såfort Steinar kommit ur sin dvala och kunnat släppa den ifrån sig.

Ett mummel utbröt bland de chockade åhörarna men Hæjmir tystade dem snart med ett utfall om hur Wilgur varit en ondskans hantlangare i förbund med häxkraft och att ätten nu skulle infalla under da Ollachs nåd. Hæjmir höjde nu sitt svärd i ett stridstjut som blandades av glädjeropen och de höjda vapnen från åhörarna.  Efter en kort ceremoni beslutades mötet vara avslutat och det bestämdes att varje ätt skulle samla sitt stridskunniga manfolk i dvärgstaden Bethra Zur vid nästa fullmåne då vapen skulle finnas redo.

Radagast som blivit märkbart skrämd av Hæjmirs kallblodiga utspel och den levande döde smög undan för att rådfråga Dolken Demens. Gamle Demens var vid tillfället rätt virrig men förklarade att det alls inte var något konstigt med Hæjmirs uppträdande eftersom demonsvärdet Ebharing har sådant inflytande på sin bärare. Att den döde krigaren reste sig beror förmodlingen på lagobandet gäspade Demens innan han åter föll in i sitt pipiga snarkande. Radagast insåg nu att man måste ta ifrån Hæjmir det förbannade svärdet.

På vägen tillbaka till Arhem var alla tystlåtna förutom Steinar som klagade högljutt på hur han varit tvungen att vandra hela den kyliga vägen i onödan och sedan blivit anfallen av ett levande huvud. Samma  kväll skymtade man åter fackelskenet från Arhems gator och alla var glada över att åter få lagad mat och tak över huvudet.

Den kommande aftonen hade det blivit dags för festeveckans maskeradbankett som anordnades av självaste Selisia da Melse, prokuratorns fru. Radagast införskaffade under dagen en lämplig kostym för att timmarna senare möta upp prästinnan Listeria utanför sjukstugan och eskortera henne på vägen längsmed södra stadsberget eftersom banketten skulle äga rum på rikets garnison som var förlagd där. Radagast hade av Hæjmir uppmanats att undersöka garnisonen och dess svagheter så i detalj att man skulle kunna dra nytta av uppgifterna i ett eventuellt smyganfall.

Garnisonen bestod av några rejäla och stenmurade byggnader som omgavs av en hög jordvall krönt av spetsiga pålar. Ovanpå taken fanns några nyligen monterade ballistor som var tänkta att skydda mot eventuella anfall från den, sedan en tid huserande, drakormen Blatifagus.

Inne i bankettsalen ljöd ett muntert sorl uppblandat med glada skratt och klirrande dryckeskärl. Det tisslades och tasslades om den stackars änkan Mogger som verkade ha drabbats av inbillningssjuka och hur hon härom kvällen kommit springande uppför gatan och flämtat ”Hjälp! Hjälp! De döda har vaknat! De har kommit för att hämta oss! Fly för era liv!”. Exakt vad som åsyftats är det dock ingen som hittills brytt sig om att ta reda på.

Radagast följde Listeria mellan de utklädda gästerna fram till en parfymerad figur, helt dold under sin långsärk av dyrbar mörklila sammet med tillhörande pärlemoskimrande benmask. ”Det här är Malek Mangus, shagulitkyrkans ambassadör här i Arhem”, presenterade hon.  De båda hälsade artigt och börjar samtala om de gemensamma intressen de hade eftersom shaguliternas anrättningar i Arhem påminde mycket om de Radagast tjänat hos Kafrilermunkarna på Paratorna. Malek Mangus berätta målande om shagulitkyrkans storhet och deras underbara bergstempel på den sjungande klippan, uppe vid profeten Shaguls grav i norr.


Han nämnde även lite om deras banbrytande forskning och visade Radagast hur den blandning mineralsalter som han bar med sig var ett stort steg i planen de själva kallade ”Döds Ände”.  Mineralerna var nämligen all den föda som shaguliten sade sig behöva. Radagast var som i eld och lågor över upptäckten och samtalet avslutas med att han blev inbjuden att tillsammans med Malek Mangus besöka bergstemplet för att hjälpa kyrkan i dess forskning.

Undertiden hade Listeria hunnit försvinna och när Radagast stod som bäst och sökte henne i det myllrande folkhavet hörde han en röst bakom sig. ”Letar ni efter någon?”. Radagast vände sig om och stod öga mot öga med Praanz da Kaelve som han mindes mycket väl sedan mannen arresterat Krilljon i Mynd Mazuldre.  Kaelve fortsatte att fråga hur prästen kände Malek Mangus och om han själv funderat på att döpas in i Shagulitkyrkan. ”Jag råder er att vara försiktig med de där nytänkarna” avslutade Praanz varnande just som Listeria kom till prästens räddning.

Man satte sig slutligen till bords och Radagast hamnade med bl.a. den lagkunnige Grubertin Gråhud och komiskt nog även den olyckliga och ytterst osköna änkan Vidrica Mogger. Änkan beklagade sig oavbrutet över sin framlidne man Steinar Björkesjö som följt sitt skepp i djupet. Radagast förstod nu plötsligt mer av Steinars bakgrund men utan paus fortsatte kvinnans berättelse om hur hon under en kvällspromenad för några dagar sedan sett sin döde man på avstånd. Hon hade skyndat från platsen och passerat begravningsplatsen där hon i fasa skådat hur benen från de döda vinkat åt henne. De övriga åhörarna dränkte nu den arma änkans berättelse i skrattsalvor och menade att kvinnan nog tappat förståndet i sin tillsynes obotliga sorg.

Radagast som inte brydde sig om de skrattande människorna fortsatte fråga änkan om hennes familj och hon förklarade genast att Moggers handelshus hade av riket tilldelats ensamrätt på svavelhandeln. Därefter pekade hon mot honnörsbordet där hennes båda farbröder satt tillsammans med bl.a. prokuratorn själv, hans fru Selisia och den äldre man änkan kallade drakvaktaren.

Kvällen fortlöpte med mat och dryck när det plötsligt uppkom ett främmande brölande utifrån. Radagast skyndade till en fönsterglugg och konstaterade snabbt att ljudet kom ekande mellan bergen och var ett läte som gav både honom och de övriga maskeradgästerna en krypande kyla över nackkotorna. Det forntida lätet verkade härstamma från de sanka markerna nordväst om Arhem, just där Radagast och hans vänner tidigare funnit det begravda Cruri-folket. ”Kusligt… i de där trakterna bor väl ingen levande” utbrast någon förvånat. Lika plötsligt som ljudet kommit försvann det och de druckna besökarna funderade inte mer över saken.

Samtidigt nere på värdshuset satt Steinar tillsammans med Hæjmir och Dyrgil. Steinar hade tjatat om att få ta Radagasts plats på banketten men i största vänlighet blivit avspisad. Nu satt han och surade som bäst just när det brölande ljudet fick luften att darra så att de tillsammans med övriga gäster på värdshuset gav man sig ut i den snöiga gränden för att se vad som stod på. Ute på gatan var det fullt med människor som i olika grad av oro konstaterade samma som gästerna på banketten.  Ljudet ljöd från området där äventyrarna funnit Cruri.

Radagast hade undertiden återfunnit sin plats och på vägen dit observerat hur en hätsk dialog tagit form mellan Gottard da Melse och Praanz da Kaelve. Samtalet hade slutat med att Praanz vänt på klacken med prokuratorn rytande efter sig  ”Ni skall lyda mig, mitt ord är LAG!”. Radagast fortsatte sin måltid och småpratade med de närmaste gästerna under något som kändes som en evighet när han helt oväntat märkte hur en liten stengroda, helt malplacerat, stirrade tomt på prokuratorn från sin plats på honnörsbordet. Fogden, som fått syn på stengrodan samtidigt skrattade till och utbrast ”vem har ställd den här löjliga grodan hos mig? Vad ska det bety…” innan han hostade till. Gottard försöker hejda nästa hostning med en tygduk vilket resulterar i att duken färgades röd samtidigt som hann föll handlöst till marken.

Uppståndelsen var tumultartad och Radagast försökte ta sig fram till den omringade prokuratorn för att förklara hur denne antagligen blivit förgiftad. Detta resulterar istället i att vakterna drog öronen åt sig och ifrågasatte vad denne främling visste om förgiftningar. Radagast greps därefter och placerades i ett rum tillsammans med två soldater som lyssnade halvhjärtat till allt han har att säga om mördarsekter, gifter och stengrodor.

Slutligen lyckades Listeria ta sig fram till vakterna och genom hennes alibi släpptes Kafrilerprästen fri med uppmaningen att inte lämna Arhem om några frågor skulle dyka upp. Skamsen följde Radagast Listeria som berättade att banketten nu var avblåst och att prokuratorn var död. Prästen tyckte sig vagt minnas en liten pojke som var framme vid prokuratorns plats just innan grodan upptäcktes men kunde inte sätta fingret på hur pojken såg ut. På vägen hem från garnisonen möttes han av gråtande och chockade maskeradbesökare som vid det här laget valt att frångå sina kostymer. Alla utom shaguliten Malek Mangus som oberörd försvann nedför gatan.

Åter samlade på värdshuset berättade Radagast för de andra vad han bevittnat under maskeraden. Hæjmir jublade över att tyrannen Gottard nu går hädan och firade med att bjuda de anländande gästerna på öl samtidigt som Dyrgil, Radagast och Steinar drog sig undan för att diskutera ett allvarligt bekymmer.

Radagast förklarade vad Demens sagt angående demonsvärdet och man bestämde sig för att redan samma natt göra ett försök att stjäla vapnet från Hæjmir och föra det till en hög klippa vid kusten där man skulle kasta det i havet. Radagast lyckades under kvällen smyga i sömnbrygd i hans bägare och efter att han några minuter senare gäspat och avvikit från gillestugan så smög sig de övriga efter honom. Radagast lyckades lirka klingan ur den sovande och intet ont anande Hæjmirs grepp men på väg ur sovgemaket satte han sig plötsligt upp yrvaken och kunde snabbt konstatera att hans käraste ägodel nu var på väg att lämna rummet.

Endast iförd nattsärken tog Hæjmir upp jakten på förövarna men hamnade trots sin kondition på efterkälken. Saken förenklades inte av att Dyrgil lurpassat på honom runt ett hörn och gjorde sitt bästa för att hålla fast honom och på så sätt öka avståndet till de flyende svärdstjuvarna.

Halvvägs till klippan passerade man ett dimmigt skogsområde och märkte plötsligt hur marken darrade. Ur dimman trädde utan förvarning den vaknade cruriske kungen och genom den spruckna strupen mullrade han fram ”Eeeebhraaariiing”. Radagast som höll svärdet föll på knä och räckte fram vapnet till den vandöde kungen, böjde sitt huvud och hoppas på det bästa.  I nästa sekund var både Ebharing och Ottar försvunna i dimman och det enda som ännu vittnde om händelsen var de beniga fotspåren och skälvningarna i marken som han lämnat efter sig. Steinar tittade fram från sitt gömställe i ett buskage och ryckte tag i den skakade Radagast. ”Du lever! Prisad vare Gudinnan!” viskar han, i rädsla för att den vandöde skulle återvända.

Strax därpå hade den frusne Hæjmir hunnit ifatt de båda och tog handgripligen tag i dem för att få veta vart de gjort av det svärd de bestulit honom på. Han köpte först inte deras historia om hur den döde kungen kommit vandrande i dimman men när han sett fotspåren och för tredje gången fick händelsen berättad för sig så lugnade han ner sig. Den kraft som tidigare omgivit Hæjmir var nu försvunnen och man kunde märka en positiv förändring på hans sätt bara under den kyliga vägen tillbaka till Arhem. Det var som att han sakta vaknade upp ur en lång dagdröm för att åter bli sitt gamla jag. Radagast kunde redan på förhand gissa att detta skulle få en mindre önskvärd effekt när det gällde att styra motståndstrupperna men sade inget om saken.

Redan på avstånd kunde man höra tumult i staden och på sprickbildningarna i marken började man nu ana det värsta. Ottar hade kommit för att hämta tillbaka sin kungakrona och mycket riktigt såg man den väckte konungen lämna Junkern med kronan i näven samtidigt som stadsborna som vaknat av oväsendet flydde från platsen i panik. Några tappra soldater ur stadsvakten gjorde ett dumdristigt försök att stoppa den framryckande kungen och fick som straff sina huvuden åtskilda från kropparna varpå Ottar tågade ut ur staden i riktning mot Cruri.

”Nåja. Nog för att jag förlorat svärdet, men nu när han fått sina ägodelar återvänder väl den gamle kungen i alla fall till sin vila i graven” sade Hæjmir lugnt.

En dyster och uppgiven stämning hade lagt sig över det lilla sällskapet i gravkammaren och alla verkade på egen hand fundera på vad som skulle ske härnäst. Hæjmir och Radagast beslutade sig för att hjälpas åt för att få den slumrande Dyrgil ut ur graven. Att flytta den metallrustade dvärgen var dock inget som gjordes i en handvändning så Krilljon passade undertiden på att besöka den sista outforskade platsen i graven – den ruttnade gamla dörren till höger. Redan från utsidan kunde urskiljas ett rött sken genom dörrens nyckelhål som, när han väl lät dörren glida upp, visade sig komma från ett eldflammande dike som delade rummet. Mitt över diket gick en smal stenbro mot den bortre delen av rummet som sluttade svagt upp mot en gudabild med tjurhuvud. I tjurmannens utsträckta händer låg en döskalle och en urna, båda av guld. Vid den bortre väggen satt även tre fastkedjade benrangel vilka kunde antas var kungens familj som med tanke på kedjan blivit begravda mot sin vilja.

Krilljons intuition sade honom att rummet förmodligen gömde både en och annan fälla men till sin förvåning kunde han med största säkerhet konstatera att så inte var fallet. Utan att röra något av föremålen i kammaren vände han tillbaka till den mittersta hallen där Radagast och Hæjmir precis återvänt från sin tröttsamma bärgning av den ännu sovande dvärgen. Man begav sig nu tillbaka till kung Ottars kammare där Hæjmir lade beslag på kungens välsmidda tvåhandssvärd. I samma sekund som han greppade svärdet syntes hur en kraftsamling lösgjordes ur svärdet och Hæjmirs annars lätt vardagliga person kom plötsligt att uppfattas med nyvunnen respekt och värdighet. För att ytterligare förstärka intrycket lyfte han Ottars krona för att placera den på sin egen hjässa vilket försatte övriga i gruppen i en nästan skrämmande vördnad.

Krilljon hade undertiden plockat upp sabeln och bredsvärdet från kungens väpnare, ett till synes dyrbart mantelspänne och var därefter på väg att lyfta den mystiska spegeln ur den gamla gummans knä när Radagast förtvivlat utbrast att man borde akta sig för att skända de döda genom denna respektlösa gravplundring. Hæjmir som emellertid fått höra talas om gruppens tidigare besök i familjen da Fontras grav kastade till honom ett vasst svar om hur hans folk, till skillnad från de döda, hade stor användning för både gravguld och kraftiga kungavapen. ”Hur skulle förresten de döda kunna hindra mig?”, flinade han och måttade ett hugg mot den döda gamla gummans huvud så det skiljdes från sin balsamerade kropp och blev liggande på golvet.

Illamående av Hæjmirs kallblodiga respektlöshet skyndade Radagast iväg för att se till Dyrgil, mumlande diverse svordomar över sina giriga medmänniskor.  Krilljon berättar för Hæjmir om rummet med elddiket och tillsammans återvände de dit och lyfte försiktigt och samtidigt ner varsitt guldföremål ur gudabildens händer. Det sprakar till lätt i elddiket vilket räckte för att de båda männen i nästa sekund skulle fly hals över huvud ur kammaren och upp ur graven.

Uppe på den snöklädda gravplatsen satt Radagast och pratade med Demens utan att ta notis om de båda männen som återvänt med sina nyvunna gravföremål.  Han blev strax avbruten av den uppspelte Krilljon som bad honom tyda älvfolkets runor på den mystiska spegeln. Radagast studerade symbolerna och förklarade innebörden varpå Krilljon högröstat läste upp trollramsan samtidigt som han blickar in i spegeln och märkte till sin förtjusning hur spegelns yta började skimra. Spegeln visade nu, likt en kikare, föremål på avstånd som om de låg på nära håll och Krilljon lät spegeln svepa över området och skrattade lyckligt över den magiska spegeln som förmodligen skulle inbringa många guldslantar hos en fanatisk samlare.

En olustig känsla av hur hans livskraft strömmade in i spegeln fick honom att känna sig lite snurrig men när han bestämde sig för att lägga bort spegeln märkte han hur den fastnat i hans händer. Förgäves kämpade han för att komma loss och ropade på hjälp från de övriga, men varken Radagast eller Hæjmir lyckades bryta spegelns svartkonst. Förfärade såg de hur Krilljon förlorade medvetandet och föll livlös till marken samtidigt som spegeln lossnade ut hans händer och blev liggande en bit bort.

Efter att ha undersökt den livlöse Krilljon utan att finna varken puls eller andning skakade Radagast på huvudet. ”Vad var det jag sa? De dödas förbannelse är redan över oss!”. Den praktiske Hæjmir lät sig hejdas av den hysteriske Kafrilerprästen och började se över Krilljons tillhörigheter. Han skulle precis lossa det mantelspänne som Krilljon funnit hos kung Ottar när han märker hur den livlöse började röra på sig.

Hæjmir ryggade förskrämt tillbaka och ropade i en blandning av glädje och förundran ”Han lever!”.  Radagast som stått med ryggen mot Krilljon svängde hastigt runt. Hur kunde det vara möjligt? Krilljon förklarade att han mådde bra och försäkrade att han bara kände sig lite slö och virrig. Efter en kort kontroll kunde Radagast även konstatera att hans andning och puls var tillbaka varpå man bestämde sig för att slå läger i gången ner till stenportarna precis som natten före. Mitt i natten vaknade även Dyrgil helt oväntat från sin mystiska sömn. Endast en lättare huvudvärk har dröjt sig kvar hos honom och han envisades med att fortsätta vakthållningen natten ut vilket de övriga bara var tacksamma för.

Tidigt följande morgon gjorde man sig redo att återvända till kvuverbyn. Innan avfärd återvände Hæjmir en sista gång till jordblodskällan i graven och fyllde en behållare med det röda jordblodet. Demens förklarade att den trögflytande vätskan var essens från den levande jorden som en gång i tiden skänkt stor kraft år folket i Cruri. På vilket sätt jordblodet givit kraft hade han sedan länge glömt.

Vandringen tillbaka till byn skedde utan några nämnvärda komplikationer. Vid brofästet fann man kvuverjägarna som väntat kvar trots att de flytt vid portarnas öppning. När de fick syn på Hæjmir iförd krona och med Ottars svärd lade de sig bedjande på knä framför honom i total underkastelse. De övriga såg förvånat hur Hæjmir inte gjorde någon notis utan fortsatte att arrogant stövla förbi dem.

Väl tillbaka i kvuverbyn mottogs Hæjmir med stor vördnad. Ingen i byn tycktes känna till jordblodet man funnit i graven och Hæjmir beslutade sig därför för att själv dricka av drycken varpå han föll i sömn för att åter vakna kommande morgon med blixtrande huvudvärk. Redan på morgonen deklarerade han högröstat för övriga i sällskapet om hur det nu var dags att återta fädernas land genom ett väpnat uppror och kort efter frukost gav man sig iväg tillbaka till Arhem för att prata med värdshusvärden Hildur.

Hæjmir bestämde sig genast för att hålla låg profil och gömde undan kungakronan i sin ryggsäck innan sällskapet inledde den flera dagars långa vandringen till staden. Väl tillbaka på det igenbommade värdshuset satt man och värmde sina frusna händer vid öppna spisen. Hæjmir förklarade för den bistre Hildur om hur man förgäves sökt hans försvunne son och att man nu fick förmoda att trakorierna bragt honom om livet eller höll honom fängslad i hemlighet. Hæjmir flög upp från sin plats vid elden och började kungöra om hur man tillsammans skulle hämnas Rurik och samtidigt kämpa vidare för hans sak – ett fritt Marjura. Hildur nickade, mörk i blicken, och muttrade att hans son inte skulle ha dött förgäves varpå han dukade upp en festmåltid i Hæjmirs ära eftersom det klargjorts att han tänkte föra befäl i det stundande upproret.

Natten och följande dag förflöt lugnt. Dyrgil och Krilljon gav sig iväg på varsitt håll i staden medan Radagast passade på att studera sina böcker och pergament. Hæjmir satt under dagen tillsammans med Hildur försjunken i planen hur man lättast skulle överrumpla prokuratorns män vilket skulle inledas med att man samlade öns marjuriska rådherrar till storting för att rekrytera stridsvilliga trupper. Kvällsmaten åts under tystnad och Radagast kunde inte sluta oroa sig över Hæjmirs plötsliga förändring. Från att ha varit lugn och tillmötesgående hade han blivit hård och kommenderande mot alla i sin närhet. När Radagast vid ett tillfälle bett om att få undersöka Ottars gamla svärd hade han vägrat släppa det ifrån sig och blivit på gränsen till hotfull vilket kändes mycket olycksbådande och som ett tydligt tecken på att något var fel. Radagast försökte efter maten att fortsätta sina studier men kunde inte fokusera och beslöt sig istället för att sova för kvällen vilket även de andra gjorde.

Krilljon låg länge vaken i sin säng. Han hade de senaste dygnen känt klåda på flera ställen på kroppen men varit likgiltig inför anledningen. När han nu kliade sig märkte han hur huden börjat ruttna på sina ställen och färgats grön och även bitvis flagnat. Hans dunkla sinnen insåg nu hastigt att han varit död alltsedan han använt häxans förrädiska gamla spegel. Den trolldom som de senaste dagarna gett honom kraft att hålla igång de normala kroppsfunktionerna var nu fulländad. Hans kropp hann dra en sista suck innan själen förpassades ner i dödsriket samtidigt som den förruttnade och vandöda kroppen tog mekaniska kliv ut ur sovkammaren för att med sin ihåliga blick leta efter färskt människokött.

Ännu en morgon grydde på den frusna ön och efter en tidig frukost lyckades Radagast övertala Hæjmir om att följa sällskapet och finna Cruri. Hæjmir hade aldrig hört talas om folket som han ansåg att de övriga svamlade om men om det nu fanns ett okänt folk på ön så var det hursomhelst bättre att undersöka detta omgående. Kanske kunde man alliera sig och tillsammans driva trakorierna på porten? Om de istället skulle visa sig fientligt inställda så visste man iaf vart man hade dem.

Man fick genom Hæjmirs vän, byns rådherre, kontakt med en resande handelsman men pga snöovädret blev man tvungna att avvakta några dygn innan resan tillbaka mot Arhem kunde påbörjas. Efter många timmars slädtur befann man sig strax utanför staden och valde då att lämna släden för att vandra upp på norra stadsberget där Kvuverstammen hade sin lägerplats.  Det mystiska myntet som man funnit på värdshuset (och som Demens menat var ett mynt från Cruri) hade i byteshandel kommit från en kvuver och man hoppades att de kunde ge fler ledtrådar.

Efter några försök till att kommunicera med det illaluktande stamfolket och endast lyckats få kvuvernas grymtningar, strupljud och teckenspråk till svar, förstod man att de saknade ett civiliserat språk. Stamäldsten Umma kom dock till sällskapets räddning och på knagglig västjori lyckades han förklara att han inte kände igen myntet. Han kunde däremot berätta att han i kvuvernas gamla berättelser hört talas om det mäktiga folket i Cruri som en gång i tiden hade varit Kvuvernas herrar.

Radagast plockade upp Demens ur bältet och höll dolken framför sig. Umma stirrade storögd på den levande dolken någon sekund innan han darrande kröp ihop i böneställning på den frusna marken. Övriga kvuver hade strax uppmärksammat stamäldstens reaktion och följde honom genast i den ihopkrupna bönen med ett hummande läte. Hela tillställningen badade i mystik och Radagast kunde inte annat än att känna sig enormt kraftfull där han stod med den levande dolken. Demens förklarade för honom hur dessa varelser var Cruris slavfolk och underlägsenheten var exakt det som förväntades av dem. Demens började därefter tala strängt till Umma på ett okänt språk varpå den darrande stamäldsten nickade till varje befallning.

Demens berättade att han beordrat Umma och hans folk att hjälpa sällskapet att snarast möjligt finna Cruri och efter att gruppen, i brist på annan sovplats, spenderat natten i kvuvernas läger erbjöds man att slå följe med kvuverna på återvandringen till deras by som låg tre dagsmarscher norr om Arhem. Efter en ansträngande vandring möttes de köldbitna männen av feststämning och varma välkomnanden från kvuverstammen i byn. Kvällen kantades av uppträdanden i sång, dans och skådespel samtidigt som man serverades groteska specialiteter av förtuggad tångsallad, fylld sälmage, härsket isvalspäck och jäst bröstmjölk från stammens välbystade kvinnor. Radagast var till skillnad från övriga i sällskapet van vid udda måltider och smått fascinerad stoppade han i sig av det som bjöds. Dyrgil blev, direkt efter att ha provat maten, illamående och utan att kunna hejda sig kastade han upp rätt på bordet vilket triggade reflexerna hos Hæjmir och Krilljon att följa hans exempel. Först tystnade kvuverna och begrundade de illamående innan Umma föll ut i ett retsamt gapskratt som spred sig bland byfolket.

Krilljon som ville tacka för gästfriheten föll snart ut i sång och kort därefter började en nyfiken kvuver pilla på Hæjmirs medaljong och försökte ta den från honom. Förvånad över att den högreste motståndsmannen inte gjorde honom till viljes utan istället knuffade honom åt sidan slutade med att han lommade iväg en erfarenhet rikare vilken delades av Hæjmir som hädanefter höll smycket gömt.

När det åter blev natt visades männen i gruppen in till varsin snögrotta där alla snart somnade. Den under natten tungt sovande Dyrgil vaknade nästkommande morgon av att han inte längre var ensam under sovfällen och kunde konstatera att sällskapet bestod av två håriga kvuverkvinnor som under natten valt att uppvakta honom. Öm i diverse kroppsdelar rusade han ut till de övriga i gruppen som skrattade gott åt hans missöde eftersom de till skillnad från honom vaknat och vänligt men bestämt lyckats avfärda sina nattsällskap.

Efter en oaptitlig frukost, där man slutligen valde att förbruka sin medhavda mat, följde Radagast med Umma till trollkvinnan Uxu´s snögrotta där oxjärnsmyntet och Demens visades upp. Uxu tittade länge på de båda föremålen innan hon kraxade något till Umma. Stamäldsten bad nu Radagast vänta medan han försvann ut och kom efter ett tiotal långsamma minuter tillbaka med en yngre kvuver som nickade oroligt när han fick se myntet. Umma förklarade att ynglingen, som hette Kyxi hade funnit myntet när han gjorde sitt mandomsprov ute i vildmarken. Radagast förklarade att det var att största vikt att man snarast färdades till platsen där ynglingen hittat myntet men Kyxi skakade oroat på huvudet och höll händerna framför ansiktet som att det skulle gjort honom osynlig.

Efter en lång och hetsig diskussion med handtecken, grymtningar och strupljud blev det slutligen bestämt att Kyxi och fyra av stammens jägare skulle vägleda sällskapet till fyndplatsen och samma förmiddag gav de sig av. Följande dagar bestod av mer tröttsam vandring i djup snö samtidigt som solen mestadels doldes bakom en tjock ridå av snö. Den ständiga vita glansen blev snart påfrestande för ögonen och redan efter första dagens vandring såg man suddigt. Demens satt muttrande och såg sig misstänksamt omkring eftersom hans dunkla minne hade svårt att minnas rikets riktmärken under all snö.

På eftermiddagen under den andra dagens vandring färdades sällskapet ner genom en djup dalgång där kylan från fjället avtog. Dyrgil upptäckte snart att underlaget inte längre var vanlig planmark och när han borstade bort lite av snön avslöjades en stenlagd väg som fick Demens att utropa att man äntligen med säkerhet var på rätt spår. Under den följande timmen hjälptes Demens och kvuverna åt med vägvisandet vilket ledde fram till en bastant stenbro där kvuverna stannade. Trots hetsiga försök fanns det inget som kunde få dem att lämna brofästet och istället kröp de ihop och glömde förskrämt sina ansikten i händerna.

Hæjmir som tröttnat på de hariga stamfolket suckade och tillsammans med Radagast, Dyrgil och Krilljon fortsatte han över bron under högljudd vägledning av det levande knivskaftet. En kort stund senare slutar vägen vid en bergsvägg. Demens utropar ”Beskåda Fari-Nathas allsmäktiga portar!” och bugade sin elfenbenskropp så det knastrar i dolken. Övriga tittade frågande på berget och förklarade för Demens hur de portar som han gastade om inte existerade. Demens upprepade sina ord och Hæjmir fick nu för sig att stiga med huvudet före rätt in i berget och fick då förutom en bula och huvudvärk en belöning i fnissande från de övriga. Dyrgil hade undertiden funnit en stor bronsring i bergväggen och när han tillsammans med de övriga grävt fram kanterna märkte de ännu en bronsring som bildade den port som Demens talat om.

Trots upprepade försök att med ett knutet rep, rycka upp portarna lyckades sällskapet inte ens rubba dem. Man bestämmer sig istället för att återvända till kvuverna som fortfarande befann sig darrande vid brofästet men trots mer övertalning vägrade de fortsätta framåt. Inte förrän Radagast plockade fram Demens blev de medgörliga och halvsprang över bron samtidigt som Demens skrek ursinnigt efter dem på det främmande språket. Snart var man åter vid porten i bergväggen och med en gemensam kraftansträngning lyckades man långsamt, långsamt bända upp stenporten tills den plötsligt gav vika och gled upp. I samma sekund startade ett jordskred som fick Hæjmir att tappa balansen. Ur portarna blåste en kraftig, tjutande vind i ett ljusspel som efter en stund övergick i ett lätt klingande glitter varpå både ljuset och ljudet försvann lika plötsligt som det uppkommit. Häpna försöker sällskapet intala sig att de inte drömt och märkte inte ens hur kvuverna flytt platsen. Hæjmir tände en fackla och man vandrade in i den mörka tunneln.

Efter bara några dussin steg öppnade sig tunneln och man kom ut i en gömd dalgång där dimslöjorna låg så täta att de dolde det mesta av månskenet. Hela dalen var täckt av snö och i fjärran kunde man skymta vulkanden Kislaks rökpelare men det som närmast fångade gruppens uppmärksamhet var den samling stenblock som stod resta på en stor kulle längre in i dalgången.

Demens som varit tyst sedan portarna öppnades bröt nu tystnaden så plötsligt att alla hoppade till. ”Se vänner! Se Fari-Nathas storhet i all sin prakt! Låt oss genast vandra till jordblodstemplet och möta konungen. Hoppas det ännu finns tid!”. Hæjmir påtalade för Demens hur platsen var en gammal gravplats och inget annat men fick till svar att stadens mäktiga magi gjorde den svår att urskilja för det ovana ögat.

Radagast frågade vart detta tempel låg och fick en pekning till svar. Där, vid kullens mitt fanns en plats där snön smält undan och en blodröd sörja bubblade från marken. Den blodröda marken var mjuk och enkel att gräva i och snart hade man funnit en kant av ett större stenblock. Eftersom alla var trötta efter dagens utmaningar sökte man skydd för natten i tunneln som ledde till stenportarna.

Följande morgon grävde man fram stenblockets alla sidor och med en gemensam ansträngning tryckte man in blocket i en stenlagd gång som ledde in i kullen. I ljuset från en fackla kunde man urskilja ett rovdjursskellett i närheten av en jordhög som rasat in i den mörka gången. Dyrgil, som gick först, kunde till skillnad från övriga i sällskapet gå raklång i gången och kom fram till en murknad dörr som utan problem gick att forcera. Bakom dörren fann han ett kvadratisk rum där höga block ställts till väggar. Flata stenar hade staplats korsvis till ett spetsigt valv, mitt i rummet stöttat av en grov pelare bestående av tre klippblock. I varje hörn sköt en hörnsten ut i ansiktshöjd och ett ärgat bronstag vilade på varje hörnsten. Dessutom fanns ännu en dörr i var och en av kammarens sidoväggar samt en korridor som ledde rakt fram. Rummets golv såg ut att vara av grönt glas men gav ifrån sig en så pass frän doft att det tårades i ögonen. Dyrgil märkte direkt hur något var fel och beordrade övriga att vända uppåt för att få luft. När alla återvänt till ytan ovanför och lugnat nerverna gick Dyrgil tillbaka ner i gången och gjorde ett försök att gå på det gröna golvet. Ytan visade sig vara flytande av frätande syra och Dyrgil föll raklång men räddades tack vare Hæjmir som följt efter honom och nu slitit tag i den omkullfallne. Innan syran hunnit göra alltför grova skador på dvärgens rustning sköljde Radagast bort de gröna resterna med heligt vatten från kmordas källa varpå man åter befann sig tillbaka i utgångsläget.

Radagast fick plötsligt en idée och gick för att plocka stenar bland gravarna. Han återvände och släppte ner den första stenen i syran varpå man kunde konstatera att syran inte bet på sten. Snart hade alla hjälpts åt med att hitta stenar och inom kort hade man byggt en stig av stenar genom den gröna golvfällan. Man bestämde sig för att följa korridorern rätt fram och fann efter att man vandrat några stenlagda trappsteg neråt en blodröd dubbelport i murket trä. Innanför portarna möttes man av en varmfuktig ångande grotta där en koppartjur i naturlig storlek fanns uppställd. Ur ett snitt i tjurens hals flöt en trög, blodliknande vätska ut över golvet och ner genom ett hål. Framför tjuren stod ett enkelt stenaltare.

Den alltid lika klåfingrige Dyrgil lät lite av vätskan rinna i hans kupade hand varpå han drack och konstaterade att det smakade järn innan han sekunden därpå föll i djup sömn. Alla försök från övriga i gruppen var lönlösa och man bestämde sig för att låta dvärgen sova medan man utforskade övriga utrymmen i graven.

Man enades om att nu öppna den maskätna ekdörren till höger och blickade in i en stenkammare som liknade hallen utanför. På en upphöjd tron i rummets bortre del satt en högrest mumifierad man. Ansiktet hade i döden behållit ett hårt och föraktfullt uttryck. Mannen bar förmultnad konungaklädsel och ovanpå det grönstripiga långa håret satt en juvelbesatt guldkrona. Över knät låg ett smäckert silverglittrande tvåhandssvärd.

Vid kungens fötter satt det förtorkade liket av en hånleende gammal gumma. I hennes knä låg en vacker men bucklig spegel, prydd av pärlemo, i vilken älvfolkets runor fanns ristade. Vid väggarna på vardera sidan om tronen satt två mumifierade män med förnäma men förmultnade kläder på varsin sten. Den ena mannen bar ett kraftigt svart bredsvärd och den andre en silverglittrande kroksabel.

Demens som nu plötsligt insåg att räddningen kommit alltför sent suckade djupt och sade med vemod i sin pipiga röst: ”Er ödmjuke tjänare Demens ber om syndernas förlåtelse för att han inte bistått er i dödens timme. ”Kung Ottar är död! Leve dig - konung av ständig vinter!”.

 

Dyrgil och Steinar vandrade planlöst runt i den kyliga staden Arhem. Varför var värdshuset igenbommat och vart hade Radagast tagit vägen? Hade han kanske gett upp hoppet på dem och i desperation återvänt med svavelkonvojen söderut? Nere vid hamnkontoret kunde man dock konstatera att ingen med Radagasts namn eller utseende hade gått ombord på de avresta skeppen och man bestämde sig istället för att återvända till värdshuset för att finna ledtrådar till vart värdshusvärden befann sig, ifall han nu kände till något.

Redan tvärs över marknadsplatsen kunde man urskilja två figurer som stod och betraktade det stängda värdshuset och när man kom närmare gränden kände man till sin glädje igen Radagast. Mer förbluffad blev Dyrgil över att se den gripne Krilljon i prästens sällskap men just som man skulle göra de eftersökta uppmärksamma fick man syn på tre storvuxna män som innan någon hunnit reagera hade dragit huvor över ansiktena på de intet ont anande Radagast och Krilljon. I nästa sekund hade man slängt upp de kidnappade på en övertäckt vagn och började hastigt färdas bort genom staden. Dyrgil som inte räknade med mycket hjälp från den klene och oerfarne Steinar bestämde sig att istället för blodsspillan, förfölja släden för att se vad som var i görningen. Färden gick norrut och i utkanten av staden stannade man vid en gammal förfallen väderkvarn som verkade övergiven.

När förövarna släpat in de två fångarna och stängt dörren bakom sig vågade sig Dyrgil och Steinar upp på den snötäckta kulle där väderkvarnen låg. Genom en fönsterlucka som lämnats på glänt kunde man höra röster och när man kikade in såg man hur Radagast och Krilljon satt bakbundna på varsin pall. En man med ryggen mot fönstret ställde med skarp röst frågor till dem: ”Vilka är ni?”, ”Var är smuggellasten?”, ”Vart har ni gömt Rurik och varför mördade ni Guster?”. Ingen av männen på stolarna gjorde en min och Steinar skulle precis föreslå att man trots allt kanske borde lämna de båda fångarna åt sitt öde när han kände en skarp kniv mot strupen.

Efter att ha blivit infångade och därefter gjort Radagast och Krilljon sällskap i väderkvarnens nyblivna förhörskammare satte man Dyrgil, Radagast och Krilljon i ett mindre rum medan man fokuserade sin energi på den darrige yngligen. Trots de rådande omständigheterna var de tre vännerna glada att återförenas och man började berätta för varandra vad som hänt sedan man senast sågs.

Krilljon berättade om hur han efter gripandet i Mynd Mazuldre fördes med fångtransporten till svavellägret där man menade att det hela var ett misstag och att han inte var den som man först trott. Som ursäkt hade han förts till prokurator Gottard da Melse som lät honom övernatta till dess att man kunnat ordna upp situationen. Krilljon hade därefter sänt på Radagast som ett vittne på sin oskuld och denne hämtades in, under viss motvilja och protest innan han slutligen insåg att han fick eskort och själv inte var föremål för brottsutredning. Det kändes lite som allt börjat ordna upp sig fram tills man hade återvänt till värdshuset och förutom faktumet att det var reglat även blivit påhoppade bakifrån av de män som nu höll dem fångna.

Dyrgil var just i färd med att berätta om de mördade kmordamunkarna och varför Morgain inte längre fanns bland dem då han avbröts av kidnapparna. Tydligen hade Steinar brutit ihop redan vid hotet om att tvinga in hans händer mellan kvarnstenarna varpå han i gråtfylld panik hade redogjort för allt han kände till om vapenlasten, Rurik, Guster och därutöver fyllt på med berättelsen om isdruidernas öde.

När de bundna åter var samlade i kvarnhuset blev Radagast otålig och undrade vad som skulle ske härnäst och om deras herre prokuratorn beslutat om hur deras straff skulle utmätas. ”Prokuratorn? Herre? Den förbannade pestråttan! Den dagen han och hans män är döda är en stor dag!” förkunnade mannen utan att kunna hejda sin våldsamma ilska gentemot det Trakoriska riket. Dyrgil som suttit tyst sedan man återvänt fick nu en stark känsla av att mannen framför dem trots sin hårda framtoning inte var fientligt lagd och efter att han presenterat sig som Hæjmir – son av Ollach, förstod man snart att kidnapparna tillhörde motståndsrörelsen.

Efter att äventyrarna gemensamt, och utan hot om kvarnstenskrossade lemmar, redogjort för sin berättelse om smuggelvapnen och ännu en gång berättat att dessa nu fanns gömda på Gusters gård ansågs gruppen inte längre utgöra något hot och repen lossades. Hæjmir upprepade Ruriks tidigare berättelse om frihetsrörelsens kamp och de vapen som man väntat på men även att kampen nu var lönlös eftersom rörelsen nu mist alla sina ledarfigurer. Krilljon menade försiktigt att man gärna anslöt sig till Hæjmirs sak om man i gentjänst kunde vänta sig motsvarande hjälp i det ärende som först fört dem till ön.

Hæjmirs såg oförstående på honom innan Radagast plockade fram dolken Demens ur sin ränsel och höll upp den framför sig. ”Se här! Detta föremål är enligt legenden nyckeln till fornriket Cruri och det som genom ödets nyck fört oss hit”. Hæjmir tog dolken i sin hand och tittade frågande på den men när Demens vaknade till och började gestikulera blev han så förvånad att han släppte dolken i golvet så bladet satte sig i en golvbräda. Han försäkrade samtidigt att han aldrig hört talas om några fornriken på ön.

Efter noga övervägande bestämde man sig tillslut för att hjälpas åt att flytta smuggellasten från Gusters gård till ett bättre gömställe som Hæjmir sade sig känna till. Steinar som menade att han fått nog av äventyr för en livstid begav sig till shagulitkyrkan för att återförenas med den fagra Perrima och de övriga tog farväl och önskade honom all lycka i framtiden. Övriga begav sig tillbaka till Junkern Hildur och Hæjmir knackade på bakdörren på värdshusets innergård. Hildur själv var inte speciellt glad över att återse äventyrarna och började istället skälla ut dem för allt han ansåg att de ställt till med och som verkar vara anledningen att prokuratorn nu tagit hans levebröd. Efter att Hæjmir i korta drag förklarat läget för honom lugnade han sig något och lovade (hans skarpa ogillade av männen och hela smuggelhistorien till trots) att hjälpa dem med proviant och varma pälsar om de lovade att göra sitt bästa för att finna Rurik.

Kvällsmörkret hade åter lagt sig över staden och endast husens lyktor kastade fladdrande ljus när männen som ingått det nya förbundet gav sig iväg sydost mot Gusters gård, samma väg där Dyrgil, Steinar och den nu döde Morgain någon vecka tidigare mött snapphanarna. Ett kraftigt snöoväder skymde sikten men dragdjuret som färdats så många gånger förr mellan Arhem och gården drog släden rätt väg utan instruktioner från kusken. Några timmar efter midnatt siktade man slutligen den nedsläckta gården men allteftersom man kom närmare kände Dyrgil och Krilljon känslan av att vara iakttagna. Utan att kunna härleda varifrån eller från vem blickarna kom körde man in släden på gårdsplanen, öppnade dörrarna till ladugården och motade in släden och karsonoxen. Ett vaktschema gjordes upp och medan Krilljon tog första vakten lade sig övriga för att sova i det frusna höet.

Följande morgon hade det ostadiga vädret åter slagit om och ett stilla snöfall kom från den gråmulna himlen. Efter att Krilljon tagit en morgonrunda runt gården och konstaterat att allt verkade vara i sin ordning lastade man snabbt på smuggelgodset från lönnrummet under ladugården och gav sig sedan iväg. Någon timmes färd senare kunde man återigen känna känslan av att vara iakttagna och utan att rådfråga de övriga beslutade Hæjmir sig för att styra dragdjuret mot glaciären och genom att låta den klättra uppför glaciären, skaka av sig de eventuella förföljarna. Efter att karsonoxen avslutat den väldiga klättringen hoppade Krilljon av släden och kröp försiktigt tillbaka till glaciärens kant. Nedanför skymtade hans skarpsyn rörelser i ett snötäckt buskage varpå han gjorde tecken åt Hæjmir och pekade ut platsen där förföljaren befann sig.

Förargad över faktumet att någon faktiskt följt deras slädfärd reste sig Hæjmir instinktivt och med pilbågen riktad beordrade han med skarp röst varelsen i busken att ge sig tillkänna. Kokande av ilska över att gensvaret uteblev släppte han bågsträngen varpå pilen blixtsnabbt skar luften och borrade sig djupt in i huvudet på den vargman som strax föll död ur sitt gömställe.

Oron över att nu ha startat ett vendetta mot rikets snapphanar stegrade sig och eftersom man anade att fler vargmän kunde vara i antågande gav man sig snabbt vidare. Hæjmir ledde slädturen ner genom ett bergspass och efter ytterligare någon timmes färd stannade han ekipaget. Där mellan klipporna i ett buskage täckt av vitmossa visade han grottan som tidigare varit gömställe för honom själv och hans älskade Selisia under tiden innan kriget. Efter att lasten snart var undangömd och ansågs i tryggt förvar tog man den tomma släden ner till den närliggande marjuriska byn Bethra Zur där Hæjmir genom sin far var godvän med byäldsten. Man blev vänligt mottagna och bjöds både mat och husrum vilket man tacksamt accepterade eftersom dagsljuset snart försvunnit. Efter en välsmakande middag med senaste byskvallret som tillbehör lämnades man, som den marjuriska seden förespråkar, ensamma vid elden.

Hæjmir som nu börjat lita mer på sällskapet berättade att han av Hildur fått höra om några försupna soldater på värdshuset som berättat om hur man funnit blodiga kvarlevor av en människa i skogsbrynet där Guster och Rurik lämnat släden. Kvarlevorna visade sig efter en noggrann undersökning av rikets fältskär - Sulidon Rumperlak, tillhöra Guster medan det fortfarande inte fanns ett spår efter Rurik. Hæjmir hade nu svurit inför Ruriks far Hildur att göra allt i sin makt för att finna sonen men han insåg samtidigt att man inte hade minsta ledtråd. Radagast som under dagen suttit för sig själv ifrågasatte nu Krilljons situation och hans förklaring om hur han undsluppit fånglägret. Var han rentav i maskopi med trakorierna och hade köpt sin frihet genom att förråda gruppen? Hæjmir biföll Radagast i dennes anklagelser och först efter att Radagast råkat nämna shagulitkyrkan tystnade han och vände sig mot Radagast. ”Var snäll och nämn aldrig mörkermännen igen” sade han, mer som en varning än en önskan. Radagast som efter flera dagars gemenskap med prästinnan Listeria i sjukstugan inte kunde motstå frestelsen att påpeka sina nyblivna vänskapsband inom shagulitkyrkan resulterade i att ett kraftigt gräl utbröt. Inte ens Dyrgils byte av samtalsämne till hur Didra fördes bort och antagligen dödats av draken Blatifagus lyckades stilla osämjan. Radagast försvann ursinnig ut för att svalka bort irritationen i vinterkylan. Han tittade på Demens som oberörd låg och snarkade i hans bälte. ”Imorgon är dags att avsluta det vi påbörjat – dags att finna Cruri!” tänkte han för sig själv innan han gick in till den väntande sängen.

Steinar hade precis burit ner den sista druidkroppen till Perrima när han kände marken skälva. Sin vanliga lathet till trots rusade han ner i rummet nedanför gravkammaren där den heliga källan löpte ut och möttes av en andfådd och panikslagen Dyrgil. ”Morgain - Fällan - Helvete!” lyckades han få ur sig vilket var mer än tillräckligt för att den smått kvicktänkte ynglingen skulle förstå innebörden. När han lugnat sig och mer grundligt förklarat vad som hänt nere i grottkammaren där Morgains liv slocknat var första tanken att snarast möjligt försöka återvända ner men Dyrgil förklarade att det kokande vattnet följt honom när han klättrade upp och av schaktet att döma fanns det för tillfället inget sätt att för tillfället ta sig ner i kammaren.

Man hämtade Perrima för att höra sig för om hon visste något om den förrädiska fällan men hon förklarade sorgset att hon aldrig fått lära sig något om varken kammaren eller ens själv satt sin fot där. Eftersom det snart gick upp för alla att chansen till att Morgain lyckats överleva var minimal, samtidigt som Dyrgil kunde bekräfta blod och andra mänskliga substanser blandat med det kokande vattnet ur drakens käftar, så bestämde man sig för att ge upp. Efter en matpaus utan någon sånär matlust begav man sig åter ner till den heliga källans utflöde och fann nu att vattennivån gått tillbaka till den ursprungliga.

Steinar som inte litade på sin förmåga att klättra hissades ner av Dyrgil som strax klättrade efter och man grävde gemensamt fram det första solkorset ur den svarta vulkansanden. Dyrgil lade märke till en skeletthand som hängde ut genom drakhuvudets käftar där även slingor av ånga sipprade fram. Han hittade också sin helrustning kvarglömd sedan det förra besöket men lät den ligga tills dess att man var på väg upp igen. Steinar vred nu det första solkorset och när drakens käftar öppnats kunde man konstatera att skelettkroppen var den stackars Morgain som blivit kokad levande. Kombinationen av tankarna kring Morgains grymma öde och det faktiska liket blev för mycket för den ovane Steinar som kastade upp den senaste måltiden i rummets hörn. Efter att han hämtat sig tillfälligt gick de tillsammans igenom den dödes tillhörigheter och fortsatte sedan in igenom gången till den förrädiska skattkammaren.

Steinar som genast förstod sammanhangen mellan solkorsen grävde nu fram det andra bronshjulet ur sanden men blev panikslagen när han vridit hjulet och drakens käftar på nytt började slutas. Livrädd för att själv sluta på samma kokta sätt som sin tidigare kollega slängde han sig ut genom käftarna som sekunderna senare slog igen. Dyrgil hade undertiden funnit det sökta vaxljuset men istället för att söka igenom rummet efter fler skatter tände han det direkt. Först hände ingenting mer än att den klara lågan kastade ljus på salens väggar men just som han började tveka på ljusets övernaturliga krafter började världen omkring honom att sakta falla sönder och han befann sig plötsligt i ett tomt mörker där en dammhöljd stig lät honom singla ner likt ett höstlöv, ner till riket där allt har sitt slut.

Vid sidorna av honom såg Dyrgil skuggor av de som troligtvis var förbrukade själar som förpassats hit utan chans till återvändo. I ett hastigt ögonblick tyckte han sig se Morgains ansiktsform på en av de förbipasserande men ingen av dem fann längre något att säga. På avgrundens yttersta botten befann han sig på stranden till en mörk flod där bleka varelser förvirrat vandrade omkring som i sömngång. Han vandrade långsamt nedför stranden, ledd av det märkliga ljuset och fann till sin förvåning druiderna sitta där. Likgiltigt stirrade de på honom när han ropade efter Perrimas syster Girinda och med en blick lika tom som hennes enformiga och känslolösa röst frågade hon varför han kommit till henne.

Istället för att presentera sig började Dyrgil genast fråga ut den döda kvinnan om vem som bragt henne och de andra i klostret om livet. ”Mörkret förrådde oss druider i vår sömn” svarade hon. ”Blott min älskade Melobin saknas här på stranden. Kanske lyckades han undkomma det mörka?”.

Dyrgil funderade och började fråga kvinnan om vem Melobin var men fick inga klara besked men när han nämnde Perrima vid namn svarade kvinnan ”Min syster, Perrima måste kalla på jättarna innan allt är förlorat. Jättarna skyddar oss alla från evigt mörker”.  ”Finn Melobin! Kanske lever han än och kan förtälja om vårt grymma öde”.

Dyrgils ljus fladdrade plötsligt till och han märkte en man komma gående längs strandkanten. Han utstrålade inte samma meningslöshet som de döda och trots att hans ansikte doldes av en kappa med fördragen huva skymtades ett roat flin i hans ansikte.

”Druidernas dagar var ändå räknade” avbröt han. ”Varför kan man undra? Varför dräptes den försvarslösa sekten vars enda plikt var att vakta isen? Vad kan de möjligen åstadkommit för att dra sådan olycka över sig? Kanske som skorpionen stack grodan halvvägs över den blåsiga sjön så de båda gick död till mötes? Kanske var det bara en del i naturens gång…”

Dyrgil uppfattade mannen som obehaglig, flera gånger värre än själva platsen där han hamnat och frågade vem mannen var. Plötsligt utan att röra sig befann sig mannen precis vid Dyrgils öra och viskade ”Nu är det hög tid att du vänder hem! Farväl och på återseende!” innan han blåste ut det magiska ljuset. Dyrgil föll genom tomheten i något som kändes som en evighet  tills han slutligen landade med ett stort plask. Han tackade sin mor för att han trots sin ovilja till vatten tvingats lära sig simma som liten och simmade upp till ytan. Han befann sig tillbaka i den heliga källan inne i kmordaklostret. Omtumlad möttes han av Perrima och förstod att tiden som för honom känts som en evighet bara berört sekunder i den levande världen.

Steinar hade undertiden försökt klättra tillbaka uppför schaktet men utan Dyrgils hjälp hade han halkat och rasat ner mot den underjordiska sjön nedanför. I sista sekunden hade han lyckats slita tag i en del av ett gammalt nät som satt precis ovanför vattenbrynet och höll sig skrikande kvar där tills Perrima och Dyrgil kom för att hjälpa honom upp. Förvånad över att återse Dyrgil började han ifrågasätta händelseförloppet från det att han blev instängd i skattkammaren.  Dyrgil berättade ingående vad som hänt och om resan till dödsriket Dimhall, Girindas ord och den otäcke mannen som faktiskt lyckats skrämma upp hans annars rofulla lugn.

Bestämda över att på nytt försöka återvända till skattkammaren bakom drakhuvudet började man åter bearbeta solkorset men förstod snart att mekanismen gått i baklås och att rummet bakom för all framtid var förseglat. När man återvände till den väntande Perrima reagerade hon genast på att det magiska ljuset var använt. Dyrgil började glatt förklara om hur han tänt ljuset varpå Perrima blir helt ifrån sig och förbannade den enfaldige dvärgens klåfingrighet. Enligt henne hade hans agerande kastat honom in i mysterier som han varken kunde förstå eller var skapt att beträda. Hon lugnade sig något och blev mer lättad när han fortsatte berättelsen och gav Perrima hälsningen från den döda lillasystern. Utan att ödsla tid begav hon sig därpå upp i utkikstornet där hon blev stående i strikt meditation. De andra hann precis upp ur gravkryptan när de häpna fick höra hennes locksång, närmast jämförbar med jojk.

Efter att begravningsceremonin med de döda var avklarad avslutade man dagen med en sen middag innan alla slog sig till ro under sovfällarna. Både Dyrgil och Steinar vaknade till kring midnatt av ljudet från tunga kliv på utsidan. Kanske var det jättarna som hört sången och anlänt? Mycket riktigt fann man en enorm isjätte i ljuset av en enorm fackla, talandes med Perrima. Efter att han förstått att alla klostrets tidigare invånare nu var döda gick han ner på knä och håvade fram en färggrann ask ur sin ränsel som han överlämnade till Perrima. ”Min plikt är nu uppfylld” dånade hans avgrundsdjupa stämma och just som han pulsade bort igen vände han sig om och betraktade den lilla människoskaran innan han i några korta fraser lovade att komma till deras undsättning om de åter lockade på honom.

Konturerna av jätten försvann i den hårda snöblåsten och Perrima kikade ner på asken han överlämnat. Inuti fann hon en medaljong formad som ett ansikte i vit sten. Hon berättade för de övriga att hon endast  hört talas om denna relik i kmordadruidernas gamla sagor och hur dess kraft kunde vrida alla dess osanning ur världen. Hon trädde andaktigt halslänken över huvudet och i en tystlåten bön svor hon att beskydda amuletten.

När morgonen åter grydde gjorde man sig redo för avfärd mot Gusters gård där man hoppades finna honom och genom övertalning lämna av det efterlysta smuggelgodset. Perrima som sedan barnsben vandrat fjället kunde utan problem leda vägen från kuskbocken på släden. Dyrgil och Steinar var båda glada att äntligen vara på väg från det ensliga klostret som både kostat kmordasekten och deras kumpan livet. Efter en dagsfärd över gnistrande glaciäris och oväntad medvind slog man läger och efter en händelselös natt styrde man kursen mot gården dit man förväntades anlända sent på natten. Utan förvarning slog de lömska väderkrafterna åter om och ett snöoväder drog fram över landskapet. Som att detta inte var nog skar djävulska ylanden genom natten och oroligt lät man dragdjuret öka takten samtidigt som man såg sig omkring efter den flock vargmän som tidigare jagat släden ur kurs. Istället för vargmännen galopperade fem vitpälsade varelser på ulvar fram genom den djupa snön. Steinar träffades lindrigt av en vinande skur pilar men Perrima skrek högt efter att ha blivit träffad i ryggen.

Dyrgil hade snabbt fångat upp sin yxa och svingade iväg den mot en av vitpläsarna. Hugget träffar varelsen och klöv dess ryggrad vilket bidrog till att fienden föll förlamad från den rasande ulven. Steinar försökte undertiden lyfta en lår med vapen för att dels kasta på fienden men samtidigt för att öka hastigheten. Tyvärr lyckades hans klena kropp inte lyfta den tunga lådan och missnöjd med livet gav han upp försöket. Perrima besvarade beskjutningen och vävde en kraftfull köldvåg med händerna som splittrade närmsta anfallarens bröstkorg varpå väsentliga kroppsvätskor frös till is. Didra skulle precis hugga efter en av de kvarvarande vitpälsarna när några snabba vingslag hördes från natthimlen och i nästa sekund ett gastkramande skri varpå en stor och otydlig varelse slog ner i vagnen och grep tag i henne. Dyrgil hann trots överaskningsmomentet att skicka ett kraftigt hugg mot den suddiga besten och slet upp ett djupt sår i dess buk. Till svar fick han ett ilsket vrålande och en dusch frätande syra som sakta åt sig in i hans frusna ansikte. Han ryggade tillbaka samtidigt som varelsen i släden lyfte med Didra och lämnade en blodpöl på slädens golv. Perrima som sett djuret bära iväg med danserskan skrek högt och drog i tyglarna för att få stopp på släden. ”Neeej!” ropade Dyrgil och Steinar i kör och hänvisade till de tre kvarvarande pälsvarelserna som nu angrep med träklubbor. Lyckligtvis lyckades Steinar kasta sig undan sin angripare medan Dyrgil och Perrima fick motta varsitt slag. Dyrgil svarade genom att med yxan hugga sin fiende i halsen så djupt att dess nacke bröts. De sista varelserna ansåg sig nu underlägsna och tog till flykten från ekipaget. I facklornas sken undersökte man Didras öde men fann bara kraftiga blodspår som förmodligen betydde att den flygande besten gjort slut på henne.

Skadade men ännu vid liv fortsatte sällskapet den sista biten genom snö och blåst och kom efter knappt en timmes färd äntligen fram till Gusters gård. Glädjen förbyttes snabbt till en måttlig uppgivenhet när det visade sig att ingen var hemma på gården. Frusen och trött tog sig Dyrgil in genom ett fönster och fann snart en nyckel att släppa in de övriga med. Dragdjuret med släden lämnades förtöjd på utsidan och efter att ha värmt upp huset med en varm brasa tog man sig för av husets sköna sängbäddar. Perrima grät sig till sömns över den försvunna Didra trots att Steinar gjorde sitt bästa för att trösta henne. Dyrgil funderade på om det varit så genomtänkt att sova på gården. Visserligen hade man i kylan och blåsten inget större val än att stanna kvar men Gusters frånvaro kunde mycket väl bero på att han gripits av snapphanarna. Snart tog sömnen överhanden och den fundersamme dvärgen somnade in.

Kommande morgon sökte Dyrgil och Steinar igenom gården i ljuset från morgonsolen. Under halmen i ladugården fann man i ett hörn en gömd lucka som ledde ner i ett dolt källarutrymme. Man bestämde nu att en gång för alla lasta av smuggellasten i källaren och efter några timmars slit var släden äntligen tom. Den första tanken var nu att återvända till platsen där man under gårkvällen blivit anfallna för att leta spår efter den försvunna Didra. Planen kom dock av sig när man insåg att nattens snöfall raderat ut alla möjligheter att finna spår och istället gav man sig av mot Arhem för att finna Radagast och samtidigt söka vård åt Perrima i shagulitkyrkans sjukstuga. Perrima förklarade under redan till staden att hon helst ville att man höll tyst om de döda druiderna och händelserna i klostret. "Kmorda brukar i regel inte hämnd som ett verktyg men på kontinenten fick jag lära mig talesättet, hämnd utspisas bäst när den lagts på is, vilket känns passande för min sak" avslutade hon.

Vid dagens mitt anlände man åter till Arhem som man lämnat bakom sig för över en vecka sedan. Efter att ha stannat vid sjukstugan med den skadade isdruiden kunde man konstatera att Radagast inte längre befann sig där. Svavelkonvojen som man färdats med till ön hade sedan gårdagen återvänt söderut och på värdshuset igenbommade port satt ett spikat pergament som förkunnade ”härbärget Junker Hildur - stängt på anmodan av prokurator Gottard da Melse i väntan på utredning för riksfientlig verksamhet.

Morgonen grydde på den förste i nusin, årets näst sista månad. Den klarblå skyn som välkomnat äventyrsskaran under deras första dag i den kylslagna kustbyn Arhem låg lugnt kvar över himlavalvet. Efter ett tidigt morgonmål på Junkern Hildur kom Rurik som avtalat för att möta upp. I släptåg hade han sin morbror Guster som ägde gården dit smuggellasten nu skulle fraktas. Utanför värdshuset hade de båda männen ställt ifrån sig en stor släde som drogs av ett långhårigt djur som mest liknade en slags buffel men som istället för klövar hade kraftiga klor under alla fyra benen. Rurik förklarade att detta märkliga djur kallades karsonoxe och att vagnen man tidigare använt skulle vara till föga hjälp i vildmarkens snömassor.

På värdshuset innegård lastade männen om lårarna från vagn till släde samtidigt som Steinar och Dyrgil ursäktade sig med att de behövde inhandla lämpliga kläder för utflykten. Efter att ha insett att inga handelshus ännu hade öppnat för dagen kom de smått bedrövade tillbaka men fick av Guster låna en rejäl isbjörnspäls att värma sig under.  Han kastade också över en illaluktande flaska till Morgain. ”Bäst att ni sydlänningar smörjer er med det här så ni inte fryser ihjäl” manade han och förklarade sedan att oljan kom från samma typ av djur som drog släden och var trots sin vidriga stank det bästa medlet mot kölden.

Steinar var inte speciellt förtjust varken i smörjmedlet eller i tanken på att färdas i vildmark och klagade hela tiden högt och tydligt på hur han inte var ämnad att röra sig utanför civiliserad terräng. Släden med det omaka sällskapet gled österut genom några kvarter välbyggda och snötäckta bostäder och vid Shagulitkyrkans sjukstuga som låg längsmed floden Loberans stannade man tillfälligt för att släppa av Radagast som denna morgon bestämt sig för att byta dagens smuggelfärd mot ett besök hos sin nya bekantskap, prästinnan Listeria.

Halvvägs ur staden möttes de morgonpigga äventyrarna av en begravningsprocession. ”Änkan Mogger” suckade Guster med visst medlidande. ”Hennes man från södern gick under med ett av skeppen från er konvoj. Tragiskt med tanke på att hon sitt utseende till trots ändå lyckades finna någon”. Samtidigt hade Steinars klagan tystnat tvärt och han kröp försiktigt ner under isbjörnspälsen för att om möjligt dölja sin skuld till änkan Moggers stora sorg. Morgain som kände av Steinars plötsliga ängslan tog tillfället i akt att skrämma upp honom ytterligare och började högt och tydligt ifrågasätta ynglingens beteende så till den höga grad att änkan Mogger tittade upp på honom, kanske för att än en gång få höra honom utropa ”Steinar” som även var namnet på den man som nu försatt henne i denna gränslösa sorgestund. Morgain och änkan tittade fundersamt på varandra en sekund innan blickarna skiljdes åt och färden längs vägen fortsatte.

Så snart man lämnat Arhem bakom sig fortsatte färden österut mot Gusters gård som låg halvvägs till den marjuriska grannbyn Bethra Zur. Guster spände sitt armborst och förklarade att vildmarken på Marjura var till bredden fylld med faror där pälsödla, ulv och istroll bara var en del av vad en ouppmärksam besökare kunde råka ut för.

Strax före lunchtid bröts lugnet i släden av kraftiga vingslag från ovan och en mörk skugga täckte det högt stigna solklotet. Morgain blickade upp men hade aldrig tidigare sett en drake och blev därför fullständigt mållös. Dyrgil drog blixtsnabbt sin yxa, redo för strid medan Steinar låg och darrade under pälsen. Man följde ormens färd genom luften men utan att fästa någon uppmärksamhet till släden och dess passagerare fortsatte den sin morgonflygning över vinterlandskapet.

Efter ytterligare någon timme bestämde man sig för att stanna och äta. Just som man tagit sin första tugga på den medhavda måltiden, och efter att Morgain gång på gång hetsat Steinar att följa med honom på jakt, hördes ett dovt ylande. Från en kulle på andra sidan den snötäckta slätten kunde man urskilja en figur som snabbt blev till ett tiotal. ”Förbannat! Snapphanar!” fräste Guster. ”Någon måste ha tipsat dem!”.  I nästa sekund galopperade de ylande vargmännen mot ekipaget. Morgain, Dyrgil och Steinar kastade sig alla upp på släden men istället för att följa deras exempel sade Guster med bestämd röst ”Tyvärr blir vi trots allt tvungna att tacka nej till varorna” och innan någon hann reagera hade han smällt till karsonoxen så att den i rask takt gett sig iväg med sina olyckliga resenärer.

”Det var ju hyggligt – vad gör vi nu?” lyckades den nu bittre Morgain få fram utan att egentligen vänta sig något svar. Han grep efter de frusna tyglarna och tittade bakåt men man såg inte längre skymten av Guster och Rurik som antagligen kamouflerat sig i snön. Istället hördes rasande skall och uppmaningar från snapphanarna att ”stanna i det Trakoriska rikets namn”.  Morgain som lyckats få kontroll över dragdjuret styrde nu släden mot en brant sluttning och precis som han hoppats på lyckades oxen få grepp med sina klor och släpade, trots halka, släden uppför branten. Väl uppe hörde man snapphanarnas ilskna morranden eftersom de saknade möjlighet att fortsätta jakten uppför den hala klipphällen. Alla skrattade i en blandning av upprymdhet och frigjord ängslan över att man gjort sig av med förföljarna men insåg i nästa sekund att man nu befann sig uppe på glaciären, vilsna utan vare sig karta eller riktmärken.

Man lät djuret dra släden i långsam takt samtidigt som det funderades på vad man skulle ta sig till härnäst. Utan att först märka det hade vädret börjat slå om och innan man visste ordet av befann man sig i en rasande snöstorm. Den klent byggde Steinar somnade snabbt in under pälsen medan Dyrgil lyckades hålla stånd några minuter innan han svimmade i ovädret. Morgain klättrade upp på dragdjurets rygg och tryckte ner kroppen i djurets långa päls där även han till sist somnade in.

Morgain vaknade till av att han låg på marken i en snårig och snöklädd glänta där dimman låg tät. Han såg ingenstans de andra i sällskapet eller dragdjuret med släden. Plötsligt kände han känslan av hur något befann sig bakom honom och när han snurrade runt gled tre figurer fram ur dimman med långa kåpor som dolde deras ansikten. Alla tre bar knivar som blixtrade i månskenet och innan Morgain har hunnit på fötter märkte han sig själv vara obeväpnad. Just som han skall börja fly nerför stigen träffas han av ett hugg i armen från den närmaste kniven och skadad flydde han med de mystiska figurerna hack i häl. Skogen tog slut och han stannade till. Framför sig såg han nu en bro som ledde ut i dimman och långt borta skymtades ett torn varifrån plågade och ångestfyllda skrik  hördes då och då. Han kastade sig ut på bron och sprang tills bron plötsligt gav vika och han föll handlöst tills han plötsligt vaknade med ett ryck.

Han befann sig inte längre i drömmen utan såg istället en suddig men bekant figur som ropade ”Didra, de vaknar nu”. Tillsammans med Dyrgil och Steinar låg han nedstoppad under tjocka björnskinnsfällar. När synen kommit tillbaka såg alla att figuren som ropat var den vackra Perrima som Morgain tidigare mött på resan till ön. Hon berättade att hon tillsammans med Didra var på vandring till Kmordas isolerade klostergård  uppe på berget Biletand. Morgain tittade sig omkring och såg snabbt att oxen och släden fanns välbehålla i närheten. Dyrgil klagade på smärtor i sin ena fot och Perrima konstaterade snabbt att den hade förfrusit under snöstormen men att ett bad i klostrets heliga källa skulle läka den utan problem.

Så bestämde man sig för att följa kvinnornas färd till Kmordas kloster som låg beläget på bergets nordsluttning. Hela sällskapet trängdes på släden som gled fram över de frusna vidderna samtidigt som det vita skenet avtog vid horisonten. Morgain kämpade med Steinar både länge och väl om kvinnfolkets uppmärksamhet vilket mest slutade upp i barnsligt småkiv men inte utan att Perrima fått upp ögonen för den stilige Steinar och hans högtravande nonsens-prat.  Dyrgil och Steinar hade båda dragit på sig rejäla förkylningar men var trots rinnande näsor och torra hostningar glada för att nu slippa stanken från karsonoljan. Perrima berättade under färden om sin iver att få återse sin lillasyster Girinda som bodde i klostret men var samtidigt förvånad över att varken systern eller någon annan från klostret kommit till Arhem för att möta henne.

Framåt kvällen slog man läger längsmed en stig som ledde uppför det vindlande berget och vid det sena kvällsmålet fortsatte Perrima att berätta om sitt liv och hur hon och hennes syster redan som små blev omhändertagna av klostrets druider. Flickorna hade från början levt ensamma med sin far, en marjurisk bonde, eftersom deras mor dog i barnsäng när Girinda föddes. När han flera år senare själv låg för döden bad han druidernas äldste att fostra flickorna vilket också skedde. Perrima tröttnade snart på det strikta klosterlivet och gav sig i tonåren av efter att ha läst om tron på sanningsguden Shamash och själv velat pröva lärans heliga eldprov, att vandrar världens lockelser utan tanke på varken dygd eller renlevnad. Efter att systern uppenbarat sig i hennes drömmar hade hon slutligen bestämt sig för att återvända till klostret för att svära in sin eviga trohet till Kmorda.

Kvällen blev natt och sällskapet gick och lade sig var och en för sig. Steinar låg och halvslumrade när han plötsligt hörde någon komma. Genom det lätta snöfallet såg han Perrima med sitt röda böljande hår och utan en tråd på sin välformade kvinnokropp skrida fram som en hägring mot honom. Hon berördes uppenbarligen inte av kylan men kröp ändå ner under hans fäll och efter en intensiv kärleksstund föll de båda i djup sömn.

Steinar satte sig plötsligt upp. Han befann sig inte längre under fällen med den vackra kvinnan utan på ett kallt stengolv i en mörk kammare. Svagt ljus lyste upp rummet i ett halvdunkel och på ett podium stod en figur i mörk kappa och skrattade hånfullt. En vandöd krigarklädd varelse blåste plötsligt i ett horn från ett hörn i kammaren och ur skuggorna hasade sig levande döda mot honom samtidigt som skrattet från den mörka figuren tilltog. Steinar sparkade undan de odödas armar som grep efter honom men slutligen ryckte de ändå i honom från alla håll. I nästa sekund vaknade han med andan i halsen och såg åter den fagra Perrima som oroat ryckt i honom. Hans kropp hade flera rispor och rivmärken men Perrima försäkrade att hon trots deras vilda lyckostund inte var skyldig till hans märken utan istället nyss såg dem uppkomma ur tomma intet.

Följande morgon hade vädret försämrats och himlen var nu täckt av gråa moln samtidigt som vinden tilltagit. De närmaste timmarna förflöt utan någon speciell händelse och framåt eftermiddagen siktade man klostrets utkikstorn vid horisonten. Det hade börjat mörkna när släden med sällskapet stannade till utanför muren som omgav klostret . Man steg av och konstaterade snabbt att man varken såg eller hörde något liv på platsen sånär som ljudet av virvlande pudersnö. Morgain anade oråd och drog en pil över bågsträngen samtidigt som alla i gruppen följde honom mot öppningen i muren. Han spanade ut över den öde gårdsplanen där inte ett fotspår syntes i den djupa snön. Från klostergården på andra sidan skymtades inte heller något ljus men däremot hördes nu ett gnisslande ljud från en trasig fönsterlucka som slog i vinden.

Dyrgil gjorde tecken och pekade mot en dörr i gårdens vänstra del. ”Se, det kommer rök från dörren” viskade han men Perrima förklarade snabbt att röken var en naturlig del av den heta källa som gjorde rummet bakom dörren till bastu. Steinar tröttnade lite på de övrigas försiktighet och pulsade iväg över gårdsplanen fram till klostrets trädörr. Morgain bestämde sig samtidigt för att ta sig bort för att inspektera den trasiga fönsterluckan. Under tiden stod den förfrusne dvärgen och de båda kvinnorna kvar vid öppningen i muren och undrade vad som nu skulle ske.

Steinar smög försiktigt upp den gamla trädörren och kikade in i en hall som slutade i en korsning med ännu en dörr rätt fram. På högra sidan fanns en låg dörr och dessutom såg han ett litet föremål som stod på en bänk en bit in i hallen. Han smög närmare och märkte snart den lilla stengrodan som stirrade ihåligt mot honom, närmast malplacerad, från sin plats på bänken. Steinar som inte kände till något varken om stengrodan eller dess betydelse stoppade den i fickan och återvände sedan ut till Morgain som undertiden konstaterat att rummet bakom fönsterluckan såg ut att vara ett kök där snön nu rasat in.

När Morgain fick se Steinars fynd från hallen muttrade han ”då är nog allt redan försent” och gav tecken åt Dyrgil att ta med släden och de båda kvinnorna in på gårdsplanen. Steinar beväpnade sig med ett svärd från smuggelgodset och tillsammans med Morgain gav han sig åter in i hallen för att undersöka resten av gården. Via matförrådet bakom den lilla dörren till höger kom man in i det snöfyllda köket och märkte konturerna av en kropp i snön. Morgain vände kroppen och konstaterade direkt att druidens hals var avskuren. De båda äventyrarna lyssnade invid nästa dörr och Morgain tyckte sig höra ett ljud från andra sidan varpå han på nytt spände bågen. Steinar slet upp dörren och de såg in i en matsal där en figur satt med ryggen mot dem vid ett bord. Efter att figuren suttit orörlig en stund kunde man konstatera att även denne klosterdruid delade ödet med den avskurna halsen. Man mötte nu Perrima och Dyrgil i korridoren eftersom Perrima vid det här laget var mycket upprörd och vill veta vart hennes syster var. Morgain passade på att sparka in dörren till den heliga källan vilket gjorde Perrima rasande och hon förbannade hans respektlöshet och talade om hur Kmorda skulle straffa hans hädelser. Efter att ilskan lagt sig fortsatte man in i ett cermonirum där ett jättelikt kopparträd försåg huset med värme. När man slutligen öppnade dörren till sovsalen blev man stående i öppningen. I fem av de åtta sovlådorna låg ytterligare druider, däribland Perrimas syster Girinda, alla mördade på samma sätt som de tidigare.

Perrima drog efter andan men fick ingen luft. Hon föll gapande till marken i fullständig maktlöshet och när hon väl fått luften tillbaka galltjöt hon hysteriskt likt ett barn. Steinar gjorde sitt bästa för att lugna henne men gråten och skriken var hejdlösa samtidigt som hon öppet klandrade sig själv för det som hänt och menar att det var Kmordas straff för hennes avvikelse från läran. Morgain kände hur hela situationen blivit minst sagt olustig och sade åt Dyrgil att man snarast skulle ge sig av men övertalades av Didra att stanna eftersom man inte kunde lämna den stackars hysteriska Perrima själv i det skövlade klostret. Dessutom vore det en svår synd att inte ge de olycksaliga druiderna en värdig begravning. Efter att man bestämt sig för att trots allt spendera natten i klostret knöt Morgain karsonoxen vid bastun så den skulle hålla sig någorlunda varm över natten. Dyrgil tog ett bad i den heliga källan och blev därigenom frisk i sin förfrusna fot. Även Steinar lyckades, efter att han lagt Perrima till sängs, ta ett bad i den heliga källan och blev av med de ärr han ådragit sig kvällen före. Undertiden hade Morgain gett sig upp i klostrets utkikstorn som låg på en klippa framför huvudbyggnaden men eftersom himlen var mörk och inget syntes bestämde han sig istället för att gå och lägga sig. Dyrgil låg redan och sov när Morgain och Steinar började käfta högljutt om vem som skulle ta första vakten.

Dyrgil vaknade plötsligt av ett ljud utifrån gården. Han såg inte till några av de andra och smög sig därför ensam till klostergårdens dörr för att kika ut. Med sitt dvärgiska mörkerseende kunde han urskilja fem förruttnade kroppar klädda i trasiga röda särkar som stod och stirrar tomt på honom med sina bleka ansikten. Långsamt började de segla fram mot klostret och efter att ha reglat dörren skyndade Dyrgil tillbaka till sovkammaren där han hittade de andra ligga och sova. Han försökte förgäves väcka dem och märkte istället hur de vandöda tänkt eld på klostret. Elden förvandlade snart kammaren till ett brinnande inferno och just som elden fått tag på hans skägg och kläder så vaknade han kallsvettig. Det svedda skägget hade han dock fått behålla.

Morgain som hade vakten såg plötsligt Dyrgil sätta sig upp och vakna ur mardrömmen. Efter att Dyrgil lugnat sig berättade han om drömmen varpå Morgain suckade över de förbannade drömspelen men påpekade ändå att det nu var Dyrgils tur att hålla vakt.

Följande morgon intogs en enklare frukost innan dagens sysslor fördelas. Perrima hade under natten lugnat sig och berättade med gråt i halsen om druidernas begravningskrypta som skulle finnas ute på gårdsplanen. Tydligen kunde platsen anas uppe från utkikstornet. Hon bad också om att man skulle hämta de dödas ljus som var en av druidernas heliga reliker. Ljuset hade tidigare använts för att söka upp de nyligen avlidna i skuggriket Dimhall för att lyssna till deras sista önskning och hälsningar.

Steinar gav sig upp i tornet och lade i dagsljuset märke till inskriptioner i glasrutorna där rutan mot gården visade en lucka och invid den löd texten ”följ den heliga strömmen till drakens käftar. Två vridna solkors banar väg”.  Samtidigt hade Morgain och Dyrgil varit inne och fyllt vatten från källan i några vattenskinn. Dyrgil fann en bok med kodade anteckningar som Perrima lyckades tyda som klosteräldsten Gjalfs skrift. I bokens sista anteckning berättade Gjalf hur han känt närvaron av urminnes ondska djupt nere i isen och hur trolldom inom kort skulle förråda druiderna.

När Morgain och Dyrgil kom ut ur klostergården fann de Steinar grävandes med händerna i den djupa snön och verkade precis ha funnit något. Man hjälptes åt och fann två ringar i en järnbeslagen lucka som man tillsammans lyckades dra åt sidan. Under luckan ledde en trappa ner till en vitkalkad krypta där kmordas tidigare avlidna fanns mumifierade. I bortre delen av kryptan såg man ännu en dörr som kunde öppnas efter att Dyrgil hittat nyckeln i den mördade Gjalfs ficka. Eftersom Steinar ogillade att vistas i de underjordiska gångarna, som dessutom var till bredden fyllda med balsamerade kroppar, bestämde han sig istället för att vara Perrima till hands med att bära de döda från klostergården till kryptan.

Dyrgil och Morgain hade undertiden följt ännu en trappa neråt och kommit fram till en underjordisk gång där blå stenar gav ifrån sig ett behagligt sken. Från en ränna i golvet strömmade vatten som troligtvis kom från den heliga källan strax ovanför och försvann ner i ett stengaller längre bort i gången. Med sina samlade krafter lyckades man dra undan gallret och kikade ner i ett djupt schakt där klättersteg fanns uthuggna i bergväggarna. Dyrgil klättrade först och fann halvvägs ner i schaktet en öppning. När han kikade in fick han en svår chock eftersom han möttes av ett konstgjort drakhuvud i sten men lyckades hålla sig fast utan att släppa taget. När både Dyrgil och Morgain klättrat in i rummet märkte de plötsligt hur rummet vibrerade svagt och gav ifrån sig ett väsande läte. Efter att ha grävt en stund i den svarta sanden som prydde rummets golv fann man ett horisontellt bronshjul och efter att ha vridit detta hjul öppnades drakens käftar.

En efter en kröp man in i det öppna gapet genom en smal gång och snart stod de båda äventyrarna inne i en vit hall. Två statyer föreställande kvinnor läsande varsin bok stod på var sida om ingången och på vardera väggen bortom dem fanns två ansikten som såg ut att sjunga. Även detta rum hade ett golv fyllt av den svarta sanden men det som fångade männens uppmärksamhet var den vackra marmorkistan som stod upphöjd på ett podium. Utan eftertanke tryckte Morgain kistans hasp åt sidan varpå locket med egen kraft gled upp och som en illavarslande tanke mindes Morgain plötsligt Steinars ord i sitt huvud, ”TVÅ vridna solkors banar väg”. Han skulle precis till att varna Dyrgil - men det var redan försent. Ur ett av de två ansiktena sköts en stor stenkula och Morgain kastade sig instinktivt åt sidan. Dyrgil kände vinddraget när klotet missar hans huvud med en hårsmån och slog in i väggen bakom dem samtidigt som hålet där klotet suttit sprutade av kokhett vatten. Brända av det kokande vattnet skrek de båda av smärta men Morgain lyckas ändå stålsätta sig och rycka tag i några av kistans skatter, däribland det sökta ljuset. Dyrgil har undertiden kastat sig mot den trånga passagen som mynnade i drakens stenkäftar eftersom han hört ljudet av deras rörelse. Väl framme var käftarna nästan helt slutna men instinktivt slängde sig Dyrgil den sista biten ut genom dem just som de slog ihop med en smäll bakom honom.

Morgain förstod nu att han var instängd och hans första reaktion var att försöka pressa tillbaka klotet i hålet den kom ut ifrån för att stoppa vattenflödet. Detta visade sig omöjligt och ledde istället till fler brännskador av det kokande vattnet. Planlöst började han istället gräva i sanden och hittade snart det andra solkorset men trots varje kraftsamling var hjulet omöjligt att forcera (även då han lyckades samordna vridmomentet med den andfådde Dyrgil som samtidigt vred solkorset på andra sidan drakkäftarna). Efter ytterligare brännskador förstod Morgain att kampen med solkorsen var lönlös och försökte istället läka sina skador med det heliga vatten han funnit i källan. Tyvärr visade sig inte heller detta fungera eftersom den helande förmågan var knuten till själva källan. I frustration kastade han ifrån sig vattenskinnet och i panik över att det ångande vattnet nu både brändes och steg försöker han återigen fly mot drakfigurens enorma stenkäftar för att försöka hacka sig igenom. Hans försök visade inte ens ett märke på stenen vilket till sist gav honom den bittra insikten om att hans liv var bestämt att sluta här. Det sista Morgain kände var den brutala smärtan som översköljde hans snart genomkokta kropp och undrade om detta kanske trots allt var straffet som Perrima talat om. Hans tanke spelade kvar i fragmentet av en sekund innan anden lämnade kroppen och minnesbilder av hans tidigare hem i skogen och magikern som han växt upp hos blixtrade förbi innan allt bleknade bort för alltid.

Östanvinden hade fört med sig byrdo månad och sällskapet kunde beräkna att det nu var lite över en månad sedan man lämnat händelserna i HOXOH. Seglatsen över det norra ishavet brukade i regel pågå kring en månad över öppet vatten. Därtill fick man lägga till eller dra ifrån beroende på väder och vind

Alla njöt av den behagliga höstsolen på en molnfri blå himmel som dessutom bjöd friska vindar under lite över en veckas tid. Man började långsamt släppa tankarna på Krilljon och oron över det krigsskepp som sedan Mynd Mazuldre följt konvojen.

En av de första kvällarna på öppet vatten satt Radagast och Morgain tillsammans med Brior. Han hade just behandlat sin resa genom skuggornas träsk på Paratorna när Morgain fick syn på en främlig som satt avsides med huvan uppfälld. I sitt knä hade mannen en säck där han gång på gång stack en kniv genom väven och muttrade ont. Radagast gjorde ett försök att tala med mannen men ryggade tillbaka något när främligen blottade sitt sönderbrända ansikte. Han tog åter mod till sig och förstod att det här var krigaren han tidigare räddat i det gamla övergivna jaktslottet några månader tidigare. Utan att lyckas utväxla något givande lämnade han åter mannen till sitt.

Undertiden hade Brior och Morgain fått sällskap av en påfallande vacker kvinna vid namn Perrima. Kvinnan föreföll nästan overklig där hon satt barfota, klädd i lätta, röda plagg av algsiden och med ett svart pannband kring det rödhåriga huvudet. Perrima förklarade att hon var på återresa till Kmordas kloster på berget Biletand och efter att Brior i sin frågvisa natur börjat förhöra henne om öns historia berättade hon för sällskapet om marjuernas uråldriga tro på ”Landekennings lagoband”. Landakenning menar att allt land som ej skiljs av havet har en och samma själ och en mottaglig kan däri komma nära ett helt land bara genom att vistas på en enda plats.

Dagarna gick och en eftermiddag fick Morgain i uppdrag att hjälpa till med fiskrensning på akterdäck. Efter att ha lämnat sina hånflinande vänner återkom han några timmar senare med en liten porslinsfisk som han hade hittat inne i en av fiskarna. Figuren var vackert arbetad och efter att ingen i sällskapet känt igen porslinsfiguren stoppade han den i sin ränsel.

Radagast börjar samma kväll att samtala med en kvinna på båten som han inte träffat tidigare under resan. Kvinnan, vars namn var Listeria berättade att hon var prästinna i Shagulitkyrkan och att hon reste för att besöka kyrkans sjukstuga och fattighus i Arhem. Radagast som själv tjänat i den Mereldiska Kafrilersektens sjukstugor på Paratorna förde under de kommande dagarna flera långa resonemang med prästinnan om läkekonst och växter som visade sig vara deras delade intresse. Detta avslutas med att han blev inbjuden att vid tillfälle besöka Shaguliternas inrättningar i Arhem.

Följande vecka gjorde vädret om tvärt och väldiga vindar slog upp ett kaotiskt vågspel över det vinande havet. Under perioden som följde tilltog vinden så att den slutligen uppnådde full styrka i en rasande snöstorm. Mitt i natten väcktes sällskapet för att hjälpa till att hålla vattenmassorna från däck och några av skeppets mer oförsiktiga passagerare slogs överbord och återfanns aldrig. Samma natt slog en väldig kastvind en av karackerna över kant och inom loppet av någon minut hade fartyget slukats av vågorna. Endast ett fåtal överlevande lyckades som genom ett under ta sin tillflykt till andra båtar i konvojen och sällskapet fick på det sättet stifta bekantskap med Steinar Björkesjö, en arrogant yngling med förkärlek till vin, kvinnor och sång.

Lika plötsligt som ovädret slagit till, försvann stormen kommande morgon och ett tjockt dimhölje lade sig över havet där båten sakta flöt fram i ett vindstillat snöfall. Ytterligare dagar gick utan någon märkbar händelse men varje dag sjönk temperaturen och ett islager växte sig fast på skeppets däck. Lugnet bröts en tidig morgon av en oväntad gungning som om man korsat en undervattensström. Innan någon hunnit reagera skjöts något enormt upp ur havet men dimman låg för tät för att man skulle kunna se vad som utspelade sig. Ångestfyllda skrik hördes från den närmaste båten och därefter ljudet av knakande trä som följdes av ett högt brak, mer skrik, plaskande och fullständig kaos. Snart upphörde skriken och en spöklik tystnad infann sig. När dimman väl börjat lätta något märkte man att en av karavellerna saknades sånär som på spridda vrakdelar som fortfarande dröjt sig kvar i vattnet. ”Offer åt det förrädiska havet” muttrade mannen med vanställt ansikte för sig själv just som han passerade Morgain.

Samma kväll märkte Radagast till sin förtjusning hur Demens vaknat ur sin djupa sömn. Lika snurrig som tidigare men med imponerande förbättrat språkbruk berättade han inlevelsefullt om hur han i sin ungdoms dagar var en av de första att försöka knyta magi till föremål och att hans grova misslyckande sög in hans själ i det dolkskaft där han sedan dess befunnit sig. Eftersom han i förtrollningen verkade fått evigt liv så hade han under oräknelig tid tjänat som rådgivare åt den cruriska konungaätten. Han berättade också om gudarnas vrede som föll över det cruriska folkets övermod och som förbannade dem till barnlöshet. Häxmästarinnan Månvind kom till konungens räddning och vann hans förtroende i den grad att man på hennes inrådan lät begrava folket levande. Kort efter att Demens avslutat berättelsen föll han åter in i pipiga små snarkningar.

En sen kväll i slutet av taragan månad skymtade man till sist en ljuspunkt i den dimmiga snöyran och när konvojen kommit närmare kunde man konstatera att ljuset var en fyrbåk vars sken avslöjade de karga klipporna på den snöhöljda ön. Färden fortsatte på säkert avstånd från öns klippformationer och några nätter senare seglade man in i en djup fjord som öppnade sig som ett djupt sår i kustlinjen. Dimman låg åter tung och gav ifrån sig en vidrig stank som i gryningen visade sig vara från det gulgrumlade vattnet man färdades på. Snart sprack dimman upp igen varpå man skymtade den snötäckta staden längst in i viken.

 

En galbalon låg strategiskt placerad i hamninloppet, antagligen till försvar mot eventuella sjöanfall. Männens blickar vandrade nu över landets stigning kring staden mot de hisnande glaciärer som gnistrade vackert i fjärran. Stanken från de illaluktande vattnet hade vid det här laget blivit outhärdlig för passagerarnas känsliga näsor vilket ledde till att en och annan kastade upp den nyligen intagna frukosten.

Den livliga myllret på kajen skvallrade om att morgonhandeln redan var i full gång. Fiskmåsar skriade över kvarblivna fiskrester, köpmännen såg i väntan på varor oroat på den avkortade konvojen, en gycklare spelade pipa, en glädjeflicka kråmade sig i den starka morgonsolen samtigit som några pälsjägare flinade upphetsat med sina tandlösa munnar.


Radagast lade plötsligt märket till rader av tysta ljudhyade människorna på stadens norrsida framför en mängd fiskebodar som låg planlöst uppförda längs strandkanten. Hans blick mötte inte ett enda leende, inte ens bland barnen.

Skeppen flöt in till kajen och förtöjningarnas säkrades samtidigt som en trupp soldater kommer marscherande mot de nyanlända båtarna. Morgain fick syn på Praanz da Kaelve, den man som grep Krilljon i Mynd Mazuldre och som nu med en nöjd min övervakade fångarnas landstigning från det krigsskepp både han och fångarna transporterats med. Alla lade nu märket till den stackars Krilljon som fanns bland de fastkedjade i ett av leden.

Innan man hann kommentera Krilljons öde bröt några skärande trumpetstötar luften och en härold började högröstat förkunna de lagar och förordningar som kunde vara till nytta för de nyanlända:

”Prokurator och kejserlig fogde av Arhem, Gottard da Melse, låter hälsa er resande folket gott komna till den trakoriska nyhamnen. De trakoriska lagskrifterna gäller i Arhem som i övriga riket samt därtill vad regelbruk fogdens ämbete finner förnuftigt. Således skall den som rikets svaveltrad stör för detta undfå straffdom i hårdspö eller rep. Drakormen – Blatifagus dess namn – till fridlevnad sökt sig och ej störas må! Draken kräver näring och för eder som medfört häst undfås dess vikt i silver. Marker runt svavelträskets slavaboning år öst må ej beträdas – härför är straffet väl utmätt. Det ska vidare vara känt att av utkomst skördad ur sjö och mark äga fogden rätt till tioende å rikets vägnar. Sammarlunda gäller trennedel av fynd i malm, källa eller annan markfrukt

Så hälsar eder prokurator Gottard da Melse och bjuder frid bland goda män.”

Efter att Radagast och Morgain blivit nekade hjälp från den ohjälpsamme Steinar lastade de av de otympliga packlårarna till en kärra vid kajen. Demens vaknade till liv igen precis som Radagast tog första stegen på fast mark och såg sig förvirrat omkring. Han kände varken igen staden eller namnet Arhem och menade att man måste anlänt till fel ö eftersom han kände rikets alla städer väl. Radagast blev fundersam men gav trots allt Demens en tillsägelse om att hålla sig tyst och lugn för att inte väcka någon uppmärksamhet.

Den torftiga inspektionen av vakthavande tullman gick smärtfritt och utan vidare komplikation. Tuppen som hela tiden hållit ett öga på gruppen vinkade åt sig Radagast och tipsade honom att Guzier Da Ollach brukade gå att finna på Junkern Hildurs värdshus vid stadstorget. För säkerhets skull hade man även ordnat med ett lösen där Da Ollach skulle säga ”Vi väntar en kall vinter” varpå svaret löd ”kall nog att låta svavlet frysa”. Med detta i minnet pulsade man iväg längsmed gatan där snön lagt sig i drivor mot husvägg och tak. Trots att det var en vacker morgon med värmande solsken så bet kylan fast i ansiktet och det bildades rökmoln av andningen.

Steinar Björkesjö hade trots sitt arroganta och trista uppträdande slutit sig till gruppen. Man hade låtit honom hållas antagligen mest utav medlidande för den skeppsbrutne men tålamodet hade redan börjat tryta för Morgain. Eftersom Krilljons häst blivit kvarlämnad efter hans gripande var den något av herrelös vilket kom väl till pass för den girige Steinar eftersom ingen annan i sällskapet ville göra anspråk på hästen och på det viset dra åt sig uppmärksamhet från fogdens män. Steinar fick genom detta en kvittens att lösa ut på stadens garnison som fanns beläget på klippkrönet av det södra stadsbergets. Han gav sig genast av och man bestämde sig, trots ovilja från Morgain, för att mötas upp senare på värdshuset.

Staden Arhem delades av floden Loberan i de södra och nybyggda respektive norra och äldre kvarteren vilka förenades av en stenbro som låg i anslutning till hamnen. De södra delarna innehöll välgjorda och organiserade husbyggen dit trakoriska nybyggare sökt sig medan norra stadens trånga och planlösa byggnationer var hem åt den ursprungliga befolkningen. Steinars vandring upp längs det södra berget gjorde honom trött och irriterad. Så fort han lagt vantarna på lite penningar skulle han genast skaffa sig en springschas för att slippa gå ansträngande ärenden. Väl på garnisonen utkvitterade han en säck med silverdecaurer och började därefter genast se sig om efter ett tjänstehjon.

Undertiden hade Radagast, Dyrgil och Morgain nått fram med kärran till Junker Hildur och medan Dyrgil och Morgain vaktande ekipaget steg Radagast in på värdshuset där en träskylt med en flinande galt hängde över ingången. Utan att hänga av sig något i vapenstugan kom han in i stora salen där en öppen eld brann klar mitt i rummet. Från taket nära rökhålet hängde några fårskankar på rökning och hela rummet gav ifrån sig en speciell men hemtrevlig doft. Vid ett av de avlånga borden satt ett sällskap som Radagast uppfattade som bönder medan ett annat var fyllt av ett skrålande sällskap där en storväxt och lätt grönhudad varelse, närmast lik en orch, gjorde narr av en stackars gycklare som försökte underhålla gästerna med sång och musik. ”Träskfösare på frigång” viskade en ung kvinna informativt där hon satt ensam vid ett runt bord närmast Radagast. ”Vad sägs föresten om en liten glädjestund för några slantar?” fortsatte hon med ett mjukare tonläge, men Radagast svarade inte eftersom han nu fått syn på värdshusvärden som kommit till slavfösarnas räddning med färsk mjöd. Värden var en bastant karl med tjuraktig massiv kropp klädd i solkigt förkläde och blekta ylleplagg. Efter att han serverat dryckerna såg han med stadig blick på den nyanlände och Radagast lade märket till ett långt ärr i värdens panna. ”Måltid för en?” frågade han och spottade lite av sin tuggtobak på det hårdtrampade lergolvet som var strött med vitträflis. ”Tack men jag har ärende med Guzier da Ollach, när kan man vänta honom?”. ”Då kan du gott vänta” skrattade värden. ”Den gamle token blev satt i fånglägret nere i svavelträsket för några månader sedan och lär nog inte dyka upp inom det närmaste. Hur är ni förresten bekant med gubben?”. Radagast blev så överraskad att han inte visste vad han skulle säga och började svamla om hur han träffat Da Ollach på Paratorna men fick en misstänksam blick till svar och förklaringen att gubben aldrig lämnat Marjura i hela sitt liv. Lätt panikslagen tackade Radagast för informationen och försvann hastigt ut till sina väntande vänner.

Ute på gatan hade Steinar återvänt (utan lycka i jakten på tjänstefolk) och höll som bäst på att munhuggas med den utledsne Morgain. Stämningen blev inte bättre när han berättade det han just fått veta av värden och av Steinars frågvisa intresse för sällskapets vagnslast. Dyrgil och Steinar bestämde sig för att utan dröjesmål inta matsalen för att släcka törst och hunger från den vidriga sjöresan och försvann in genom dörren. Morgain och Radagast stod kvar en stund och diskuterade vad som fanns att göra härnäst. Skulle man bara strunta i smuggellasten och lämna den åt sitt öde? Morgain beslöt sig till sist för att göra ett nytt försök med att fråga ut värden och Radagast blev ensam kvar ute vid vagnen. Efter några minuter kom Morgain tillbaka och förklarade att Hildur Ornetand, som värdshusvärden hette, berättat att hans son Rurik tydligen kände Da Ollach väl och kanske kunde hjälpa dem. Rurik arbetade dagtid på sin morbrors gård utanför staden men skulle dyka upp sent samma kväll. Man bestämde sig nu för att ta in på värdshuset och vänta in Ruriks ankomst och körde samtidigt in vagnen med de smugglade varorna på värdshusets innergård.

Inne i stora salen hade Steinar och Dyrgil dukat upp med festmåltid och bjudit in den ensamma glädjeflickan till sitt sällskap. I dryckesdimman lyckades Steinar dra igång en dispyt med slavfösarna på andra sidan salen. Stämningen lugnade sig efter att han istället vänt uppmärksamheten mot flickan och efter ett köpslag lämnat ansvaret för silversäcken till Dyrgil varpå de båda smet iväg mot den väntande sänghalmen. Morgain hade undertiden finansierat sällskapets platser i sovstugan trots husets hutlösa priser.

Steinar kom slutligen tillbaka, lycklig i blicken och festen vid bordet fortsatte. Framåt kvällen stärktes underhållningen då gycklaren fick sällskap av en danserska. Radagast, Morgain och Dyrgil kände genast igen den vackra Didra som de räddat ur fångenskapen i Jhildarints bergstempel. Efter ett känslosvallande uppträdande där hennes klädesdräkt endast bestått av ett höftskynke och bjällerremmar kring hand- och fotleder försvann hon men återvände något mer påklädd till sällskapets bord och kramade om sina befriare. Hon berättade hur hon nyligen kommit till Arhem med ett handelsskepp från Kargom därifrån hon flytt undan sin familj. Nu hade hon sökt sig till Marjura för att finna sin mormor furstessan Elmesum som en gång i tiden flytt hit med sin älskade utan att återvända. Didra menade att hon inom sig kunde känna hur hennes mormor fortfarande var i livet. För att bättra på reskassan hade hon nu tagit arbete som danserska på Junkern vilket förenade nytta med nöje. Samtalet avbröts av en livlig diskussion vid grannbordet där en smal figur med råttliknande ansikte och en storväxt man klädd i sjaskiga yllekläder börjat bråka med Hildur över betalningen varpå Hildur kastade ur sig diverse förolämpningar mot männen och slängde deras mynt i golvet så det hamnade vid sällskapets bord. Radagast plockade upp järnbiten som var stämplad med ett tjurhuvud utan att känna igen trycket varpå Demens som tystlåten suttit i hans bälte började pipa så pass att Radagast tog sin tillflykt till innegården. Demens förklarar upphetsat hur myntet var ett oxjärnsmynt som användes av Cruris folk i byteshandeln. Radagast förstod nu att man trots allt var på rätt spår och befallde återigen gubben på dolkskaftet att inte föra något väsen samtidigt som han återvänd in i matsalen.

Männen vid grannbordet hade vid det här laget gjort upp i godo med Hildur som ilsken försvunnit ut i köket. Radagast tog tillfället i akt att tala med männen som med en handfull silvermynts hjälp ville minnas att de fått "falskmyntet" när de handlat karsonfett av en kvuverjägare i deras handelsläger utanför Arhem.

Efter att Didra gett sig av berättade Radagast för de övriga vid bordet om fyndet och att man borde söka ledtrådar om Cruri hos kvuverstammen. Steinar blev illa till mods och sade att han helst inte färdas ut ur staden vilket gladde Morgain som tröttnat rejält på den uppkäftiga pojkspolingen.  Radagast bestämde sig för att inte blanda in Steinar i smuggelaffären utan bjöd i hemlighet en dryck med sömnmedel åt den ovetande Steinar som snart lades medvetslös i sovstugan.

Omkring stängning klev Hildur fram till sällskapet och presenterade sin son Rurik som precis anlänt. Han synade gruppen misstänksamt och frågade, precis som sin far, i vilket ärende de sökte Guzier da Ollach. När Radagast berättade att man kommit för att lämna handelsvaror började Rurik fundera och sade sedan ”Vi väntar en kall vinter” varpå Morgain svarade, trött på de löjliga ordlekarna ” kall nog att låta svavlet frysa?”. Rurik sken upp som en sol och började förtjust berätta om sitt möte med den likasinnade (och för sällskapet fullständigt okände) Herr Molbrock som i all givmildhet sänt Marjura verktyg för dess befrielse. Han förklarade också hur Guzier da Ollach blivit arresterad efter att han hållit ett brandtal på torget till avsky av det trakoriska styret och då dömdes för uppvigling och sattes i fånglägret på obestämd tid. Morgain förklarade att sällskapet agerade sändebud och alls inte brydde sig om frihetsrörelsens sak varpå Rurik tystnade förvånat varpå han började väga allt han sade på guldvåg. En packlår från vagnen bars in i värdshusets kök och man beskådade de ankomna varorna. Hildur blev plötsligt oroad över hela smuggelaffären och började vanka av och an samtidigt som han argsint förklarade hur han en gång i tiden själv var trakorisk frihetskämpe men nu inte ville bli indragen i några statsfientliga handlingar eftersom krig mest innebar elände och att det mesta faktiskt blivit bättre sen trakorierna tog makten.

Rurik avfärdade sin fars prat med att friheten är ovärderlig och att kampen för rättvisa måste fortsätta varpå ett livligt gräl bröt ut och väckte frun i huset. Rurik och hans far tystnade och lådan med smuggelgods stuvades snabbt undan samtidigt som Rurik förklarade för Radagast och de övriga att han behövde deras hjälp att frakta vapnen till sin morbrors gård. Man bestämde sig för att avvakta med resan till nästkommande morgon för att inte dra åt sig någon onödig uppmärksamhet och lade sig i sovstugan där Steinars fyllesnarkningar höll de övriga vakna länge och väl.

Radagast låg och vred på sig medan han funderade på det gamla myntet från Cruri, sammanträffandet med den fagra Didra och även på den stackars Krilljon som antagligen spenderade natten i det frusna svavelträsket.

 

Natten på värdshuset ”Svarta Musslans Pärla” förflöt och redan i ottan gav sig sällskapet med Radagast i spetsen tillbaka till biblioteket för att, om möjligt, släcka törsten efter mer information.  Förmiddagen spenderades bland bibliotekets många hyllrader när man kring lunchtid ansåg att man trots noggrann efterforskning inte fann något mer av värde för det fortsatta äventyret.

Något senare och lagom med högvattnet begav man sig med roddbåt över viken till Okruzande och den väntande Krilljon som spenderat natten på värdshuset ”Salta Gasten” där han mot ett bejublat gästspel med sång och spel fått logi. Övriga i sällskapet valde att inkvartera på samma härbärge och berättade sedan för Krilljon om fynden i biblioteket över en välsmakande måltid. Krilljon medgav att han tidigare hört talas om RhabdoRana men menade att det lät osannolikt att den gamla sekten plötsligt skulle vaknat till liv efter att inte ha hörts av på många år. Man bestämde sig för att det var hög tid att söka transport till Marjura och blev av värdshusvärden rekommenderad att ta kontakt med handelshuset Shakello som hade en filial i kustbyn Arhem på den avlägsna ön.

På gatan som gick längsmed Okruzandes kaj låg Shakello´s lagerlokal där varor staplades för lagring mellan handelsfartygens transporter samt fanns placerad till fördel för huvudkontoret i Tricilve på andra sidan sundet. För tillfället höll några män på att bära ut avgående gods till den livligt trafikerade kajen. Radagast gick fram till den av dem som såg ut att föra befälet och talade med honom.

Den unge mannen var välklädd av senaste mode och presenterade sig som Isimund Shakello, yngste son till husets överhuvud.  Isimund var en gladlynt och hjälpsam man som förklarade att enda vägen till Marjura som han kände till var med den såkallade ”Svaveltraden” som endast avseglade mot Marjura en gång varje vår och höst, vilket för tillfället betydde om två dagar. Han menade också att resan var ett svårt företag eftersom det dels var ont om platser på konvojens båtar men också att riket var väldigt rädd om sin koloni och som försiktighetsåtgärd infört krav på färdebrev för få bättre kontroll på vem som reste till och från ön. Ett sådant färdbrev utfärdades endast av prokuratorn i Tricilve som brukade kräva en vidsträckt och detaljerad anledning till vistelse på den isolerade och ogästvänliga ön.

Sällskapet tvekade en sekund och tittade på varandra innan Morgain frågade om det eventuellt fanns arbete för dem hos Shakello och att man t.ex. kunde övervaka handelshusets transport till ön. Isimund studerade dem långsamt innan han sade med lågmäld röst: ”Nå, jag har eventuellt ett erbjudande åt er om ni återkommer ikväll”. Morgain nickade och man tog farväl av köpmannen.

Timmarna fram till kvällen spenderades genom att göra inköp av diverse utrustning. Dessutom inhandlades varma kläder för att klara det kalla polarklimatet uppe i norr. Lagom till mörkrets inbrott mötte man upp Isimund utanför lagerlokalen och följde honom genom stadens gränder tills man kom fram till hans bostad där man satte sig ned på hans nyligen inredda vindskontor. Han förklarade i korta drag hur han skulle kunna ordna med underlag till färdebrev samt kostnadsfri transport  upp till Marjura om sällskapet kunde tänka sig att sköta transporten av några trälårar med ytterst känsligt innehåll. När ingen i sällskapet protesterade förklarade han att smugglingen gällde ett parti vapen som beställts till Guzier Ollach som var frihetsrörelsens självutnämnde ledare i Arhem. Själva uppdraget var givetvis ytterst hemligt eftersom minsta felsteg skulle väcka onda aningar hos Trakoriska Riket och bestraffningarna för samröret värre än döden själv.

Sällskapet som på olika sätt mer eller mindre missgynnats av rikets framfart såg inget större moraliskt problem med att utföra uppdraget och efter att man i samförstånd tackat ja fortsatte köpmannen att förklara hur smuggelgodset fanns gömt i lönnutrymmen på botten av varje packlår. Godset skulle tas ombord vid ett kort besök i staden Mynd Mazuldre nära Paratornas nordspets och skeppets kapten som kallades Tuppen var förutom dem själva den ende på resan som var införstådd i planerna. Därefter satte sig Isimund ned vid sin skrivbänk och skrev ett utförligt intyg att visa för prokuratorn i Tricilve nästa dag.

Efter ett långdraget besök hos Fingal da Primera, Tricilves nytillsatte prokurator inspekterades medhavt dokument efter ett sakligt förhör med sällskapets resenärer. Dyrgil som på något underligt sätt hittills varit lyckligt ovetande om resans omfattning började på vägen ut från prokuratorn att livligt protestera mot företaget. Morgain lyckades (trots den allmänt kända skräcken för vatten hos dvärgfolk) att genom ett under göra dvärgen onaturligt sansad igen.

Resten av dagen spenderades i stillhet och alla utom Dyrgil gladde sig åt den spännande resan.  Svaveltraden hade anlänt till Okruzande redan för några dagar sedan och låg sedan dess vid kajen för av och pålastning. Krilljon spenderade de sista timmarna i hamn med att för tredje kvällen i rad göra en insats som trubadur på värdshuset vilket ledde till att kvällen avslutades med en vacker flicka i sänghalmen. Detta uppskattades inte fullt lika mycket av Dyrgil som i tandgnisslande väcktes av den högljuda älskogen.

Tidigt nästkommande morgon befann sig sällskapet på karavellen ”Vågdansaren” som tillsammans med övriga skepp i konvojen just lättat ankar. Höstens version av svaveltraden bestod av fyra karaveller som var ett lite mindre och smidigare handelskepp samt tre karacker som var en större och långsammare fartygsmodell vilket totalt sett saktade ner hastigheten. Eftersom Dyrgil börjat bli sjösjuk redan vid rodden ut till ”Vågdansaren” låg han utslagen i sin hytt av det gränslösa illamåendet. Radagast passade istället på att bekanta sig med kaptenen som istället för med namn presenterade sig som just Tuppen. Han berättade att skeppet just kommit från en handelsresa i Thimassergapet där förrädiska pirater plundrade farvattnen.  När Radagast började prata om uppdraget de fått från Isimund stelnade kaptenen till och avslutade snabbt konversationen, märkbart nervös att någon annan lyckats lyssna till samtalet.

Flertalet dagar förflöt medan Dyrgil dåsade i sin sjösjuka och de övriga studerade böcker de funnit under sina strapatser i Fontra Cilor och Kargom. Eftersom man misstänkte att Dyrgil skulle göra sitt yttersta för att lämna karavellen när man nått kajen i Mynd Mazuldre bestämmde man sig för att droga den stackars sjösjuke dvärgen med ett starkt sömnmedel. Utslagen av preparatet märkte han inte hur Vågdansaren anlände till kajen och de rörelser på däck som antydde lastning av handelsvaror.

Det var sent på kvällen när Radagast stod på däck och fick tecken från Tuppen att möta en gammal man som satt och rökte pipa på en tunna vid kajen. Tillsammans med Krilljon och Morgain gick han fram till gubben och fick reda på att smuggelgodset fanns redo att tas ombord i skjulet bakom dem.  Man bestämde sig för att lyfta ombord lårarna tillsammans med övrig last och inte försöka smyga ombord godset vid ett senare tillfälle. En hjälpsam sjöman gav dem ett handtag med de sista lådorna men precis när sista lådan ställts av nere i lastrummet hörde man en myndig röst bakom sig. ”Krilljon af Hämnd!” ropade mannen som om det vore en millitär order och när Krilljon sneglade bakom sig såg han sig stå öga mot öga med den reslige Praanz da Kaelve. Da Kaelve var inte bara känd som en av de Trakoriska öarnas främsta fäktare utan även den man som tidigare varit honom på spåren under hans kriminella framfart i Ilibaurien. De övriga i sällskapet började protestera men inom kort var da Kaelves soldater framme och satte fängsel på den förvånade Krilljon varefter de förde iväg honom till stadens häkte. Undertiden stod da Kaelve själv och skröt om hur han fått bud om Krilljons musikaliska utsvävning på värdshuset i Okruzande och sedan dess inväntat hans ankomst till Mynd Mazuldre.

Kvar på kajen stod Radagast och Morgain och var uppenbart villrådiga. De bestämde sig för att konfrontera Tuppen med problemet men fick av honom en nervös utskällning att han minsann inte ville ha fler problem än nödvändigt. Praanz da Kaelve var dessutom en av rikets bästa kämpar och skulle utan problem kunna göra livet surt för den som trilskades.

Radagast och Morgain som inte ville lämna Krilljon åt sitt ödesmöte med lagens långa arm lyckades övertala Tuppen om att få låna en roddbåt och när Vågdansaren lagt sig för ankar i hamnbassängen rodde man tillbaka till kajen för att undersöka vad som hänt deras fängslade kumpan. Inom loppet av några timmar konstaterar man att häktets posteringar, bestående i en blandning av stadsvakt och trakoriska soldater, var alltför många till antalet för att man skulle ha en ärlig chans att frita fången.  Underläget var helt enkelt så målande att man blev tvungna att avstå räddningsförsöket och istället återvända till båten där Dyrgil undertiden vaknat upp ur sin påtvingade sömn. Morgain lyckades på nytt lugna den hysteriske dvärgen och trots att oron växt sig stark över vad Krilljon kan ha tvingats ur vid ett brutalt korsförhör bestämde man sig för att försöka få några timmars sömn.

Dagen hade nästan nått sin mitt när sällskapet vaknade. Man hade sedan länge lämnat hamnen och såg konturerna av Mynd Mazuldre vid horisonten. Radagast skulle precis till att pusta ut över att ha undkommit ytterligare konfrontation när Morgain uppmärksammade att ett trakoriskt krigsskepp anslutit sig till konvojen. Uppe på däck stod den nu livrädde Tuppen och darrade samtidigt som han förbannade både Radagast och Morgain för att ha dragit ner honom i fördärvet.  Utan att kunna få ur honom något vettigt bestämde sig Morgain för att titta till smuggelgodset och passade på att stuva om lårarna så de stod längst in mot skrovsidan. Han lade nu märket till en märkning på lådorna som han inte uppmärksammat tidigare. ”Svavelvinter” stod ristat på kortsidan på var och en av smuggelgodsets lårar.

Dagarna gick och som sista anhalt gick konvojen in i staden Isakra på Trinsmyra för att fylla på vatten och proviant för den väldiga seglatsen över norra ishavet. Här gick även en munk vid namn Brior Brådfot ombord. Radagast började inom kort att samtala med den sällskaplige vandraren som snart började redogöra för sina tidigare resor i den trakoriska övärlden. Morgain stod ensam och såg ut över det blågröna havet där vågorna bildade ojämna mönster som klövs under fartygets fördäck. Han undrade vad som hänt Krilljon och om han skulle kunna förlåta deras svek, om han nu fortfarande var vid liv.