I skuggan av Ereb Altor

En dyster och uppgiven stämning hade lagt sig över det lilla sällskapet i gravkammaren och alla verkade på egen hand fundera på vad som skulle ske härnäst. Hæjmir och Radagast beslutade sig för att hjälpas åt för att få den slumrande Dyrgil ut ur graven. Att flytta den metallrustade dvärgen var dock inget som gjordes i en handvändning så Krilljon passade undertiden på att besöka den sista outforskade platsen i graven – den ruttnade gamla dörren till höger. Redan från utsidan kunde urskiljas ett rött sken genom dörrens nyckelhål som, när han väl lät dörren glida upp, visade sig komma från ett eldflammande dike som delade rummet. Mitt över diket gick en smal stenbro mot den bortre delen av rummet som sluttade svagt upp mot en gudabild med tjurhuvud. I tjurmannens utsträckta händer låg en döskalle och en urna, båda av guld. Vid den bortre väggen satt även tre fastkedjade benrangel vilka kunde antas var kungens familj som med tanke på kedjan blivit begravda mot sin vilja.

Krilljons intuition sade honom att rummet förmodligen gömde både en och annan fälla men till sin förvåning kunde han med största säkerhet konstatera att så inte var fallet. Utan att röra något av föremålen i kammaren vände han tillbaka till den mittersta hallen där Radagast och Hæjmir precis återvänt från sin tröttsamma bärgning av den ännu sovande dvärgen. Man begav sig nu tillbaka till kung Ottars kammare där Hæjmir lade beslag på kungens välsmidda tvåhandssvärd. I samma sekund som han greppade svärdet syntes hur en kraftsamling lösgjordes ur svärdet och Hæjmirs annars lätt vardagliga person kom plötsligt att uppfattas med nyvunnen respekt och värdighet. För att ytterligare förstärka intrycket lyfte han Ottars krona för att placera den på sin egen hjässa vilket försatte övriga i gruppen i en nästan skrämmande vördnad.

Krilljon hade undertiden plockat upp sabeln och bredsvärdet från kungens väpnare, ett till synes dyrbart mantelspänne och var därefter på väg att lyfta den mystiska spegeln ur den gamla gummans knä när Radagast förtvivlat utbrast att man borde akta sig för att skända de döda genom denna respektlösa gravplundring. Hæjmir som emellertid fått höra talas om gruppens tidigare besök i familjen da Fontras grav kastade till honom ett vasst svar om hur hans folk, till skillnad från de döda, hade stor användning för både gravguld och kraftiga kungavapen. ”Hur skulle förresten de döda kunna hindra mig?”, flinade han och måttade ett hugg mot den döda gamla gummans huvud så det skiljdes från sin balsamerade kropp och blev liggande på golvet.

Illamående av Hæjmirs kallblodiga respektlöshet skyndade Radagast iväg för att se till Dyrgil, mumlande diverse svordomar över sina giriga medmänniskor.  Krilljon berättar för Hæjmir om rummet med elddiket och tillsammans återvände de dit och lyfte försiktigt och samtidigt ner varsitt guldföremål ur gudabildens händer. Det sprakar till lätt i elddiket vilket räckte för att de båda männen i nästa sekund skulle fly hals över huvud ur kammaren och upp ur graven.

Uppe på den snöklädda gravplatsen satt Radagast och pratade med Demens utan att ta notis om de båda männen som återvänt med sina nyvunna gravföremål.  Han blev strax avbruten av den uppspelte Krilljon som bad honom tyda älvfolkets runor på den mystiska spegeln. Radagast studerade symbolerna och förklarade innebörden varpå Krilljon högröstat läste upp trollramsan samtidigt som han blickar in i spegeln och märkte till sin förtjusning hur spegelns yta började skimra. Spegeln visade nu, likt en kikare, föremål på avstånd som om de låg på nära håll och Krilljon lät spegeln svepa över området och skrattade lyckligt över den magiska spegeln som förmodligen skulle inbringa många guldslantar hos en fanatisk samlare.

En olustig känsla av hur hans livskraft strömmade in i spegeln fick honom att känna sig lite snurrig men när han bestämde sig för att lägga bort spegeln märkte han hur den fastnat i hans händer. Förgäves kämpade han för att komma loss och ropade på hjälp från de övriga, men varken Radagast eller Hæjmir lyckades bryta spegelns svartkonst. Förfärade såg de hur Krilljon förlorade medvetandet och föll livlös till marken samtidigt som spegeln lossnade ut hans händer och blev liggande en bit bort.

Efter att ha undersökt den livlöse Krilljon utan att finna varken puls eller andning skakade Radagast på huvudet. ”Vad var det jag sa? De dödas förbannelse är redan över oss!”. Den praktiske Hæjmir lät sig hejdas av den hysteriske Kafrilerprästen och började se över Krilljons tillhörigheter. Han skulle precis lossa det mantelspänne som Krilljon funnit hos kung Ottar när han märker hur den livlöse började röra på sig.

Hæjmir ryggade förskrämt tillbaka och ropade i en blandning av glädje och förundran ”Han lever!”.  Radagast som stått med ryggen mot Krilljon svängde hastigt runt. Hur kunde det vara möjligt? Krilljon förklarade att han mådde bra och försäkrade att han bara kände sig lite slö och virrig. Efter en kort kontroll kunde Radagast även konstatera att hans andning och puls var tillbaka varpå man bestämde sig för att slå läger i gången ner till stenportarna precis som natten före. Mitt i natten vaknade även Dyrgil helt oväntat från sin mystiska sömn. Endast en lättare huvudvärk har dröjt sig kvar hos honom och han envisades med att fortsätta vakthållningen natten ut vilket de övriga bara var tacksamma för.

Tidigt följande morgon gjorde man sig redo att återvända till kvuverbyn. Innan avfärd återvände Hæjmir en sista gång till jordblodskällan i graven och fyllde en behållare med det röda jordblodet. Demens förklarade att den trögflytande vätskan var essens från den levande jorden som en gång i tiden skänkt stor kraft år folket i Cruri. På vilket sätt jordblodet givit kraft hade han sedan länge glömt.

Vandringen tillbaka till byn skedde utan några nämnvärda komplikationer. Vid brofästet fann man kvuverjägarna som väntat kvar trots att de flytt vid portarnas öppning. När de fick syn på Hæjmir iförd krona och med Ottars svärd lade de sig bedjande på knä framför honom i total underkastelse. De övriga såg förvånat hur Hæjmir inte gjorde någon notis utan fortsatte att arrogant stövla förbi dem.

Väl tillbaka i kvuverbyn mottogs Hæjmir med stor vördnad. Ingen i byn tycktes känna till jordblodet man funnit i graven och Hæjmir beslutade sig därför för att själv dricka av drycken varpå han föll i sömn för att åter vakna kommande morgon med blixtrande huvudvärk. Redan på morgonen deklarerade han högröstat för övriga i sällskapet om hur det nu var dags att återta fädernas land genom ett väpnat uppror och kort efter frukost gav man sig iväg tillbaka till Arhem för att prata med värdshusvärden Hildur.

Hæjmir bestämde sig genast för att hålla låg profil och gömde undan kungakronan i sin ryggsäck innan sällskapet inledde den flera dagars långa vandringen till staden. Väl tillbaka på det igenbommade värdshuset satt man och värmde sina frusna händer vid öppna spisen. Hæjmir förklarade för den bistre Hildur om hur man förgäves sökt hans försvunne son och att man nu fick förmoda att trakorierna bragt honom om livet eller höll honom fängslad i hemlighet. Hæjmir flög upp från sin plats vid elden och började kungöra om hur man tillsammans skulle hämnas Rurik och samtidigt kämpa vidare för hans sak – ett fritt Marjura. Hildur nickade, mörk i blicken, och muttrade att hans son inte skulle ha dött förgäves varpå han dukade upp en festmåltid i Hæjmirs ära eftersom det klargjorts att han tänkte föra befäl i det stundande upproret.

Natten och följande dag förflöt lugnt. Dyrgil och Krilljon gav sig iväg på varsitt håll i staden medan Radagast passade på att studera sina böcker och pergament. Hæjmir satt under dagen tillsammans med Hildur försjunken i planen hur man lättast skulle överrumpla prokuratorns män vilket skulle inledas med att man samlade öns marjuriska rådherrar till storting för att rekrytera stridsvilliga trupper. Kvällsmaten åts under tystnad och Radagast kunde inte sluta oroa sig över Hæjmirs plötsliga förändring. Från att ha varit lugn och tillmötesgående hade han blivit hård och kommenderande mot alla i sin närhet. När Radagast vid ett tillfälle bett om att få undersöka Ottars gamla svärd hade han vägrat släppa det ifrån sig och blivit på gränsen till hotfull vilket kändes mycket olycksbådande och som ett tydligt tecken på att något var fel. Radagast försökte efter maten att fortsätta sina studier men kunde inte fokusera och beslöt sig istället för att sova för kvällen vilket även de andra gjorde.

Krilljon låg länge vaken i sin säng. Han hade de senaste dygnen känt klåda på flera ställen på kroppen men varit likgiltig inför anledningen. När han nu kliade sig märkte han hur huden börjat ruttna på sina ställen och färgats grön och även bitvis flagnat. Hans dunkla sinnen insåg nu hastigt att han varit död alltsedan han använt häxans förrädiska gamla spegel. Den trolldom som de senaste dagarna gett honom kraft att hålla igång de normala kroppsfunktionerna var nu fulländad. Hans kropp hann dra en sista suck innan själen förpassades ner i dödsriket samtidigt som den förruttnade och vandöda kroppen tog mekaniska kliv ut ur sovkammaren för att med sin ihåliga blick leta efter färskt människokött.

Ännu en morgon grydde på den frusna ön och efter en tidig frukost lyckades Radagast övertala Hæjmir om att följa sällskapet och finna Cruri. Hæjmir hade aldrig hört talas om folket som han ansåg att de övriga svamlade om men om det nu fanns ett okänt folk på ön så var det hursomhelst bättre att undersöka detta omgående. Kanske kunde man alliera sig och tillsammans driva trakorierna på porten? Om de istället skulle visa sig fientligt inställda så visste man iaf vart man hade dem.

Man fick genom Hæjmirs vän, byns rådherre, kontakt med en resande handelsman men pga snöovädret blev man tvungna att avvakta några dygn innan resan tillbaka mot Arhem kunde påbörjas. Efter många timmars slädtur befann man sig strax utanför staden och valde då att lämna släden för att vandra upp på norra stadsberget där Kvuverstammen hade sin lägerplats.  Det mystiska myntet som man funnit på värdshuset (och som Demens menat var ett mynt från Cruri) hade i byteshandel kommit från en kvuver och man hoppades att de kunde ge fler ledtrådar.

Efter några försök till att kommunicera med det illaluktande stamfolket och endast lyckats få kvuvernas grymtningar, strupljud och teckenspråk till svar, förstod man att de saknade ett civiliserat språk. Stamäldsten Umma kom dock till sällskapets räddning och på knagglig västjori lyckades han förklara att han inte kände igen myntet. Han kunde däremot berätta att han i kvuvernas gamla berättelser hört talas om det mäktiga folket i Cruri som en gång i tiden hade varit Kvuvernas herrar.

Radagast plockade upp Demens ur bältet och höll dolken framför sig. Umma stirrade storögd på den levande dolken någon sekund innan han darrande kröp ihop i böneställning på den frusna marken. Övriga kvuver hade strax uppmärksammat stamäldstens reaktion och följde honom genast i den ihopkrupna bönen med ett hummande läte. Hela tillställningen badade i mystik och Radagast kunde inte annat än att känna sig enormt kraftfull där han stod med den levande dolken. Demens förklarade för honom hur dessa varelser var Cruris slavfolk och underlägsenheten var exakt det som förväntades av dem. Demens började därefter tala strängt till Umma på ett okänt språk varpå den darrande stamäldsten nickade till varje befallning.

Demens berättade att han beordrat Umma och hans folk att hjälpa sällskapet att snarast möjligt finna Cruri och efter att gruppen, i brist på annan sovplats, spenderat natten i kvuvernas läger erbjöds man att slå följe med kvuverna på återvandringen till deras by som låg tre dagsmarscher norr om Arhem. Efter en ansträngande vandring möttes de köldbitna männen av feststämning och varma välkomnanden från kvuverstammen i byn. Kvällen kantades av uppträdanden i sång, dans och skådespel samtidigt som man serverades groteska specialiteter av förtuggad tångsallad, fylld sälmage, härsket isvalspäck och jäst bröstmjölk från stammens välbystade kvinnor. Radagast var till skillnad från övriga i sällskapet van vid udda måltider och smått fascinerad stoppade han i sig av det som bjöds. Dyrgil blev, direkt efter att ha provat maten, illamående och utan att kunna hejda sig kastade han upp rätt på bordet vilket triggade reflexerna hos Hæjmir och Krilljon att följa hans exempel. Först tystnade kvuverna och begrundade de illamående innan Umma föll ut i ett retsamt gapskratt som spred sig bland byfolket.

Krilljon som ville tacka för gästfriheten föll snart ut i sång och kort därefter började en nyfiken kvuver pilla på Hæjmirs medaljong och försökte ta den från honom. Förvånad över att den högreste motståndsmannen inte gjorde honom till viljes utan istället knuffade honom åt sidan slutade med att han lommade iväg en erfarenhet rikare vilken delades av Hæjmir som hädanefter höll smycket gömt.

När det åter blev natt visades männen i gruppen in till varsin snögrotta där alla snart somnade. Den under natten tungt sovande Dyrgil vaknade nästkommande morgon av att han inte längre var ensam under sovfällen och kunde konstatera att sällskapet bestod av två håriga kvuverkvinnor som under natten valt att uppvakta honom. Öm i diverse kroppsdelar rusade han ut till de övriga i gruppen som skrattade gott åt hans missöde eftersom de till skillnad från honom vaknat och vänligt men bestämt lyckats avfärda sina nattsällskap.

Efter en oaptitlig frukost, där man slutligen valde att förbruka sin medhavda mat, följde Radagast med Umma till trollkvinnan Uxu´s snögrotta där oxjärnsmyntet och Demens visades upp. Uxu tittade länge på de båda föremålen innan hon kraxade något till Umma. Stamäldsten bad nu Radagast vänta medan han försvann ut och kom efter ett tiotal långsamma minuter tillbaka med en yngre kvuver som nickade oroligt när han fick se myntet. Umma förklarade att ynglingen, som hette Kyxi hade funnit myntet när han gjorde sitt mandomsprov ute i vildmarken. Radagast förklarade att det var att största vikt att man snarast färdades till platsen där ynglingen hittat myntet men Kyxi skakade oroat på huvudet och höll händerna framför ansiktet som att det skulle gjort honom osynlig.

Efter en lång och hetsig diskussion med handtecken, grymtningar och strupljud blev det slutligen bestämt att Kyxi och fyra av stammens jägare skulle vägleda sällskapet till fyndplatsen och samma förmiddag gav de sig av. Följande dagar bestod av mer tröttsam vandring i djup snö samtidigt som solen mestadels doldes bakom en tjock ridå av snö. Den ständiga vita glansen blev snart påfrestande för ögonen och redan efter första dagens vandring såg man suddigt. Demens satt muttrande och såg sig misstänksamt omkring eftersom hans dunkla minne hade svårt att minnas rikets riktmärken under all snö.

På eftermiddagen under den andra dagens vandring färdades sällskapet ner genom en djup dalgång där kylan från fjället avtog. Dyrgil upptäckte snart att underlaget inte längre var vanlig planmark och när han borstade bort lite av snön avslöjades en stenlagd väg som fick Demens att utropa att man äntligen med säkerhet var på rätt spår. Under den följande timmen hjälptes Demens och kvuverna åt med vägvisandet vilket ledde fram till en bastant stenbro där kvuverna stannade. Trots hetsiga försök fanns det inget som kunde få dem att lämna brofästet och istället kröp de ihop och glömde förskrämt sina ansikten i händerna.

Hæjmir som tröttnat på de hariga stamfolket suckade och tillsammans med Radagast, Dyrgil och Krilljon fortsatte han över bron under högljudd vägledning av det levande knivskaftet. En kort stund senare slutar vägen vid en bergsvägg. Demens utropar ”Beskåda Fari-Nathas allsmäktiga portar!” och bugade sin elfenbenskropp så det knastrar i dolken. Övriga tittade frågande på berget och förklarade för Demens hur de portar som han gastade om inte existerade. Demens upprepade sina ord och Hæjmir fick nu för sig att stiga med huvudet före rätt in i berget och fick då förutom en bula och huvudvärk en belöning i fnissande från de övriga. Dyrgil hade undertiden funnit en stor bronsring i bergväggen och när han tillsammans med de övriga grävt fram kanterna märkte de ännu en bronsring som bildade den port som Demens talat om.

Trots upprepade försök att med ett knutet rep, rycka upp portarna lyckades sällskapet inte ens rubba dem. Man bestämmer sig istället för att återvända till kvuverna som fortfarande befann sig darrande vid brofästet men trots mer övertalning vägrade de fortsätta framåt. Inte förrän Radagast plockade fram Demens blev de medgörliga och halvsprang över bron samtidigt som Demens skrek ursinnigt efter dem på det främmande språket. Snart var man åter vid porten i bergväggen och med en gemensam kraftansträngning lyckades man långsamt, långsamt bända upp stenporten tills den plötsligt gav vika och gled upp. I samma sekund startade ett jordskred som fick Hæjmir att tappa balansen. Ur portarna blåste en kraftig, tjutande vind i ett ljusspel som efter en stund övergick i ett lätt klingande glitter varpå både ljuset och ljudet försvann lika plötsligt som det uppkommit. Häpna försöker sällskapet intala sig att de inte drömt och märkte inte ens hur kvuverna flytt platsen. Hæjmir tände en fackla och man vandrade in i den mörka tunneln.

Efter bara några dussin steg öppnade sig tunneln och man kom ut i en gömd dalgång där dimslöjorna låg så täta att de dolde det mesta av månskenet. Hela dalen var täckt av snö och i fjärran kunde man skymta vulkanden Kislaks rökpelare men det som närmast fångade gruppens uppmärksamhet var den samling stenblock som stod resta på en stor kulle längre in i dalgången.

Demens som varit tyst sedan portarna öppnades bröt nu tystnaden så plötsligt att alla hoppade till. ”Se vänner! Se Fari-Nathas storhet i all sin prakt! Låt oss genast vandra till jordblodstemplet och möta konungen. Hoppas det ännu finns tid!”. Hæjmir påtalade för Demens hur platsen var en gammal gravplats och inget annat men fick till svar att stadens mäktiga magi gjorde den svår att urskilja för det ovana ögat.

Radagast frågade vart detta tempel låg och fick en pekning till svar. Där, vid kullens mitt fanns en plats där snön smält undan och en blodröd sörja bubblade från marken. Den blodröda marken var mjuk och enkel att gräva i och snart hade man funnit en kant av ett större stenblock. Eftersom alla var trötta efter dagens utmaningar sökte man skydd för natten i tunneln som ledde till stenportarna.

Följande morgon grävde man fram stenblockets alla sidor och med en gemensam ansträngning tryckte man in blocket i en stenlagd gång som ledde in i kullen. I ljuset från en fackla kunde man urskilja ett rovdjursskellett i närheten av en jordhög som rasat in i den mörka gången. Dyrgil, som gick först, kunde till skillnad från övriga i sällskapet gå raklång i gången och kom fram till en murknad dörr som utan problem gick att forcera. Bakom dörren fann han ett kvadratisk rum där höga block ställts till väggar. Flata stenar hade staplats korsvis till ett spetsigt valv, mitt i rummet stöttat av en grov pelare bestående av tre klippblock. I varje hörn sköt en hörnsten ut i ansiktshöjd och ett ärgat bronstag vilade på varje hörnsten. Dessutom fanns ännu en dörr i var och en av kammarens sidoväggar samt en korridor som ledde rakt fram. Rummets golv såg ut att vara av grönt glas men gav ifrån sig en så pass frän doft att det tårades i ögonen. Dyrgil märkte direkt hur något var fel och beordrade övriga att vända uppåt för att få luft. När alla återvänt till ytan ovanför och lugnat nerverna gick Dyrgil tillbaka ner i gången och gjorde ett försök att gå på det gröna golvet. Ytan visade sig vara flytande av frätande syra och Dyrgil föll raklång men räddades tack vare Hæjmir som följt efter honom och nu slitit tag i den omkullfallne. Innan syran hunnit göra alltför grova skador på dvärgens rustning sköljde Radagast bort de gröna resterna med heligt vatten från kmordas källa varpå man åter befann sig tillbaka i utgångsläget.

Radagast fick plötsligt en idée och gick för att plocka stenar bland gravarna. Han återvände och släppte ner den första stenen i syran varpå man kunde konstatera att syran inte bet på sten. Snart hade alla hjälpts åt med att hitta stenar och inom kort hade man byggt en stig av stenar genom den gröna golvfällan. Man bestämde sig för att följa korridorern rätt fram och fann efter att man vandrat några stenlagda trappsteg neråt en blodröd dubbelport i murket trä. Innanför portarna möttes man av en varmfuktig ångande grotta där en koppartjur i naturlig storlek fanns uppställd. Ur ett snitt i tjurens hals flöt en trög, blodliknande vätska ut över golvet och ner genom ett hål. Framför tjuren stod ett enkelt stenaltare.

Den alltid lika klåfingrige Dyrgil lät lite av vätskan rinna i hans kupade hand varpå han drack och konstaterade att det smakade järn innan han sekunden därpå föll i djup sömn. Alla försök från övriga i gruppen var lönlösa och man bestämde sig för att låta dvärgen sova medan man utforskade övriga utrymmen i graven.

Man enades om att nu öppna den maskätna ekdörren till höger och blickade in i en stenkammare som liknade hallen utanför. På en upphöjd tron i rummets bortre del satt en högrest mumifierad man. Ansiktet hade i döden behållit ett hårt och föraktfullt uttryck. Mannen bar förmultnad konungaklädsel och ovanpå det grönstripiga långa håret satt en juvelbesatt guldkrona. Över knät låg ett smäckert silverglittrande tvåhandssvärd.

Vid kungens fötter satt det förtorkade liket av en hånleende gammal gumma. I hennes knä låg en vacker men bucklig spegel, prydd av pärlemo, i vilken älvfolkets runor fanns ristade. Vid väggarna på vardera sidan om tronen satt två mumifierade män med förnäma men förmultnade kläder på varsin sten. Den ena mannen bar ett kraftigt svart bredsvärd och den andre en silverglittrande kroksabel.

Demens som nu plötsligt insåg att räddningen kommit alltför sent suckade djupt och sade med vemod i sin pipiga röst: ”Er ödmjuke tjänare Demens ber om syndernas förlåtelse för att han inte bistått er i dödens timme. ”Kung Ottar är död! Leve dig - konung av ständig vinter!”.