I skuggan av Ereb Altor

Radagast och de andra gjorde en inventering på sin utrustning samtidigt som Dyrgil gick till en av HOXOH´s bättre rustmästare och beställde en helrustning inför det fortsatta äventyret. Efter att ha spenderat några dagar hos Mäster Frostmåne i väntan på att rustningen skulle vara färdigställd var alla utvilade och tog åter farväl av sin givmilde värd och uppdragsgivare.

Resan mot Faa förflöt utan några nämnvärda incidenter och redan på avstånd från byn såg man den väldiga svamphärvan resa sig mot Kargoms gråsvarta berg i väst. Längs vägen hörde man snart hyperermunkar sjunga lovsånger för att hålla Eniaken i schack eftersom det är deras plikt att skydda övriga ön från ondskan i grannlandet. Väl framme vid hyperermunkarnas kloster i byn blev man vänligt mottagna av äldstebroder Calafus, som Radagast och Dyrgil lära känna vid sitt förra besök i Faa. Sällskapet bjöds nu på kvällsvard bestående av handplockad örtsoppa och ett välsmakande bröd som för kvällen stillade deras hunger. Under middagen berättat Calafus att främligen som de för någon vecka sedan lämnade i sjukstugan nyligen tillfrisknat och lämnat klostret. "Han måste sitta på ett gudagott läkeskinn för att ha överlevt så fasansfulla brännsår" tillade Calafus och berättar även att när han frågat främligen, vars namn var Arn, om vart han färdades så sluddrade han fram "åt den fördömda drakuslingen Blatifagus".


Efter avslutad måltid tog Radagast fram kartbiten man funnit i Fontra Cilors palats och förklarade att man sökte den markerade platsen på kartan. Calafus fick genast oro i blicken och förklarar att man för att lyckas med det var tvungna att färdas bortom den väldiga Gremskporten. När man nu började ställa frågor om porten minns Calafus mycket väl en man som för några dagar sedan passerade porten med hjälp av sigill undertecknat hertigen av Fontra Cilor. Gruppen förstod nu att Jhildarint flytt till Kargom och att de måste fortsätta jakten dit för att finna honom och förhoppningvis även den sökta dolken. När Radagast förklarat att den ondskefulle magikern måste stoppas kände sig munkäldsten plötsligt generad över att ha släppt honom genom porten utan någon större ansträngning och han gav därmed sitt godkännande till att porten åter skulle öppnas nästkommande morgon för sällskapets räkning.

Följande morgon samlades man tidigt och Radagast bestämde sig samtidigt för att lämna delar av sina ägodelar i klostrets förvar. Efter att hyperermunkarna intagit diverse försvarsställningar från de okända faror som besatt portens motsatta sida öppnade man slutligen den enorma skyddsanordningen. Ett kompakt mörket väntade i den väldiga gången och Radagast var snabb att tända en fackla när porten sakta gick igen med ett dån bakom dem. Ljudet ekade sedan vidare genom den tunnel de nu färdades genom till fots.

Vandringen gick långsamt genom mörkret (för alla utom Dyrgil som såg perfekt med sin medfödda mörkersyn) och då och då hördes droppande ljud som förstärktes av den ekande gången. Här och var kastade facklorna reflektioner på grottväggen och i skrymslen och vrår sågs små små ögon stirra nyfiket på de förbipasserande. Efter att ha färdats i vad som verkade vara oändliga antal timmar utan att finna ett slut på tunneln förbannade man nu att man aldrig fråga munkarna om vandringens längd. Trötta och hungriga beslutade man sig slutligen för att slå läger (trots tvekande från flera i sällskapet). En efter en turades man om att hålla vakt och när det slutligen blev Dyrgils tur hörde han halvvägs genom sitt pass ett svagt viskande. Utan ett ljud väckte dvärgen de sovande och gjorde tecken mot det klippblock som döljde de viskande. När Dyrgil smög närmare såg han tre små magra varelser med långsmalt huvud och rödaktiga ögon som uppenbarligen förde en hetsig diskussion över något. När Jhildarint plötsligt närmade sig bakom honom med facklan i högsta hugg flydde varelserna med vilda skrik bort i gången. Utan att ödsla mer av sin sömn sov man ytterligare några timmar innan man gav sig iväg på återstoden av vandringen genom tunneln.

Det var eftermiddag när sällskapet slutligen såg dunkelt dagsljus från en öppning i det som antogs vara slutet på tunneln. Känslan över att äntligen komma ut i det fria var befriande för alla utom Dyrgil som trivdes minst lika bra inne i bergets mörker. Nu blickade man istället ut över ett dystert klipplandskap av karga gråbruna berg där solens strålar knappt nådde ner i de djupa dalsänkorna. Med hjälp av kartbiten orienterade sig Morgain utan större problem på den stig som delade sig både en och flera gånger innan man slutligen skymtade en grottöppning i en närliggande bergvägg. Öppningen till grottan skymdes till största del av en nedblodad djurhud som troligtvis användes som vindskydd och för att hålla värmen. I nästa sekund hade Morgain fångat upp spår som dröjt sig kvar i det leriga underlaget. "Ulvar, minst två av dem!" viskade han till de andra och pekar på spår som ledde både till och från grottöppningen. Smygandes förflyttande man sig nu till grottans öppning och i en blixtsnabb manöver ryckte Morgain upp skynket samtidigt som Dyrgil, med yxan i högsta hugg tog några försiktiga steg in i grottan som för tillfället var tom. Lukten från avföring och flera kedjor och rep i grottans väggar skvallrade om att invånarna nog höll sina ulvar kopplade här när de inte var ute på jakt. En bit längre in i grottan överraskades Dyrgil av två figurer, liknande de han mött i tunneln tidigare under natten. En vild strid utbröt där Dyrgil trots sin skyddande rustning fick ett djupt sår i ena armen innan han och Morgain lyckades ta livet av motståndarna. Radagast som nu ville bidra genom att plåstra om Dyrgils arm misslyckades ännu en gång så grovt att hans magi snedtände och han föll således medvetslös till marken.

Efter att ha bäddat ner Radagast i en av sovfällarna som Morgain funnit på golvet såg man sig omkring igen. I grottans bortre vägg skymtades en massiv trädörr med vaktlucka. Dyrgil, Krilljon och Morgain diskuterade en stund utan att komma på någon bra lösning. Dyrgil begav sig istället ut för att hålla utkik vid grottans utgång medan Morgain tröttnat och bestämde sig för att slå in dörren. Med ett lagom språng och en perfekt tackling brakade han därefter genom dörren och in över ett bord där två intet ont anande vakter nyss spelat kort. Vakterna drog sina vapen och strax var striden igång. Några hugg senare hade Krilljon och Morgain lyckats fälla den ene vakten när Dyrgil kom springande och med full kraft satte yxan i den kvarvarande vakten. Morgain har under striden fått ett djupt svärdshugg i bröstkorgen men eftersom Radagast nu vaknat upp lade han snabbt om såret. Vakternas döda kroppar var klädda i mörka kåpor som Krilljon och Morgain klädde sig i och de öppnade sedan dörren från vaktrummet som ledde vidare in i en korridor huggen direkt ur berget med fem nya dörrar. Morgain smög in och avslutade livet för de två som sov i det första av två (i övrigt tomma) rum. Från tredje rummet hörde Morgain snyftningar när han lade örat mot dörren. Att döma av dörrens metallbeslag var detta troligtvis en fångcell och man bestämde sig för att avvakta med att öppna den tills man genomsökt de två sista dörrarna.

Morgain lade örat mot korridorens näst sista dörr och lyssnade längre. "Jag hör bubblande men jag kan inte bestämma mig för ifall det är vatten eller inte" viskade han till sina något förbryllade kumpaner. "hurså?" svarade Radagast och öppnade dörren försiktigt. Rummet de tittade in i innehöll en bänk fylld av rör, burkar, kolvar och kärl. I en bokhylla fann Morgain boken "Berg & Grottor" som han fann intressant nog att plocka med sig. I ett litet kemiförråd som låg i anslutning till rummet fann man också mängder av elixir i olika färger av vilka man plockade med sig ett antal med intressanta etiketter.

När Morgain lade örat mot den sista och kvarvarande dörren öppnades den helt plötsligt och en förvånad Jhildarint mötte dem i öppningen. Hans häpna ansiktsuttryck förbyttes strax i gränslös vrede samtidigt som Morgain försökte slita tag i honom. Radagast började med hjälp av vindpilar att beskjuta fienden som svarade med att kasta blixar på både honom och Morgain. En kraftfull blixt träffade Radagast så allvarligt att hans högra hand fullständigt förkolnade precis innan Morgain gav den onde trollkarlen ett dödande hugg.

Efter att sällskapet gjort vad de kunnat för att läka Radagast förstörda högerhand konstaterade man att skadan behövde mycket kraftigare ritualer än vad man själv bar på. En oroad Radagast manade (trots sitt fysiska nederlag) ändå sällskapet att undersöka rummet bakom den dörr där Jhildarint nyss blivit dräpt. På ett litet altare fann man nu äntligen den dolk man varit på jakt efter den senaste tiden. Ingen i sällskapet var speciellt pigga på att stanna i detta råtthål utan bestämde sig för att snarast återvända till vänligare trakter. På vägen ut öppnade man även celldörren man tidigare valt att vänta med och fann där den vettskrämda och tatuerade kargomitkvinnan Didra som blivit tillfångatagen för några dagar sedan. När man förklarade för Didra att man kommit för att rädda henne blev hon evigt tacksam och kramade om dem alla innan hon tog farväl för att återvända till sin hemby.

Med Morgain i spetsen försökte man nu finna rätt stigar tillbaka till tunneln under Eniaken. Detta visade sig svårare än man trott och efter några osäkra vägval bad Morgain om att få bli lämnad ifred en stund. På avstånd hörde man honom prata för sig själv och en stund senare ropar han plötsligt till och efter det var hans vägvisning på något oförklarligt sätt glasklar.

På samma sätt som på ditvägen blev sällskapet nu tvungna att slå läger i tunneln. Denna gång slutade inte fullt lika fredligt och under Dyrgils vakthållning klövs plötsligt tystnaden av ett skräckinjagande ylande och ur skuggorna galopperade två knotiga varelser med grön hud och smala ögon ridande på varsinn svartpälsad best med glödande röda ögon och blixtrande huggtänder. Sällskapet var inom loppet av några sekunder på fötter och Dyrgil sänkte den förste besten med ett kraftigt yxhugg. Varelsen på ryggen föll av men lyckades ändå dela ut ett hugg mot Dyrgil som gjorde att han tappade sin yxa. Morgain och Krilljon kämpade samtidigt mot den andre ryttaren och lyckades till sist dräpa både honom och riddjuret med pilar och hugg. Den skadade Dyrgil lyckades med en sista ansträngning döda den sista motståndaren med ett välriktat slag som drev varelsens käkben upp i hjärnan och han avled sekunden senare.

Stridens hetta hade gjort alla i gruppen klarvakna och man bestämde sig för att utnyttja situationen till att snarast möjligt lämna detta helveteshål. Många timmar senare och märkbart utslagna av trötthet siktade man äntligen baksidan av den väldiga Gremskporten. En avtalad knacknings-kombination senare öppnades så de båda dörrarna och efter att ha blivit välkomnade tillbaka från hemskheterna i Kargom läkte Calafus under några dagar alla i gruppen inklusive Radagasts förkolnade hand som fortsättningsvis endast visade några påminnande ärr från händelsen.

När dagar gått och man åter kände sig redo fortsatte den triumferande hemvägen till HOXOH där sällskapet togs emot av en överlycklig Frostmåne. Hans ögon formligen strålade när Radagast räckte fram den för uppdraget sökta dolken. Alla i gruppen belönades först med en fantastisk middag där alla skrattade och hade trevligt. Senare under kvällen blev gruppen erbjudna att tillsammans med Frostmåne planera för den arkeologiska expedition som förhoppningsvis dolken skulle kunna leda dem in på. Långt om länge kröp var och en in på sitt rum för en god natts sömn och med lättat sinne över att äntligen ha avslutat detta krävande uppdrag. Dyrgils tankar vandrade kring Thurolf och det faktum att han inte kunde dela segerfesten. I nästa stund somnade han in i en välförtjänt natts vila.

Radagast vaknade panikslagen ur en mardröm som han i nästa sekund inte minns. Efter att ha torkat svettpärlorna och lugnat sig en stund satt ändå känslan kvar. Utan att kunna sätta fingret på det så verkade allt inte stå rätt till. Han klädde sig enkelt och smög uppför trappan till Frostmånes sovkammare där han knackade försiktigt på dörren. Hans magkänsla blev nu starkare och pulsen börjar så hårdare. "Mäster Frostmåne" sade han försiktigt samtidigt som han lät dörren glida upp. Genom rummets fönster lyste månljuset in och träffar den fasansfulla konturen av en manskropp med halsen hängande i en snara från taket. Radagast kunde inte hejda sig utan skrek ut "NEEEJ!" och rusade fram till kroppen. Inom några sekunder var gruppen samlad och fortast möjligt skar man ner den döde Frostmåne från snaran. Förutom den omkullvälta stolen som troligtvis använts för att iscensätta självmordet såg rummet ut att vara i sin ordning. På rummets skrivbänk fann man dolken samt ett avskedsbrev som löd:

Mina kära vänner

Den glädje jag ikväll känt över att tillsammans med Er söka hemligheterna i Cruri´s fornrike förbyttes så plötsligt till kolsvart sorg. Att avsluta mitt liv här visade sig vara min enda utväg eftersom ödet hänsynslöst beslutat sig för att besudla mig med en obeskrivlig ondska.

Jag vill att ni glömmer allt jag berättat för er om fornriket och att ni håller dolken gömd så ni kan fortsätta era liv i ovetskap utan att blicka tillbaka på detta sorgsna minne.

Det var en skärrad grupp som avslutade brevet och nu tittade oförstående på varandra. "Varför?" mumlade gång på gång en märkbart tagen Radagast samtidigt som han slog händerna för sitt sorgsna ansikte. "Varför?"

Radagast vaknade till med ett ryck och såg sig omkring. Den snedtända trollformeln hade lämnat små brännmärken i hans ljusa handflator men detta bekom honom inte utan han reste sig istället smått krampaktigt och kilade utan att klaga på värken bort till sina bekanta i sällskapet och förband deras sår som om han försökte glömma bort vad som just hänt. "Vad händer nu" frågade han den överlevande Ulven (vars namn var Abdon) samtidigt som han förband dennes sår. "Låt oss fullfölja den anledning för vilken vi är här" svarade han tystlåtet men i märkbar vrede, kanske just över att han nu var den siste av sitt slag.

Omplåstrade smög sig det nu avkortade sällskapet in i palatsets tronsal. Det rikt utsmyckade rummet spred en konstlad vördnad i gruppen och glöd från två härdar lös upp salen till ett halvmörker. Någon meter under det azurblå taket satt tre stora fönster med glaset färgat och under det mittersta stod en tom och gyllene tron på en upphöjning. I salens båda sidor fanns varsin dubbeldörr som visade sig leda in i ett tempel samt palatsets anrika gamla bibliotek. Efter en snabb genomsökning hittade den kunskapstörstande Radagast några volymer som fångade hans uppmärksamhet. Böckerna "Forntidsfynd" och "Vår vackra kultur" smög han ned bland sina tillhörigheter. Dyrgil fann boken "Trakorisk Historia" och lämnade över en bok till Krilljon och sa hånleende "Grymkäfts fällor, kanske något för dig?".

Efter att ha gått igenom de folktomma rummen var man tillbaka i den yttre salen. Med Krilljon i spetsen kikade man in genom den västra dubbeldörren och fann en sal utrustad med en ståtlig vattenbassäng med färskt vatten som dessutom kantades av en närliggande bastu. Även denna sal var vid tidpunkten öde och man smög därför fram till salens enda outforskade dörr där man steg in i ett mindre rum med en skrivbänk mot ena väggen och några stora träskåp längs den andra. Dyrgil var snabbt framme och fingrade längs skrivbänkens ena sida. Helt plötsligt lossnar en bit av bänksidan och ett hålrum i bänken blev synligt. Dyrgil sträckte förvånat in näven i hålrummet och fick tag på ett blodigt bylte med någon slags offerkniv (ej att förväxla med den jagade dolken) och en amulett med en olycksbådande runa. Bakom byltet hittades också en kartbit föreställande norra Palamux med en markering vid ett område i östra Kargom. Han stoppade ner fynden i sin packning och gruppen fortsatte (efter diverse diskussioner om vägvalet) nedför en spiraltrappa som ledde till en källare där två soldater sov (troligtvis förgiftade) på sin post. Krilljon placerade två välskurna snitt över de båda sovandes halsar och plockade i nästa sekund upp de olyckliga soldaternas nycklar som passade väl i den närmaste ståldörren.

Rummet innanför var fyllt till bredden med förgyllda föremål, kistor med trakoriska silverdecourer och ädelstenar i hundratal. Sällskapet plockade åt sig så mycket de förmådde och letade sedan igenom fångcellerna där man i den fjärde av dem fann en rejält tilltyglad och smått uppriven man. Mannen hade ett långt gråaktigt hår som skymde större delen av hans ansikte och tittade misstänkt på de nyligen anlända. Radagast förklarade utan dröjesmål att de hade kommit för att befria honom och när han fick till svar att den fängslade mannen ville återfå sin båge och övrig utrustning men i övrigt är ointresserad av de rikedomar man funnit i grannrummet drog han sig till minnes att just dessa föremål låg i ett hörn uppe i vaktrummet.

Tillsammans förflyttade sig sällskapet till just vaktrummet och den tidigare fängslade mannen försåg sig med det som varit hans varpå han lade till med en lätt hälsning. "Skogskänne" presenterade han sig. "För någon vecka sedan blev min skogstuga besökt av en trupp soldater som krävde mig på mynt jag inte ägde. Allt slutade med att jag sattes i bojor och fördes till det mörka källarhål som ni nu räddat mig ur. Som en sista tjänst vill jag be er om att följa mig till min stuga i Fnosselskogen strax utanför staden". Efter att Radagast, Dyrgil och Krilljon inte såg några problem i att göra Skogskänne till viljes harklade sig Abdon, den siste ulven, och antydde att det var dags att "skipa rättvisa".

Sällskapet tog sig upp för trappan till ballistraden där Thurolf någon timme tidigare mött sin alltför tidiga död. Rum efter rum genomsöktes men i de tre första fann man endast tomma sovplatser. I övervåningens fjärde rum låg Hertiginnan da Fontra och drömde när Dyrgil gjorde slut på både hennes dröm och liv med ett kallblodigt hugg i den sovandes rygg (under muttrande protester om överdrivet blodbad från Radagast). I det nästföljande sovrummet fann man hertigen vilande i sin stora himmelssäng. När sällskapet kom indragandes kravlade han i panik upp mot väggen och bad om nåd för sitt liv. Någon sådan nåd fanns dock inte på schemat för den hatfyllde Abdon som med en stämma darrande av upphetsning över att slutligen få sin hämnd utropade "öga för öga, tand för tand" samtidigt som han tryckte eggen av sitt svärd genom hertigens klena kropp varpå denne gav ifrån sig ett plågat stön samtidigt som sängkläderna färgades röda av hans blod. Plötsligt mindes Radagast deras primära uppdrag och börjar fråga ut den döende mannen i sängen om dolken från gravkummeln. Denne tittat förvånat och oförstående på honom "vilken dolk?" varpå han tog sitt sista andetag som hertig. Abdon såg med en viss tillfredställelse ner på den döde och släppte honom inte med blicken samtidigt som han förkunnade för de andra att hans ärende här var slutfört. Därefter tog han ett snabbt farväl av de övriga och innan någon hade hunnit protestera hade han flytt scenen.


Radagast föreslog att man skulle söka igenom övervåningens sista rum som även det visade sig vara ett sovrum men med lukt av rökelse och med väggar fyllda av ritualmasker, torkade örter och magiska symboler. På ett skrivbord fann Radagast "Stora ört- & drogboken" samt pergamentrullar med två trollformler som han inte hade tillgång till tidigare. Han fann även pergament som utstrålade onda besvärjelser men dessa pergament valde han instinktivt att riva sönder som om detta kunde hjälpt världen från ondska.

Just då såg man hur solens första strålar trängde in genom rummets fönster och man skyndade sig ner för trapporna och ut ur palatset. Precis utanför ingången ångrade sig Dyrgil och ville försöka hitta en passande rustning i den rustkammare de tidigare besökt. Plötsligt hördes röster utifrån gårdsplanen och Radagast sköt försiktigt igen den knarrande dörren utan att uppmärksammas. Oron spred sig inne i rustkammaren. Hade en vaktförstärkning kommit? Skulle man ha någon chans i strid utan den högreste Thurolf? Vad skulle straffet bli för att ha bragt en hertig och hans familj om livet för att inte ens gå in på det dussin soldater som därtill mist sina? Tankarna avbröts av marscherande fotsteg utanför dörren och med hjärtat i halsgropen tystnade sällskapet fullständigt under några sekunder och lyssnade. Ett mummel av upprörda röster hördes från andra sidan dörren och snabba fotsteg lämnade sedan platsen både ut mot gårdsplanen och in i palatset. "Nu är hög tid att fly fältet" proklamerade Skogskänne innan han spände en pil över bågsträngen och gav tecken åt Radagast att öppna dörren.

Ute i den dunkla hallen stod en soldat kvarlämnad. Hans ansikte gav ifrån sig en min av förvåning när han i nästa sekund genomborrades i halsen av Skogskännes välriktade pil och föll handlöst till marken i ett dovt dödsrossel. Resten av sällskapet gjorde med dragna vapen Skogskänne sällskap i hallen och man småsprang ut på gårdsplanen som ännu pryddes av de döda kropparna från sällskapets nattliga eskapad. Framför sig såg man två soldater springa, till synes, i smärre panik mot en byggnad på andra sidan gårdsplanen just som man konstaterade att porten i palatsets yttermur fortfarande hölls stängd. Istället följde man Radagast mot lönngången i stallet och halvvägs inne strömmade stridsberedda soldater ut genom byggnaden på andra sidan gårdsplanen mot de objudna gästerna. Utan att fundera fingrade Dyrgil reda på luckan i golvet inför ögonen på den förvånade Skogskänne och en efter en trängde man sig ner i lönngången som stängdes i samma sekund som soldaterna stormade in i stallbyggnaden.

Alla tog sig småspringande vidare genom den smala tunneln och flydde in i en av Fontra Cilors många gränder när man väl kommit ut ur lönngången. Nu skyndade man sig ner till Värdshuset "Sidenrevan" igen där hästarna stod sadlade och klara för att snarast möjligt ta sällskapet ut ur staden. Man lät Thurolfs springare gå i arv till Skogskänne och red i full fart ut genom en av stadsportarna innan någon i staden hunnit inse vad som skett. Det sista som sällskapet hörde av nattens händelser var sirener från palatsvaktens alarmerande instrument ungefär samtidigt som man på säkert avstånd såg siluetten av Fontra Cilor försvinna bakom några trädbeväxta kullar.

Efter någon timmes ritt blev skogen tätare. Skogskänne visade in sina nyvunna vänner på ett virrvarr av igenvuxna stigar och stannade slutligen i en liten glänta där solens strålar bara lämnade behagliga avtryck på den gräsbeklädda marken. Mitt i gläntan låg resterna av en förkolnad stuga och askan från branden hade spridits av vinden så de närliggande träden nu skiftade i askgrått. Med brustet hjärta steg Skogskänne av sin häst och gick skakande på huvudet och med tunga steg fram till bråten vid husgrunden där han föll på knä. "Jag behöver några minuter för mig själv" sade han med sorgsen röst och de andra gjorde honom till viljes genom att vika undan och tystlåtet diskutera den närmaste framtiden. Varför fanns inte längre dolken i palatset? Varför kände inte hertigen till något om den och vart hade den förädiske Jhildarint försvunnit? Radagast mindes plötsligt något från studietiden i HOXOH och att Jhildarint aldrig velat prata om sin härkomst men att han stundtals nämnt landet Kargom i olika sammanhang. Kanske hade den markerade kartbiten något med saken att göra? När Skogskänne slutligen kom tillbaka till de samlade (efter att ha tagit farväl av det enda hem han någonsin känt) verkade han påtagligt lättad. "Först vill jag ta tillfälle att tacka er alla för att ni räddat mitt liv. Näst verkar det vara ödets vilja att mitt liv här i skogen nu ska vara slut. Om det passar er så stannar jag gärna med er en tid och delar era äventyr". "Avgjort!" sade Radagast och sträckte fram sin hand. "Morgain Skogskänne" svarade han och mötte prästens handskakning som sedan fortsatte med händerna från Dyrgil och Krilljon.

Det hade blivit lunchtid och en påtaglig blandning av trötthet och hunger hade för första gången sedan gårkvällen slagit äventyrarna. Morgain förklarade att han kände skogen som sin egen ficka och efter att man lett hästarna bort till en dold bergsreva slog man sig ned för mat varpå Dyrgil och Krilljon genast somnade. Radagast ägnade en stund åt att berätta om uppdraget och vad som tidigare hänt. Innan han och Morgain somnade beslöt de sig dock för att utvilade rida till HOXOH och be Mäster Frostmåne om råd så fort man vaknat.

Solen hade nyss gått ner när man åter vaknade och Radagast började förklara att man gjorde bäst i att snarast återvända till HOXOH. Yrvakna tog man hästarna till skogens utkant och red sedan mot HOXOH för att anlända några timmar efter midnatt. Eftersom bron som vanligtvis ledde in i staden av någon okänd anledning ej stod att finna (och att försvinnandet troligtvis var kopplat till stadens illusionist-akademi) bestämde man sig för att ta in på det närliggande värdshuset "Packåsnan" som låg strax utanför staden och invänta morgonen. Tidigt nästa morgon (efter att nu ha vänt på dygnet rejält) fann man åter den försvunna stadsbron och begav man sig direkt till torget Örnhyllan och Mäster Frostmånes hem.

Den förväntansfulle Frostmåne tog emot redan i dörren och såg undrande ut över vart Thurolf tagit vägen samt över vilka de två okända männen var. Radagast förklarade i korta drag de senaste dagarnas händelser för den gamle mannen som i all sin häpenhet avbröt berättelsen gång på gång med frågor och funderingar. När han avslutat berättelsen lade han offerkniven, amuletten och kartan på bordet framför sig. Frostmåne rynkade på näsan och begrundade sakerna en stund innan han lyfte blicken och förklarade. "Vårt bergiga grannland Kargom är en plats där ondskan bitit sig fast som skabb i skrynkligt skinn. Regionen saknar officiellt styre och har istället gett plats åt horder av svartfolk, kannibaler och blodtörstiga sekter som brukar ond magi. Mot dessa vildar skapade munkarna i hypherer-ordern den levande muren Eniaken som skyddar vår gräns från havet i norr till Kargom-väggen i sydväst. Enda passagen går genom den såkallade Gremskporten vid fästet Faa och denna port vaktas av orderns munkar". "Låt oss då resa till Faa och möta munkarna som rår om porten" sade Radagast bestämt.