En hämnd i natten
Thurolf, Radagast, Dyrgil och senaste tillskottet Krilljon mötte Ulvarna i en gränd bakom hertigens palats. "Kärran gick som planerat", antydde Radagast för de undrande männen. "Gott! Då ger vi oss av" svarade den äldre av dem och lätt smygande förflyttade man sig upp mot en av de mer skymda väggarna på berget där palatset vilade. Efter ett kort trevande efter något som visade sig vara ett dolt handtag gled en lönnpassage upp ur den nyligen solida väggen. Sällskapet tände några facklor och gav sig in i mörkret.
Med Ulvarna i spetsen följde man gången som efter en kortare vandring slutade tvärt vid en stege som ledde upp till en bastant trälucka. Sällskapet lyssnade en stund för att försäkra sig om att luckans andra sida vad obefolkad. Man lyfte därefter luckan sakta och spanade in i ett illaluktande stall inne på palatsets borggård. Alla släckte sina facklor och Radagast spanade ut genom en springa i dörren. På gårdsplanen utanför stod ett flertal soldater på post i skenet av väggfasta facklor. Två av dem vaktade porten ut ur palatset medan två andra stod på vakt utanför huvudbyggnaden. Ytterligare två marcherade fram och tillbaka över gården i ett försök att finna inkräktare av den sort som just nu befann sig bakom stalldörren.
"Vad gör vi nu?" viskade Radagast till den äldre Ulven som han antog var deras beslutsfattare. "Låt oss inte giva blodspillan mer än nödvändigt. Det är fähunden Dargomir vi vill åt" svarade han. "Enklare sagt än gjort" svarade Thurolf som ogillade bakhållet och hellre såg ära i en för båda parter förutsedd strid. Radagast hade undertiden funderat ut en passande trollformel och med en lättare handrörelse lyckades han släcka den fackla som lyste upp platsen kring den närmaste vakten. Vakten tittade förundrat på den slocknade facklan och muttrade irriterat samtidigt som han lämnade sin post och försvann in i huvudbyggnaden. "Låt äran komma av striden" fräste den hetlevrade Thurolf som tröttnat på hemlighetsmakeriet och utan att Ulvarna hann stoppa honom stormade han med draget vapen ut ur stallet. "Trångsynta blodigel" förbannade Radagast men följde ändå Thurolf in i stridens hetta och gav laddning åt en pil som han på magisk väg spände och i nästa sekund släppte iväg mot en vakt. Fler pilar föll från Ulvarnas långa bågar samtidigt som Dyrgil gjorde de övriga sällskap i närstrid med de kvarvarande vakterna. Thurolf avslutade striden genom att med sitt tidigare upphittade slagsvärd klyva en soldat på mitten och på mindre än några tiotal sekunder hade man utan problem tystat de oförberedda vakterna för gott.
Radagast gjorde pånytt en handrörelse och släkte övriga facklor så borggården nu låg i ett komplett mörker. Dyrgil hade undertiden lagt märke till ett par soldater som låg utslagna av den spetsade sömndrycken längs andra husväggen och gjorde processen kort med de sovande.
När sällskapet åter samlat sig (och i hårdförda ordalag luftat åsikterna kring Thurolfs ogenomtänkta utfall) begav man sig in i gången vid huvudbyggnaden. Entrén var försedd med bastanta ekdörrar på vardera sida samt en ekport i den främre väggen. Efter en snabbare undersökning av sidorummen fann man två rustkammare med diverse vapen och rustningar av god kvalitet. I den vänstra sidodörren fann man även ett vaktrum där striden blev kort och dödlig för de kortspelande soldaterna.
Smygandes fram till huvudingången konstaterade man snart att porten var låst. Krilljon plockade fram ett bylte med metallföremål ur sin ryggsäck och började bearbeta det välgjorda låset. Mörket underlättade tyvärr inte situationen och istället för att höra ett lyckosamt klickande i låset fick han tillbaka en avbruten del av dyrken från nyckelhålet.
Just som Krilljon skulle förbanna sin olycka hördes ett plötsligt ljud från låset och vakten som letat upp en ny fackla stod i dörröppningen och tittade förvånat på de objudna gästerna. Dyrgil och Thurolf utdelade båda varsitt dödande slag mot vakten som segnade blodig ned på golvet. När sällskapet tagit sig förbi vakten kom de in i en stor sal med vackra utsmyckningar i marmor. Ett stort långbord stod placerat i salens mitt och från den bortre väggen ledde två trapport upp till en ballistrad på salens övervåning. Mellan dessa trappor fanns ännu en port som vaktades av två soldater vilka nu kom springande med dragna vapen. Stål mötte åter stål men innan vakterna hann nedgöras hade en skytt från ballistranden lagt märket till vapenskramlet och börjat dela ut pilar mot sällskapet. Dyrgil träffades i magen och föll allvarligt skadad till marken. Radagast besvarade pilarna från ballistraden samtidigt som Thurolf drog sitt svärd ur den siste vakten och rusade uppför trappan mot skytten men möttes vid krönet av en riddare i full rustning. Mötet blev så plötsligt att Thurolf inte fick chans att parera riddarens kraftiga svärdsving som i nästa stund hade delat äventyrarens huvud från kroppen. Den fallne krigaren sparkades därefter nedför trappsatsen som skydd från två av de framryckande Ulvarna. Dessa lyckades undkomma Thurolfs nedrasande, numera döda kropp och anföll i nästa sekund riddaren vid trappans krön.
Nu öppnades porten mellan trapporna av ytterligare två soldater som hört vapenskramlet och dessa rusade till sina kamraters undsättning. Den kvarvarande Ulven nere i salen gjorde sig redo att möta dem samtidigt som Radagast slutligen satte en välriktad pil i skytten på ballistraden och nu kunde ägna uppmärksamheten åt de två nyanlända soldaterna.
Dyrgil (som ännu var vid medvetande) gjorde från golvet ett försök att stoppa det kraftigt blödande såret men tillfogade sig istället sådan smärta att han svimmade av. Radagast bytte snabbt formeln för projektil mot sin helande förmåga och strax var Dyrgil åter på fötter.
Samtidigt uppe på ballistraden hade riddaren gjort slut på den ene av Ulvarna. Den andre följde strax sin broder i den slutliga vilan just som Dyrgil rusade till undsättning men snubblade och föll handlöst i trappan. Den äldste och siste hittils överlevande Ulven hade samtidigt nedgjort de sista soldaterna och fick nu syn på riddaren och hans döda Ulv-bröder vilket grep honom av obeskrivligt raseri. Radagast vävde besvärjelsen kring ännu en pil mot den siste fienden uppe vid trappans topp men fick en magisk snedtändning varpå han föll medvetslös ned på salens golv.
Den siste Ulven kom i några snabba kliv upp till sina bröders baneman och de båda männens klingor klöv luften i en hatisk duell. Dyrgil hade åter kommit på benen och trots att hans hjälm ramlat av i fallet från trappan så rusade han nu till Ulvens undsättning. Mot de vana krigarna blev riddarens kamp snabbt ojämn och efter flera väl utdelade hugg från Dyrgils tvåhandsyxa bjöd Ulven det dödande hugget med sitt svärd.
Krilljon som hela tiden hållit sig i bakgrunden smög nu försiktigt fram mot trappan och Thurolfs döda kropp där han oberörd rafsade åt sig den huvudlöse krigarens guldtrakiner. "Främlingen är tydligen asätare" sade Dyrgil och tittade motbjudande på Krilljon. "Thurolf var en bra karl och förtjänar inte att skändas av en råtta som dig".
Den tidigare så vackra salen hade, precis som borggården, fyllts med sargade kroppar vars liv sällskapet fortsättningsvis skulle ha på sina samveten.
Med Ulvarna i spetsen följde man gången som efter en kortare vandring slutade tvärt vid en stege som ledde upp till en bastant trälucka. Sällskapet lyssnade en stund för att försäkra sig om att luckans andra sida vad obefolkad. Man lyfte därefter luckan sakta och spanade in i ett illaluktande stall inne på palatsets borggård. Alla släckte sina facklor och Radagast spanade ut genom en springa i dörren. På gårdsplanen utanför stod ett flertal soldater på post i skenet av väggfasta facklor. Två av dem vaktade porten ut ur palatset medan två andra stod på vakt utanför huvudbyggnaden. Ytterligare två marcherade fram och tillbaka över gården i ett försök att finna inkräktare av den sort som just nu befann sig bakom stalldörren.
"Vad gör vi nu?" viskade Radagast till den äldre Ulven som han antog var deras beslutsfattare. "Låt oss inte giva blodspillan mer än nödvändigt. Det är fähunden Dargomir vi vill åt" svarade han. "Enklare sagt än gjort" svarade Thurolf som ogillade bakhållet och hellre såg ära i en för båda parter förutsedd strid. Radagast hade undertiden funderat ut en passande trollformel och med en lättare handrörelse lyckades han släcka den fackla som lyste upp platsen kring den närmaste vakten. Vakten tittade förundrat på den slocknade facklan och muttrade irriterat samtidigt som han lämnade sin post och försvann in i huvudbyggnaden. "Låt äran komma av striden" fräste den hetlevrade Thurolf som tröttnat på hemlighetsmakeriet och utan att Ulvarna hann stoppa honom stormade han med draget vapen ut ur stallet. "Trångsynta blodigel" förbannade Radagast men följde ändå Thurolf in i stridens hetta och gav laddning åt en pil som han på magisk väg spände och i nästa sekund släppte iväg mot en vakt. Fler pilar föll från Ulvarnas långa bågar samtidigt som Dyrgil gjorde de övriga sällskap i närstrid med de kvarvarande vakterna. Thurolf avslutade striden genom att med sitt tidigare upphittade slagsvärd klyva en soldat på mitten och på mindre än några tiotal sekunder hade man utan problem tystat de oförberedda vakterna för gott.
Radagast gjorde pånytt en handrörelse och släkte övriga facklor så borggården nu låg i ett komplett mörker. Dyrgil hade undertiden lagt märke till ett par soldater som låg utslagna av den spetsade sömndrycken längs andra husväggen och gjorde processen kort med de sovande.
När sällskapet åter samlat sig (och i hårdförda ordalag luftat åsikterna kring Thurolfs ogenomtänkta utfall) begav man sig in i gången vid huvudbyggnaden. Entrén var försedd med bastanta ekdörrar på vardera sida samt en ekport i den främre väggen. Efter en snabbare undersökning av sidorummen fann man två rustkammare med diverse vapen och rustningar av god kvalitet. I den vänstra sidodörren fann man även ett vaktrum där striden blev kort och dödlig för de kortspelande soldaterna.
Smygandes fram till huvudingången konstaterade man snart att porten var låst. Krilljon plockade fram ett bylte med metallföremål ur sin ryggsäck och började bearbeta det välgjorda låset. Mörket underlättade tyvärr inte situationen och istället för att höra ett lyckosamt klickande i låset fick han tillbaka en avbruten del av dyrken från nyckelhålet.
Just som Krilljon skulle förbanna sin olycka hördes ett plötsligt ljud från låset och vakten som letat upp en ny fackla stod i dörröppningen och tittade förvånat på de objudna gästerna. Dyrgil och Thurolf utdelade båda varsitt dödande slag mot vakten som segnade blodig ned på golvet. När sällskapet tagit sig förbi vakten kom de in i en stor sal med vackra utsmyckningar i marmor. Ett stort långbord stod placerat i salens mitt och från den bortre väggen ledde två trapport upp till en ballistrad på salens övervåning. Mellan dessa trappor fanns ännu en port som vaktades av två soldater vilka nu kom springande med dragna vapen. Stål mötte åter stål men innan vakterna hann nedgöras hade en skytt från ballistranden lagt märket till vapenskramlet och börjat dela ut pilar mot sällskapet. Dyrgil träffades i magen och föll allvarligt skadad till marken. Radagast besvarade pilarna från ballistraden samtidigt som Thurolf drog sitt svärd ur den siste vakten och rusade uppför trappan mot skytten men möttes vid krönet av en riddare i full rustning. Mötet blev så plötsligt att Thurolf inte fick chans att parera riddarens kraftiga svärdsving som i nästa stund hade delat äventyrarens huvud från kroppen. Den fallne krigaren sparkades därefter nedför trappsatsen som skydd från två av de framryckande Ulvarna. Dessa lyckades undkomma Thurolfs nedrasande, numera döda kropp och anföll i nästa sekund riddaren vid trappans krön.
Nu öppnades porten mellan trapporna av ytterligare två soldater som hört vapenskramlet och dessa rusade till sina kamraters undsättning. Den kvarvarande Ulven nere i salen gjorde sig redo att möta dem samtidigt som Radagast slutligen satte en välriktad pil i skytten på ballistraden och nu kunde ägna uppmärksamheten åt de två nyanlända soldaterna.
Dyrgil (som ännu var vid medvetande) gjorde från golvet ett försök att stoppa det kraftigt blödande såret men tillfogade sig istället sådan smärta att han svimmade av. Radagast bytte snabbt formeln för projektil mot sin helande förmåga och strax var Dyrgil åter på fötter.
Samtidigt uppe på ballistraden hade riddaren gjort slut på den ene av Ulvarna. Den andre följde strax sin broder i den slutliga vilan just som Dyrgil rusade till undsättning men snubblade och föll handlöst i trappan. Den äldste och siste hittils överlevande Ulven hade samtidigt nedgjort de sista soldaterna och fick nu syn på riddaren och hans döda Ulv-bröder vilket grep honom av obeskrivligt raseri. Radagast vävde besvärjelsen kring ännu en pil mot den siste fienden uppe vid trappans topp men fick en magisk snedtändning varpå han föll medvetslös ned på salens golv.
Den siste Ulven kom i några snabba kliv upp till sina bröders baneman och de båda männens klingor klöv luften i en hatisk duell. Dyrgil hade åter kommit på benen och trots att hans hjälm ramlat av i fallet från trappan så rusade han nu till Ulvens undsättning. Mot de vana krigarna blev riddarens kamp snabbt ojämn och efter flera väl utdelade hugg från Dyrgils tvåhandsyxa bjöd Ulven det dödande hugget med sitt svärd.
Krilljon som hela tiden hållit sig i bakgrunden smög nu försiktigt fram mot trappan och Thurolfs döda kropp där han oberörd rafsade åt sig den huvudlöse krigarens guldtrakiner. "Främlingen är tydligen asätare" sade Dyrgil och tittade motbjudande på Krilljon. "Thurolf var en bra karl och förtjänar inte att skändas av en råtta som dig".
Den tidigare så vackra salen hade, precis som borggården, fyllts med sargade kroppar vars liv sällskapet fortsättningsvis skulle ha på sina samveten.
Den brutna gravfriden
Efter ytterligare någon timmes vandring längs den leriga stigen kom Thurolf, Radagast och Dyrgil fram till den sökta gravkummeln som var en hög gräsbeväxt kulle. En stor sten som tidigare höll graven stängd var vräkt åt sidan och en mörk gång ledde in där stenen tidigare stått. Man band sina hästar och tände facklorna innan man, med Dyrgil i spetsen, började sin färd in i kummeln.
I facklornas sken stötte sällskapet på en tidigare utlöst fälla ett tjugotal meter in i gången. Två manskroppar låg på gångens stengolv, slagna av tre svärd som skoningslöst verkar slungats mot dem från ett dolt utrymme i stenväggen vilket för alltid gjort slut på deras gravplundring. "Det här bådar illa", suckade Radagast samtidigt som han kände efter livstecken på de båda men märkte istället att kropparna fortfarande var varma. Trots upptäckten bestämde man sig för att fortsätta längs gången.
Efter att gången vikt av och fortsatt österut i ett femtiotal meter stannade Dyrgil tvärt. Något i gången hade fångat hans uppmärksamhet. "Fälla!" väste han åt de andra och tryckte lätt med dubbelyxans skaft mot stengolvet som genast gav vika i en förrädisk fallucka. Man bestämde sig för att återkomma till fällan efter att man i skogsdungen utanför plockat med sig kraftiga trädgrenar att lägga över luckan. Efter en hel del slit var slutligen luckan täckt så pass att Dyrgil vågade sig över.
När alla väl befann sig på andra sidan vek gången åter av och efter ännu några tiotal meters vandring blev luften påtagligt unken och svår att andas. Dyrgil skulle just till att klaga på detta då två sylvassa pilar trängde in i honom från små hål i stenväggarna. Den ena pilen borrade sig djupt in i hans arm men han lyckades ändå stålsätta sig för att inte skrika ut smärtan. Han fyllde istället ut vreden över pilen med en och annan viskad svordom samtidigt som Radagast gjorde tecken åt honom att använda hans vandringsstav som lockbete för de usla pilarna. Väldigt försiktigt började Dyrgil lirka med Kafrilerprästens vandringsstav över stengolvet men trots hans noggrannhet ven ytterligare två pilar genom luften och träffade honom i sidorna så han föll till marken. Prästen var snabbt framme och lade sina helande händer över dvärgen som strax var på benen igen, fast besluten att vinna över pilfällan. Nu lyckades han bättre och några minuter senare hade man tömt fällan på pilar.
Efter att den smala tunneln vikt av ännu ett par gånger började tålmodigheten sakta rinna ur sällskapet. Kom man någonsin fram till gravkammaren? Skulle dolken finnas bland kvarlevorna? Just som man tänkte detta träffades den otursamme Dyrgil av ett nedrasande järngaller som klämde fast hans bastanta kropp mot stengolvet märkbart krosskadad och kraftigt blödande. Thurolf rusade fram för att lyfta gallret med sin enorma styrka men lyckas trots det inte rubba det. Tillsammans med Radagast lyckades de slutligen bända upp gallret tillräckligt för att Dyrgil skulle kunna släpas i säkerhet. Trollkarlen plockade snabbt fram örter och förband hastigt den medvetslöse dvärgens sår samtidigt som han förbannade uppdraget som tydligt drog honom ner i det säkra fördärvet. Thurolf hade undertiden gett sig iväg för att finna stenar och trän för att palla upp det förrädiska gallret. Läget var fortfarande kritiskt med den medvetslöse Dyrgil men Radagast kunde ändå avläsa att dvärgen skulle överleva. Man bestämde sig för att lämna kvar honom i gången och fortsatte framåt tills man slutligen nådde en stor stenplatta med en inskription som sista varning till eventuella gravskändare. Eftersom ingen av de båda ansåg sig tillhöra denna usla sort valde man att bortse från varningen och trädde in i ett gravrum hugget direkt ur stenen. Förutom utsmyckade väggar med vackra gobelänger fanns här ett antal kistor där mumifierade kroppar fått sista vilan. Thurolf fick plötsligt en konstig känsla av att de var iakttagna och just som han snodde runt lämnade en långsmal figur sitt gömställe bakom en gobeläng. Mannen gjorde en försiktig hälsning till de minst lika försiktiga äventyrarna. "Vem är du?" lyckades Radagast slutligen få fram, märkbart lättad över att mannen inte tillhörde gravens inventarier. "Vem jag är spelar mindre roll, men ni kan kalla mig Krilljon" svarade mannen. "De djävulska fällorna bjöd mina båda kamrater på dödliga gåvor och nu är jag ensam kvar". Krilljon trädde fram och i skenet av facklorna tyckte sig Radagast för en sekund känna igen mannen. Utan att kunna placera honom svarade Radagast "Nåja, vi är själva en man kort", varpå man snabbt kom överens om att dela eventuella byten lika sånär som på den eftersökta dolken.
Efter att den nybundna alliansen knutits sökte sällskapet igenom rummets kistor men fann (i brist på kunskaper i värdering) inget av större värde. Thurolf lyckades iaf få med sig ett guldhalsband (från en mumifierad hund) samt en sadelfilt i siden (från en mumifierad häst) innan man fortsatte genom en passage in i ännu en kammare. Förutom en stor stensarkofag fanns på golvet en mängd kistor och skrin där sällskapet fann fler skatter. Efter att ha konstaterat att sarkofagen innehöll hertiginnan (och inte den sökta hertigen) började man söka efter dolda mekanismer och upptäckte att sarkofagen gick att vrida varpå ett hål med en stentrappa ledde nedåt. Väl inne i i detta gyllenskimrande rum möttes gruppen av ännu en stensarkofag med inskriptionen "Här vilar den ädle hertig Zandor da Fontra". Radagast upptäckte dock att locket utstrålade magi och Thurolf desarmerade fällan från rummet ovanför med hjälp av änterhake och rep. I kistan fann man förutom den mumifierade hertigen även ett diamantbesatt tvåhandssvärd, dyrbara kläder, en tunnhjälm och slutligen den eftersökta bronsdolken med skaft i elfenben format som överkropp och huvud på en långskäggig gubbe. Nöjda med att äntligen vara på hemväg lämnade man nu graven via samma stensatta gång man kom in genom och med Dyrgil på axeln nådde man slutligen kummelns öppning.
Förnöjelsen förbyttes snabbt till förfäran då man möttes av en dånande röst som rabblade en monotom ramsa. Thurolf försökte fly mot hästarna men fastnade helt paralyserad i flykten så plötsligt att den medvetslöse Dyrgil föll från hans axel. Lika paralyserad stod nu Krilljon så endast Radagast med sitt stärkta psyke lyckades övervinna besvärjaren, men innan prästen hann reagera rusade ett tiotal beväpnade soldater fram ur sina gömställen i gläntan och grep både honom och de övriga. Ur gläntan kom strax även ägaren till den dånande rösten. De kände alla igen den tidigare så trevlige Jhildarint som nu såg på dem med iskall blick. "Era Dårar! Trodde ni verkligen att ni kunde träda in i Furste Dargomirs släkte-grav utan att få sota för det? Vakter! För bort gravskändarna!".
Fångcellen var mörk och utan minsta chans till dagsljus. Det fängslade sällskapet som numera saknade ägodelar kunde räkna att de suttit fastkedjade i flera dygn med hjälp av den illaluktande sörja de bjöds som måltid morgon, middag och kväll. Dyrgil vaknade upp ur sin medvetslöshet redan första kvällen och blev märkbart förvånad över vart han nu hamnat. På tredje dagen räknat öppnades cellens dörr och en trupp soldater förde fångarna till palatsets rådsal där de konfronterades av hertig Dargomir själv, en man med alldagligt utseende, iklädd dyrbara kläder och tunn guldkrona. När bevisföremålen fördes fram av hertigens hovmagiker, Jhildarint, och han berättade hur gravskändarna var nära att lägga beslag på alla rikedomar från hertigens döda släktingar greps Dargomir av fullständigt vredesmod och avkunnade dödsstraff genom hängning på samtliga förbrytare. Med dessa ord fördes de fyra olyckliga äventyrarna tillbaka ner i fångcellen för ytterligare matransoner av den illaluktande sörjan. Dagarna gick och slutligen verkade deras sista dag kommen när de åter hörde en nyckel i celldörrens lås. Trötta och utmärglade fördes de fångna till palatsets takvåning där Dargomir ensam mötte dem. Med en mer sansad och lätt skärrad röst förklarade han att de dödsdömda skulle få chans till benådan om de valde att hjälpa honom i ett privat ärende. Tre män omnämnda som de tre ulvarna hade nyligen anlänt till Fonta Cilor för att kräva blodshämnd på hertigen. Eftersom Dargomir själv aldrig varit populär bland folket till skillnad från de tre ulvarna så skulle ett gripande av dem kunna öka folkets missnöje i sådan grad att han befarade ett upplopp. Om istället ett sällskap förrymda brottslingar råkade oskadliggöra ulvarna så kunde han själv inte kopplas till gärningen. Dargomir svor vid sanningsguden Shamash att benåda alla fyra om de valde att hjälpa honom. Radagast kände till berättelser om guden Shamash och att en edsbrytare aldrig gick ostraffad vilket fick sällskapet att lita till hertigens ord.
Åter i frihet med sina ägodelar (exklusive gravfynd) sökte sig äventyrarna efter tips från hertigen tillbaka till värdshuset "Sidenrevan" (där de först övernattade i Fontra Cilor). Här hade man enligt hertigen observerat de tre ulvarna. Man tog in för natten och fann snart ulvarna sittandes i gillestugan över en måltid. Man inväntade rätt tillfälle men blev avbrutna av att de tre männen gick till sitt rum tidigt. Morgonen därpå skuggade man Ulvarna men blev påkomna och efter några hetsiga ordbyten vände situationen till att Ulvarna bad sällskapet hjälpa dem att hämnas sin hemby där deras far som var byäldste hängdes när han vägrade hertigen en skattehöjning samtidigt som Dargomirs soldater brände ner byn till grunden. Man valde nu att gå på Ulvarnas linje och att hjälpa dem med deras blodshämnd.
Ulvarna berättade att de fått vetskap om en hemlig passage som ledde in i hertigens palats och man bestämde sig för att genom sömnmedel försätta palatsets försvar i en ofrivillig dvala. Thurolf tog snabbt reda på att palatsets drycksförråd fylldes på av handelsmannen som ägde "Sidenrevan" och efter diverse påtryckningar lyckades han övertala ägaren att sälja en tunna av den ädla drycken till honom. I ett obevakat ögonblick smög Radagast fram och blandade ett starkt sömnmedel i de övriga tunnorna som Krilljon inhandlat hos en av stadens mer ljusskygga droghandlare.
Tunnorna med den spetsade drycken fördes iväg till leverans samtidigt som det hämndlystna sällskapet gjorde sig redo att angripa det snart sovande palatset.
I facklornas sken stötte sällskapet på en tidigare utlöst fälla ett tjugotal meter in i gången. Två manskroppar låg på gångens stengolv, slagna av tre svärd som skoningslöst verkar slungats mot dem från ett dolt utrymme i stenväggen vilket för alltid gjort slut på deras gravplundring. "Det här bådar illa", suckade Radagast samtidigt som han kände efter livstecken på de båda men märkte istället att kropparna fortfarande var varma. Trots upptäckten bestämde man sig för att fortsätta längs gången.
Efter att gången vikt av och fortsatt österut i ett femtiotal meter stannade Dyrgil tvärt. Något i gången hade fångat hans uppmärksamhet. "Fälla!" väste han åt de andra och tryckte lätt med dubbelyxans skaft mot stengolvet som genast gav vika i en förrädisk fallucka. Man bestämde sig för att återkomma till fällan efter att man i skogsdungen utanför plockat med sig kraftiga trädgrenar att lägga över luckan. Efter en hel del slit var slutligen luckan täckt så pass att Dyrgil vågade sig över.
När alla väl befann sig på andra sidan vek gången åter av och efter ännu några tiotal meters vandring blev luften påtagligt unken och svår att andas. Dyrgil skulle just till att klaga på detta då två sylvassa pilar trängde in i honom från små hål i stenväggarna. Den ena pilen borrade sig djupt in i hans arm men han lyckades ändå stålsätta sig för att inte skrika ut smärtan. Han fyllde istället ut vreden över pilen med en och annan viskad svordom samtidigt som Radagast gjorde tecken åt honom att använda hans vandringsstav som lockbete för de usla pilarna. Väldigt försiktigt började Dyrgil lirka med Kafrilerprästens vandringsstav över stengolvet men trots hans noggrannhet ven ytterligare två pilar genom luften och träffade honom i sidorna så han föll till marken. Prästen var snabbt framme och lade sina helande händer över dvärgen som strax var på benen igen, fast besluten att vinna över pilfällan. Nu lyckades han bättre och några minuter senare hade man tömt fällan på pilar.
Efter att den smala tunneln vikt av ännu ett par gånger började tålmodigheten sakta rinna ur sällskapet. Kom man någonsin fram till gravkammaren? Skulle dolken finnas bland kvarlevorna? Just som man tänkte detta träffades den otursamme Dyrgil av ett nedrasande järngaller som klämde fast hans bastanta kropp mot stengolvet märkbart krosskadad och kraftigt blödande. Thurolf rusade fram för att lyfta gallret med sin enorma styrka men lyckas trots det inte rubba det. Tillsammans med Radagast lyckades de slutligen bända upp gallret tillräckligt för att Dyrgil skulle kunna släpas i säkerhet. Trollkarlen plockade snabbt fram örter och förband hastigt den medvetslöse dvärgens sår samtidigt som han förbannade uppdraget som tydligt drog honom ner i det säkra fördärvet. Thurolf hade undertiden gett sig iväg för att finna stenar och trän för att palla upp det förrädiska gallret. Läget var fortfarande kritiskt med den medvetslöse Dyrgil men Radagast kunde ändå avläsa att dvärgen skulle överleva. Man bestämde sig för att lämna kvar honom i gången och fortsatte framåt tills man slutligen nådde en stor stenplatta med en inskription som sista varning till eventuella gravskändare. Eftersom ingen av de båda ansåg sig tillhöra denna usla sort valde man att bortse från varningen och trädde in i ett gravrum hugget direkt ur stenen. Förutom utsmyckade väggar med vackra gobelänger fanns här ett antal kistor där mumifierade kroppar fått sista vilan. Thurolf fick plötsligt en konstig känsla av att de var iakttagna och just som han snodde runt lämnade en långsmal figur sitt gömställe bakom en gobeläng. Mannen gjorde en försiktig hälsning till de minst lika försiktiga äventyrarna. "Vem är du?" lyckades Radagast slutligen få fram, märkbart lättad över att mannen inte tillhörde gravens inventarier. "Vem jag är spelar mindre roll, men ni kan kalla mig Krilljon" svarade mannen. "De djävulska fällorna bjöd mina båda kamrater på dödliga gåvor och nu är jag ensam kvar". Krilljon trädde fram och i skenet av facklorna tyckte sig Radagast för en sekund känna igen mannen. Utan att kunna placera honom svarade Radagast "Nåja, vi är själva en man kort", varpå man snabbt kom överens om att dela eventuella byten lika sånär som på den eftersökta dolken.
Efter att den nybundna alliansen knutits sökte sällskapet igenom rummets kistor men fann (i brist på kunskaper i värdering) inget av större värde. Thurolf lyckades iaf få med sig ett guldhalsband (från en mumifierad hund) samt en sadelfilt i siden (från en mumifierad häst) innan man fortsatte genom en passage in i ännu en kammare. Förutom en stor stensarkofag fanns på golvet en mängd kistor och skrin där sällskapet fann fler skatter. Efter att ha konstaterat att sarkofagen innehöll hertiginnan (och inte den sökta hertigen) började man söka efter dolda mekanismer och upptäckte att sarkofagen gick att vrida varpå ett hål med en stentrappa ledde nedåt. Väl inne i i detta gyllenskimrande rum möttes gruppen av ännu en stensarkofag med inskriptionen "Här vilar den ädle hertig Zandor da Fontra". Radagast upptäckte dock att locket utstrålade magi och Thurolf desarmerade fällan från rummet ovanför med hjälp av änterhake och rep. I kistan fann man förutom den mumifierade hertigen även ett diamantbesatt tvåhandssvärd, dyrbara kläder, en tunnhjälm och slutligen den eftersökta bronsdolken med skaft i elfenben format som överkropp och huvud på en långskäggig gubbe. Nöjda med att äntligen vara på hemväg lämnade man nu graven via samma stensatta gång man kom in genom och med Dyrgil på axeln nådde man slutligen kummelns öppning.
Förnöjelsen förbyttes snabbt till förfäran då man möttes av en dånande röst som rabblade en monotom ramsa. Thurolf försökte fly mot hästarna men fastnade helt paralyserad i flykten så plötsligt att den medvetslöse Dyrgil föll från hans axel. Lika paralyserad stod nu Krilljon så endast Radagast med sitt stärkta psyke lyckades övervinna besvärjaren, men innan prästen hann reagera rusade ett tiotal beväpnade soldater fram ur sina gömställen i gläntan och grep både honom och de övriga. Ur gläntan kom strax även ägaren till den dånande rösten. De kände alla igen den tidigare så trevlige Jhildarint som nu såg på dem med iskall blick. "Era Dårar! Trodde ni verkligen att ni kunde träda in i Furste Dargomirs släkte-grav utan att få sota för det? Vakter! För bort gravskändarna!".
Fångcellen var mörk och utan minsta chans till dagsljus. Det fängslade sällskapet som numera saknade ägodelar kunde räkna att de suttit fastkedjade i flera dygn med hjälp av den illaluktande sörja de bjöds som måltid morgon, middag och kväll. Dyrgil vaknade upp ur sin medvetslöshet redan första kvällen och blev märkbart förvånad över vart han nu hamnat. På tredje dagen räknat öppnades cellens dörr och en trupp soldater förde fångarna till palatsets rådsal där de konfronterades av hertig Dargomir själv, en man med alldagligt utseende, iklädd dyrbara kläder och tunn guldkrona. När bevisföremålen fördes fram av hertigens hovmagiker, Jhildarint, och han berättade hur gravskändarna var nära att lägga beslag på alla rikedomar från hertigens döda släktingar greps Dargomir av fullständigt vredesmod och avkunnade dödsstraff genom hängning på samtliga förbrytare. Med dessa ord fördes de fyra olyckliga äventyrarna tillbaka ner i fångcellen för ytterligare matransoner av den illaluktande sörjan. Dagarna gick och slutligen verkade deras sista dag kommen när de åter hörde en nyckel i celldörrens lås. Trötta och utmärglade fördes de fångna till palatsets takvåning där Dargomir ensam mötte dem. Med en mer sansad och lätt skärrad röst förklarade han att de dödsdömda skulle få chans till benådan om de valde att hjälpa honom i ett privat ärende. Tre män omnämnda som de tre ulvarna hade nyligen anlänt till Fonta Cilor för att kräva blodshämnd på hertigen. Eftersom Dargomir själv aldrig varit populär bland folket till skillnad från de tre ulvarna så skulle ett gripande av dem kunna öka folkets missnöje i sådan grad att han befarade ett upplopp. Om istället ett sällskap förrymda brottslingar råkade oskadliggöra ulvarna så kunde han själv inte kopplas till gärningen. Dargomir svor vid sanningsguden Shamash att benåda alla fyra om de valde att hjälpa honom. Radagast kände till berättelser om guden Shamash och att en edsbrytare aldrig gick ostraffad vilket fick sällskapet att lita till hertigens ord.
Åter i frihet med sina ägodelar (exklusive gravfynd) sökte sig äventyrarna efter tips från hertigen tillbaka till värdshuset "Sidenrevan" (där de först övernattade i Fontra Cilor). Här hade man enligt hertigen observerat de tre ulvarna. Man tog in för natten och fann snart ulvarna sittandes i gillestugan över en måltid. Man inväntade rätt tillfälle men blev avbrutna av att de tre männen gick till sitt rum tidigt. Morgonen därpå skuggade man Ulvarna men blev påkomna och efter några hetsiga ordbyten vände situationen till att Ulvarna bad sällskapet hjälpa dem att hämnas sin hemby där deras far som var byäldste hängdes när han vägrade hertigen en skattehöjning samtidigt som Dargomirs soldater brände ner byn till grunden. Man valde nu att gå på Ulvarnas linje och att hjälpa dem med deras blodshämnd.
Ulvarna berättade att de fått vetskap om en hemlig passage som ledde in i hertigens palats och man bestämde sig för att genom sömnmedel försätta palatsets försvar i en ofrivillig dvala. Thurolf tog snabbt reda på att palatsets drycksförråd fylldes på av handelsmannen som ägde "Sidenrevan" och efter diverse påtryckningar lyckades han övertala ägaren att sälja en tunna av den ädla drycken till honom. I ett obevakat ögonblick smög Radagast fram och blandade ett starkt sömnmedel i de övriga tunnorna som Krilljon inhandlat hos en av stadens mer ljusskygga droghandlare.
Tunnorna med den spetsade drycken fördes iväg till leverans samtidigt som det hämndlystna sällskapet gjorde sig redo att angripa det snart sovande palatset.
Dolken ur det förgångna
Allt tog sin början under försommaren i den trakoriska tidräkningens år 5 e.Kr. (efter Kronolaabens invignad) och efter någon veckas soligt segel med handelskavarellen "vindfångaren" över rosthavets brunsolkiga vatten fann sig Thurolf i Det Heliga Kishatets huvudstad Albarunzia där han hade bestämt träff med Mobodgar, en rundlagd munk från landet Nastrôl på norrsidan av Palamux.
Thurolf var en kraftigt byggd och muskelös man med ljusbrunt och kortklippt hår och med blågrå ögon som såg misstänksamt på omgivningen. Han hade dessutom ett kraftigt skägg och en lätt rödsprängd näsa.
Här möttes han också av Kafriler-prästen Radagast samt dvärgkrigaren Dyrgil som alla kallats till ett viktigt möte hos den lärde mannen Mäster Frostmåne i HOXOH dit de nu var påväg. Färden bar genom Det Heliga Kishatet, vidare genom Moskorien för att slutligen nå resans mål, bildernas stad HOXOH. De senaste dagarna hade varit fyllda av sevärdheter men allt de hittills skådat vägde lätt mot den i kvällssolen gudomligt skinande staden som reste sig högaktningsfullt från en klippa vid floden Quafachas mynning.
Något senare innanför stadens vitkalkade murar följde sällskapet Mobodgar som lärt sig genvägarna genom stadens gåtfulla illusioner och överbefolkade platser. Dyrgil märkte plötsligt hur en lömsk figur lagt handen på hans penningbörs men när förövaren såg sig påkommen lämnade denne genast tillbaka börsen och bad artigt om ursäkt. "ficktjuvarnas sed här i HOXOH" flinade Mobodgar samtidigt som man svängde av på en liten tvärgata vid torget Örnhyllan och stannade vid en murad trappsats som ledde upp till en massiv ekport.
Några snabba knackningar ljöd och man togs snart emot av husets tjänare som efter diverse artigheter visade in sällskapet till Herr Frostmånes kammare. Mäster Frostmåne, en man till åren kommen, hälsade sina gamla (och nya) vänner välkomna samt bjöd alla på en välsmakande välkomstmiddag bestående av diverse lokala specialiteter med tillhörande viner från gårdarna utanför grannstaden Balgumél.
Mätta och belåtna satt alla vid öppna spisen och tog igen sig efter middagen över ett parti smickelbräde. Det talades om både det ena och det andra när Herr Frostmåne till sist började förklara sitt ärende.
Sen ett tag tillbaka har jag sammanställt pergamentrullar som påträffats i en mycket spännande utgrävning av profeten Golabags gravkammare i det sydlig Traxilmes violetta öknar. Rullarna har sedan tolkats och handlar om en bronsdolk med skaft av elfenben format som ett huvud. Enligt legenden kan denna dolk vara nyckel till en bortglömd högkultur som i skriften onämns som Cruri. Detta Cruri skulle isåfall ur ett arkeologiskt perspektiv vara fullständigt banbrytande.
Genom forskning bland akademins hyllor och diverse berättelser från kringresande ska en dolk med okänd ursprung och snarlikt utseende ha påträffats av en upptäcksresande och förts av honom till hans hemstad Fontra Cilor här på Palamux. Dolken skall senare ha blivit konfiskerad av den dåvarande hertigen efter att ägaren vägrat sälja dolken till honom. När hertigen några år senare dör i en smittsam och högst plågsam böldpest begravs han i en kummel utanför staden och hans äldste son tar över makten. Denne dräps dock själv något senare när han i vredesmod valt att strida mot en drakorm som terroriserat bygden från ett ödelagt jaktslott uppe i bergen. Styret i Fontra Cilor gick då över till hans yngre bror, den nuvarande hertigen Dargomir da Fontra. Här slutar spåren men man har dragit slutsatsen att feodalherren antingen lät sig begravas med dolken i sin gravkummel, eller att hans äldste son hade den med sig när han dog i striden med lömska ormen. Den sista möjligheten är att den bärs av den nuvarande hertigen eller finns i hans skattkammare på palatset i Fontra Cilor.
Hela uppdraget är som ni förstår av ytterst känslig sort eftersom det lätt skulle kunna uppstå diplomatiska konsekvenser för vår akademi om det framkom att någon försökt retat upp draken eller lurat sig in i palatset. Att dessutom bryta gravfrid för en hertig är något som med lätthet skulle bestraffas med både bödel och yxa. Jag ber er därför att noggrant tänka igenom ert beslut och att för allt i världen vara försiktiga. Självklart kommer jag vara er evigt tacksam om ni väljer att hjälpa mig och givetvis kommer ni bli rikligt belönade. Nå mina vänner? Vad säger ni?
Radagast och Dyrgil som sedan många år känt Herr Frostmåne såg ärendet som ett hedersuppdrag (snarare heder i att hjälpa honom än att utföra de handlingar som till detta krävdes). Thurolf var något mera misstänksam och började ställa en rad frågor gällande både upplägg och ersättningar. Slutligen var dock alla överens och uppdraget accepterades. Man bestämde sig också för att redan nästa morgon börja sökandet i det av drakormen bebodda jaktslottet.
Solen stod högt på det klarblåa himlavalvet och det var en varm högsommardag. Vid vägens sidor böljade sädesfält av olika slag där gårdsfolk arbetade med sin skörd. Buskskrikorna kvittrade i ett skogsbryn och äventyrarna kände sig bra till mods men samtidigt spända över vad som väntade dem på uppdraget. Efter att ha färdats norrut i flera timmar smalnade färdvägen av och slutade upp i en slingrande stig uppför de klippiga och gråmulna bergen.
Halvvägs uppför stigen fann de kvarlevor av en mindre grupp män iförda rustning. De föruttnade kropparna var alla svårt brända men man kunde ändå urskilja obeskrivlig fasa i det som en gång var de dödas ansikten. Thurolf fann (efter att motbjudande nog sökt igenom dessa arma kroppar) en handfull guldtrakiner samt ett fortfarande oförstört slagsvärd av vackert smide. Radagast fick snabbt känslan av att magi vilade över detta svärd vilket ledde till att Thurolf omgående lade sina lovar kring detta byte.
Någon kilometer senare fann sällskapet en platå där det blåste en lätt men kylig bris. Här hade man en fantastisk utsikt över valbukten i norr och låglandet i söder. Av platåns tidigare grönska fanns dock bara resterna av några förkolnade träd kvar. Den ljuvliga havsdoften blandades upp med stank från bränt kött och svedd metall och på en klippa längre bort på platån såg man nu det ensligt belägna jaktslottet. Förutom vindens sus rådde en skrämmande tystnad.
Man band hästarna i ett buskage lite längre ner på stigen och rörde sig i skydd av det stigande bergets skugga mot det övergivna slottet. Plötsligt och helt utan förvarning hördes ett avgrundsvrål som hämtat ur det djupaste helvetesgapet och efter någon sekund ett fasansfullt dån som fick alla att kasta sig handlöst på marken.
Ut genom jaktslottets största och kyrkligt färggranna fönster kastade sig en massiv bronsfjällad drakorm med stor taggig ryggkam och spretande kindsköldar. Med vrålande skrik och i uppenbar smärta flaxade den till med de kopparglänsande vingarna och lyfte genast för att i tydlig panik fly nord-väst ut över valbukten.
Fullständigt skärrade men samtidigt med en viss nyfikenhet borstar man av sig och tog sig vidare runt på jaktslottets baksida där man efter många om och men lyckades hasa sig uppför murkrönet och ner på slottsgården. Thurolf rundade försiktigt hörnet med Radagast hack i häl medan Dyrgil tog sig runt motsatt hörn så de slutligen möttes på varsin sida om slottsporten. Med ett lätt knarrande ljud öppnade de porten och kikade in i en dunkel slottshall där man fann en stor trappa som ledde mot övervåningen samt en dörr på varje sida av hallen.
Efter diverse försök att forcera hallens dörrar lyckades Thurolf slutligen sparka upp dörren till det som en gång användes som kök. Man fann dock inget av större intresse utan fortsatte försiktigt upp för slottstrappan till en stor sal som sett sina bättre dagar. Utsmycknad och tidigare möblering var förbränd och sönderslagen. Hela salen låg i ett spöklikt sken från de igengrodda öppningarna där lite solljus ännu trängde igenom. En kropp iklädd rustning låg livlös ett tiotal meter längre in i salen och i ett hörn bakom denne såg man en liten hög av något som glimmade i det svaga ljuset.
Radagast tog sig snabbt fram till kroppen som helt plötsligt och krampaktigt slet tag i hans ben och yrade i smärtan över de enorma och mycket otäcka brännskador han tilldragit sig (förmodligen genom kamp med den orm de sett lämna platsen i sådan hast). Radagast letade i sina bältespåsar och gav frikostigt mannen i rustningen doser av ett smärtstillande pulver som fick sköljas ned med vätska ur hans vattenskinn vilket medförde att denne snart föll i medvetslöshet från den stålsättning han fått göra mot smärtorna.
Samtidigt hade Dyrgil och Thurolf hunnit fram till den glimmande högen som visade sig vara den lömska ormens knapphändiga drakskatt bestående av blandade valörer trakoriska mynt. De båda plockade åt sig vad som fanns att bära utan att fundera det minsta över om myntens flaxande ägare hade som plan att snart återvända till platsen. Efter att ha försäkrat sig om att den sökta dolken ej fanns i slottssalen släpade man med sig den medvetslöse krigaren till hästarna och förde honom till klostret i Faa där munkarna vänligt tog emot främligarna och förde den brännskadade till sjukstugan. Radagast donerade de få mynt han funnit i jaktslottet till välgörenhet hos munkarna vilket uppskattades stort och de blev alla bjudna att stanna i klostret över natten.
Morgonen därpå for Thurolf, Dyrgil och Radagast vidare tillbaka mot Moskorien och staden Fontra Cilor. Vägen var här förhållandevis händelselös och växlade mellan uppodlade åkermarker och öppna skogspartier där traktens slättapor slogs om dagens föda. Solskenet övergick under färden långsamt från duggregn till hällregn och lagom till att mörkret föll nådde man fram till det som en gång var en blomstrande stad. Nu såg man istället den delvis fallna muren och palats av smutsig marmor. Fontra Cilor som tidigare varit det Klavynska rikets huvudstad hade med rikets fall blivit en nedgången plats.
Eftersom man blivit både genomblöta och hungriga av färdvägen bestämde man sig för att spendera natten på "Sidenrevan" som var ett av stadens många värdshus och efter att ha bytt till torra kläder och gömt sina värdesaker på rummen beställde man varsitt kvällsmål i den väl slitna gäststugan.
När man som bäst satt och åt den något torftiga middagen hörde Radagast plötsligt en välbekant röst bakom sig. "Men titta vad bondkatten har släpat in! Radagast din gamla odåga!" Mannen var en långsmal figur klädd i mörk kappa och med ett brett leende som visade sig vara Radagast gamla vän Jhildarint från hans tid i HOXOH.
Några sedjlar mjöd senare lyckades Dyrgil hamna i gräl med en bondpojk som han av misstag tagit för bondflicka. Jhildarint frågade Radagast lite nyfiket vad som fört honom till denna del av ön och denne svarade undvikande att man endast befann sig på genomresa. Den misstänksamme Thurolf ställde (märkbart misstroende) främlingen mot väggen vilket uppfattades aningen oförskämt varpå Jhildarint tackade för sig och försvann hemåt.
Kommande morgon gav man sig iväg i gryningen även om Dyrgil lätt morrande redan förlorat sitt slaget mot den egna huvudvärken. Gårkvällens regn hade sedan några timmar haft uppehåll vilket hade gjort stigen till gravkummeln svår och lerig. Efter en långsam färd genom den djupa Fnosselskogen kom man fram till en glänta där en munk ropade förfärat åt sällskapet att hjälpa honom och att trollen tagit hans bröder tillfånga.
Den ständigt misstänksamme Thurolf steg av hästen och spände instinktivt en pil över bågsträngen. Samtidigt red de övriga två fram mot gläntan där munken direkt slet fram ett armborst och väste "Hit med mynten och hästarma, ANNARS!"
I samma sekund ven ett armborstlod genom luften och satte sig i ryggen på Thurolf. Radagasts häst stegrar sig och samtidigt som han själv genomborrades av en pil slog hästens hovar ett kraftigt slag mot rövarens huvud så dess nacke knäcktes. Dyrgil blir i samma stund träffad i benet av en tredje pil och föll i smärta till marken.
Samtidigt hade Thurolf snurrat runt. Hans stridstränade ögon fick direkt fokus på den rövare vars pil nu satt i hans ryggtavla och avlossade sin egen välriktade pil vilken träffade så att motståndarens arm blev obrukbar och fick honom att börja fly. En tredje skytt missade Thurolf med en hårsmån och fick strax till svar en välriktad och dödande pil i sin hals.
Samtidigt som Radagast lade en helande besvärjelse över Dyrgils skada slet Thurolf sitt bredsvärd och hann ifatt den flyende rövaren. Svärdet klöv luften precis bakom den flyende men i nästa hugg hade denne ingen chans. Thurolf gav honom det dödande hugget och återvände sedan irriterat till de andra. "Förbannade rövarpack" muttrade han medan Radagast lade magiska ramsor över hans sår.
Det var ännu förmiddag när de tre äventyrarna satt upp på sina hästar och fortsatte färden mot hertigens gravkummel...
Thurolf var en kraftigt byggd och muskelös man med ljusbrunt och kortklippt hår och med blågrå ögon som såg misstänksamt på omgivningen. Han hade dessutom ett kraftigt skägg och en lätt rödsprängd näsa.
Här möttes han också av Kafriler-prästen Radagast samt dvärgkrigaren Dyrgil som alla kallats till ett viktigt möte hos den lärde mannen Mäster Frostmåne i HOXOH dit de nu var påväg. Färden bar genom Det Heliga Kishatet, vidare genom Moskorien för att slutligen nå resans mål, bildernas stad HOXOH. De senaste dagarna hade varit fyllda av sevärdheter men allt de hittills skådat vägde lätt mot den i kvällssolen gudomligt skinande staden som reste sig högaktningsfullt från en klippa vid floden Quafachas mynning.
Något senare innanför stadens vitkalkade murar följde sällskapet Mobodgar som lärt sig genvägarna genom stadens gåtfulla illusioner och överbefolkade platser. Dyrgil märkte plötsligt hur en lömsk figur lagt handen på hans penningbörs men när förövaren såg sig påkommen lämnade denne genast tillbaka börsen och bad artigt om ursäkt. "ficktjuvarnas sed här i HOXOH" flinade Mobodgar samtidigt som man svängde av på en liten tvärgata vid torget Örnhyllan och stannade vid en murad trappsats som ledde upp till en massiv ekport.
Några snabba knackningar ljöd och man togs snart emot av husets tjänare som efter diverse artigheter visade in sällskapet till Herr Frostmånes kammare. Mäster Frostmåne, en man till åren kommen, hälsade sina gamla (och nya) vänner välkomna samt bjöd alla på en välsmakande välkomstmiddag bestående av diverse lokala specialiteter med tillhörande viner från gårdarna utanför grannstaden Balgumél.
Mätta och belåtna satt alla vid öppna spisen och tog igen sig efter middagen över ett parti smickelbräde. Det talades om både det ena och det andra när Herr Frostmåne till sist började förklara sitt ärende.
Sen ett tag tillbaka har jag sammanställt pergamentrullar som påträffats i en mycket spännande utgrävning av profeten Golabags gravkammare i det sydlig Traxilmes violetta öknar. Rullarna har sedan tolkats och handlar om en bronsdolk med skaft av elfenben format som ett huvud. Enligt legenden kan denna dolk vara nyckel till en bortglömd högkultur som i skriften onämns som Cruri. Detta Cruri skulle isåfall ur ett arkeologiskt perspektiv vara fullständigt banbrytande.
Genom forskning bland akademins hyllor och diverse berättelser från kringresande ska en dolk med okänd ursprung och snarlikt utseende ha påträffats av en upptäcksresande och förts av honom till hans hemstad Fontra Cilor här på Palamux. Dolken skall senare ha blivit konfiskerad av den dåvarande hertigen efter att ägaren vägrat sälja dolken till honom. När hertigen några år senare dör i en smittsam och högst plågsam böldpest begravs han i en kummel utanför staden och hans äldste son tar över makten. Denne dräps dock själv något senare när han i vredesmod valt att strida mot en drakorm som terroriserat bygden från ett ödelagt jaktslott uppe i bergen. Styret i Fontra Cilor gick då över till hans yngre bror, den nuvarande hertigen Dargomir da Fontra. Här slutar spåren men man har dragit slutsatsen att feodalherren antingen lät sig begravas med dolken i sin gravkummel, eller att hans äldste son hade den med sig när han dog i striden med lömska ormen. Den sista möjligheten är att den bärs av den nuvarande hertigen eller finns i hans skattkammare på palatset i Fontra Cilor.
Hela uppdraget är som ni förstår av ytterst känslig sort eftersom det lätt skulle kunna uppstå diplomatiska konsekvenser för vår akademi om det framkom att någon försökt retat upp draken eller lurat sig in i palatset. Att dessutom bryta gravfrid för en hertig är något som med lätthet skulle bestraffas med både bödel och yxa. Jag ber er därför att noggrant tänka igenom ert beslut och att för allt i världen vara försiktiga. Självklart kommer jag vara er evigt tacksam om ni väljer att hjälpa mig och givetvis kommer ni bli rikligt belönade. Nå mina vänner? Vad säger ni?
Radagast och Dyrgil som sedan många år känt Herr Frostmåne såg ärendet som ett hedersuppdrag (snarare heder i att hjälpa honom än att utföra de handlingar som till detta krävdes). Thurolf var något mera misstänksam och började ställa en rad frågor gällande både upplägg och ersättningar. Slutligen var dock alla överens och uppdraget accepterades. Man bestämde sig också för att redan nästa morgon börja sökandet i det av drakormen bebodda jaktslottet.
Solen stod högt på det klarblåa himlavalvet och det var en varm högsommardag. Vid vägens sidor böljade sädesfält av olika slag där gårdsfolk arbetade med sin skörd. Buskskrikorna kvittrade i ett skogsbryn och äventyrarna kände sig bra till mods men samtidigt spända över vad som väntade dem på uppdraget. Efter att ha färdats norrut i flera timmar smalnade färdvägen av och slutade upp i en slingrande stig uppför de klippiga och gråmulna bergen.
Halvvägs uppför stigen fann de kvarlevor av en mindre grupp män iförda rustning. De föruttnade kropparna var alla svårt brända men man kunde ändå urskilja obeskrivlig fasa i det som en gång var de dödas ansikten. Thurolf fann (efter att motbjudande nog sökt igenom dessa arma kroppar) en handfull guldtrakiner samt ett fortfarande oförstört slagsvärd av vackert smide. Radagast fick snabbt känslan av att magi vilade över detta svärd vilket ledde till att Thurolf omgående lade sina lovar kring detta byte.
Någon kilometer senare fann sällskapet en platå där det blåste en lätt men kylig bris. Här hade man en fantastisk utsikt över valbukten i norr och låglandet i söder. Av platåns tidigare grönska fanns dock bara resterna av några förkolnade träd kvar. Den ljuvliga havsdoften blandades upp med stank från bränt kött och svedd metall och på en klippa längre bort på platån såg man nu det ensligt belägna jaktslottet. Förutom vindens sus rådde en skrämmande tystnad.
Man band hästarna i ett buskage lite längre ner på stigen och rörde sig i skydd av det stigande bergets skugga mot det övergivna slottet. Plötsligt och helt utan förvarning hördes ett avgrundsvrål som hämtat ur det djupaste helvetesgapet och efter någon sekund ett fasansfullt dån som fick alla att kasta sig handlöst på marken.
Ut genom jaktslottets största och kyrkligt färggranna fönster kastade sig en massiv bronsfjällad drakorm med stor taggig ryggkam och spretande kindsköldar. Med vrålande skrik och i uppenbar smärta flaxade den till med de kopparglänsande vingarna och lyfte genast för att i tydlig panik fly nord-väst ut över valbukten.
Fullständigt skärrade men samtidigt med en viss nyfikenhet borstar man av sig och tog sig vidare runt på jaktslottets baksida där man efter många om och men lyckades hasa sig uppför murkrönet och ner på slottsgården. Thurolf rundade försiktigt hörnet med Radagast hack i häl medan Dyrgil tog sig runt motsatt hörn så de slutligen möttes på varsin sida om slottsporten. Med ett lätt knarrande ljud öppnade de porten och kikade in i en dunkel slottshall där man fann en stor trappa som ledde mot övervåningen samt en dörr på varje sida av hallen.
Efter diverse försök att forcera hallens dörrar lyckades Thurolf slutligen sparka upp dörren till det som en gång användes som kök. Man fann dock inget av större intresse utan fortsatte försiktigt upp för slottstrappan till en stor sal som sett sina bättre dagar. Utsmycknad och tidigare möblering var förbränd och sönderslagen. Hela salen låg i ett spöklikt sken från de igengrodda öppningarna där lite solljus ännu trängde igenom. En kropp iklädd rustning låg livlös ett tiotal meter längre in i salen och i ett hörn bakom denne såg man en liten hög av något som glimmade i det svaga ljuset.
Radagast tog sig snabbt fram till kroppen som helt plötsligt och krampaktigt slet tag i hans ben och yrade i smärtan över de enorma och mycket otäcka brännskador han tilldragit sig (förmodligen genom kamp med den orm de sett lämna platsen i sådan hast). Radagast letade i sina bältespåsar och gav frikostigt mannen i rustningen doser av ett smärtstillande pulver som fick sköljas ned med vätska ur hans vattenskinn vilket medförde att denne snart föll i medvetslöshet från den stålsättning han fått göra mot smärtorna.
Samtidigt hade Dyrgil och Thurolf hunnit fram till den glimmande högen som visade sig vara den lömska ormens knapphändiga drakskatt bestående av blandade valörer trakoriska mynt. De båda plockade åt sig vad som fanns att bära utan att fundera det minsta över om myntens flaxande ägare hade som plan att snart återvända till platsen. Efter att ha försäkrat sig om att den sökta dolken ej fanns i slottssalen släpade man med sig den medvetslöse krigaren till hästarna och förde honom till klostret i Faa där munkarna vänligt tog emot främligarna och förde den brännskadade till sjukstugan. Radagast donerade de få mynt han funnit i jaktslottet till välgörenhet hos munkarna vilket uppskattades stort och de blev alla bjudna att stanna i klostret över natten.
Morgonen därpå for Thurolf, Dyrgil och Radagast vidare tillbaka mot Moskorien och staden Fontra Cilor. Vägen var här förhållandevis händelselös och växlade mellan uppodlade åkermarker och öppna skogspartier där traktens slättapor slogs om dagens föda. Solskenet övergick under färden långsamt från duggregn till hällregn och lagom till att mörkret föll nådde man fram till det som en gång var en blomstrande stad. Nu såg man istället den delvis fallna muren och palats av smutsig marmor. Fontra Cilor som tidigare varit det Klavynska rikets huvudstad hade med rikets fall blivit en nedgången plats.
Eftersom man blivit både genomblöta och hungriga av färdvägen bestämde man sig för att spendera natten på "Sidenrevan" som var ett av stadens många värdshus och efter att ha bytt till torra kläder och gömt sina värdesaker på rummen beställde man varsitt kvällsmål i den väl slitna gäststugan.
När man som bäst satt och åt den något torftiga middagen hörde Radagast plötsligt en välbekant röst bakom sig. "Men titta vad bondkatten har släpat in! Radagast din gamla odåga!" Mannen var en långsmal figur klädd i mörk kappa och med ett brett leende som visade sig vara Radagast gamla vän Jhildarint från hans tid i HOXOH.
Några sedjlar mjöd senare lyckades Dyrgil hamna i gräl med en bondpojk som han av misstag tagit för bondflicka. Jhildarint frågade Radagast lite nyfiket vad som fört honom till denna del av ön och denne svarade undvikande att man endast befann sig på genomresa. Den misstänksamme Thurolf ställde (märkbart misstroende) främlingen mot väggen vilket uppfattades aningen oförskämt varpå Jhildarint tackade för sig och försvann hemåt.
Kommande morgon gav man sig iväg i gryningen även om Dyrgil lätt morrande redan förlorat sitt slaget mot den egna huvudvärken. Gårkvällens regn hade sedan några timmar haft uppehåll vilket hade gjort stigen till gravkummeln svår och lerig. Efter en långsam färd genom den djupa Fnosselskogen kom man fram till en glänta där en munk ropade förfärat åt sällskapet att hjälpa honom och att trollen tagit hans bröder tillfånga.
Den ständigt misstänksamme Thurolf steg av hästen och spände instinktivt en pil över bågsträngen. Samtidigt red de övriga två fram mot gläntan där munken direkt slet fram ett armborst och väste "Hit med mynten och hästarma, ANNARS!"
I samma sekund ven ett armborstlod genom luften och satte sig i ryggen på Thurolf. Radagasts häst stegrar sig och samtidigt som han själv genomborrades av en pil slog hästens hovar ett kraftigt slag mot rövarens huvud så dess nacke knäcktes. Dyrgil blir i samma stund träffad i benet av en tredje pil och föll i smärta till marken.
Samtidigt hade Thurolf snurrat runt. Hans stridstränade ögon fick direkt fokus på den rövare vars pil nu satt i hans ryggtavla och avlossade sin egen välriktade pil vilken träffade så att motståndarens arm blev obrukbar och fick honom att börja fly. En tredje skytt missade Thurolf med en hårsmån och fick strax till svar en välriktad och dödande pil i sin hals.
Samtidigt som Radagast lade en helande besvärjelse över Dyrgils skada slet Thurolf sitt bredsvärd och hann ifatt den flyende rövaren. Svärdet klöv luften precis bakom den flyende men i nästa hugg hade denne ingen chans. Thurolf gav honom det dödande hugget och återvände sedan irriterat till de andra. "Förbannade rövarpack" muttrade han medan Radagast lade magiska ramsor över hans sår.
Det var ännu förmiddag när de tre äventyrarna satt upp på sina hästar och fortsatte färden mot hertigens gravkummel...
Introduktion
Denna blogg är skapad för att återberätta vår rollspelskampanj och spelargruppens gemensamma öden i den sagovärld som (trots sina olikheter från originalet) går under benämningen Ereb Altor.
Kampanjen kommer innefatta de flesta av Äventyrsspels produkter som tillhör spelet och som jag köpt på mig under årens gång. Eftersom vi valt att använda det "Trakoriska Riket" som skådeplats för själva berättelsen kommer vi endast använda oss av fragment från den forna kontinenten Ereb medan många länder (folkslag, kulturer och religioner) helt försvunnit ur historien.
Regelverket som använts under spelmötena var från början Drakar och Demoners Expert (EDD) från 1985 men efter att äventyret Svavelvinter avslutats påbörjades ett sökande efter fräschare och bättre spelsystem. Efter mycket konvertering, anpassning och övertalning fortsatte således äventyret på regelverket för Warhammer Fantasy Roleplaying v2.0 (WFRP2) från 2005.
Tideräkningen jag valt att använda syftar till före (f.Kr.) samt efter (e.Kr.) Kronolaabens invigelse i Tricilve och det trakoriska årets månadsangivelser översätts som följer: Januari (Persil), Februari (Gyrsag), Mars (Fateska), April (Iskamsi), Maj (Misiska), Juni (Minde), Juli (Melendo), Augusti (Byrdo), September (Giren), Oktober (Taragan), November (Nusin) och December (Tannan). Tidsförhållanden i övrigt kan komma att modifieras för att passa bättre in i historien. Detsamma gäller alla äventyr som med liknande modifikationer kommer placeras in i de länder jag valt att befintliggöra.
Stort tack till Erik Granström och hans bok Svavelvinter som återväckte mitt intresse för rollspel och sedemera är anledningen till att denna blogg existerar. Tack även till Axel "Steinristen" Henriksson och Roney "Svavelvinterkrönikan" Lundell vars berättelser gett inspiration till det egna äventyret samt till Stefan Kayat, Ann-Sophie Qvarnström och Tobias Green vars illustrationer jag lånat för att få bloggen mer levande (Jag hoppas därmed att ingen av dem misstycker).
Här följer en introduktion av kampanjens rollpersoner. Notera att siffrorna inom parantes är uppgifter om födelse samt (eventuell) död.
Abenazer (f34 f.Kr.)
Kringresande shamash-präst på rundlöpa och för närvarande i trakoriska rikets koloni Arhem på ön Marjura. Blev inkallad av Praanz da Kaelve för att övervaka när Hæjmir avlade en ed om att med frihetsrörelsens hjälp skydda Arhem och har sedan dess följt gruppen som en påminnelse från da Kaelve. Visade sig senare vara en förklädd mördare ur RhabdoRana´s strimmiga syskonskap.
Corvin Betz (f18 f.Kr. - d6 e.Kr.)
Småkorkad trakorisk legosoldat som tjänstgjorde tillsammans med Elmrick Jæger vid Arhems evakuering. Blev god vän med Melobin den Vackre på återresan till Trakorien och tog därefter anställning som isdruidens livvakt.
Blev tillsammans med Elmrick Jæger ihjälslagen av ilskna stråtrövare vid ett intrång i deras näste.
Dyrgil Klyvsäter (f97 f.Kr. - d6 e.Kr.)
Dvärgkrigare vars släkt ursprungligen var inköpta slavar hos Det Heliga Kishatet men som gjorde revolt och grundade ett eget rike i Kopparbergen på Palamux. Efter att ha tjänstgjort som kringvandrande livvakt lärde han känna Mäster Frostmåne och försvarade många av hans utgrävningar på fjärran platser.
Blev omfamnad av ett eldhav när han gjorde ett tappert försök att dräpa draken Blatifagus i kvicksilvergruvan.
Elmrick Jæger (f25 f.Kr. - d.6 e.Kr.)
Trakorisk soldat och föredetta valfångare som tjänstgjorde tillsammans med Corvin Betz vid Arhems evakuering. Blev precis som Corvin vän med Melobin den Vackre på återresan till Trakorien och anställdes likt honom som isdruidens livvakt.
Blev tillsammans med Corvin Betz ihjälslagen av ilskna stråtrövare vid ett intrång i deras näste.
Hæjmir da Ollach (f26 f.Kr.)
Marjurisk bonde och son till befrielserörelsens fängslade ledare Guzier da Ollach. Hæjmir är själv medlem i rörelsen och kidnappade Radagast och Krilljon efter ett tips från Hildur Ornetand om deras inblandning i smuggelaffären, Gusters död och Ruriks försvinnande. Efter att man tillsammans stuvat undan smuggelvapnen ansåg man sig stå på samma sida i konflikten och fann varandra, trots vissa motsättningar, som dugliga bundsförvanter.
Jorm Åålskalle (f17 f.Kr.)
Ättling till Trinsmyras fallne regent Ganfryd Åålskalle som tvingades fly vid den Trakoriska invasionen för snart hundra år sedan. Jorm och hans äldre syskon leder numera motståndet från de ointagliga bergsmassiven i Rung där huvudstaden Ard Gachlaf finns belägen. Vid ett uppdrag för att sabotera den Trakoriska gruvdriften i Hymbergond mötte Jorm övriga i sällskapet och man bestämde sig då för att samarbeta.
Krilljon af Hämnd / Prekiz da Mazmatra (f23 f.Kr. - d5 e.Kr.)
Paratornsk adelsman vars familj drogs i ödeslotteriet vilket tvingade honom på flykt. Efter en tid som gyckelmakare och droghandlare i Ilibaurien drogs han själv ner i det drogmissbruk som han salufört och när han hittades av Kafrilersektens präster var han både utarmad och på flykt undan indrivare. Återställd begav han sig med likasinnade för att plundra familjen Da Fontras familjegrav där han mötte Radagast, Dyrgil och Thurolf.
Dog efter oförsiktig användning av häxan månvinds gamla spegel men fortsatte trots det följa med sällskapet som vandöd innan han slutligen insåg att han inte längre var en av de levande.
Melobin den Vackre (f16 f.Kr.)
Kmordanovis från klostret på berget Biletand som hittades medvetslös i vildmarken av rikets snapphanar. Efter hårdförda förhör bröt Melobin ihop psykiskt och erkände sig tidigare varit i maskopi med shaguliterna och att dessa ondskefulla människor praktiserar experiment på bortförda patienter från Arhems sjukstugan.
Morgain Skogskänne (f64 f.Kr. - d5 e.Kr.)
Halvalvisk jägare vars bakgrund var snärjd i mystik. Han hittades som nyfödd av en gammal magiker på vandring genom Gwondel Leigus skogar. Av skynket han hittades i kunde urskiljas vacker brodyr av den sort som alverna i samma skog brukar tillverka. Han växte upp hos magikern och lärde sig flera användbara trollformler som underlättade livet i skogen. Inte långt efter att Morgain kommit upp i tonåren dog den gamle magikern av ålderdom och lämnade Morgain i en bitter ensamhet. Han bestämde sig dock för att bo kvar i deras gamla stuga i vildmarken utanför Fonta Cilor. En dispyt med regionens skattmästare slutade med att Morgain kastades i en av hertig Da Fontras fängelsehålor. Det var där som Radagast, Dyrgil och Krilljon fann honom under sitt intrång i palatset. Efter att man flytt palatset och konstaterat att hans hem brännts ner, bestämde han sig för att följa sällskapet på deras äventyr.
Blev kokad levande i Kmordakryptans gamla drakfälla i jakten på de dödas ljus.
Radagast (f23 f.Kr.)
Godhjärtad mereldisk kafrilerpräst som redan i unga år visade sig besitta så kraftullt psyke att han av byäldsten skickades till "Sfärernas centrum" där han började studera vid kafrilersektens tempel. Han blev snart en aktiv medlem och har länge verkat vid sjukstugorna på Paratorna. Under en kort period var han även vandrande präst och vid ett besök i staden HOXOH blev han god vän med akademikern Mäster Frostmåne.
Shulaban ”Ormtunga" (f29 f.Kr.)
Återfallsförbrytare som sällskapet först mötte som fånge i Arhems svavelträsk. Shulaban dök upp igen i Hymbergonds bergsmassiv på Trinsmyra där han och en kumpan lyckats rymma från Trakoriska Rikets gruvläger.
Steinar Björkesjö (f14 f.Kr.)
Tricilvisk köpmannason i handelshuset Björkesjö. Denna bortskämda och arroganta yngling växte tidigt in i ett liv bestående mestadels av vin, kvinnor och sång. Vid ett skeppsbrott under sin resa med svaveltraden mot Marjura blev han räddad ombord på sällskapets karavell och har sedan dess följt deras äventyr.
Thurolf da Hammerhall (f22 f.Kr. - d5 e.Kr.)
Storväxt och muskelös svärdsman som nyfödd hittades på trappan till ett Bansikankloster på ön Bhannavil där han växte upp och fick kunskap i krigets ädlare konster (läran om att ha rätt inställning till sig själv, fienden, striden, livet och döden).
Blev halshuggen av Sigvid da Fontra (son till Fontra Cilors hertig) vid ett nattligt intrång i Fontra Cilors palats.
Sammanfattning av kampanjens spelledarpersoner:
Abdon - den siste ulven
Upprorsman som tillsammans med äventyrarna och sina nu döda bröder utförde blodshämnd på Dargomir da Fontra.
Abrelax
Otäck förman och slavfösare på fånglägret i svavelträsket.
Albrinth da Privavi
Godsherre som mördades av Sten Klinte.
Amrion Blåtryne
Regent i furstedömet Kharasma efter att tronarvingen Arn Dunkelbrink inte synts till på flera år.
Arn Dunkelbrink
Ödesbestämd riddare som efter sin sista sammanstötning med draken Blatifagus den bleke i Marjuras kvicksilvergruva återvänder söderut.
Axelia Ulfsdottir
Rådfru i den marjuriska byn Visimet.
Bjorn Hornegrip
Marjurisk föredetta rådherre i Arhem som fördrivits till byn Amygdala.
Blatifagus den bleke
Uråldrig drake som efter sammanstötning med Arn Dunkelbrink tagit sin tillflykt till kvicksilvergruvan på Marjura. Ytterligare en sammanstötning med Dunkelbrink slutade med att de tillsammans och av okänd anledning återvände söderut.
Bodvil Skoffare
Lömsk handelsman som i samröre med Casimo Hruckert försökte blåsa Mogger på svavellasten.
Brior Brådfot
Kringresande akademiker som äventyrarna mötte på svavelkonvojen till Arhem.
Calafus
Gremskportens väktare och Hypererordens äldstebroder i Faa´s kloster.
Casimo Hruckert
Korrumperad säkerhetsman i Tricilve.
Cymba da Skuger
Hänsynslös millitär vars elitförband mördade Hæjmirs mor och syskon under den trakoriska ockupationen av Marjura. Da Skuger dök senare upp som kommendant för Mana Frigas vaktstyrka i Tricilve varifrån han befordrades till gruvfogde i Hymbergonds gruvläger.
Dargomir da Fontra
Hänsynslös hertig i Moskoriens huvudstad Fontra Cilor. Blev mördad i äventyrarnas nattliga intrång av hans palats.
Demens
Förtrollad dolk och rådgivare åt kungaätten i fornriket Cruri som äventyrarna fann i familjen da Fontra´s gravkummel.
Didra Damagi av Krimbydh
Vacker och otyglad danserska som äventyrarna fritog ur Jhildarints bergstempel. Didra dök åter upp i Arhem dit hon rest för att finna sin mormor Elmesum som en gång i tiden sägs ha flytt till ön med sin älskade. Under en slädfärd från Kmordas kloster blev hon fångad av Shaguls horndemon och förd till hans grav i Dymramassivet.
Egun Shakello
Överhuvud för det mäktiga handelshuset Shakello.
Elmesum Damagi av Krimbydh
Kargomitfurstessa som försvann med sin älskade (Shagul) till ön Marjura där hon med tiden blev hans fånge.
Enu Ammisadu
Stjärnskådare och navigatör från det fjärran Melukha.
Feifei
Akademiker på akademins stora bibliotek i Tricilve.
Findigan Mogger
Svavelmagnat från Marjura som numera förlitar sig på sin avlidna brorsdotters man Steinar Björkesjö.
Fingal da Primera
Nyligen tillsatt prokurator i Tricilve.
Gilfred da Pastula
Rådherre av den marjuriska ätten Pastula. Fick huvudet avbitet av draken Blatifagus i kvicksilvergruvan.
Girinda dotter av Kmorda
Isdruid och Perrimas lillasyster som mördades av Rhabdo Rana på order av Shagul i Kmordas kloster på berget Biletand.
Gistacki
Trakorisk straffånge i svavelträsket.
Gjalf son av Kmorda
Isdruid och klosteräldste som tillsammans med sina församlingamedlemmar hittades mördad.
Gobrugda
Shaguliternas andreman och Grafficanus Majus högra hand. Förgiftades av Shaguls livsextrakt.
Gottard da Melse
Hårdhänt primus prokurator i den trakoriska kolonin Arhem. Föll offer för mördarsekten Rhabdo Rana på order av Shagul under en bankett på Arhems garnison.
Grafficanus Majus
Shaguliternas prior och föreståndare i deras tempel Järntornet. Förgiftades av Shaguls livsextrakt.
Grubertin Gråhud
Lagkunnig trakorisk skrivare i Arhem som fått fly till Tricilve.
Guster Svartskäkta
Marjurisk bonde och svåger till Hildur Ornetand. Var medlem i befrielserörelsen innan hans kvarlevor påträffades efter en slädtur där han tillsammans med äventyrarna fraktade smuggelgods.
Gustald Silverhamre
Milackisk adelsman som numera är efterlyst av Digeta Longa för inblandning i vapensmugglingen till Marjura.
Guzier da Ollach
Den marjuriska befrielserörelsens ledare. Satt fängslad i trakoriernas fångläger i svavelträsket där han senare avled.
Hildur Ornetand
Värdshusvärd på Junker Hildur i Arhem. Blev sliten i stycken av Blatifagus i kvicksilvergruvan.
Isodorr
Lärare på kunskapsakademin i HOXOH.
Isimund Shakello
Son i handelshuset Shakello. Gav äventyrarna uppdraget att frakta smuggellasten till befrielserörelsen i Arhem.
Jhildarint
Hovmagiker hos hertig Dargomir i Fontra Cilor. Mötte döden när äventyrarna hann ikapp honom i hans kargomitska bergstempel.
Jove Irrdal
Rådgivare på Da Privavis gods.
Jölnir Isegård
Rådherre i den övergivna och numera marjuriska dvärgstaden Bethra Zur.
Kakaralgus Piknäsa
Omtyckt trakorisk kondottiär med ansvar för rikets trupper i Rakma.
Kyxi
Kvuveryngling som hittade oxjärnsmyntet med vilket äventyrarna fann Cruri´s gamla gravfält.
Lertil Bergemur
Högt uppsatt ämbetsman inom Mana Friga.
Listeria
Shagulitprästinna som Radagast mötte på resan till Arhem. Dräptes av Steinar Björkesjö i Järntornet.
Malek Mangus
Shagulitkyrkans ambassadör och språkrör i Arhem. Arresterades av Praanz da Kaelve för sin inblandning i sekten.
Milfons da Melse
Uppkäftig adelsyngling med upptäckarlust som sällskapet mötte på zepelondfärden mot Sfärernas centrum.
Mircella da Privavi
Paratornsk godshustru till den mördare Albrinth da Privavi.
Monduron da Riakme
Trinsmyrisk adelsman efterlyst för sammansvärjningen med Marjuras rebeller.
Moska
Speleman på Junker Hildurs och Digeta Longas utsände i Arhem.
Myrva
Mäster Frostmånes husfru som mördades av RhabdoRana.
Månvind
Kung Ottars hovhäxa i fornriket Cruri som en gång i tiden spådde rikets återuppståndelse.
Mäster Frostmåne
Shagulklon som sändes ut i världen ovetande om sin bakgrund. Fann profetian om Cruri i Golabagas grav och bosatte sig i HOXOH där han gav äventyrarna i uppdrag att finna Demens. Valde senare att ta sitt liv då det uppdagades att han var Shaguls avbild.
Nin Hallaska
Svavellägrets övervakare och Praanz da Kaelves högra hand. Blev kallblodigt avrättad av Cymba da Skugre.
Ottar IV av Evig vinter
Cruri´s vandöde konung.
Perrima dotter av Kmorda
Gudomligt vacker isdruid som äventyrarna mötte på resan till Arhem. Dödförklarades av shaguliterna i sjukstugan men återfanns vid liv i Järntornet.
Praanz da Kaelve
Ökänd fäktningsmästare och officer i trakoriska rikets säkerhetstjänst som axlat ämbetet som storhird i Arhem.
Pryva Gryndotter
Kafrilerprästinna vid Sfärernas Centrum.
Robur Rödvad
Trakorisk straffånge i svavelträsket.
Rurik Ornetand
Son till värdshusvärden Hildur och medlem i den marjuriska befrielserörelsen. Försvann efter en slädfärd där han tillsammans med äventyrarna och sin morbror Guster skulle frakta en last smuggelvapen. Återfanns senare i Järntornet dit han förts av shaguliterna.
Selisia da Melse
Den framlidne primus prokurator Gottard da Melses unga hustru och Hæjmirs barndomsförälskelse.
Shagul
Uppstånden magiker och grundare av shagulitordern.
Sigvird da Fontra
Ende överlevande son till den mördade hertigfamiljen da Fontra.
Sulidon Rumperlak
Drogmakare och fältskär i den trakoriska kolonin Arhems fångläger i svavelträsket. Greps för sitt samröre med shaguliten Malek Mangus och illegal försäljning av rikets tillgångar på fångmateriel (zombin).
Sten Klinte
Paratornsk skurk och syster till Mircella da Privavi vars man han utpressade och mördade.
Trodax Draconicus da Tricilve
Tillförordnad drakvaktare åt Blatifagus. Brändes till döds av draken Blatifagus i kvicksilvergruvan.
"Tuppen"
Kapten på den trakoriska karavellen vågdansaren som följde svavelkonvojen till Arhem.
Ulvric da Ollach
Son till Hæjmir och Selisia som kidnappades av shaguliterna.
Umma
Kvuverstammens hövding.
Uxu
Kvuverstammens listiga gamla trollpacka.
Vidrica Mogger
Frånstötande och grovskuren dotter i det välbärgade handelshuset Mogger. Nybliven änka sedan hennes nyblivne man Steinar Björkesjö tragiskt omkom under seglatsen med svavelkonvojen till Arhem.
Wilgur da Muur
Rådherre av den marjuriska ätten Muur som Hæjmir dräpte i holmgång.
Xellimogga Damagi av Krimbydh
Tatuerare och Didras farbror.
Zandor da Fontra
Dargomir da Fontras sedan länge döde far vars gravkummel äventyrarna skändade för att finna dolken Demens.
Här följer även en snabbgenomgång av originaläventyr som använts i kampanjen samt med vilka modifikationer:
Novastenen (Äventyrspaket 2)
Äventyret är förflyttat från byn Utmir till illusionisternas stad HOXOH på Palamux. Halvguden Glockmar är utbytt till akademikern Mäster Frostmåne och istället för att söka Novastenen så sänds sällskapet för att finna nyckeln till fornriket Cruri som sägs vara en dolk med elfenbensskaft. Draken Gasps håla blev istället Draken Blatifagus näste i ett jaktslott uppe i bergen. Tortumkans grav gjordes om till Hertig Zandor da Fontras familjegrav där man fann dolken. Man greps strax därpå för intrånget och fängslades i den nuvarande Hertigens palats i Fontra Cilor (Dargomors borg). Efter att man släppts fria för att göra sig av med hertigens fiender ”de tre ulvarna” (istället för att söka hjälp hos Baron Lilvar) vände intrigen till att istället alliera sig och göra intrång i hertigpalatset. Man fann ledtrådar till hur Jhildarint (Dingheimul) försvunnit med den sökta dolken till sitt bergstempel i Kargom (Dingheimuls grottor). Här dräptes magikern och dolken återtogs. Man fritog också Kargomitfurstessan Didra (alvprinsessan Galdimiriar) ur magikerns fångenskap.
Svavelvinter (Ereb Altor vol. II)
Äventyret är snarlikt originalet med skillnaden att Didra dök upp på Junkern Hildur, Listeria och Perrima kom med svaveltraden, Kmorda-helgedomen innehöll varken shaguliter eller odöda eftersom de istället mördades av Shagul via RhabdoRana-mördaren Tobik, Kung Ottars grav hölls instängd bakom Fari-Natas portar och svärdet Ebharing besatte bäraren. Kvicksilvergruvans svartfolk hade stulit ett hästkranie från Blatifagus och Shaguliterna i Järntornet höll sig inte med några odöda. Här visade sig också att Mäster Frostmåne var en klon av Shagul och att de vandöda Crurerna anföll Arhem istället för att ockupera staden.
Edsbrytarna i Erebos (Äventyrsbok, Ereb Altor Boxen)
Äventyret utspelar sig i den trakoriska huvudstaden Tricilve istället för Erebos huvudstad Nohstril på ön Dakkilo. Den bankrutte handelsmannen Erbolsus är istället den trakoriske svavelmagnaten Findigan Mogger vars sista svavellast försvunnit. Handelshuset Hinkare ersätts av Handelshuset Skoffare och säkerhetsmannen Steinar Rödnäbbe blev istället Casimo Hruckert. Erebolsus son Erminkus blev istället Moggers svärson Steinar Björkesjö som kidnappades och hölls fången i Skoffares handelshus. Den pratsamme skrivaren Derdil Lintott bytte kön och hette istället Alma.
Loberga Herrgård (Sinkadus 14)
Äventyret är från början till Mutant 2 och utspelar sig istället på den bralgiska slätten söder om Tricilve. Här blir man ombedda att utreda mordet på adelsmannen Albrinth da Privavi (Klas Loberg) och senare Kastykeprästen Hellgott (Albert Varpa).
Flygöar (Monster & Män)
Kampanjmodulens avsnitt om svävande öar gav inspiration till den svävande ön utanför Mereld där elementarakademin Sfärernas centrum huserar i samråd med Kafrilerordern. Befolkningen består av akademiker, magiker och präster istället för älvfolk och råttmän. Ön styrs också av ett sjumannaråd istället för den ”autark” som beskrivs i originalet.
Brännpunkt Hindenburg
Mutant 2 äventyret utspelar sig i Tricilve (istället för Hindenburg) där Stefan Vang ersatts av Digeta Longa agenten Nin Hallaska. Gatans Barn ersattes av shagulitcellen i staden som senare kidnappade Praanz Da Kaelve (Arnold Bjurensköld). Staden Ume byttes ut mot anslutningshamnen Okruzande där Praanz ovetande skickar rollpersonerna till attentatet vid skeppsdockan (Gustastorget). Medan han utreder attentatet som verkar bero på vapensmugglingen på Marjura så ber han rollpersonerna leta efter avtalshandlingar hos handelshuset Shakello (istället för den kidnappade Bjurensköld i Alsachals Hus). Slutligen blir som sagt Praanz kidnappad av Malek Mangus (Mintel Renvald) som även mördar Digeta Longa-agenten Moska (Jån Erkväll) vilket leder fram till en slutstrid i shaguliternas trävilla (Gatans Barns högkvarter).
Havets Vargar
Ett vikingaäventyr vars handling börjar i Tricilve istället för Kaupang i Vestfold. Rollpersonernas uppdrag blir att frita den fängslade Steinar Björkesjö (andalusiern El Jabato) från Hymbergonds gruvläger istället för att resa till Spanien och hämnas på rövarhövdingen Luis Candelas (kondottiär Cymba da Skuger) som tillfångatog honom. Istället för Torbjörn Starkes drakskepp stöter man på trakoriska pirater och när man sedan vandrar landvägen mot fånglägret (rövarhövdingens fäste) passerar man ett stråtrövarnäste (Orchernas Grottor) som man tvingas fly ifrån.
Kampanjen kommer innefatta de flesta av Äventyrsspels produkter som tillhör spelet och som jag köpt på mig under årens gång. Eftersom vi valt att använda det "Trakoriska Riket" som skådeplats för själva berättelsen kommer vi endast använda oss av fragment från den forna kontinenten Ereb medan många länder (folkslag, kulturer och religioner) helt försvunnit ur historien.
Regelverket som använts under spelmötena var från början Drakar och Demoners Expert (EDD) från 1985 men efter att äventyret Svavelvinter avslutats påbörjades ett sökande efter fräschare och bättre spelsystem. Efter mycket konvertering, anpassning och övertalning fortsatte således äventyret på regelverket för Warhammer Fantasy Roleplaying v2.0 (WFRP2) från 2005.
Tideräkningen jag valt att använda syftar till före (f.Kr.) samt efter (e.Kr.) Kronolaabens invigelse i Tricilve och det trakoriska årets månadsangivelser översätts som följer: Januari (Persil), Februari (Gyrsag), Mars (Fateska), April (Iskamsi), Maj (Misiska), Juni (Minde), Juli (Melendo), Augusti (Byrdo), September (Giren), Oktober (Taragan), November (Nusin) och December (Tannan). Tidsförhållanden i övrigt kan komma att modifieras för att passa bättre in i historien. Detsamma gäller alla äventyr som med liknande modifikationer kommer placeras in i de länder jag valt att befintliggöra.
Stort tack till Erik Granström och hans bok Svavelvinter som återväckte mitt intresse för rollspel och sedemera är anledningen till att denna blogg existerar. Tack även till Axel "Steinristen" Henriksson och Roney "Svavelvinterkrönikan" Lundell vars berättelser gett inspiration till det egna äventyret samt till Stefan Kayat, Ann-Sophie Qvarnström och Tobias Green vars illustrationer jag lånat för att få bloggen mer levande (Jag hoppas därmed att ingen av dem misstycker).
Här följer en introduktion av kampanjens rollpersoner. Notera att siffrorna inom parantes är uppgifter om födelse samt (eventuell) död.
Abenazer (f34 f.Kr.)
Kringresande shamash-präst på rundlöpa och för närvarande i trakoriska rikets koloni Arhem på ön Marjura. Blev inkallad av Praanz da Kaelve för att övervaka när Hæjmir avlade en ed om att med frihetsrörelsens hjälp skydda Arhem och har sedan dess följt gruppen som en påminnelse från da Kaelve. Visade sig senare vara en förklädd mördare ur RhabdoRana´s strimmiga syskonskap.
Corvin Betz (f18 f.Kr. - d6 e.Kr.)
Småkorkad trakorisk legosoldat som tjänstgjorde tillsammans med Elmrick Jæger vid Arhems evakuering. Blev god vän med Melobin den Vackre på återresan till Trakorien och tog därefter anställning som isdruidens livvakt.
Blev tillsammans med Elmrick Jæger ihjälslagen av ilskna stråtrövare vid ett intrång i deras näste.
Dyrgil Klyvsäter (f97 f.Kr. - d6 e.Kr.)
Dvärgkrigare vars släkt ursprungligen var inköpta slavar hos Det Heliga Kishatet men som gjorde revolt och grundade ett eget rike i Kopparbergen på Palamux. Efter att ha tjänstgjort som kringvandrande livvakt lärde han känna Mäster Frostmåne och försvarade många av hans utgrävningar på fjärran platser.
Blev omfamnad av ett eldhav när han gjorde ett tappert försök att dräpa draken Blatifagus i kvicksilvergruvan.
Elmrick Jæger (f25 f.Kr. - d.6 e.Kr.)
Trakorisk soldat och föredetta valfångare som tjänstgjorde tillsammans med Corvin Betz vid Arhems evakuering. Blev precis som Corvin vän med Melobin den Vackre på återresan till Trakorien och anställdes likt honom som isdruidens livvakt.
Blev tillsammans med Corvin Betz ihjälslagen av ilskna stråtrövare vid ett intrång i deras näste.
Hæjmir da Ollach (f26 f.Kr.)
Marjurisk bonde och son till befrielserörelsens fängslade ledare Guzier da Ollach. Hæjmir är själv medlem i rörelsen och kidnappade Radagast och Krilljon efter ett tips från Hildur Ornetand om deras inblandning i smuggelaffären, Gusters död och Ruriks försvinnande. Efter att man tillsammans stuvat undan smuggelvapnen ansåg man sig stå på samma sida i konflikten och fann varandra, trots vissa motsättningar, som dugliga bundsförvanter.
Jorm Åålskalle (f17 f.Kr.)
Ättling till Trinsmyras fallne regent Ganfryd Åålskalle som tvingades fly vid den Trakoriska invasionen för snart hundra år sedan. Jorm och hans äldre syskon leder numera motståndet från de ointagliga bergsmassiven i Rung där huvudstaden Ard Gachlaf finns belägen. Vid ett uppdrag för att sabotera den Trakoriska gruvdriften i Hymbergond mötte Jorm övriga i sällskapet och man bestämde sig då för att samarbeta.
Krilljon af Hämnd / Prekiz da Mazmatra (f23 f.Kr. - d5 e.Kr.)
Paratornsk adelsman vars familj drogs i ödeslotteriet vilket tvingade honom på flykt. Efter en tid som gyckelmakare och droghandlare i Ilibaurien drogs han själv ner i det drogmissbruk som han salufört och när han hittades av Kafrilersektens präster var han både utarmad och på flykt undan indrivare. Återställd begav han sig med likasinnade för att plundra familjen Da Fontras familjegrav där han mötte Radagast, Dyrgil och Thurolf.
Dog efter oförsiktig användning av häxan månvinds gamla spegel men fortsatte trots det följa med sällskapet som vandöd innan han slutligen insåg att han inte längre var en av de levande.
Melobin den Vackre (f16 f.Kr.)
Kmordanovis från klostret på berget Biletand som hittades medvetslös i vildmarken av rikets snapphanar. Efter hårdförda förhör bröt Melobin ihop psykiskt och erkände sig tidigare varit i maskopi med shaguliterna och att dessa ondskefulla människor praktiserar experiment på bortförda patienter från Arhems sjukstugan.
Morgain Skogskänne (f64 f.Kr. - d5 e.Kr.)
Halvalvisk jägare vars bakgrund var snärjd i mystik. Han hittades som nyfödd av en gammal magiker på vandring genom Gwondel Leigus skogar. Av skynket han hittades i kunde urskiljas vacker brodyr av den sort som alverna i samma skog brukar tillverka. Han växte upp hos magikern och lärde sig flera användbara trollformler som underlättade livet i skogen. Inte långt efter att Morgain kommit upp i tonåren dog den gamle magikern av ålderdom och lämnade Morgain i en bitter ensamhet. Han bestämde sig dock för att bo kvar i deras gamla stuga i vildmarken utanför Fonta Cilor. En dispyt med regionens skattmästare slutade med att Morgain kastades i en av hertig Da Fontras fängelsehålor. Det var där som Radagast, Dyrgil och Krilljon fann honom under sitt intrång i palatset. Efter att man flytt palatset och konstaterat att hans hem brännts ner, bestämde han sig för att följa sällskapet på deras äventyr.
Blev kokad levande i Kmordakryptans gamla drakfälla i jakten på de dödas ljus.
Radagast (f23 f.Kr.)
Godhjärtad mereldisk kafrilerpräst som redan i unga år visade sig besitta så kraftullt psyke att han av byäldsten skickades till "Sfärernas centrum" där han började studera vid kafrilersektens tempel. Han blev snart en aktiv medlem och har länge verkat vid sjukstugorna på Paratorna. Under en kort period var han även vandrande präst och vid ett besök i staden HOXOH blev han god vän med akademikern Mäster Frostmåne.
Shulaban ”Ormtunga" (f29 f.Kr.)
Återfallsförbrytare som sällskapet först mötte som fånge i Arhems svavelträsk. Shulaban dök upp igen i Hymbergonds bergsmassiv på Trinsmyra där han och en kumpan lyckats rymma från Trakoriska Rikets gruvläger.
Steinar Björkesjö (f14 f.Kr.)
Tricilvisk köpmannason i handelshuset Björkesjö. Denna bortskämda och arroganta yngling växte tidigt in i ett liv bestående mestadels av vin, kvinnor och sång. Vid ett skeppsbrott under sin resa med svaveltraden mot Marjura blev han räddad ombord på sällskapets karavell och har sedan dess följt deras äventyr.
Thurolf da Hammerhall (f22 f.Kr. - d5 e.Kr.)
Storväxt och muskelös svärdsman som nyfödd hittades på trappan till ett Bansikankloster på ön Bhannavil där han växte upp och fick kunskap i krigets ädlare konster (läran om att ha rätt inställning till sig själv, fienden, striden, livet och döden).
Blev halshuggen av Sigvid da Fontra (son till Fontra Cilors hertig) vid ett nattligt intrång i Fontra Cilors palats.
Sammanfattning av kampanjens spelledarpersoner:
Abdon - den siste ulven
Upprorsman som tillsammans med äventyrarna och sina nu döda bröder utförde blodshämnd på Dargomir da Fontra.
Abrelax
Otäck förman och slavfösare på fånglägret i svavelträsket.
Albrinth da Privavi
Godsherre som mördades av Sten Klinte.
Amrion Blåtryne
Regent i furstedömet Kharasma efter att tronarvingen Arn Dunkelbrink inte synts till på flera år.
Arn Dunkelbrink
Ödesbestämd riddare som efter sin sista sammanstötning med draken Blatifagus den bleke i Marjuras kvicksilvergruva återvänder söderut.
Axelia Ulfsdottir
Rådfru i den marjuriska byn Visimet.
Bjorn Hornegrip
Marjurisk föredetta rådherre i Arhem som fördrivits till byn Amygdala.
Blatifagus den bleke
Uråldrig drake som efter sammanstötning med Arn Dunkelbrink tagit sin tillflykt till kvicksilvergruvan på Marjura. Ytterligare en sammanstötning med Dunkelbrink slutade med att de tillsammans och av okänd anledning återvände söderut.
Bodvil Skoffare
Lömsk handelsman som i samröre med Casimo Hruckert försökte blåsa Mogger på svavellasten.
Brior Brådfot
Kringresande akademiker som äventyrarna mötte på svavelkonvojen till Arhem.
Calafus
Gremskportens väktare och Hypererordens äldstebroder i Faa´s kloster.
Casimo Hruckert
Korrumperad säkerhetsman i Tricilve.
Cymba da Skuger
Hänsynslös millitär vars elitförband mördade Hæjmirs mor och syskon under den trakoriska ockupationen av Marjura. Da Skuger dök senare upp som kommendant för Mana Frigas vaktstyrka i Tricilve varifrån han befordrades till gruvfogde i Hymbergonds gruvläger.
Dargomir da Fontra
Hänsynslös hertig i Moskoriens huvudstad Fontra Cilor. Blev mördad i äventyrarnas nattliga intrång av hans palats.
Demens
Förtrollad dolk och rådgivare åt kungaätten i fornriket Cruri som äventyrarna fann i familjen da Fontra´s gravkummel.
Didra Damagi av Krimbydh
Vacker och otyglad danserska som äventyrarna fritog ur Jhildarints bergstempel. Didra dök åter upp i Arhem dit hon rest för att finna sin mormor Elmesum som en gång i tiden sägs ha flytt till ön med sin älskade. Under en slädfärd från Kmordas kloster blev hon fångad av Shaguls horndemon och förd till hans grav i Dymramassivet.
Egun Shakello
Överhuvud för det mäktiga handelshuset Shakello.
Elmesum Damagi av Krimbydh
Kargomitfurstessa som försvann med sin älskade (Shagul) till ön Marjura där hon med tiden blev hans fånge.
Enu Ammisadu
Stjärnskådare och navigatör från det fjärran Melukha.
Feifei
Akademiker på akademins stora bibliotek i Tricilve.
Findigan Mogger
Svavelmagnat från Marjura som numera förlitar sig på sin avlidna brorsdotters man Steinar Björkesjö.
Fingal da Primera
Nyligen tillsatt prokurator i Tricilve.
Gilfred da Pastula
Rådherre av den marjuriska ätten Pastula. Fick huvudet avbitet av draken Blatifagus i kvicksilvergruvan.
Girinda dotter av Kmorda
Isdruid och Perrimas lillasyster som mördades av Rhabdo Rana på order av Shagul i Kmordas kloster på berget Biletand.
Gistacki
Trakorisk straffånge i svavelträsket.
Gjalf son av Kmorda
Isdruid och klosteräldste som tillsammans med sina församlingamedlemmar hittades mördad.
Gobrugda
Shaguliternas andreman och Grafficanus Majus högra hand. Förgiftades av Shaguls livsextrakt.
Gottard da Melse
Hårdhänt primus prokurator i den trakoriska kolonin Arhem. Föll offer för mördarsekten Rhabdo Rana på order av Shagul under en bankett på Arhems garnison.
Grafficanus Majus
Shaguliternas prior och föreståndare i deras tempel Järntornet. Förgiftades av Shaguls livsextrakt.
Grubertin Gråhud
Lagkunnig trakorisk skrivare i Arhem som fått fly till Tricilve.
Guster Svartskäkta
Marjurisk bonde och svåger till Hildur Ornetand. Var medlem i befrielserörelsen innan hans kvarlevor påträffades efter en slädtur där han tillsammans med äventyrarna fraktade smuggelgods.
Gustald Silverhamre
Milackisk adelsman som numera är efterlyst av Digeta Longa för inblandning i vapensmugglingen till Marjura.
Guzier da Ollach
Den marjuriska befrielserörelsens ledare. Satt fängslad i trakoriernas fångläger i svavelträsket där han senare avled.
Hildur Ornetand
Värdshusvärd på Junker Hildur i Arhem. Blev sliten i stycken av Blatifagus i kvicksilvergruvan.
Isodorr
Lärare på kunskapsakademin i HOXOH.
Isimund Shakello
Son i handelshuset Shakello. Gav äventyrarna uppdraget att frakta smuggellasten till befrielserörelsen i Arhem.
Jhildarint
Hovmagiker hos hertig Dargomir i Fontra Cilor. Mötte döden när äventyrarna hann ikapp honom i hans kargomitska bergstempel.
Jove Irrdal
Rådgivare på Da Privavis gods.
Jölnir Isegård
Rådherre i den övergivna och numera marjuriska dvärgstaden Bethra Zur.
Kakaralgus Piknäsa
Omtyckt trakorisk kondottiär med ansvar för rikets trupper i Rakma.
Kyxi
Kvuveryngling som hittade oxjärnsmyntet med vilket äventyrarna fann Cruri´s gamla gravfält.
Lertil Bergemur
Högt uppsatt ämbetsman inom Mana Friga.
Listeria
Shagulitprästinna som Radagast mötte på resan till Arhem. Dräptes av Steinar Björkesjö i Järntornet.
Malek Mangus
Shagulitkyrkans ambassadör och språkrör i Arhem. Arresterades av Praanz da Kaelve för sin inblandning i sekten.
Milfons da Melse
Uppkäftig adelsyngling med upptäckarlust som sällskapet mötte på zepelondfärden mot Sfärernas centrum.
Mircella da Privavi
Paratornsk godshustru till den mördare Albrinth da Privavi.
Monduron da Riakme
Trinsmyrisk adelsman efterlyst för sammansvärjningen med Marjuras rebeller.
Moska
Speleman på Junker Hildurs och Digeta Longas utsände i Arhem.
Myrva
Mäster Frostmånes husfru som mördades av RhabdoRana.
Månvind
Kung Ottars hovhäxa i fornriket Cruri som en gång i tiden spådde rikets återuppståndelse.
Mäster Frostmåne
Shagulklon som sändes ut i världen ovetande om sin bakgrund. Fann profetian om Cruri i Golabagas grav och bosatte sig i HOXOH där han gav äventyrarna i uppdrag att finna Demens. Valde senare att ta sitt liv då det uppdagades att han var Shaguls avbild.
Nin Hallaska
Svavellägrets övervakare och Praanz da Kaelves högra hand. Blev kallblodigt avrättad av Cymba da Skugre.
Ottar IV av Evig vinter
Cruri´s vandöde konung.
Perrima dotter av Kmorda
Gudomligt vacker isdruid som äventyrarna mötte på resan till Arhem. Dödförklarades av shaguliterna i sjukstugan men återfanns vid liv i Järntornet.
Praanz da Kaelve
Ökänd fäktningsmästare och officer i trakoriska rikets säkerhetstjänst som axlat ämbetet som storhird i Arhem.
Pryva Gryndotter
Kafrilerprästinna vid Sfärernas Centrum.
Robur Rödvad
Trakorisk straffånge i svavelträsket.
Rurik Ornetand
Son till värdshusvärden Hildur och medlem i den marjuriska befrielserörelsen. Försvann efter en slädfärd där han tillsammans med äventyrarna och sin morbror Guster skulle frakta en last smuggelvapen. Återfanns senare i Järntornet dit han förts av shaguliterna.
Selisia da Melse
Den framlidne primus prokurator Gottard da Melses unga hustru och Hæjmirs barndomsförälskelse.
Shagul
Uppstånden magiker och grundare av shagulitordern.
Sigvird da Fontra
Ende överlevande son till den mördade hertigfamiljen da Fontra.
Sulidon Rumperlak
Drogmakare och fältskär i den trakoriska kolonin Arhems fångläger i svavelträsket. Greps för sitt samröre med shaguliten Malek Mangus och illegal försäljning av rikets tillgångar på fångmateriel (zombin).
Sten Klinte
Paratornsk skurk och syster till Mircella da Privavi vars man han utpressade och mördade.
Trodax Draconicus da Tricilve
Tillförordnad drakvaktare åt Blatifagus. Brändes till döds av draken Blatifagus i kvicksilvergruvan.
"Tuppen"
Kapten på den trakoriska karavellen vågdansaren som följde svavelkonvojen till Arhem.
Ulvric da Ollach
Son till Hæjmir och Selisia som kidnappades av shaguliterna.
Umma
Kvuverstammens hövding.
Uxu
Kvuverstammens listiga gamla trollpacka.
Vidrica Mogger
Frånstötande och grovskuren dotter i det välbärgade handelshuset Mogger. Nybliven änka sedan hennes nyblivne man Steinar Björkesjö tragiskt omkom under seglatsen med svavelkonvojen till Arhem.
Wilgur da Muur
Rådherre av den marjuriska ätten Muur som Hæjmir dräpte i holmgång.
Xellimogga Damagi av Krimbydh
Tatuerare och Didras farbror.
Zandor da Fontra
Dargomir da Fontras sedan länge döde far vars gravkummel äventyrarna skändade för att finna dolken Demens.
Här följer även en snabbgenomgång av originaläventyr som använts i kampanjen samt med vilka modifikationer:
Novastenen (Äventyrspaket 2)
Äventyret är förflyttat från byn Utmir till illusionisternas stad HOXOH på Palamux. Halvguden Glockmar är utbytt till akademikern Mäster Frostmåne och istället för att söka Novastenen så sänds sällskapet för att finna nyckeln till fornriket Cruri som sägs vara en dolk med elfenbensskaft. Draken Gasps håla blev istället Draken Blatifagus näste i ett jaktslott uppe i bergen. Tortumkans grav gjordes om till Hertig Zandor da Fontras familjegrav där man fann dolken. Man greps strax därpå för intrånget och fängslades i den nuvarande Hertigens palats i Fontra Cilor (Dargomors borg). Efter att man släppts fria för att göra sig av med hertigens fiender ”de tre ulvarna” (istället för att söka hjälp hos Baron Lilvar) vände intrigen till att istället alliera sig och göra intrång i hertigpalatset. Man fann ledtrådar till hur Jhildarint (Dingheimul) försvunnit med den sökta dolken till sitt bergstempel i Kargom (Dingheimuls grottor). Här dräptes magikern och dolken återtogs. Man fritog också Kargomitfurstessan Didra (alvprinsessan Galdimiriar) ur magikerns fångenskap.
Svavelvinter (Ereb Altor vol. II)
Äventyret är snarlikt originalet med skillnaden att Didra dök upp på Junkern Hildur, Listeria och Perrima kom med svaveltraden, Kmorda-helgedomen innehöll varken shaguliter eller odöda eftersom de istället mördades av Shagul via RhabdoRana-mördaren Tobik, Kung Ottars grav hölls instängd bakom Fari-Natas portar och svärdet Ebharing besatte bäraren. Kvicksilvergruvans svartfolk hade stulit ett hästkranie från Blatifagus och Shaguliterna i Järntornet höll sig inte med några odöda. Här visade sig också att Mäster Frostmåne var en klon av Shagul och att de vandöda Crurerna anföll Arhem istället för att ockupera staden.
Edsbrytarna i Erebos (Äventyrsbok, Ereb Altor Boxen)
Äventyret utspelar sig i den trakoriska huvudstaden Tricilve istället för Erebos huvudstad Nohstril på ön Dakkilo. Den bankrutte handelsmannen Erbolsus är istället den trakoriske svavelmagnaten Findigan Mogger vars sista svavellast försvunnit. Handelshuset Hinkare ersätts av Handelshuset Skoffare och säkerhetsmannen Steinar Rödnäbbe blev istället Casimo Hruckert. Erebolsus son Erminkus blev istället Moggers svärson Steinar Björkesjö som kidnappades och hölls fången i Skoffares handelshus. Den pratsamme skrivaren Derdil Lintott bytte kön och hette istället Alma.
Loberga Herrgård (Sinkadus 14)
Äventyret är från början till Mutant 2 och utspelar sig istället på den bralgiska slätten söder om Tricilve. Här blir man ombedda att utreda mordet på adelsmannen Albrinth da Privavi (Klas Loberg) och senare Kastykeprästen Hellgott (Albert Varpa).
Flygöar (Monster & Män)
Kampanjmodulens avsnitt om svävande öar gav inspiration till den svävande ön utanför Mereld där elementarakademin Sfärernas centrum huserar i samråd med Kafrilerordern. Befolkningen består av akademiker, magiker och präster istället för älvfolk och råttmän. Ön styrs också av ett sjumannaråd istället för den ”autark” som beskrivs i originalet.
Brännpunkt Hindenburg
Mutant 2 äventyret utspelar sig i Tricilve (istället för Hindenburg) där Stefan Vang ersatts av Digeta Longa agenten Nin Hallaska. Gatans Barn ersattes av shagulitcellen i staden som senare kidnappade Praanz Da Kaelve (Arnold Bjurensköld). Staden Ume byttes ut mot anslutningshamnen Okruzande där Praanz ovetande skickar rollpersonerna till attentatet vid skeppsdockan (Gustastorget). Medan han utreder attentatet som verkar bero på vapensmugglingen på Marjura så ber han rollpersonerna leta efter avtalshandlingar hos handelshuset Shakello (istället för den kidnappade Bjurensköld i Alsachals Hus). Slutligen blir som sagt Praanz kidnappad av Malek Mangus (Mintel Renvald) som även mördar Digeta Longa-agenten Moska (Jån Erkväll) vilket leder fram till en slutstrid i shaguliternas trävilla (Gatans Barns högkvarter).
Havets Vargar
Ett vikingaäventyr vars handling börjar i Tricilve istället för Kaupang i Vestfold. Rollpersonernas uppdrag blir att frita den fängslade Steinar Björkesjö (andalusiern El Jabato) från Hymbergonds gruvläger istället för att resa till Spanien och hämnas på rövarhövdingen Luis Candelas (kondottiär Cymba da Skuger) som tillfångatog honom. Istället för Torbjörn Starkes drakskepp stöter man på trakoriska pirater och när man sedan vandrar landvägen mot fånglägret (rövarhövdingens fäste) passerar man ett stråtrövarnäste (Orchernas Grottor) som man tvingas fly ifrån.
