I skuggan av Ereb Altor

Det var en vilsen skara som hade lytt Shaguls råd och förfärat backat ut ur gravkomplexet i Dymrabergen. Radagast som för första gången på flera veckor vaknat upp ur zombinets dåsighet hade lyckats greppa den uppståndnes berättelse samtidigt som han ännu var i svår chock över det faktum att den gamle vännen Frostmåne från HOXOH bara varit en ovetande dubblett av mannen i graven. Hans grubbel avbröts inte ens av det faktum att shagulitnoviserna utanför graven sett händelserna som utspelats och i panik flytt med sällskapets släde. De fritagna fångarna hade de lämnat vid gravöppningen och dessa såg nu förtvivlat på sina befriare. Hæjmir och Abenazer funderade först på att försöka hinna ikapp släden men insåg snart att detta var lönlöst då tjuvarna redan hunnit halvvägs till Gethornspasset och ens inte tycktes bekymra sig över Hæjmirs ilskna vrål över deras tilltag.

Steinar hade undertiden konstaterat att nästan all mat man fört med sig fanns i den nu stulna släden och att man snarast behövde finna ett sätt att återvända till Arhem. De fritagna från Järntornet hade redan börjat ta sin tillflykt till stenladan där det fanns halm att lägga de sjuka på. Steinar ansträngde sig för allt vad han var värd. Någonstans kände han att det fanns en lösning för hur de skulle bli räddade. Han tittade ner på amuletten som han fått av Perrima i shaguliternas sjukstuga precis innan hon försvunnit och plötsligt stod allt klart för honom. Perrima! Isjättarna!

Han såg sig hastigt om och fann Perrima liggande på en halmbädd, yrande och fortfarande med otäcka skador trots att de värsta blödningarna hade stoppats. Han vände sig om till den frånvarande Radagast och skakade liv i honom. ”Radagast – ni måste hjälpa Perrima! Hon är vår räddning härifrån!”. Kafrilerprästen såg plötsligt ut att vakna upp ur sitt slummer och utan att ge Steinar något svar gick han bort till den sårade isdruiden och började besvärja hennes sår. Det dröjde inte länge förrän hon återfick medvetandet och strax fick Steinar runt sin hals som gav henne tillbaka amuletten från isjättarna. Han förklarade hur hennes sång vid Kmordas kloster som lockat till sig isjättarna borde kunna rädda sällskapet från att frysa ihjäl och efter en kort förberedelse vandrade Perrima ut ur byggnaden och åkallade på nytt isjättarna med sin sång.

Några timmar förflöt och Hæjmir skulle just svära över den opålitliga locksången då kraftiga steg skakade marken. Två väldiga jättar kom strax strövlande genom Gethornspasset och Perrima presenterade dem som Thule och Basimor. Med jättarnas medhavda slädar tändes nytt hopp om att återvända till det krigshärjade Arhem och Hæjmirs trolovade Selisia i Bethra Zur. Så snart alla hade klättrat i slädarna och smort sig med den sista karsonoljan gav man sig iväg söderut och lämnade kratern med sin spruckna skorpa där klippan med Järntornet funnits några timmar tidigare.

Jättarna följde först spåren från släden med shaguliterna men när dessa vek av åt sydost bestämde man sig för att istället fortsätta sydväst, i riktning mot Arhem. Två nätter senare hade jättarna lyckats föra sällskapet till glaciärisens kant och satte ner slädarna nedanför den väldiga isryggen. Man tackade Thule och Basimor för att de båda hade räddat deras liv och begav sig sedan utsvultna i riktning mot staden.

Längs stigen möttes man av både soldater och civila på flykt undan övermakten. Dessa berättade hur Arhem fallit och hur de döda genom trolldom ställt sig upp ur sina gravar och spridit skräck omkring sig. Det verkade som hela den förbannad ön blivit förhäxad. När man någon timme senare närmade sig den brinnande staden såg man hur de döda, likt en mur av lump besatt av lemmar av surt gammalt virke hade omringat staden och hur ytterligare tusental kom marscherande över bergssluttningarna. Deras bleka ögon stirrade livlöst framför sig och deras vapen högg urskiljningslöst mot allt som kom i deras väg varpå man valde att hålla sig på säkert avstånd från förödelsen.

Hæjmir kunde urskilja hur en trupp av ännu levande kom springande från garnisonen på stadsberget. När dessa kom närmare såg man att det var Praanz da Kaelve, Nin Hallaska och några trakoriska officerer. Praanz informerade om hur Arhem gått förlorat och att man försökt evakuera så många av invånarna som möjligt till byn Bethra Zur. Praanz berättade också hur hans uppdrag nu var att säkra fånglägrets svaveltillgångar eftersom lasten såg ut att bli den sista inom överskådlig framtid. Hæjmir skakade direkt på huvudet och förklarade att hans son och de övriga måste sättas i säkerhet men efter att Praanz deklarerat svavellastens värde och köpslagit om sällskapets andel av vinsten, samt menat att han hade en plan för att kunna fly Marjura, så skickade man Steinar och Radagast att leda de övriga i säkerhet medan Hæjmir själv tillsammans med Melobin och Abenazer följde Praanz da Kaelve och hans män mot fånglägret.

Da Kaelve ville först lämna fångarna åt sitt öde men Melobin lyckades övertyga honom om att även dessa våldsverkare kunde vara till nytta för att lasta de tunga svaveltunnorna. När tunnorna till slut var lastade satte man kurs mot Bethra Zur dit man anlände följande morgon. Steinar, Radagast och övriga som sänts i förväg låg och sov men väcktes av Selisias glädjeskri som inte visste några gränser. Hon slängde sig handlöst i famnen på Hæjmir och kramade honom och deras son Ulvric som fortfarande inte sagt ett ljud sen han blivit befriad i Järntornet.

Skatterna från Blatifagus boning som man gömt undan i byn lastades på ytterligare en släde och medan trakorier och marjurer tog plats i ytterligare slädar förklarade Da Kaelve hur man skulle färdas mot hypererorderns munkkoloni på holmen Clusta Nova vid ostkusten. Rapporter om hur de vandöda crurerna undvikit att korsa vattendrag gav honom hopp om att munkkolonin skulle bistå med tillfällig säkerhet och vårkonvojen mot Arhem brukade dessutom göra en anhalt på ön vilket öppnade möjligheten för en vidare passage söderut.

Under ledning av Da Kaelve och Bethra Zurs rådherre Jölnir Isegård begav sig så småningom slädarna över den blåsiga glaciärisen och knappt en vecka senare anlände man utan missöden vid det vatten som delade Clusta Noba från resten av Marjura. Här möttes man av fler flyktingar från Marjuras övriga byar och gårdar som alla kunde förtälja sin beskärda del av crurernas förödelse. Ett större antal fiskebåtar från Clusta Noba transporterade de flyende över sundet från fastlandet och väl på andra sidan hyllades både Hæjmir och Steinar som hjältar såfort de fritagna fångarna i Järntornet spridit sina berättelser. Radagast däremot fick många hatiska blickar eftersom Arhems bybor ansåg att han hade haft samröre med shaguliterna i sjukstugan. Hæjmir lyckades lugna situationen genom att berätta hur Radagast blivit förd bakom ljuset och själv fallit offer för sektens experiment vilket gjorde byborna mer vänligt inställda och snart var prästen igång med att läka skadade från Arhem.

Clusta Noba tog under de närmaste dagarna emot fler flyktingar och sammanlagt rörde det sig om uppemot 800 personer som tagit tillflykten till ön. Flesta saknade var det efter slaget vid Arhem där endast några hundra av de sammanlagt över tusen byborna och soldaterna påträffats vid liv. Man befarade att de flesta mött en säker död vid crurernas anfall samt vid flykten över den kyliga glaciären.

Flera veckor senare, i början av våren och fateska månad rapporterade vaktposten hur en kolonn av skepp med trakorisk flagg siktats i riktning mot holmen. Vid konvojens ankomst förklarade Da Kaelve det dystra läget och beordrade att alla flyktingar på Clusta Noba skulle tas ombord. Efter en för det Trakoriska riket typisk förhandling gällande ekonomisk ersättning för att rädda de nödställda tröttnade Da Kaelve på sina giriga landsmän och slängde fram lejdebrev som gav honom rätt att ta kontroll över samtliga skepp i konvojen. Alla erbjöds plats på återresan över Norra Ishavet men hyperermunkarna valde trots allt att stanna kvar på holmen. Detsamma gällde Rurik och ett antal sammanbitna marjurer som svor att aldrig sätta sin fot på ockupationsmaktens marker i söder.

Följande eftermiddag stod skeppen redo för den långa återresan och även om matförrådet inte var välfyllt så räknade man med att klara resan genom ransonering. Radagast stod länge och blickade ut över den mulna horisonten där den taggiga ishavsön sakta försvann bortom vågorna. Han drog sig till minnes den morgon då de anlänt till ön. Sedan dess hade Morgain, Krilljon och även Dyrgil gått död till mötes och han var nu den ende överlevande. Hans tankar fortsatte sväva kring Shagul som visat sig vara vid liv, den återväckte Ottar och dennes demonsvärd Ebharing. Radagast insåg att det här var inte slutet på historien - äventyret hade bara börjat.

På andra sidan bron satt Hæjmir och väntade otåligt. Steinar hade lagt sig till rätta i släden medan han själv inte kunnat släppa Järntornet med blicken sedan han sett Abenazer och Melobin försvinna in genom de stora portarna på byggnadens framsida. Skymningen hade sedan länge blivit kväll och Hæjmir såg i mörkret inte längre horndemonerna som tidigare kretsat runt Järntornet utan bara templets siluett som lystes upp av det eldflammande skenet från lavaskorpan nedanför.

Nu satt han som bäst och funderade på om Abenazer och Melobin redan från start blivit påkomna och nu spenderade sina sista timmar i tornets fängelsehålor när Steinar vaknade till. Den nyvakne såg sig omkring och undrade först vart han befann sig innan han mindes och drog en tung suck.

Hæjmir som aldrig varit speciellt förtjust i den pladdrande ynglingen kände sig mer och mer pressad i situationen. Skulle han sitta här i stenladan och lyssna på Steinars gnäll om farorna med uppdraget medans hans son fanns några hundra meter bort och behövde räddas?

”Jag går in!” sade han med bestämd röst varpå Steinar såg oroligt på honom. ”In? Är ni galen? Jag skulle snarare föreslå att vi insåg våra begränsningar och genast flydde fältet! ”. ”Du gör som du vill” svarade Hæjmir samtidigt som han inspekterade sina vapen och utrustning. ”Jag tror det går att ta sig fram under gångbron som tillsammans med mörkret ger skapligt skydd. Dessutom borde skorpans yta vara tillräckligt tjock där för att inte rasa igenom”.

Steinar skakade på huvudet men insåg sig samtidigt ha ont om valmöjligheter för att slippa vara ensam. Han följde motvilligt efter Hæjmir nerför slänten mot den stelnade vulkanskorpan. Precis som Hæjmir anat så var ytan tillräckligt tjock under bron och man smög därmed från pelare till pelare ända tills man slutligen nådde fram till klippan med Järntornet.

Efter en ansträngande klättring hade Hæjmir lyckats nå klipphyllan där den katedralliknande byggnaden var uppförd. Steinar som aldrig sett anledning till att lära sig klättra i sitt tidigare bekymmerslösa liv fick istället hissas upp med rep och de båda kikade nu ut över gårdsplanen. Plötsligt slog ett litet bylte ner i marken precis bredvid den uppskrämde Steinar som oroat kikade upp. Till sin glädje såg man att föremålet kommit från husets vänstra balkong där Melobin och den förklädde Abenazer såg ner på dem. Abenazer gjorde tecken åt männen på gårdsplanen att hålla sig lugna innan han åter försvann in i byggnaden men Steinar pekade istället på en smal gång vid sidan av byggnaden som de båda bestämde sig för att utforska.

Inne i Järntornet hade Abenazer och Melobin precis lämnat balkongen. De hade i sista sekunden bestämt sig för att signalera åt sina vänner på andra sidan bron innan de begav sig djupare in i templets inre och kände nu lugn över att Hæjmir och Steinar klarat sig från att bli upptäckta. Man återvände nerför trappan till avsatsen med de beväpnade noviserna och gick med bestämda steg in genom dubbeldörren för vilken de båda verkade hålla vakt. Bakom dörren fann man en osmyckad korridor som gjorde en böj och slutade vid en mörk metallglänsande dörr.

Melobin öppnade dörren och lät Abenazer träda in i rummet som var till formen åttakantigt. På ett upphöjt podium stod ett massivt bord med femton stolar där shaguliternas prior Grafficanus Majus - en figur i violett dräkt och svampformad hatt just vänt sig om mot dem. Shagulitens ansiktsdrag hade flutit ut till en grotesk mossgrön mask och huden var sprucken som åldrig bark. Han pekade hotfullt mot Melobin med sin kloförsedda metallstav och med telepati frågade han varför en avhoppare som honom själv hade återvänt till shaguliternas tempel. Melobin förklarade kort hur han blivit övertalad av Malek Mangus och syftade till den förklädde Abenazer som samtidigt gjorde en lätt bugande hälsning till priorn.

Priorn vände blicken mot Malek Mangus och sade helt oväntat: ”Men ni är ju inte Malek Mangus” varpå en annan grönhudad shagulit strax dök upp genom en sidodörr. Abenazer gjorde ett hastigt utfall mot priorn och lyckades med ett obeväpnat stridskast slita staven hur händerna på honom. Han skulle precis backa undan när han till sin fasa märkte hur stavens klo rörde på sig. I panik kastade han ifrån sig staven på golvet varpå Melobin kastade sig ner för att plocka upp den. Priorn gjorde en gest och plötsligt märkte Melobin hur allting runt omkring honom rörde sig väldigt hastigt och i nästa sekund gav golvet under honom vika och han föll ner i mörkret. Abenazer har undertiden gjort sig redo att anfalla Priorn igen men backade istället ur rummet då hur denne hade upplösts i en grön slemmig pöl på golvet. Den kvarvarande shaguliten följde med ett otäckt lugn den flyende Abenazer i riktning mot den stora hallen.

Undertiden hade Hæjmir och Steinar nått fram till en järnbeslagen sidoport i slutet på den sluttande gången. Hæjmir beslutade sig för att knacka på och några sekunder senare öppnades dörren av shagulitprästinnan Listeria från sjukstugan i Arhem. Hon såg chockad ut över att se männen och när Hæjmir frågade efter sin son så släpptes de in. ”Försök att vara tysta, jag ska hjälpa er att finna pojken” viskade hon och öppnade en tjock trädörr längre ner i korridoren innanför. Man befann sig nu i Järntornets fängelsehålor och bakom gallret i den närmsta cellen hördes barngråt i mörkret.

”Ulvric!” ropade Hæjmir och slet tag i shagulitprästinnans nycklar för att snabbare öppna celldörren. På golvet i cellen satt fem förskräckta barn hopkurade utan att våga möta Hæjmir med blicken. ”Var är Ulvric?” vrålade han varpå Listeria blev mörk i blicken och väste ”Jag sa ju åt er att vara tyst!” samtidigt som hon besvärjde bort Hæjmirs syn. ”Steinar! Jag är blind! Hugg ner häxan!” skrek Hæjmir varpå den annars klenmodige ynglingen fick något hysteriskt i blicken och rusade med dragen kroksabel till undsättning. Listeria hann knappt uppfatta Steinars häftiga angrepp innan sabeln borrade sig så djupt i hennes rygg att den närapå delade kroppen. Strax återfick Hæjmir synen och kunde till sin förvåning se hur Steinar dräpt kvinnan även om han verkade påtagligt omtumlad efter attacken. Hæjmir vände sig mot barnen på cellgolvet. ”Är någon av er Ulvric?” frågade han dem med ett lugnare tonläge varpå en av ungarna snyftade fram ”De gröna tog honom för en stund sedan”.

Steinar sökte igenom övriga fängelsehålor och fann en större cell med fem av de bortförda männen och kvinnor från sjukstugan i Arhem. I tre mindre celler fann han den trakoriske officeren Hons Lejfholt, Hildurs försvunne son Rurik Ornetand samt den vimmelkantige Melobin som fallit ner från våningen ovanför.

Hæjmir gav Hons ett kortsvärd och tillsammans genomsökte de dörrarna i korridoren som förutom ett förvaringsrum för döda kroppar var en trappa uppåt samt en trappa till ett nedre källarplan. Det bestämdes snabbt att man skulle dela på sig medan fångarna tryggast fick stannar kvar i den olåsta fängelsehålan.

Steinar och Hons följde trappan uppåt och kom ut genom en lönndörr i den korridor från vilken Abenazer just flytt undan den hånleende shaguliten från det åttakantiga rummet. I korridorens ena ände såg de ryggen på shaguliten stående vänd mot Abenazer som nu kommit ut i den stora hallen.

Utan förvarning stormade Steinar och Hons fram mot shaguliten som nedgjordes med några kraftiga hugg i ryggtavlan. Abenazer hade fullt upp med de två noviserna uppe på avsatsen och kastade vassa projektiler mot dem vilket gjorde det lätt för Steinar och Hons att även göra processen kort med dessa. I sitt sista kraftfulla hugg förlorade Steinar plötsligt medvetandet och föll handlöst till marken. Hons försökte få liv i honom utan att lyckas och bar då ner honom genom lönndörren medan Abenazer smög sig ner till källarplanet där Radagast hölls fången. Efter att ha smugit sig på novisen som bevakat Radagast och skurit av honom halsen ledde han även med sig den likgiltige Radagast ner i lönngången.

Hæjmir och Melobin har samtidigt kommit ner för trappan som slutar i ett källarplan. Planet utgjorde av ett oregelbundet system låga bågformade källarvalv med många pelare nedstuckna i golvet som var täckt av svart sand. När Hæjmir tänt en fackla kunde man förutom sju dörrar även se ett stort järngaller i ett av de bortre hörnen där barngråt hördes. Hæjmir kikade ner i hopp om att finna sin son men blev istället paralyserad av skräck över den fasansfulla varelse som där satt instängd. Efter att Melobin lyckats dra honom därifrån började man genomsöka salens dörrar. Bakom den första dubbeldörren fann man en smal golvhylla där en shagulit reglerade kedjorna för tre fångar som hängde delvis nedsänkta i vattnet med grodliknande djur fastsugna i klungor på offrens kroppar. Hæjmir högg skoningslöst ner den förvånade shaguliten medan Melobin lyckades rädda de kedjade fångarna och sände dem upp till de övriga som fortfarande hölls gömda i fångcellen.

I nästa rum fann man ett mindre klipputrymme fyllt med halmknippen. Melobin tyckte sig se hur det glittrade svagt av silver i halmen och efter att ha grävt sig fram fann man vid bortre väggen ett lågt altare med ett silverstäd på. Melobin som var fylld av hat mot shaguliterna ville genast starta mekanismen och förstöra Järntornet men hejdades av Hæjmir som påminde om att man först måste finna Ulvric och fortsatte därför sökandet vid nästa dörr. Dörren var låst men genom en lucka i dörren kunde man ändå konstatera att rummet var tomt.

Man fortsatte nu till en celldörr där en vitskimrande gestalt framträdde och befallde monotont männen att ”ge honom den gröne” vad de än frågade honom.  Med oro över att inte hinna fram till Ulvric i tid begav man sig in genom nästa dörr som spärrades av en olåst gallergrind mot ett rum som förutom ett kvarglömt benrangel inte innehöll någonting. Innanför den näst sista dörren fann man ett gallerförsett mörkt rum där levande varelser rörde sig i dunklet. När Hæjmir förde sin fackla närmare gallret hördes klagande röster som bedjande att man skulle släcka ljuset. Chockade kunde man nu urskilja fem nakna och utmärglade människor vars kroppar täcktes av gröna svulster. I vredesmod lämnade Hæjmir och Melobin rummet efter att de arma fångarna förklarat att deras räddning var förbi men att man önskade hämnd på shaguliterna.

Just som man stängt dörren bakom sig hördes steg i trappan varpå Abenazer och Hons kom ner. Hæjmir, Melobin och Hons öppnade den sista dörren och fann där en korridor med ytterligare tre dörrar. Ilsknare än någonsin slet Hæjmir upp den högra dörren och fann ett rum med kväljande stank av lik och kemikalier. I ett stenkar fyllt med brun grumlig vätska låg ett lik nedtryckt under ett bronsgaller och på en mörkfläckad arbetsbänk låg något som kunde gissas vara likets inälvor. Hæjmir rusade vidare till nästa dörr utan att invänta de övriga eftersom han kände hur tiden började rinna ut. I ett trattformat rum med rader av träbänkar stod glasburkar med konserverade och anatomiskt avvikande likdelar.

Utan att genomsöka rummet ytterligare återvände han till Melobin och Hons som just var beredda att gå in i den sista av korridorens dörrar därifrån man just hört ångestfyllda kvinnoskrik. I ljuset av några upptända fyrfat kunde skymtas en stenbänk på vilken isdruiden Perrima låg livlös och fastkedjad. Över hennes nakna och svårt sargade kropp lutade sig tre figurer som fascinerat fortsatte bearbeta kroppen med otrevliga redskap och blodiga knivar.Hæjmir greps av obeskrivligt raseri och stormade fram mot shaguliterna som helt överrumplades. När Hons och Melobin väl hann fram hade redan den förste shaguliten mist livet. En annan lyckades med sina klor riva upp ett djupt sår i magen på Melobin men fick till svar en dödlig svärdsving och snart hade man även lyckats dräpa den siste shaguliten i rummet. Melobin undersökte Perrima och märkte att hon fortfarande levde. Han förband hennes värst blödande sår och efter att ha lossat kedjorna svepte han in henne i ett skynke samtidigt som Hæjmir fick syn på dörren till en fångcell bakom stenbordet. Han slet upp dörren och fann en liten pojke vänd med ansiktet in mot väggen. ”Ulvric min son! Det är över nu!” sade han försiktigt samtidigt som han lyfte upp den apatiske och skälvande pojken.

Plötsligt skälvde hela rummet till och när man rusade bort mot silverstädet så mötte man Abenazer som just dragit igång förstörelsemekanismen. Hæjmir blev åter ursinnig men eftersom tiden nu var knapp lät man ilskan förgås och begav sig istället uppför trappan samtidigt som källarvalven bakom dem började falla samman. Vid trappans krön mötte man Rurik och de övriga fångarna som också känt skalvet. Man hjälptes åt att bära Steinar och leda Radagast samtidigt som alla flydde mot vagnen på gårdsplanen. Hela vulkankratern hade fyllts av ett mullrande ljud från den skakande mittklippan och just som man lyft upp vagnen på bron slogs Järntornets väldiga portar upp på vid gavel och ett tjugotal shaguliter stormade ut ledda av patriarken Gobrugda som Abenazer och Melobin mött när de först anlände.

Vagnen rullade i hög fart över bron med fritagna fångar och shaguliter hack i häl. Några av fångarna klarade inte att hålla balansen och störtade skoningslöst ner i avgrunden medan Hæjmir spände bågen för att reducera antalet shaguliter. Ett ilsket skri hördes plötsligt från luften och innan man hann reagera hade en av horndemonerna slitit tag i ett av barnen som satt på vagnen. Till sin förfäran såg man hur odjuret malde ner det vilt tjutande offret med sina vassa tänder så blodet regnade över folket på bron.

Bakom sig såg man nu hur klippan med Järntornet rämnade ner i vulkanens innanmäte samtidigt som skakningarna gjorde att bron från klippan började falla sönder. Väl i säkerhet vid det motsatta brofästet sprang Melobin och hämtade fram oxen och släden. Man lastar ombord barn och vuxna samtidigt som Hæjmir och Hons sköt tillbaka vagnen på bron som hinder för shaguliterna. Släden gav sig iväg med alla överlevande ombord och bakom sig såg man hur många av shaguliterna gick en säker död till mötes på den rasande bron även om ett mindre antal envetet fortsatte förfölja släden.

På säkert avstånd från förföljarna började man äntligen pusta ut och skulle precis korsa Gethornspasset när man såg en välbekant man med kloförsedd stav stå mitt i slädspåret. Vid sidorna om honom stod ytterligare några grönhudade män och deras horndemoner. Priorn gjorde en gest som genast fick oxen att stanna släden och paralyserat stirra framför sig. Melobin steg genast ur släden och rådde de övriga att göra samma sak efter att på telepatisk väg blivit hotad att annars få sitt hjärta utslitet ur kroppen. Hæjmir och Abenazer följde inte Melobins goda råd utan anföll priorn med projektiler vilka inte tycktes ha någon märkbar effekt. Istället blev de paralyserade av priorns anhängare samtidigt som Gobrugda och hans män kom ikapp släden.

Sällskapet bands och fördes åter tillbaka till brofästet och Shaguls grav där den ursinnige priorn menade att de skulle gå en plågsam död till mötes som straff för att de ödelagt sektens tempel. Hæjmir försökte tala med priorn och få honom att åtminstone släppa hans son och de andra barnen men istället hånlog priorn och lovade att låta Hæjmir bevittna hur sonen skulle offras på plågsamt möjligaste sätt av priorn själv.

Väl tillbaka vid stenladan och Shaguls grav uppstod förvirring. De väldiga portarna som slöt frid kring graven stod på glänt. Melobin började genast predika om att detta var shaguliternas straff för att de letts bort från den sanna läran. ”Tystnad!” vrålade den uppretade priorn och gick undan för att samtala privat med sin andreman Gobrugda.

Efter några minuters rådslag beordrade priorn att offerriten skulle bli desto mer stämningsfull inne i sektmästarens öppnade grav. Han pekade med den kloförsedda staven på Hæjmir, Ulvric, Melobin, Radagast, Abenazer och den vakna men omtumlade Steinar medans övriga fångar skulle vaktas av noviserna på gravens utsida.

Sällskapet fördes in i den väldiga gravkryptan som Steinar berättade att han sett i sin mardröm på väg till kmordaklostret några månader tidigare. I det skumma ljuset från de gläntande portarna såg man hur kammarens golv var strött med sönderrivna böcker, trasiga smycken, tygtrasor, krukskärvor och annan bråte. I en sidosal stod ett långt stenbord och i en annan stod en vackert snidad bädd där kroppen av en uråldrig kvinna låg i famnen på den försvunna Didra. Didra reagerade inte ens på sällskapets ankomst utan snyftade bara och strök sin hand över den döda kvinnans huvud.

Plötsligt märkte man hur en gestalt, klädd i kåpa, rörde sig i kammarens mörka skuggor och priorn riktade instinktivt sin stav mot inkräktaren och beskyllde denne för gravskändning. När gestalten strax därpå trädde fram och sänkte huvan för att tillkännage sig, föll priorn gråtande på knä och bad om förlåtelse medan Gobrugda tog tillfället i akt att proklamera frälsaren Shaguls återuppståndelse från de döda. Alla shaguliter föll genast på knä samtidigt som Hæjmir och Melobin kunde urskilja hur den drogade Radagast trots sitt dunkla sinne såg märkbart chockad ut som om han sett något ofattbart.

När högaktningsbevisen var över försökte den darrige priorn återta sin vacklande ställning och visade upp de blodsoffer man medtagit som gåva. Shagul såg ointresserat på fångarna och klippte av priorns hyllningstal  genom att sammanfatta framtidsutsikterna. ”Tiden är nu kommen för er upplysta att precis som mig själv nå Döds Ände och för oss gemensamt att skapa herravälde över alla folk”. Han bjöd därpå in shaguliterna till stenbordet där bägare snabbt ställdes i ordning för att med en skål hylla Shagul och i hans ära dricka det livselixir som skulle göra dem alla odödliga.

När siste shaguliten tömt sin bägare såg alla lite förvånat på varandra. Förväntningarna om att känna flödande energi och svallande kraft förbyttes mot en uttryckt besvikelse varpå man kunde skymta ett hånfullt flin över Shaguls läppar samtidigt som några av shaguliterna kring bordet började hosta kraftigt. Strax började samtliga hosta och Shagul själv fnissade hysteriskt åt det blod han fått upp innan han föll till marken i kraftiga spasmer. De förgiftade lärljungarna gjorde honom snart sällskap och snart låg de alla döda på golvet och det blev stilla i graven.

Det fängslade sällskapet stod storögda kvar och försökte smälta vad de just bevittnat. Vad hade egentligen hänt och varför hade den galne Shagul låtit både sig själv och sin sekt gå hädan? Abenazer lyckades tillslut ta sig loss från repet och hjälpte till att frigöra övriga. Man bestämde sig för att släpa ut de döda sektmedlemmarna och sänka deras kroppar i vulkanen just som porten slog igen och innan man hunnit vänja sig vid kammarens svaga sken hördes återigen rösten av Shagul från skuggorna samtidigt som en identisk kopia av honom gjorde sig synlig.

Inte så fort kära vänner. Er har jag ännu något att säga…

Först vill jag tacka er för att ni hjälpt mig att säkra min makt. Genom att föra med er den Cruriska dolken till Marjura, väcka deras konung och ge honom Ebharing har ni alla spelat mig i händerna. Speciellt du Abenazer, eller skall jag säga "Tobik" av strimmiga grodans dunkla syskon som genom ditt gästspel undanröjde både kmordas druider och den misstänksamme gamle fogden i Arhem för att kunna skylla detta på min överflödiga sekt som vi nu tillsammans hjälpts åt att utplåna.

Nåja, de förtjänade nog trots allt sitt öde efter alla dessa år av fasansfulla experiment utan att för den sakens skull komma närmare gåtan om livet och döden.

Till skillnad från mig själv – Shagul – den man som slutligen besegrade döden.

Jag lyckades till skillnad från mina onyttiga lärljungar här på golvet välja en stig bortom livets och naturens veka skola, en stig så kraftfull att de tragiska gamla åldermännen vid Sfärernas centrum skulle bli nattsvarta från avund över de krafter jag nu besitter.

Ni förstår, i gamla tider var magi en ny och obeprövad konst som lockade många i fördärvet med drömmar om makt och evigt liv. Då utforskade hemligthetsfulla män tillvarons dolda krafter och sökte allt djupare så att mörkermakter ofta väcktes och kunde ödelägga hela städer över en natt. På Marjuras nordvästra kustland, i den trakt som på den tiden hette Cruri bodde ett grymt och stolt folk med gränslös makthunger. Deras största skapelse var kungasvärdet Ebharing. Ritualerna vid svärdets tillkomst krävde enorma ansträngningar av det primitiva folket och man offrade tre häxmästare och vapensmeden för att genomdriva skapelsen. Först då den allra sista besvärjelsen förklingade insåg man att Ebharing till stor del skapat sig själv, att människorna bra bistått som barnmorskor vid en svår förlossning.

En kort tid därfefter avrättade den dåvarande konungen personligen alla som haft del i processen och det ryktades i lönndom att varelsen i svärdet sedan den dagen var landets härskare.

Konungen och hans folk stod mindre än andra ut med tanken på sin bortgång och började frenetiskt söka vägen till evigt liv. Med sin skapelse jordblodskällan lyckades de slutligen hitta lösningen men drog samtidigt gudarnas förbannelse över sig så inga barn längre föddes i Cruri. Sakta men säkert dog Crurernas släkte ut efter att även jordblodskällan sinat.

Då rikets vise män kände slutet nalkas sökte de upp sin kung vars namn var Ottar och häxmästarinnan Månvind siade hur man måste övervintra medan förbannelsens onda vind drog förbi. Spådomen förutsade att med hjälp av magiska ritualer så skulle kungadömet Cruri en gång återuppstå. Allt med hjälp av en dolk - den dolk ni nu bär med er.

Min avbild, den sköre Mäster Frostmåne, fann profetian om Cruri i skrifter hämtade ur profeten Golabagas grav. Jag begav mig då tillsammans med mina lärljungar till Marjura för att finna jordblodskällan och Ebharing men förbannelsen hindrade mitt sökande. Döm om min förargelse då jag från stjärnkartorna kunde beräkna att min egen levnad lagts femtio år för tidigt. Jag beslutade därför att vänta och stängde in mig i min grav tillsammans med kvinnan ni mött - furstessan Elmesus Damagi av Krimbydh.

Att den eländige Frostmåne i feghet avslutade sitt liv och på så vis flydde undan vårt gemensamt ämnade öde gjorde mig först ursinnig men eftersom ni tack o lov inte följde den gamle dårens råd att glömma historien så löste sig allt ändå. Är det inte underbart ironiskt att en grupp enkla män som er själva visade mig större trohet än min egen avbild…

Snart anländer Ottar så ge er nu genast av härifrån och berätta för världen om Cruris grymhet. Se även till att folk lämnar Marjura. Den här ön tillhör nu Kung Ottar och mig, hans rådgivare Shagul! Det vi har att uträtta angår ingen levande.

Redan samma dag avreste Hæjmir, Abenazer och Melobin med släden mot Arhem. Melobin, som var den ende utom shaguliterna själva som kände vägen till shaguliternas högborg - Järntornet, förklarade att han endast visste vägen och dess riktmärken med utgångspunkt från Arhem och trots att man inte var förtjusta i tanken på att återvända så var man även tvungna att proviantera inför färden mot shagulitfästet i norr. Under slädfärden nedför bergsstigen från Bethra Zur berättade Melobin mer om shaguliterna som i grunden var en vetenskaplig rörelse som avancerat inom kroppskontroll och symbiotiska experiment. Med tiden hade man fallit bort från den i grunden goda läran och i sin förödande hunger på odödlighet tillfört mörka anatomiska studier, ondskefulla psykiska experiment och dimensionsvandring där man i jakten på mäktiga bundsförvanter funnit horndemonerna som blivit sektens fruktade husdjur.

På beskrivningen av varelsen insåg Hæjmir och Abenazer att det var en horndemon som slukat och fört Radagast till Järntornet samt att shaguliterna och deras husdjur troligtvis även låg bakom Didras och många andras försvinnanden.

Melobin fortsatte genomgången av sekten och förklarade att medlemmarna graderades enligt en inbördes rangordning. Han hade själv varit novis som var den lägsta nivån och som följdes av huligan, mogul, columna och patriarken - sektens högsta ämbete. Patriarktiteln delades av shaguliternas prior - Grafficanus Majus och dennes andreman Gobrugda som var de enda två medlemmarna som mött sektens grundare Shagul. Totalt hade Melobin uppfattat ett trettiotal medlemmar av sekten på Marjura och utöver dem ett antal celler spridda över de trakoriska öarna. Mest uppmärksammad av dessa var sektens filial i Tricilve där man, enligt Malek Mangus, nyttjat politisk infiltration och snärjt självaste drottningen som sin beskyddare.

Mörkret hade åter sänkt sig över ön när släden nådde utkanten av Arhem. Eftersom både Moggers och Shakellos handelshus stängt för kvällen bestämde man sig för att uppsöka de nyblivna änkan Ornetand och berätta hur Hildur mött döden i kvicksilvergruvan. Morgonen därpå begav sig Melobin och Abenazer till Moggers och inhandlade färdkost, ved, karsonolja och annan nödvändig utrustning för resan.  Hæjmir sökte undertiden upp Steinar som övertalades att följa med, kanske mest eftersom Hæjmir valt att undanhålla väl valda delar om shaguliternas antal och blodtörstighet för den lite godtrogne medresenären.

Som sista anhalt innan färden hade man bestämt sig för att besöka Malek Mangus residens i Arhem för att försöka finna shagulitklädnader och med dessa eventuellt kunna bluffa sig in i Järntornet. En trakorisk soldat höll vakt utanför den uppbrutna husporten och gjorde en hälsning åt Hæjmir eftersom de mötts under Malek Mangus gripande några dagar tidigare. Soldaten förklarade att Praanz da Kaelve sökt Hæjmir och bad honom därför uppsöka storhirden efter besöket i villan. Efter att ha försett sig med kläddräkter från shagulitens klädkammare begav sig Hæjmir och Steinar till Praanz da Kaelve som tog emot dem på garnisonen. Da Kaelve, som såg bekymrad ut, berättade att staden för några dagar sedan fått en varning från kvicksilvergruvan om att draken var på krigsstigen men att anfall mot staden tack o lov hittills uteblivit. Hæjmir bet sig i läppen och gjorde sitt bästa för att se förvånad ut medan Da Kaelve fortsatte.

Transporten av Malek Mangus ut till Galbalonen i fjorden gick on intet eftersom den fängslade shaguliten lyckats tippa roddbåten över kant. Vakter från de närliggande båtarna hade snabbt kommit till undsättning men trots att man lyckats rädda övriga besättningen fanns Malek Mangus ej att finna trots att man bevakade vattenytan under knappt en timmes tid. Da Kaelve menade att den tungt kedjade fången antagligen drunknat och förts ut i havet med undervattensströmmar vilket den misstänksamme Hæjmir ställde sig ytterst tveksam till.

Strax knackade det på dörren och officeren Miglod Hamre steg in för att avlägga rapport. Det visade sig att några marjuriska fiskare funnit ett föremål av intresse i vattenbrynet alldeles nära den plats där Malek Mangus försvann. Migold kastade fram den vita benmasken som tidigare tillhört Malek Mangus på skrivbänken varpå Da Kaelve bestämde sig för att avskriva fången som död eftersom ingen människa enligt honom kunde överleva utan luft så länge och med tanke på sitt skräckinjagande anlete knappast frivilligt lämnat ifrån sig sitt ansiktsskydd. På Hæjmirs begäran att behålla benmasken svarade Da Kaelve att han inte såg vad ett sådant föremål kunde ge honom för glädje men att han för all del kunde behålla den som ett olustigt minne.

När Hæjmir och Steinar återvände till värdshuset hade Abenazer och Melobin nästan stuvat klart släden. Utan fler dröjesmål satte sig alla tillrätta i vagnen och Hæjmir grep tyglarna samtidigt som Melobin visade vägen genom det öppna snölandskapet i nordost där en svag bris letade sig fram och lät pudersnön virvla upp mot den halvklara himlen. Hæjmir lyckades få syn på ett närgånget vildfår som han med lätthet fällde med sin båge. ”Alltid bra med lite reserver” ursäktade han sig även om de andra förstod att det var till lika del av jaktnöjet som vildfåret nu blivit en del av provianten.

Efter att Karsonoxen med sina kraftiga klor släpat släden uppför glaciärkanten kunde resenärerna blicka ut över svaveldalen där ett hundratal figurer sakta kom marscherande över de västra bergssluttningarna i riktning mot Arhem. Detta var med all säkerhet den framryckande hären av döda vars höga skrin ekade mellan bergen och sände kalla kårar genom sällskapet. Hæjmir beordrade att man genast skulle fortsätta mot Kmordaklostret som var färdens första hållpunkt och dit man beräknades anlända under morgondagen. Färden fortsatte resten av dagen över det gigantiska och sammanhängande istäcket och solen hade nästan gått ner när Steinar plötsligt stelnade till och pekade mot två avlånga snöhögar en bit framför dem. Hæjmir drog instinktivt sin båge och bad Abenazer undersöka högarna som visade sig innehålla två gamla från sjukstugan som troligtvis lämnats kvar på isen av shaguliterna när de svimmat från den ansträngande färden.

Efter en kylig natt på glaciären fortsatte man nästa morgon mot klostret på berget Biletand. Molnen från gårdagen hade försvunnit och resan kändes nästan behaglig i solskenet när man färdades uppför bergsstigen som sent på eftermiddagen ledde fram till klostret.

I klosterbyggnaden fann man att shaguliterna och deras fångar måste lämnat platsen samma morgon eftersom det fortfarande fanns glöd kvar i eldstaden. En kvinna med en kniv i ryggen och med ett stelfruset spädbarn i famnen vittnade återigen om sektmedlemmarnas känslokyla och Hæjmir bestämde sig för att låta begrava de båda på platsen efter att offren tvättats av i klostrets heliga källa. Det soliga vädret bestod kommande morgon och strax innan avfärd kom Melobin med vitmossa han funnit i druidernas förråd. Denna mossa skulle fungera utmärkt att elda med förklarade han och visade även upp en flaska karsonolja som han hittat. Abenazer och Hæjmir hade undertiden varit uppe i klostrets utkikstorn och med hjälp av en kikare observerat shaguliternas vandringståg långt borta på glaciären nedanför. Man hade även sett konturerna av Arhem i sydväst men man kunde inte urskilja vad som utspelade sig där, bara att staden tillsvidare stod kvar.

Efter många timmars vandring i solskenet över den vindlande glaciären fann man ännu ett offer för shaguliternas grymhet. En barnkropp av en flicka som med största säkerhet frusit ihjäl under färden låg genomfrusen och stirrande upp i den klarblå himlen. Hæjmir greps av raseri och svor att hämnas på shaguliterna samtidigt som han tackade gudarna för att barnet inte var Ulvric. Framåt kvällen övernattade man återigen ute på den kyliga glaciärslätten och märkte då hur man börjat se suddigt eftersom ögonen tagit stryk av det starka och reflekterande solskenet.

Det hade hunnit bli den förste i gyrsag, årets andra månad, när man under eftermiddagen nästföljande dag nådde fram till Dymramassivet vars bergstoppar stack upp som en ilsken rovdjurskäft från glaciärkanten. Alldeles bakom sällskapet hade vädret slagit om och en enorm snöstorm var snart över dem. Den skarpsynte Abenazer lyckades urskilja en grottöppning i en närliggande bergskam och efter att man skyndat sig i skydd såg shamash-prästen över de blåmärken och rivsår han fått när han slitit med sig dragdjuret fram till grottan. Det dåliga vädret höll i sig resten av dagen och Hæjmir kunde inte låta bli att undra om shaguliterna och deras fångar strukit med i ovädret. Samma kväll bestämde man även planen för själva intrånget. Abenazer skulle klä ut sig till Malek Mangus och Melobin skulle följa med som hans följeslagare medan Hæjmir och Steinar skulle hålla sig gömda i släden.

Utvilade och någorlunda varma efter elden och grottans skydd färdades man vidare mellan bergspassen med den utklädde Abenazer vid tyglarna. Dagen hade sedan länge nått sin mitt när Melobin till sist pekade på två spetsiga klippor som lutade in mot varandra i toppen. ”Gethornspasset! Vi har anlänt!” viskade han. Släden fortsatte uppför den branta stigen och genom passets smala passage. Innanför passet öppnade sig en cirkelrund dalsänka vars plana yta låg ett hundratal meter nedanför passet. Kratern var över en halv kilometer bred och i dess mitt reste sig en hög, mörk klippa med en katedralliknande byggnad på toppen där bevingade varelser cirklade runt byggnadens torn och som Morgain kunnat intyga var den plats som han drömt mardrömmar om dagarna före sin död. ”Horndemoner” sade Melobin tyst med fruktan i rösten.

I kraterns norra del glimmade flammor till med jämna mellanrum vilket varnade för att kratern på ingalunda sätt var ofarlig. Från klippan med byggnaden spände en lång bro med smäckra valv högt ovanför kraterytan. Vid brons ände kunde man skymta en övergiven stenbyggnad dit man nu styrde släden. Sällskapet kunde nu höra ljudet av vanvettiga skrik eka svagt över slätten och väl framme vid byggnaden nära brofästet, som visade sig vara en stenlada, motade man in karsonoxen och släden. Vid sidan av byggnaden såg man nu två stora portar i bergssidan och Melobin förklarade att graven tydligen var tillägnad sektens grundare Shagul som varit död sedan många år.

Man gick tystlåtna igenom planen för fritagningen. Prioritet var att finna Radagast och Hæjmirs son och frita dessa om de fortfarande var vid liv. Kunde man dessutom sänka Järntornet och shaguliterna i vulkanen med hjälp av dvärgarnas ritningar samt rädda de sjuka från Arhem så var även detta önskvärt. Efter avslutad diskussion och diverse lyckönskningar från Hæjmir och Steinar begav sig Abenazer och Melobin ut på den smala gångbron som trots sina 30 meter ovanför ytan saknade räcken. Efter ett mindre antal stopp där Melobin fått svindel kom man slutligen fram till en hög olåst gallergrind som stängde passagen mellan två klippstoder. De båda männen vandrade in på gårdsplanen där en kärra, utformad för att passa på gångbron stod närmaste grindarna. Breda trappor ledde upp mot kortändan på katedralen och vid trappornas övre ände fanns en stor dubbelport med en jättelik dörrkläpp. Utan att tveka stegade Abenazer upp till portarna och knackade högt och ljudligt med dörrkläppen.

Sekunderna kändes som en evighet och den förklädde Abenazer skulle just knacka igen när dörren öppnades med ett dovt knarrande och en man iklädd kåpa gjorde en enkel hälsning åt Abenazer innan de båda släpptes in i en mäktig mörk hall med två våningsplan i takhöjd. På vardera sidan i hallen fanns tre dörrar och längst bort skymtades trappor upp till en avsats. Abenazer kunde känna hur någonting iaktog dem uppe bland de dunkla takvalven men valde att hålla sig lugn och följa efter shaguliten som visade in dem i ett vackert rum med påkostade möbler och öppen spis. Han stängde därefter dörren från utsidan och man kunde höra hur en nyckel vreds om i låset.

Abenazer och Melobin såg oroat på varandra. Hade de redan blivit upptäckta? Kanske Malek Mangus levde och hade förvarnat shaguliterna i Järntornet? Tankarna avbröts plötsligt av att nyckeln i dörren åter vreds om och en barrskogsgrön man med skarpt skimmer i huden gjorde en ståtlig entré. Mannen var klädd i en guldkantad kimono som skänkte honom en närmast gudalik uppenbarelse där han stod och synade de nyanlända innan han sade med allvarlig ton. ”Broder Malek! Vi trodde att ni gått förlorad. Gick allt som planerat? Verkade fogden upprörd över de försvunna försöksobjekten från våra inrättningar?”. Abenazer svarade att det inte uppstått några komplikationer och att det heller inte fanns något att frukta från staden som fått större problem på halsen. Den gröne mannen vände blicken mot Melobin. ”Nå unge Melobin. Det sades mig att ni valt bort shaguliternas strävan för att vandra er egen väg. Vad gör ni här?” frågade han med en ofelbar skärpa i tonen.

Melobin som blivit en van lögnare sedan tiden hos den verklige Malek Mangus lyckades med några välputsade fraser förklara bort ryktet om hans avhopp varpå shaguliten godtog detta och förde istället samtalet vidare genom att sammanfatta de senaste veckornas framsteg mot ”Döds ände”. Abenazer frågade om det fanns möjlighet att nyttja husets meditationskammare på vilket han fick en enkel nick till svar varpå den gröne mannen hastade iväg genom korridoren och försvann uppför trappan.

Abenazer och Melobin stod kvar i hallen och funderade. Hur skulle man hitta bland templets alla dörrar? Man valde tillslut att vandra efter shaguliten uppför trappan där två beväpnade noviser stod på vakt. På frågan vart man kunde finna den infångade Kafrilerprästen från Arhem så pekade männen tillbaka nerför trappan och menade att han höll till i källaren. Med lite tur lyckades Melobin öppna rätt dörr som tog de båda männen ner till en undervåning där en mumlande röst hördes från den högra dörren. Abenazer stövlade in i rummet med Melobin i släptåg och fann en ångande kammare fylld med bubblande kärl, arbetsbänkar och behållare. Vid en av bänkarna satt en man och sorterade växter samtidigt som han likgiltigt mumlade växternas namn. En annan man, troligen shagulitnovis stod och rörde i en gryta vid öppna spisen.

Melobin märkte genast hur mannen vid bänken stämde in på beskrivningen av den bortrövade Radagast och lyckades även få Abenazer att inse detta utan att shagulitnovisen vid öppna spisen hann fatta några misstankar. Man bestämde sig först för att föra Radagast med sig men insåg att detta skulle väcka misstankar bland shaguliterna eftersom man fortfarande inte funnit Ulvric och förstod att det därför var säkrast att lämna honom kvar. Istället återvände man ut i korridoren efter att Abenazer beordrat novisen att dra ner på zombinet till Radagast eftersom man behövde kunna fråga ut honom vid fullt medvetande. Den vänstra kvarvarande dörren ledde in på en varmfuktig balkong med äcklig stank av förruttnelse och jäsningar. Via några stegar kunde man nå golvet nedanför där en novis stod och rörde med en sträslev i en damm med grönflytande innehåll. I ett hörn låg en död, fastkedjad man med stora blåsor och skråmor på kroppen.

Innan novisen lade märke till besökarna återvände Abenazer och Melobin ut i korridoren och tillbaka uppför trappan till den stora hallen.

Abenazer valde nu dörren tvärsöver hallen från källartrappan och fann där ännu en trappa ner. Här fann man dels ett meditationsrum som för närvarande användes av en grönhudad shagulit i djup trans. Källarens sista rum var en ritualkammare med ett stort pentagram och svarta stearinljus vid varje spets. Rummet innehöll även en järnbur formad att exakt kunna omsluta en människa. Oroliga över att inte finna fångarna i något av källarrummen återvände man till hallen ovanför och gick hastigt igenom övriga rum som var en matsal, ett bibliotek med studerande noviser och en kammare där en novis fördelade mynt i påsar.

Man såg på varandra och förstod utan att säga något. Man skulle bli tvungna att lura sig förbi de beväpnade shaguliterna vid trappans krön för att fortsätta sökandet i templets hjärta där man hoppades att Ulvric fortfarande skulle finnas vid liv.