I skuggan av Ereb Altor

Hæjmir kände bitterheten komma krypande just som han inkvarterades i en av slavbarackerna på lägrets yttre holme. Dyrgil som sedan gripandet varit medvetslös vaknade snart upp för att förvånat begrunda deras nya hemvist. Barackens invånare var av skiftande karaktär. Här satt allt ifrån vanliga återfallstjuvar till oliktänkande ordningsstörare och våldsmän. Även fångarnas kondition varierade från de mer friska och nyligen anlända till mer psykotiska och halvdöda galningar med utmärglade kroppar vars hud lätt kunde liknas vid gulskiftande pergament och vars uppmaning till de övriga var att snarast ta sina liv och avsluta lidandet. Gemensamt för alla var att ingen verkar varit här mycket längre än ett halvår vilket inte gjorde situationen mer optimistisk för Hæjmir som hoppades kunna finna sin far vid liv bland de fängslade i lägret.

Följande morgon väcktes männen av en brysk slavfösare som med hårda ord och en vinande piska gjorde livet än sämre för de som inte hade ork eller förstånd nog att snabbt vara på benen. Det skarpa dagsljuset och den kyliga morgonvinden blåste tröttheten ur fångarna så fort de lämnat den fönsterlösa byggnaden för att vallas över till den större holmen av ytterliga några slavdrivare med märkbart dåligt morgonhumör. Hæjmir letade med blicken igenom folkmassan efter någon fånge som kunde påminna om hans far men fann ingen framgång. Uppställda på led framför en av lägrets träbyggnader inväntade man en kvinna i trakorisk uniform som efter att en av fångarna busvisslat och för detta blivit bestraffad med brutala slag och sparkar tog till orda.

”Mitt namn är Nin Hallaska, tillförordnad föreståndare och övervakare av detta fångläger på order av Arhems storhird Praanz da Kaelve. Som många av er redan vet älskar gudinnan Kastyke den som älskar sig själv. För er lägerfångar betyder detta att gott arbete uppskattas medan den som gör ett dåligt arbete för detta kommer bestraffas.”

Det låg något religiöst och nästintill charmigt över kvinnans tonläge och efter ytterligare några meningar om lägrets bestämmelser fördelades fångarna i mindre grupper som på slavfösarnas kommando begav sig ut på lägrets träskpråmar för att vaska svavel ur det gulgrumlade träsket. På båten där Hæjmir och Dyrgil befann sig fanns förutom en gormande vakt även fyra andra figurer. Den som satt närmast Hæjmir var en senig liten man med smalt råttliknande ansikte och knäck på näsbenet. Mannen nickade en hälsning till Hæjmir som svarade med att presentera sig vilket ledde till att den gormande vakten lät piskan vina över hans rygg samtidigt som han befallde Hæjmir att arbeta och inte småprata.

När det gått en stund vågade den senige mannen fram ett svar på den hastigt avbrutna konversationen. ”Robur. Robur Rödvad” viskade han försiktigt när vakten vänt sig om för att låta piskan hagla över en annan fånge i pråmens besättning som utmattad tappat sin vaskpanna överbord. Till sist tappade den bestraffade fången besinningen och lyckades i ett utfall mot vakten slå denne överbord.

”Ta skydd!” väste den kvicktänkte Robur åt Hæjmir och de övriga fångarna som oförstående men strax tacksamma hukade sig i båten just som en skur dödliga armborstlod slog ner och genomborrade bråkmakarens kropp medans övriga passagerare klarade sig oskadda tack vare förvarningen. ”Måste varit svavelångorna som gjorde honom galen” viskade en större och bastant fånge som hann presentera sig som Gistacki innan en ny vaktstyrka anlände till pråmen och halade upp den hysteriske slavdrivaren ur träsket. Resten av dagen hölls båten under hårdare uppsikt och man fick inga fler möjligheter till samtal.

När mörkret började falla tidigt på eftermiddagen begav sig svavelvaskarna åter till fånglägret med dagens fångst. Hæjmir märkte lite besvärat hur den orchliknande förmannen Abrelax som han hoppats varit död tydligen tillfrisknat. Förmannen gav honom en mördande blick innan denne försvann in i ett större trähus på andra sidan gårdsplanen.

Väl tillbaka i baracken fick Hæjmir och Dyrgil möjlighet att prata ostört med Robur och Gistacki. De berättade att de varit bekanta sedan många år och rest till ön från trakoriska riket för att anordna en brottarshow för Arhems invånare. Eftersom affärerna inte hade gått riktigt som förväntat hade männen beslutat sig för att dryga ut inkomsterna genom ett tips de fått om en orörd last kvicksilver som enligt ryktet ännu låg kvar i dvärgarnas gamla gruva utanför staden. Tyvärr hade planerna gått i stöpet efter att drakvaktaren Magister Trodax Draconicus da Tricilve upptäckt inkräktarna och eftersom platsen varit fridlyst sedan draken Blatifagus bosatt sig i gruvan dömdes de båda lycksökarna till sitt nuvarande straffarbete. Han varnade också för någon som kallades ”doktorn” som tydligen skulle vara den mest ondskefulla personen på området. Han förklarade även anledningen till att vissa fångar var i sämre skick än andra berodde på att de gjort så pass mycket motstånd under sin tid i lägret att fångvaktarna tvingat i dem gallsörpa som var en segflytande dryck med effekten att göra folk medgörliga och likgiltiga.

Hæjmir berättade lågmält om det misslyckade fritagningsförsöket och frågade om Robur eller Gistacki hört talas om hans far men fick till svar att han borde prata med Ormtunga som hade bra koll på vilka de olika fångarna var. Ormtunga var likt Robur en liten senig figur med kvicka, uppmärksamma ögon som satt i ett hörn och samtalade med några av de andra fångarna. Hæjmir kom efter ett kortare samtal med honom fram till att hans far dött bara några veckor efter att han hamnat i lägret. Bedrövad över de dåliga nyheterna satte han sig för att äta det tveksamma försök till kvällsmat som utspisats innan slavfösarna låst baracken för natten.

Just som Hæjmir tagit första tuggan på den stenhårda brödbiten föll en stor skugga över honom. När han glodde upp möttes han av en reslig och muskelös man vars galna ansiktsuttryck bara kunde kommit av det faktum att han spenderat tid i isoleringen. ”Jag har hört att du ville ge mig din mat” sade galningen mer som en befallning än en fråga. ”Knappast!” muttrade Hæjmir och lät blicken falla ner på den omdiskuterade matbiten. ”Men jag hörde det!” provocerade mannen. ”Säger du att jag ljuger?” sade han med uppenbart hot i rösten. ”Det är min förbannade brödbit!” röt Hæjmir samtidigt som han insåg att galningens motiv inte var brödbiten utan att hetsa honom slagsmål. I nästa sekund hade mannen gett Hæjmir en rejäl käftsmäll varpå tumult utbröt bland medfångarna. Dyrgil skulle just assistera sin vän när dörren slogs upp och några slavfösarna med Abrelax i täten gjorde entré. Innan Hæjmir hann förklara pekade den grönhudade förmannen med sitt knotiga finger på honom. ”Det var han som började! Släpa bort honom till pålen så får vi se vad han tål” morrade orchtrollet gillande.

Det hade mörknat ute på gårdsplanen när slavfösarna band den motstridige Hæjmir vid spöpålen. Efter tjugo piskrapp hade den tålige fången ännu inte gett ifrån sig ett ljud trots att snön kring pålen färgats av det blod som slitits från hans uppfläkta rygg. Abrelax hade blivit trött men var fortfarande ursinnig över att inte höra fången be om nåd vilket gav honom ytterligare kraft till den fortsatta prygeln. Efter ytterligare tio rapp brast det slutligen för Hæjmir som med ett knappt hörbart gnäll förlorade medvetandet . Detta gladde Abrelax som ansåg sig vunnit över sitt offer och efter att man utdelat gapskratt och loskor befallde förmannen att fången skulle hänga kvar över natten.

Det måste varit flera timmar senare när Hæjmir till sist återfick sansen. Den bitande kylan hade nästan fått de blödande såren på ryggen att frysa och trots att hans darrande kropp var täckt av frost och värkte oerhört av smärta såg det ut som att skyddsgudinnan Inashtar hittills beslutat skona hans liv. Gårdsplanen var tyst och öde så när som på det lätt sprakande ljudet från de brinnande facklorna som lyste upp området.

Plötsligt hörde Hæjmir ljudet av röster en bit bort och såg snart skuggor från två gestalter som närmade sig  genom det lätta snöfallet. Han koncentrerade sig på rösterna och lyckades urskilja ”Nå Rumperlak, låt mig nu granska varorna!”, ”Schh! Inte så högt!, ”Seså! 50 mynt per tunna gör 200 trakiner. Brådska med dem till västra stranden så väntar mitt folk där”, ”Nåväl! Men snälla ni! Inte ett ord till någon! Adjö då!”.

De båda försvann därefter åt varsitt håll och Hæjmir hann i fackelskenet bara få en skymt av den vita benmask som täckte figurens ansikte när denne passerade. Eftersom han kände igen mannen som shagulit och hyste både rädsla och stort förakt till detta sektfolk så låtsades Hæjmir vara medvetslös om än inte ihjälfrusen. Mannen i benmasken stannade upp och såg sig hastigt omkring som om han hört fångens tanke eller kanske känt den smala livslåga som ännu rann ur hans söndrade kropp. Efter att ha dröjt sig kvar några sekunder skyndade shaguliten, till Hæjmir lättnad, vidare som för att ej bli påkommen med sitt besök.

Någon halvtimme senare bestämmde sig slavfösarna slutligen för att bestraffningen var avslutad och släpade tillbaka den svårt nedkylde Hæjmir till baracken där de övriga fångarna sov. Dyrgil vaknade till och berättade hur galningen som startat bråket med Hæjmir åter placerats i isoleringscellen.

Endast ett fåtal timmar senare väcktes fångarna och den yrvakne och skadade Hæjmir tvingades åter ut på arbete i svavelträsket. Ormtunga berättade om det rykte han snappat upp hos en av slavfösarna och att storhird Da Kaelve gett order om att ”doktorn” skulle göra sitt yttersta för få frihetskämparna att tala och att det inte var så noga om de överlevde. Farhågorna besannades för Hæjmir när han samma eftermiddag blev beordrad att följa med några vakter till ”doktorn”. Efter en högljudd protest mot att göra vakterna till viljes utbröt fullskaligt slagsmål som slutade med att Hæjmir slog en vakt medvetslös innan övriga tvingade med sig den ofrivillige till mötet med den ökände ”doktorn”.

Väl innanför dörren i trästugan där ”doktorn” huserade blev Hæjmir förvånad. Förutom den man som förmodligen var ”doktorn” fanns i rummet även den framlidne primus prokuratorns fru Selisia da Melse. Selisia och Hæjmir som en gång i tiden innan trakoriska riket ockuperade ön varit ett par slets isär pga konflikten eftersom hennes föräldrar var trakorier och Hæjmirs egen släkt var marjurer. När trakorierna slutligen vunnit kriget visade den tillsatte trakoriske prokuratorn Gottard da Melse stort intresse i den synnerligen yngre Selisia. Detta blev dock inte vara något problem för hennes föräldrar som utan dröjesmål accepterade prokuratorns frieri. Nu var hon iaf här men innan varken hon eller Hæjmir hann säga något ursäktade sig ”doktorn” för Selisia och förklarade att han hade arbete att uträtta åt storhirden.  ”Tack Rumperlak! Jag skall minnas att du gjort mig denna tjänst” svarade Selisia just som den man som visade sig kallas både ”doktor” och Rumperlak lämnade stugan.

Innan Hæjmir hann reagera var Selisia i hans armar och viskade ömt ”Älskade Hæjmir, så jag saknat dig”. Hon berättade vidare om hur fånglägret egentligen hölls stäng för civilbefolkningen men att hon genom sin tidigare ställning som prokuratorns fru fortfarande hade viss pondus bland de tjänstgörande på ön vilket gjorde att hon ändå brukade få som hon ville. I nästa sekund föll hon i gråt och fortsatte berätta om hur hon fått höra hur han gripits för riksfientlig verksamhet och om detta kunde vara sant. Hæjmir bedyrade sin oskuld och menade att han inte hade något med frihetskrig att göra utan att detta endast var ett enfaldigt försök att frita hans gamle far men som visat sig vara i onödan i och med att denne nu var död.

Selisia frågade honom ännu en gång om han verkligen inte kände till något om frihetsrörelse. Om han hade någon information om dem så fanns det kanske trots allt en chans att hon kunde ge denna information till Praanz da Kaelve i utbyte mot att Hæjmir frigavs. Hæjmir tvekade en sekund och nekade ännu en gång till sin inblandning. Däremot menade han att det eventuellt fanns annan information att förhandla om. Han berättade i korta drag det som hänt under natten och hur han sett Rumperlak och mannen i benmasken göra upp någon slags affär som av allt att döma verkade olaglig.

Selisia lyssnade noggrant på hans berättelse och försäkrade att hon skulle göra vad hon kunde för att få honom fri från fånglägret just som en vakt steg in i stugan och förklarade att besöket var över på order av fånglägrets föreståndare. ”Käre Hæjmir. Låt mig tala med Praanz. Jag skall nog få honom att lyssna” sade hon en sista gång innan vakterna  skiljde dem åt.

 

Dagarna gick och man hjälpte Hildur att reparera skadorna som den vandöde kungen åsamkat värdshuset. Hæjmir hade sedan natten då han blivit bestulen på svärdet Ebharing känt en viss hopplöshet och till skillnad från det ledarskap och den makt han tidigare utstrålat fanns nu bara kvar hans vanliga oro och försiktighet. De övriga såg inte ner på honom för detta utan var mest glada att han tillfrisknat från demonsvärdets förbannelse.

Tiden till nästa fullmåne (och möte med rådherrarna i Bethra Zur) närmade sig men Hæjmirs motivation att leda styrkorna mot de trakoriska ockupanterna var fortfarande obefintlig. En kväll när man satt ensamma nere på Junkern Hildur och precis förkastat ännu en strategi för ett överraskningsanfall kom Hæjmir med en lösning han gått och burit på ett tag. ”Kanske vore det ändå bäst om vi fritog far till att leda trupperna” sade han lite skamset. Radagast invände starkt mot detta förslag och menade att det var rena självmordsuppdraget att bryta sig in i svavellägret. Dyrgil och Steinar var dock inte lika snabba med att förkasta idén och trots Kafrilerprästens motvilja enades man om att detta var väl värt ett försök.

Sällskapet visste att slavfösarna från fånglägret i svavelträsket brukade vistas på värdshuset så fort tillfälle gavs och redan följande kväll dök de oborstade männen från lägret upp i gillestugan. Som vanligt leddes gänget av den otäcka förmannen med mörkgrön hud, närmast liknande en orch. Man skickade fram Hæjmir att tala med de nyanlända men innan männen han sätta sig och lyssna till Hæjmirs förslag flög Hildur, som fått syn på Abrelax, ut ur köket med den glödande spiskroken i högsta hugg. Han hade minsann inte glömt hur spelemannen Moska blivit pryglad av Abrelax som i nästa sekund flydde hals över huvud ut från det välfyllda värdshuset med sina följeslagare i släptåg. Hæjmir hann snart upp de flyende slavfösarna och förklarade att Hildur var en egensinnig man men med lite övertalning skulle situationen kunna lösas till det bättre.

När Hæjmir nu fått männens uppmärksamhet förklarade han sitt ärende och beskrev den fånge i männens fångläger som han menade kunde lösas mot etthundra guldtrakiner. Abrelax utropade i både glädje och förvåning den uttalade lösensumman men blev i nästa sekund misstänksam. Han förklarade att fångarna räknades in varje kväll efter dagsverket och det skulle bli trubbel om någon plötsligt saknades. Hæjmir menade dock att detta inte skulle bli något problem utan lovade att ordna med en ersättare vid överlämnandet. Detta tyckte slavdrivarna lät som en hållbar plan och man bestämde att mötas nästkommande solnedgång vid en given plats på träskets sydöstra rand.

Följande eftermiddag begav sig Steinar själv iväg (Hæjmir hade återfått sin rädsla för shaguliter) till shaguliternas sjukstuga där en läkeman tog emot honom. Han förklarade hur hans vän Radagast, som tidigare hjälpt till på sjukstugan nu valt att hjälpa till genom att även ta emot sjuka i ett rum på värdshuset. Shaguliten blev misstänksam men eftersom sjukstugan sedan en tid varit överbeslastad av sjuka och skadade bestämdes att tre av de sjuka skulle flyttas till den provisoriska anrättningen. Radagast begrundade misstänksamt hur de tre patienterna anlände och förstod snart att planen gick ut på något helt annat än tillfrisknande av de sjuka. I samvetskvalet över vad som höll på att hända valde han till slut att istället göra Steinar sällskap över några bägare för att försöka glömma vad som pågick en bit därifrån.

Undertiden hade Hæjmir och Dyrgil fått tag på en rejäl säck och efter att man matat en av de sjuka med en sövande dryck kläddes den olycklige och knuffades därefter ner i säcken. Säcken lastades därefter på en släde och släpades igenom stadens dunkla gator ner till mötesplatsen vid träsket.

Kort efter att männen med släden anlänt hördes ljudet av åror och ur det dimmiga träsket gled en av fånglägrets gamla träskpråmar. Hæjmir kände genast igen Abrelax som hoppade iland när farkosten stötte mot fasta grästuvor och stegade fram till honom. ”Nå mina vänner, vart är guldet?” sade han med ett falskt grin i det vanställda trynet. Hæjmir menade att han först ville se på den medhavda fången vilket gjorde slavdrivaren irriterad. Efter en kort dispyt kunde man dock konstatera att den trögtänkte Abrelax måste struntat i Hæjmirs beskrivning av fången eller helt enkelt uppfattat allt människofolk som snarlika eftersom fången i båten inte ens påminde om Guzier.

Hæjmir förklarade nu argsint att det inte skulle bli någon affär vilket gjorde Abrelax ursinnig och den fortsatta ordväxlingen ledde slutligen till att slavfösaren slet upp sitt knogjärn för att med våld kräva sina kunder på lösensumman. Hæjmir duckade anfallet och slet upp sitt svärd samtidigt som Dyrgil anföll fienden och sänkte sin yxa i honom. De två slavdrivarna på pråmen hade undertiden kallat på hjälp med ett horn och besköt nu Dyrgil med sina armborst. Dvärgen träffades så illa i armen att han föll medvetslös till marken med svår blödning. Undertiden hade Hæjmir gett Abrelax ett avslutande hugg som för tillfället sänkt slavdrivaren varpå han tog skydd bakom en stenbumling för att undvika projektilerna från träskpråmen.  Som avledande manöver hissade han därpå upp sin tunnhjälm på toppen av sitt svärd för att i nästa sekund få hjälmen bortskjuten av ett armborst. Hæjmir slängde sig därefter upp från stenen för att avfyra en pil som han placerade rätt igenom benet på en av de kvarvarande slavfösarna.

Åter i skydd av stenen lyckades Hæjmir  förbinda Dyrgils blödande sår just som han hörde ljudet av folk i antågande. Hur hade slavfösarnas varning lyckats samla folk såpass snabbt? Tanken hann aldrig komma längre för han insåg med ens att han nu var tvungen att fly. Hæjmir slängde upp den ännu medvetslöse dvärgen på axeln men inom loppet av några sekunder så var fienden över honom. Ett gäng trakoriska soldater brottade ner honom på marken och manade honom att ge upp. Han insåg snart det lönlösa i att kämpa emot och fördes sammanbiten till det norra halvklotets helveteshål – det trakoriska fånglägret i svavelträsket.