I skuggan av Ereb Altor

Den klara men kyliga förmiddagen värmdes av höstsolen då sällskapet sedan tidiga morgonen fortsatt vandringen över Hymbergonds bergsmassiv. Gårdagens duggregn hade försvunnit vilket gjorde färden nära på harmonisk om det inte varit för Melobins rastlösa kackel.

Vid dagens mitt passerade man genom en snäv klippgång där berget reste sig majestätiskt längs vägens båda sidor. Längre fram på bergsstigen, just där stigen åter öppnade sig över landskapet möttes man av tre storväxta män som blockerade vägen. Männen hade vildvuxna skägg och bar svärd och skarpladdade armborst med vilka man gav tyngd åt sitt budskap. ”Vägavgift mitt herrskap! 20 decaurer per resande” gastade en av männen som om han sålt vinteräpplen på torget.

Varken Radagast eller Hæjmir kände sig speciellt manade att punga ut med några mynt till de ohyffsade männen vars yttre skvallrade om att de med största sannolikhet var stråtrövare och inte trakoriska stigtullare. Corvin och Elmrick som hört både tissel och tassel bakom några närliggande klippblock var däremot mer tillmötesgående och pyntade snabbt upp för att inte riskera onödigt vapenskrammel. Morrandes släppte även Hæjmir och de övriga ifrån sig silvermynt efter att Melobin gjort ett misslyckat förhandlingsförsök.

Vandringen fortsatte hela eftermiddagen och Melobin hade till allas lättnad utnämnt sig själv till sällskapets spejare vilket innebar att den tjafsige isdruiden nu höll sig på utkik några hundra meter framför övriga gruppen.  Hæjmir hade under färden samtalat med Herdil som kunnat berätta att trakten redan innan trakoriernas intåg nyttjats som bergsbruk. Flera av milackernas egna gruvor var fortfarande i bruk medans ungefär lika många hade stängts ner när de uppstudsiga gruvherrarna vägrat betala skatt till den trakoriska överheten.

Höstmörkret föll sakta över vandrarna när stigen i skymningen fortsatte genom ett aningen malplacerat skogsparti. Melobin, som med ojämna mellanrum stört med sina meningslösa spaningsrapporter hade just avlagt ännu en rapport då Hæjmir plötsligt skymtade ett underligt buskage vid sidan av den upptrampade stigen. Bladverket kunde för den ovaksamme ses som en del av den övriga naturen men för någon med Hæjmirs skarpa blick och vildmarksvana, syntes det genast hur snåret var handgjort av rötter, mossa och brutna grenar. Försiktigt förde han kamoflaget åt sidan och fick se en dold stig som ledde bort från färdvägen. Melobin blev än mer uppjagad över upptäckten och började följa stigens fotspår som ett hundratal meter längre fram slutade vid en grottöppning, dold på liknande sett som själva stigen. Sällskapet samlades skymda i skogen och Hæjmir föreslog att man skulle invänta natten och i skydd av mörkret undersöka grottans inre.

Något senare var nattmörkret över dem och Melobin hade åter propsat på att få smyga i förväg. Medan övriga spänt väntade kvar i skogen smög han sig in i den nattsvarta grottöppningen som fortsatte ett tiotal meter längre in i berget där den mynnade ut i ett mindre grottrum.  Mitt i rummet stod ett litet träbord med ett krus och några muggar. På en pall vid bordet satt en skabbig man på vakt medan en annan låg snarkande över bordsskivan. Han kunde också skymta ytterligare två öppningar som ledde vidare från grottan.

I skogen på grottans utsida satt Hæjmir och Radagast som bäst och viskade om vilka som kunde tänkas vara grottans invånare då den skojfriske isdruiden smög sig på dem för att skrämmas. Efter en kort redogörelse av grottrummet var gruppen delad kring om man skulle överraska grottvakterna eller om man istället skulle ge sig av. Av outgrundlig anledning beslutades att grottan skulle inspekteras och Melobin smög iväg tillsammans med Corvin och Elmrick för att gillra snaror utanför ingången. Hæjmir, Radagast och Herdil höll undertiden utkik från skogsbrynet. När snarorna var redo gjorde Melobin tecken åt Elmrick som hystade in en sten i grottgången.

Ett mummel hördes inifrån grottan och snart hördes trötta fotsteg. Hæjmir spände sin båge och väntade. Ur grottan kunde skymtas formen av en gestalt som just placerat fötterna i den snara vars knut Melobin misslyckats med. Oförstående såg han den oknutna snaran som med hjälp av Corvins ryck viftade förbi i luften men innan han hunnit reagera fattade Hæjmir sitt beslut och genomborrade gestaltens huvud med en välriktad pil. Skrikandes av smärta brottades den angripne grottvakten omkull av Melobin som tillsammans med Corvin lyckades släpa undan och få tyst på honom.

Tystnaden hade precis återfunnit sig då ljudet av ytterligare fotsteg hördes inifrån grottan. Hæjmir sköt varnande in en pil i grottmörkret och fick ett fundersamt ”vem där?” till svar. Hæjmir besvarade frågan med ännu en pil varpå det blev knäpptyst en lång stund. Radagast skulle precis föreslå att man tände upp grottan med gudomligt ljus då rösten från grottan plötsligt ilsknade till och vrålade ”Ni skall allt få era pissjävlar! Vänta bara! Snart kommer förstärkning!”.

Utan att lägga någon vikt vid rösten välsignade Radagast en sten med Tigiwalvans ljus och gav åt Hæjmir. Med den självlysande stenen i sin hand rusade Hæjmir sedan fram mot grottan och kastade in ljusstenen genom öppningen samtidigt som ett armborstlod träffade honom i bröstet. Svårt sårad vräkte han sig åt sidan samtidigt som Radagast kunde skymta armborstskytten i ljuset från stenen. Gudomligt ljus slog strax därpå ut från kafrilerprästens händer och genomborrade den hjälplöse vakten som inom kort förvandlats till en hög av svart aska. Han sprang sedan fram och välsignade Hæjmirs sår som snabbt läktes ihop.

Samtidigt hade Melobin och Corvin bundit den andre vakten varpå Melobin med Herdils assistans påbörjat ett ingrepp för att avlägsna pilen som borrat sig in genom den fastbundnes numera förstörda öga.

Övriga i sällskapet ansåg nu kusten vara klar och begav sig in genom grottöppningen där de fann vaktgrottan just som Melobin beskrivit den. Hæjmir smög sig före de lite klumpigare i gruppen och fann till höger om vaktgrottan ett större grottrum med ett tiotal halmbäddar varav en ockuperades av en snarkande man, lik de två tidigare. Hæjmir tassade ljudlöst fram till den sovande och skiljde med ett välplacerat hugg huvudet från kroppen. Efter en snabb genomsökning hittade han några futtiga kopparmynt på offret och Corvin fann rep, änterhake, flinta och stål i en säck som stod lutad mot väggen.

I gången till vänster från vaktgrottan gick en tunnel vidare in i berget och ett tiotal meter längre in fann man några öltunnor samt kistor med bröd och torkat kött. Alla stoppade på sig rejält med mat innan man fortsatte in i en lite större grottsal där en spricka i taket släppte in höstkylan från utsidan. I ena hörnet fanns en eldgrop och i grottans mitt stod ett långt träbord med ett tjugotal pallar. Hæjmir och Radagast insåg genast den överhängande faran och vände tvärt tillbaka mot Melobin och Herdil ute i skogen. Skulle ett tjugotal rövare hitta dem här så skulle äventyret få ett snabbt och olustigt slut.

Corvin och Elmrick var inte lika försiktiga utan strosade vidare in i det angränsande rummet som var ännu en grotta med halmbäddar. Efter snabb genomsökning fann man ytterligare kopparmynt som man glatt stoppade på sig innan man skyndade vidare genom ytterligare en tunnel och nerför en trappsats huggen direkt ur berget. Gången ledde slutligen fram till ännu ett rum där två män satt vid ett träbord och spelade tärning. Utan att tveka svingade Corvin sin Hillebard och Elmrick sitt svärd och hade snart sänkt de båda tärningsspelarna till sista vilan.

Utanför grottan hade undertiden Hæjmir och Radagast berättat för Melobin och Herdil om hur grottan antagligen beboddes av mer än tjugo stråtrövare. Man hade just förflyttat sig längre in i skogen bort från grottöppningen när skenet från facklor dök upp längs stigen upp mot grottan. Till sin fasa insåg man att det var försent att varna de giriga livvakterna inne i grottan. Snart kunde man urskilja ansikten från följet som anlänt utanför grottan. Det var ett tjugotal stråtrövare varav vissa kunde kännas igen från tidigare samma dag då de stannat och krävt sällskapet på vägtull. Hæjmir avslutade instinktivt livet på den fångne vakten och så fort rövarbandet försvunnit in i grottan smög man sig fort från platsen även om det betydde att man lämnat Corvin och Elmrick åt sitt bistra öde.

Inne i grottsystemet hade Corvin och Elmrick undertiden letat sig in till den innersta grottsalen där en stentron och en träkista stod utplacerade.  Corvin rusade fram och slet upp locket på kistan vilket resulterade i att en förgiftad pil träffade honom i axeln. Omtöcknad såg han mängder av guld och silvermynt i kistan just som det hördes ilskna röster och mängder av snabba fotsteg. Förgäves försökte Elmrick gömma sig bakom stentronen just som de vansinniga rövarna dök upp med sin hövding i spetsen och med dennes knotigt finger pekandes hotfullt på de objudna gästerna.

Corvin och Elmrick såg på varandra men sade inget. De hade båda precis insett att detta skulle bli det våldsamma slutet på deras liv. För sista gången höjde de sina vapen och gav ifrån sig vilda stridsvrål för att en stund senare ligga ihjälslagna och badande i sitt blod på det kalla grottgolvet.

Solen hade nyligen gått ner när skeppet lade till vid den regniga kajen på Rakmas norra strand och kort därpå begav sig sällskapet in i stenstaden. Gatorna kokade av munter stämning med klotkastande jonglörer, eldsprutande fackelmän och trubadurer på både pipa, lyra och trumma. I gathörnen hade anlagts bränder där unga män visade djärvhet genom att springa över lågorna tills stövlarna glödde i höstmörkret. Hela spektaklet gladde Hæjmir som stolt kunde berätta att detta var traditionella höstfestligheter i gudinnan Inashtars ära.

Glädjen avtog hastigt då de ilskna besättningsmännen från resan påminde om att de fortfarande saknade betalning för resan och trots att Hæjmir försökte lugna männen så insåg han snart att man var tvungen att lösa situationen.

För att slippa dra ögonen åt sig genom att med våld undanröja besättningsmännen eller alternativt lura dem på sin avlöning beslutade man sig för att sälja av fartyget. Genom att höra sig för bland folket fick man snart reda på att bästa förtjänsten skulle göras i trästaden på södra stranden där de trakoriska köpmännen och trakoriska rikets garnison var förlagd. Corvin och Hæjmir tog därpå roddbåten från skeppet och paddlade över vattnet där de snart hade fått tag på en intresserad handelsman. Corvin gjorde ett försök att förhandla om priset men lyckades inte få mer än 1000 guldtrakiner. Hæjmir som kände till skeppets ursprungliga värde tog genast över det misslyckade köpslaget men efter en snabbare inspektion av skutan fick han ändå ge med sig för 5000 trakiner eftersom Corvin högljutt påpekat för både köpare och säljare att detta var ett bra bud med tanke på allt som skeppet varit med om den senaste tiden.

Efter att köpeskillingen utbetalats i form av mynt i en mindre kista begav man sig till det närbelägna värdshuset Daggfrost. Melobin som under dagen återgått till sitt ångesttyngda lynne begärde hastigt ett rum dit han försvann in utan ett ord. Radagast försökte knacka på för att tala med honom men detta resulterade istället i att Melobin blev ursinnig och låste dörren om sig.

Bedrövad anslöt sig Radagast till de övriga och uthungrade efter ransoneringen på resan intog man en stadig middag med tillhörande drycker. Under kvällen fick man höra talas om att den trakoriske kondottiären i Rakma hette Kakralgus Piknäsa och var en rättvis och omtyckt person trots att Trakoriska rikets närvaro varken var önskvärd i staden eller på landsbygden. Det berättades också att Trinsmyra tidigare bestått av ett flertal mindre självstyrande landområden där Rakma med omnejd fortfarande hade visst självstyre medan området Kark i sydost införlivats som trakorisk koloni. Kark hade innan invasionen, som ägt rum för cirka 100 år sedan, regerats av kungaätten Åålskalle men dessa hade blivit tvungna att fly till det nordliga bergsområdet Rung varifrån de än idag ledde envist motstånd mot ockupanterna.

Morgonen därpå begav sig Radagast till stadens sjukstuga där han berättade om Melobins symptom för den bekymrade läkemannen. Efter att ha funderat och bläddrat i några dammiga gamla luntor konstaterade han att Melobin hade drabbats av själsliga smärtor och att det enda botemedel han kunde erbjuda var en operation direkt på hjärnan. Radagast insåg snabbt de livshotande farorna med ingreppet och tackade därefter för sig.

Melobin som denna morgon vägrat visa sig lämnades kvar på värdshuset när övriga hyrde en roddare att föra dem över till den trakoriska trästaden för att söka upp kondottiär Piknäsa. Denne visade sig inte vara anträffbar och man bestämde sig istället för att utföra personliga ärenden. Elmrick, Corvin och Hæjmir uppsökte en handelsbod för att köpa utrustning medan Radagast begav sig till en örthandlare för att försöka hitta botemedel för Melobin. Senare samma eftermiddag gjorde man ytterligare ett försök att komma i kontakt med kondottiären men denne visade sig vara på resande fot och det fanns ingen tid utsatt för när han kunde tänkas återkomma.

Man återvände till värdshuset i stenstaden där Melobin fortfarande vägrade tala med Radagast och efter att Radagast erbjudit honom lite av de lugnande örter han införskaffat under dagen vräkte han örtblandningen i väggen. Hæjmir ilsknade till och trängde sig förbi Radagast och gav den otrevlige isdruiden en så pass rejäl käftsmäll att denne föll handlöst bakåt och slog huvudet i sängkanten. Medvetslös och blödande låg han nu på golvet varpå Radagast  fick be om Tigiwalvans frälsning för att läka honom. Hæjmir hade undertiden gått ner i storsalen på värdshuset där han fått höra att en stigfinnare vid namn Herdil brukade hålla till. Värden pekade med enkelhet ut den gamle mannen som satt i ett ensamt hörn och som snart visade sig vara både skelögd och lomhörd. Hæjmir försökte bluffa den gamle vägvisaren när denne undrade ”i vilket ärende man reste mot så pass ogästvänliga trakter” genom att påstå att han själv var handelsman, men Herdil bara log och skakade på huvudet. ”Mig lurar Ni inte herrn. Ni luktar inte handelsman om ni så var den siste på hela ön”. Efter ett kortare köpslag hade man trots allt gjort upp om en avlöning med en silverdecaur per dags vägvisning med start följande morgon.

Resten av kvällen gick åt till mat och dryck varpå sällskapet lyckades snappa upp ännu ett rykte som gjorde gällande att en viss Fingolf Silverhamre, son till adelsherren Gustald Silverhamre hade hittats mördad efter att nyligen ha återvänt till ön. Både far och son hade var och en för sig varit efterlysta sedan Marjurakrisen. Fadern för konspirationen gällande vapensmugglingen till Marjuras motståndsrörelse och sonen för att i sin ungdoms oförstånd ha anslutit sig till den numera laglösa shagulitrörelsen.

Följande morgon ljöd raska knackningar på Radagasts gästrumsdörr. Utanför stod Melobin med ett brett leende och konstaterade att man fick skynda på om man skulle vara ur stan innan gryningen. Trots en kortare dispyt viftade Melobin åter bort frågorna kring gårdagens ångest och menade att ”igår var igår, men idag gryr en ny dag”. Efter att även Hæjmir, Elmrick och Corvin vaknat begav man sig mot stadens utkant där Herdil redan väntade. De senaste dagarnas regn hade lämpligt nog slutat och istället sprang höstsolen fram på den molniga himlen medan sällskapet vandrade fram längs den branta och karga bergsstigen som ledde mot gruvorna. Vandringen hade Herdil beräknat till fem dagsmarscher och på Hæjmirs fråga om vilka faror som lurade längs vägen så suckade han mest och menade att den ondska som lurade i vildmarken var svår att förutsäga. Under första vandringsdagen fick Herdil höra hur Hæjmir härstammade från Marjura och berättade förtjust hur Hæjmir troligtvis var ättling till de Milacker som en gång i tiden utseglat för att kolonisera nordhavsön och därmed av samma härstamning som han själv. Han berättade också om trakoriska rikets gruvläger där horder av slavar bröt malm ur vattensjuka avgrundssvalg där de arma varelserna tvingades leva sin tid utan att någonsin skåda dagens ljus. Han hade hört ryktas att gruvfogden Cymba da Skuger fann stort nöje i att själv tjäna som lägrets bödel och det sades att få hade sett någon svinga en piska eller hantera glödande tänger med större förtjusning.

Framåt eftermiddagen fick sällskapet syn på en ensam karsonoxe som stod och betade på en närliggande avsats. Hæjmir som inte sett dessa kreatur sedan han lämnat Marjura blev nästan nostalgisk över mötet och han dagdrömde sig bort resten av dagen till sitt bekymmerslösa liv på hemön.

I skymningen slog sällskapet läger i en liten skogsglänta strax bortom stigen. Efter kvällsmaten gjordes upp ett vaktschema varpå alla utom den pratglade Melobin satt uppe och tog första passet. Efter några timmar väckte han Radagast och valde sedan att hålla kafrilerprästen sällskap under dennes vakt istället för att försöka sova. Corvin som var näst i tur att vakta hörde halvvägs genom sitt pass ett ylande på håll. Han gjorde ingen sak av händelsen utan nämnde det bara kort när han väckte Hæjmir för vaktbyte.

Den sömndruckne Hæjmir hade halvsovande tagit plats vid elden och nästan slumrat till igen när han plötsligt hörde morrande i busken bakom sig. Hæjmir snurrade runt just som den första vargen flög på honom. ”VARGAR!” skrek Hæjmir samtidigt som han utvek den rasande besten och slet sitt svärd för att besvara attacken. Elmrick, Radagast och Melobin blev genast klarvakna medan Corvin långsamt vaknade till liv till skillnad från Herdil som i sin lomhördhet ännu inte märkt något.

Radagast, som kände till vargarnas rädsla för eld, nedkallade kvickt Tigiwalvans ljus varpå ljuspunkter strax sköt ut från hans händer vilket skrämde bort hälften av rovdjursflocken. Elmrick blev först biten i armen och senare riven i ansiktet av en ursinnig varghanne men lyckades i nästa stund sänka svärdet genom vilddjuret. Hæjmir lyckades också döda sin motståndare efter diverse klösmärken medan Radagast pulveriserade en varg med en av sina gudomliga ljusstrålar innan besten ens hann fram till honom. Den sista vargen backade några steg men fick strax smaka på två av Hæjmirs dödande svärdshugg och gav ifrån sig ett krampaktigt gnäll innan natten åter blev tyst och fridfull. Hæjmir satte sig åter vid lägerelden medan de andra gjorde ett omöjligt försök att somna om. Klarvaken stirrade han in i elden och tackade där sin gudinnan Inashtar för att hon låtit dem göra upp det vaktschema och den eld som denna natt räddat livet på dem.