I skuggan av Ereb Altor

Dyrgil och Steinar vandrade planlöst runt i den kyliga staden Arhem. Varför var värdshuset igenbommat och vart hade Radagast tagit vägen? Hade han kanske gett upp hoppet på dem och i desperation återvänt med svavelkonvojen söderut? Nere vid hamnkontoret kunde man dock konstatera att ingen med Radagasts namn eller utseende hade gått ombord på de avresta skeppen och man bestämde sig istället för att återvända till värdshuset för att finna ledtrådar till vart värdshusvärden befann sig, ifall han nu kände till något.

Redan tvärs över marknadsplatsen kunde man urskilja två figurer som stod och betraktade det stängda värdshuset och när man kom närmare gränden kände man till sin glädje igen Radagast. Mer förbluffad blev Dyrgil över att se den gripne Krilljon i prästens sällskap men just som man skulle göra de eftersökta uppmärksamma fick man syn på tre storvuxna män som innan någon hunnit reagera hade dragit huvor över ansiktena på de intet ont anande Radagast och Krilljon. I nästa sekund hade man slängt upp de kidnappade på en övertäckt vagn och började hastigt färdas bort genom staden. Dyrgil som inte räknade med mycket hjälp från den klene och oerfarne Steinar bestämde sig att istället för blodsspillan, förfölja släden för att se vad som var i görningen. Färden gick norrut och i utkanten av staden stannade man vid en gammal förfallen väderkvarn som verkade övergiven.

När förövarna släpat in de två fångarna och stängt dörren bakom sig vågade sig Dyrgil och Steinar upp på den snötäckta kulle där väderkvarnen låg. Genom en fönsterlucka som lämnats på glänt kunde man höra röster och när man kikade in såg man hur Radagast och Krilljon satt bakbundna på varsin pall. En man med ryggen mot fönstret ställde med skarp röst frågor till dem: ”Vilka är ni?”, ”Var är smuggellasten?”, ”Vart har ni gömt Rurik och varför mördade ni Guster?”. Ingen av männen på stolarna gjorde en min och Steinar skulle precis föreslå att man trots allt kanske borde lämna de båda fångarna åt sitt öde när han kände en skarp kniv mot strupen.

Efter att ha blivit infångade och därefter gjort Radagast och Krilljon sällskap i väderkvarnens nyblivna förhörskammare satte man Dyrgil, Radagast och Krilljon i ett mindre rum medan man fokuserade sin energi på den darrige yngligen. Trots de rådande omständigheterna var de tre vännerna glada att återförenas och man började berätta för varandra vad som hänt sedan man senast sågs.

Krilljon berättade om hur han efter gripandet i Mynd Mazuldre fördes med fångtransporten till svavellägret där man menade att det hela var ett misstag och att han inte var den som man först trott. Som ursäkt hade han förts till prokurator Gottard da Melse som lät honom övernatta till dess att man kunnat ordna upp situationen. Krilljon hade därefter sänt på Radagast som ett vittne på sin oskuld och denne hämtades in, under viss motvilja och protest innan han slutligen insåg att han fick eskort och själv inte var föremål för brottsutredning. Det kändes lite som allt börjat ordna upp sig fram tills man hade återvänt till värdshuset och förutom faktumet att det var reglat även blivit påhoppade bakifrån av de män som nu höll dem fångna.

Dyrgil var just i färd med att berätta om de mördade kmordamunkarna och varför Morgain inte längre fanns bland dem då han avbröts av kidnapparna. Tydligen hade Steinar brutit ihop redan vid hotet om att tvinga in hans händer mellan kvarnstenarna varpå han i gråtfylld panik hade redogjort för allt han kände till om vapenlasten, Rurik, Guster och därutöver fyllt på med berättelsen om isdruidernas öde.

När de bundna åter var samlade i kvarnhuset blev Radagast otålig och undrade vad som skulle ske härnäst och om deras herre prokuratorn beslutat om hur deras straff skulle utmätas. ”Prokuratorn? Herre? Den förbannade pestråttan! Den dagen han och hans män är döda är en stor dag!” förkunnade mannen utan att kunna hejda sin våldsamma ilska gentemot det Trakoriska riket. Dyrgil som suttit tyst sedan man återvänt fick nu en stark känsla av att mannen framför dem trots sin hårda framtoning inte var fientligt lagd och efter att han presenterat sig som Hæjmir – son av Ollach, förstod man snart att kidnapparna tillhörde motståndsrörelsen.

Efter att äventyrarna gemensamt, och utan hot om kvarnstenskrossade lemmar, redogjort för sin berättelse om smuggelvapnen och ännu en gång berättat att dessa nu fanns gömda på Gusters gård ansågs gruppen inte längre utgöra något hot och repen lossades. Hæjmir upprepade Ruriks tidigare berättelse om frihetsrörelsens kamp och de vapen som man väntat på men även att kampen nu var lönlös eftersom rörelsen nu mist alla sina ledarfigurer. Krilljon menade försiktigt att man gärna anslöt sig till Hæjmirs sak om man i gentjänst kunde vänta sig motsvarande hjälp i det ärende som först fört dem till ön.

Hæjmirs såg oförstående på honom innan Radagast plockade fram dolken Demens ur sin ränsel och höll upp den framför sig. ”Se här! Detta föremål är enligt legenden nyckeln till fornriket Cruri och det som genom ödets nyck fört oss hit”. Hæjmir tog dolken i sin hand och tittade frågande på den men när Demens vaknade till och började gestikulera blev han så förvånad att han släppte dolken i golvet så bladet satte sig i en golvbräda. Han försäkrade samtidigt att han aldrig hört talas om några fornriken på ön.

Efter noga övervägande bestämde man sig tillslut för att hjälpas åt att flytta smuggellasten från Gusters gård till ett bättre gömställe som Hæjmir sade sig känna till. Steinar som menade att han fått nog av äventyr för en livstid begav sig till shagulitkyrkan för att återförenas med den fagra Perrima och de övriga tog farväl och önskade honom all lycka i framtiden. Övriga begav sig tillbaka till Junkern Hildur och Hæjmir knackade på bakdörren på värdshusets innergård. Hildur själv var inte speciellt glad över att återse äventyrarna och började istället skälla ut dem för allt han ansåg att de ställt till med och som verkar vara anledningen att prokuratorn nu tagit hans levebröd. Efter att Hæjmir i korta drag förklarat läget för honom lugnade han sig något och lovade (hans skarpa ogillade av männen och hela smuggelhistorien till trots) att hjälpa dem med proviant och varma pälsar om de lovade att göra sitt bästa för att finna Rurik.

Kvällsmörkret hade åter lagt sig över staden och endast husens lyktor kastade fladdrande ljus när männen som ingått det nya förbundet gav sig iväg sydost mot Gusters gård, samma väg där Dyrgil, Steinar och den nu döde Morgain någon vecka tidigare mött snapphanarna. Ett kraftigt snöoväder skymde sikten men dragdjuret som färdats så många gånger förr mellan Arhem och gården drog släden rätt väg utan instruktioner från kusken. Några timmar efter midnatt siktade man slutligen den nedsläckta gården men allteftersom man kom närmare kände Dyrgil och Krilljon känslan av att vara iakttagna. Utan att kunna härleda varifrån eller från vem blickarna kom körde man in släden på gårdsplanen, öppnade dörrarna till ladugården och motade in släden och karsonoxen. Ett vaktschema gjordes upp och medan Krilljon tog första vakten lade sig övriga för att sova i det frusna höet.

Följande morgon hade det ostadiga vädret åter slagit om och ett stilla snöfall kom från den gråmulna himlen. Efter att Krilljon tagit en morgonrunda runt gården och konstaterat att allt verkade vara i sin ordning lastade man snabbt på smuggelgodset från lönnrummet under ladugården och gav sig sedan iväg. Någon timmes färd senare kunde man återigen känna känslan av att vara iakttagna och utan att rådfråga de övriga beslutade Hæjmir sig för att styra dragdjuret mot glaciären och genom att låta den klättra uppför glaciären, skaka av sig de eventuella förföljarna. Efter att karsonoxen avslutat den väldiga klättringen hoppade Krilljon av släden och kröp försiktigt tillbaka till glaciärens kant. Nedanför skymtade hans skarpsyn rörelser i ett snötäckt buskage varpå han gjorde tecken åt Hæjmir och pekade ut platsen där förföljaren befann sig.

Förargad över faktumet att någon faktiskt följt deras slädfärd reste sig Hæjmir instinktivt och med pilbågen riktad beordrade han med skarp röst varelsen i busken att ge sig tillkänna. Kokande av ilska över att gensvaret uteblev släppte han bågsträngen varpå pilen blixtsnabbt skar luften och borrade sig djupt in i huvudet på den vargman som strax föll död ur sitt gömställe.

Oron över att nu ha startat ett vendetta mot rikets snapphanar stegrade sig och eftersom man anade att fler vargmän kunde vara i antågande gav man sig snabbt vidare. Hæjmir ledde slädturen ner genom ett bergspass och efter ytterligare någon timmes färd stannade han ekipaget. Där mellan klipporna i ett buskage täckt av vitmossa visade han grottan som tidigare varit gömställe för honom själv och hans älskade Selisia under tiden innan kriget. Efter att lasten snart var undangömd och ansågs i tryggt förvar tog man den tomma släden ner till den närliggande marjuriska byn Bethra Zur där Hæjmir genom sin far var godvän med byäldsten. Man blev vänligt mottagna och bjöds både mat och husrum vilket man tacksamt accepterade eftersom dagsljuset snart försvunnit. Efter en välsmakande middag med senaste byskvallret som tillbehör lämnades man, som den marjuriska seden förespråkar, ensamma vid elden.

Hæjmir som nu börjat lita mer på sällskapet berättade att han av Hildur fått höra om några försupna soldater på värdshuset som berättat om hur man funnit blodiga kvarlevor av en människa i skogsbrynet där Guster och Rurik lämnat släden. Kvarlevorna visade sig efter en noggrann undersökning av rikets fältskär - Sulidon Rumperlak, tillhöra Guster medan det fortfarande inte fanns ett spår efter Rurik. Hæjmir hade nu svurit inför Ruriks far Hildur att göra allt i sin makt för att finna sonen men han insåg samtidigt att man inte hade minsta ledtråd. Radagast som under dagen suttit för sig själv ifrågasatte nu Krilljons situation och hans förklaring om hur han undsluppit fånglägret. Var han rentav i maskopi med trakorierna och hade köpt sin frihet genom att förråda gruppen? Hæjmir biföll Radagast i dennes anklagelser och först efter att Radagast råkat nämna shagulitkyrkan tystnade han och vände sig mot Radagast. ”Var snäll och nämn aldrig mörkermännen igen” sade han, mer som en varning än en önskan. Radagast som efter flera dagars gemenskap med prästinnan Listeria i sjukstugan inte kunde motstå frestelsen att påpeka sina nyblivna vänskapsband inom shagulitkyrkan resulterade i att ett kraftigt gräl utbröt. Inte ens Dyrgils byte av samtalsämne till hur Didra fördes bort och antagligen dödats av draken Blatifagus lyckades stilla osämjan. Radagast försvann ursinnig ut för att svalka bort irritationen i vinterkylan. Han tittade på Demens som oberörd låg och snarkade i hans bälte. ”Imorgon är dags att avsluta det vi påbörjat – dags att finna Cruri!” tänkte han för sig själv innan han gick in till den väntande sängen.

Steinar hade precis burit ner den sista druidkroppen till Perrima när han kände marken skälva. Sin vanliga lathet till trots rusade han ner i rummet nedanför gravkammaren där den heliga källan löpte ut och möttes av en andfådd och panikslagen Dyrgil. ”Morgain - Fällan - Helvete!” lyckades han få ur sig vilket var mer än tillräckligt för att den smått kvicktänkte ynglingen skulle förstå innebörden. När han lugnat sig och mer grundligt förklarat vad som hänt nere i grottkammaren där Morgains liv slocknat var första tanken att snarast möjligt försöka återvända ner men Dyrgil förklarade att det kokande vattnet följt honom när han klättrade upp och av schaktet att döma fanns det för tillfället inget sätt att för tillfället ta sig ner i kammaren.

Man hämtade Perrima för att höra sig för om hon visste något om den förrädiska fällan men hon förklarade sorgset att hon aldrig fått lära sig något om varken kammaren eller ens själv satt sin fot där. Eftersom det snart gick upp för alla att chansen till att Morgain lyckats överleva var minimal, samtidigt som Dyrgil kunde bekräfta blod och andra mänskliga substanser blandat med det kokande vattnet ur drakens käftar, så bestämde man sig för att ge upp. Efter en matpaus utan någon sånär matlust begav man sig åter ner till den heliga källans utflöde och fann nu att vattennivån gått tillbaka till den ursprungliga.

Steinar som inte litade på sin förmåga att klättra hissades ner av Dyrgil som strax klättrade efter och man grävde gemensamt fram det första solkorset ur den svarta vulkansanden. Dyrgil lade märke till en skeletthand som hängde ut genom drakhuvudets käftar där även slingor av ånga sipprade fram. Han hittade också sin helrustning kvarglömd sedan det förra besöket men lät den ligga tills dess att man var på väg upp igen. Steinar vred nu det första solkorset och när drakens käftar öppnats kunde man konstatera att skelettkroppen var den stackars Morgain som blivit kokad levande. Kombinationen av tankarna kring Morgains grymma öde och det faktiska liket blev för mycket för den ovane Steinar som kastade upp den senaste måltiden i rummets hörn. Efter att han hämtat sig tillfälligt gick de tillsammans igenom den dödes tillhörigheter och fortsatte sedan in igenom gången till den förrädiska skattkammaren.

Steinar som genast förstod sammanhangen mellan solkorsen grävde nu fram det andra bronshjulet ur sanden men blev panikslagen när han vridit hjulet och drakens käftar på nytt började slutas. Livrädd för att själv sluta på samma kokta sätt som sin tidigare kollega slängde han sig ut genom käftarna som sekunderna senare slog igen. Dyrgil hade undertiden funnit det sökta vaxljuset men istället för att söka igenom rummet efter fler skatter tände han det direkt. Först hände ingenting mer än att den klara lågan kastade ljus på salens väggar men just som han började tveka på ljusets övernaturliga krafter började världen omkring honom att sakta falla sönder och han befann sig plötsligt i ett tomt mörker där en dammhöljd stig lät honom singla ner likt ett höstlöv, ner till riket där allt har sitt slut.

Vid sidorna av honom såg Dyrgil skuggor av de som troligtvis var förbrukade själar som förpassats hit utan chans till återvändo. I ett hastigt ögonblick tyckte han sig se Morgains ansiktsform på en av de förbipasserande men ingen av dem fann längre något att säga. På avgrundens yttersta botten befann han sig på stranden till en mörk flod där bleka varelser förvirrat vandrade omkring som i sömngång. Han vandrade långsamt nedför stranden, ledd av det märkliga ljuset och fann till sin förvåning druiderna sitta där. Likgiltigt stirrade de på honom när han ropade efter Perrimas syster Girinda och med en blick lika tom som hennes enformiga och känslolösa röst frågade hon varför han kommit till henne.

Istället för att presentera sig började Dyrgil genast fråga ut den döda kvinnan om vem som bragt henne och de andra i klostret om livet. ”Mörkret förrådde oss druider i vår sömn” svarade hon. ”Blott min älskade Melobin saknas här på stranden. Kanske lyckades han undkomma det mörka?”.

Dyrgil funderade och började fråga kvinnan om vem Melobin var men fick inga klara besked men när han nämnde Perrima vid namn svarade kvinnan ”Min syster, Perrima måste kalla på jättarna innan allt är förlorat. Jättarna skyddar oss alla från evigt mörker”.  ”Finn Melobin! Kanske lever han än och kan förtälja om vårt grymma öde”.

Dyrgils ljus fladdrade plötsligt till och han märkte en man komma gående längs strandkanten. Han utstrålade inte samma meningslöshet som de döda och trots att hans ansikte doldes av en kappa med fördragen huva skymtades ett roat flin i hans ansikte.

”Druidernas dagar var ändå räknade” avbröt han. ”Varför kan man undra? Varför dräptes den försvarslösa sekten vars enda plikt var att vakta isen? Vad kan de möjligen åstadkommit för att dra sådan olycka över sig? Kanske som skorpionen stack grodan halvvägs över den blåsiga sjön så de båda gick död till mötes? Kanske var det bara en del i naturens gång…”

Dyrgil uppfattade mannen som obehaglig, flera gånger värre än själva platsen där han hamnat och frågade vem mannen var. Plötsligt utan att röra sig befann sig mannen precis vid Dyrgils öra och viskade ”Nu är det hög tid att du vänder hem! Farväl och på återseende!” innan han blåste ut det magiska ljuset. Dyrgil föll genom tomheten i något som kändes som en evighet  tills han slutligen landade med ett stort plask. Han tackade sin mor för att han trots sin ovilja till vatten tvingats lära sig simma som liten och simmade upp till ytan. Han befann sig tillbaka i den heliga källan inne i kmordaklostret. Omtumlad möttes han av Perrima och förstod att tiden som för honom känts som en evighet bara berört sekunder i den levande världen.

Steinar hade undertiden försökt klättra tillbaka uppför schaktet men utan Dyrgils hjälp hade han halkat och rasat ner mot den underjordiska sjön nedanför. I sista sekunden hade han lyckats slita tag i en del av ett gammalt nät som satt precis ovanför vattenbrynet och höll sig skrikande kvar där tills Perrima och Dyrgil kom för att hjälpa honom upp. Förvånad över att återse Dyrgil började han ifrågasätta händelseförloppet från det att han blev instängd i skattkammaren.  Dyrgil berättade ingående vad som hänt och om resan till dödsriket Dimhall, Girindas ord och den otäcke mannen som faktiskt lyckats skrämma upp hans annars rofulla lugn.

Bestämda över att på nytt försöka återvända till skattkammaren bakom drakhuvudet började man åter bearbeta solkorset men förstod snart att mekanismen gått i baklås och att rummet bakom för all framtid var förseglat. När man återvände till den väntande Perrima reagerade hon genast på att det magiska ljuset var använt. Dyrgil började glatt förklara om hur han tänt ljuset varpå Perrima blir helt ifrån sig och förbannade den enfaldige dvärgens klåfingrighet. Enligt henne hade hans agerande kastat honom in i mysterier som han varken kunde förstå eller var skapt att beträda. Hon lugnade sig något och blev mer lättad när han fortsatte berättelsen och gav Perrima hälsningen från den döda lillasystern. Utan att ödsla tid begav hon sig därpå upp i utkikstornet där hon blev stående i strikt meditation. De andra hann precis upp ur gravkryptan när de häpna fick höra hennes locksång, närmast jämförbar med jojk.

Efter att begravningsceremonin med de döda var avklarad avslutade man dagen med en sen middag innan alla slog sig till ro under sovfällarna. Både Dyrgil och Steinar vaknade till kring midnatt av ljudet från tunga kliv på utsidan. Kanske var det jättarna som hört sången och anlänt? Mycket riktigt fann man en enorm isjätte i ljuset av en enorm fackla, talandes med Perrima. Efter att han förstått att alla klostrets tidigare invånare nu var döda gick han ner på knä och håvade fram en färggrann ask ur sin ränsel som han överlämnade till Perrima. ”Min plikt är nu uppfylld” dånade hans avgrundsdjupa stämma och just som han pulsade bort igen vände han sig om och betraktade den lilla människoskaran innan han i några korta fraser lovade att komma till deras undsättning om de åter lockade på honom.

Konturerna av jätten försvann i den hårda snöblåsten och Perrima kikade ner på asken han överlämnat. Inuti fann hon en medaljong formad som ett ansikte i vit sten. Hon berättade för de övriga att hon endast  hört talas om denna relik i kmordadruidernas gamla sagor och hur dess kraft kunde vrida alla dess osanning ur världen. Hon trädde andaktigt halslänken över huvudet och i en tystlåten bön svor hon att beskydda amuletten.

När morgonen åter grydde gjorde man sig redo för avfärd mot Gusters gård där man hoppades finna honom och genom övertalning lämna av det efterlysta smuggelgodset. Perrima som sedan barnsben vandrat fjället kunde utan problem leda vägen från kuskbocken på släden. Dyrgil och Steinar var båda glada att äntligen vara på väg från det ensliga klostret som både kostat kmordasekten och deras kumpan livet. Efter en dagsfärd över gnistrande glaciäris och oväntad medvind slog man läger och efter en händelselös natt styrde man kursen mot gården dit man förväntades anlända sent på natten. Utan förvarning slog de lömska väderkrafterna åter om och ett snöoväder drog fram över landskapet. Som att detta inte var nog skar djävulska ylanden genom natten och oroligt lät man dragdjuret öka takten samtidigt som man såg sig omkring efter den flock vargmän som tidigare jagat släden ur kurs. Istället för vargmännen galopperade fem vitpälsade varelser på ulvar fram genom den djupa snön. Steinar träffades lindrigt av en vinande skur pilar men Perrima skrek högt efter att ha blivit träffad i ryggen.

Dyrgil hade snabbt fångat upp sin yxa och svingade iväg den mot en av vitpläsarna. Hugget träffar varelsen och klöv dess ryggrad vilket bidrog till att fienden föll förlamad från den rasande ulven. Steinar försökte undertiden lyfta en lår med vapen för att dels kasta på fienden men samtidigt för att öka hastigheten. Tyvärr lyckades hans klena kropp inte lyfta den tunga lådan och missnöjd med livet gav han upp försöket. Perrima besvarade beskjutningen och vävde en kraftfull köldvåg med händerna som splittrade närmsta anfallarens bröstkorg varpå väsentliga kroppsvätskor frös till is. Didra skulle precis hugga efter en av de kvarvarande vitpälsarna när några snabba vingslag hördes från natthimlen och i nästa sekund ett gastkramande skri varpå en stor och otydlig varelse slog ner i vagnen och grep tag i henne. Dyrgil hann trots överaskningsmomentet att skicka ett kraftigt hugg mot den suddiga besten och slet upp ett djupt sår i dess buk. Till svar fick han ett ilsket vrålande och en dusch frätande syra som sakta åt sig in i hans frusna ansikte. Han ryggade tillbaka samtidigt som varelsen i släden lyfte med Didra och lämnade en blodpöl på slädens golv. Perrima som sett djuret bära iväg med danserskan skrek högt och drog i tyglarna för att få stopp på släden. ”Neeej!” ropade Dyrgil och Steinar i kör och hänvisade till de tre kvarvarande pälsvarelserna som nu angrep med träklubbor. Lyckligtvis lyckades Steinar kasta sig undan sin angripare medan Dyrgil och Perrima fick motta varsitt slag. Dyrgil svarade genom att med yxan hugga sin fiende i halsen så djupt att dess nacke bröts. De sista varelserna ansåg sig nu underlägsna och tog till flykten från ekipaget. I facklornas sken undersökte man Didras öde men fann bara kraftiga blodspår som förmodligen betydde att den flygande besten gjort slut på henne.

Skadade men ännu vid liv fortsatte sällskapet den sista biten genom snö och blåst och kom efter knappt en timmes färd äntligen fram till Gusters gård. Glädjen förbyttes snabbt till en måttlig uppgivenhet när det visade sig att ingen var hemma på gården. Frusen och trött tog sig Dyrgil in genom ett fönster och fann snart en nyckel att släppa in de övriga med. Dragdjuret med släden lämnades förtöjd på utsidan och efter att ha värmt upp huset med en varm brasa tog man sig för av husets sköna sängbäddar. Perrima grät sig till sömns över den försvunna Didra trots att Steinar gjorde sitt bästa för att trösta henne. Dyrgil funderade på om det varit så genomtänkt att sova på gården. Visserligen hade man i kylan och blåsten inget större val än att stanna kvar men Gusters frånvaro kunde mycket väl bero på att han gripits av snapphanarna. Snart tog sömnen överhanden och den fundersamme dvärgen somnade in.

Kommande morgon sökte Dyrgil och Steinar igenom gården i ljuset från morgonsolen. Under halmen i ladugården fann man i ett hörn en gömd lucka som ledde ner i ett dolt källarutrymme. Man bestämde nu att en gång för alla lasta av smuggellasten i källaren och efter några timmars slit var släden äntligen tom. Den första tanken var nu att återvända till platsen där man under gårkvällen blivit anfallna för att leta spår efter den försvunna Didra. Planen kom dock av sig när man insåg att nattens snöfall raderat ut alla möjligheter att finna spår och istället gav man sig av mot Arhem för att finna Radagast och samtidigt söka vård åt Perrima i shagulitkyrkans sjukstuga. Perrima förklarade under redan till staden att hon helst ville att man höll tyst om de döda druiderna och händelserna i klostret. "Kmorda brukar i regel inte hämnd som ett verktyg men på kontinenten fick jag lära mig talesättet, hämnd utspisas bäst när den lagts på is, vilket känns passande för min sak" avslutade hon.

Vid dagens mitt anlände man åter till Arhem som man lämnat bakom sig för över en vecka sedan. Efter att ha stannat vid sjukstugan med den skadade isdruiden kunde man konstatera att Radagast inte längre befann sig där. Svavelkonvojen som man färdats med till ön hade sedan gårdagen återvänt söderut och på värdshuset igenbommade port satt ett spikat pergament som förkunnade ”härbärget Junker Hildur - stängt på anmodan av prokurator Gottard da Melse i väntan på utredning för riksfientlig verksamhet.

Morgonen grydde på den förste i nusin, årets näst sista månad. Den klarblå skyn som välkomnat äventyrsskaran under deras första dag i den kylslagna kustbyn Arhem låg lugnt kvar över himlavalvet. Efter ett tidigt morgonmål på Junkern Hildur kom Rurik som avtalat för att möta upp. I släptåg hade han sin morbror Guster som ägde gården dit smuggellasten nu skulle fraktas. Utanför värdshuset hade de båda männen ställt ifrån sig en stor släde som drogs av ett långhårigt djur som mest liknade en slags buffel men som istället för klövar hade kraftiga klor under alla fyra benen. Rurik förklarade att detta märkliga djur kallades karsonoxe och att vagnen man tidigare använt skulle vara till föga hjälp i vildmarkens snömassor.

På värdshuset innegård lastade männen om lårarna från vagn till släde samtidigt som Steinar och Dyrgil ursäktade sig med att de behövde inhandla lämpliga kläder för utflykten. Efter att ha insett att inga handelshus ännu hade öppnat för dagen kom de smått bedrövade tillbaka men fick av Guster låna en rejäl isbjörnspäls att värma sig under.  Han kastade också över en illaluktande flaska till Morgain. ”Bäst att ni sydlänningar smörjer er med det här så ni inte fryser ihjäl” manade han och förklarade sedan att oljan kom från samma typ av djur som drog släden och var trots sin vidriga stank det bästa medlet mot kölden.

Steinar var inte speciellt förtjust varken i smörjmedlet eller i tanken på att färdas i vildmark och klagade hela tiden högt och tydligt på hur han inte var ämnad att röra sig utanför civiliserad terräng. Släden med det omaka sällskapet gled österut genom några kvarter välbyggda och snötäckta bostäder och vid Shagulitkyrkans sjukstuga som låg längsmed floden Loberans stannade man tillfälligt för att släppa av Radagast som denna morgon bestämt sig för att byta dagens smuggelfärd mot ett besök hos sin nya bekantskap, prästinnan Listeria.

Halvvägs ur staden möttes de morgonpigga äventyrarna av en begravningsprocession. ”Änkan Mogger” suckade Guster med visst medlidande. ”Hennes man från södern gick under med ett av skeppen från er konvoj. Tragiskt med tanke på att hon sitt utseende till trots ändå lyckades finna någon”. Samtidigt hade Steinars klagan tystnat tvärt och han kröp försiktigt ner under isbjörnspälsen för att om möjligt dölja sin skuld till änkan Moggers stora sorg. Morgain som kände av Steinars plötsliga ängslan tog tillfället i akt att skrämma upp honom ytterligare och började högt och tydligt ifrågasätta ynglingens beteende så till den höga grad att änkan Mogger tittade upp på honom, kanske för att än en gång få höra honom utropa ”Steinar” som även var namnet på den man som nu försatt henne i denna gränslösa sorgestund. Morgain och änkan tittade fundersamt på varandra en sekund innan blickarna skiljdes åt och färden längs vägen fortsatte.

Så snart man lämnat Arhem bakom sig fortsatte färden österut mot Gusters gård som låg halvvägs till den marjuriska grannbyn Bethra Zur. Guster spände sitt armborst och förklarade att vildmarken på Marjura var till bredden fylld med faror där pälsödla, ulv och istroll bara var en del av vad en ouppmärksam besökare kunde råka ut för.

Strax före lunchtid bröts lugnet i släden av kraftiga vingslag från ovan och en mörk skugga täckte det högt stigna solklotet. Morgain blickade upp men hade aldrig tidigare sett en drake och blev därför fullständigt mållös. Dyrgil drog blixtsnabbt sin yxa, redo för strid medan Steinar låg och darrade under pälsen. Man följde ormens färd genom luften men utan att fästa någon uppmärksamhet till släden och dess passagerare fortsatte den sin morgonflygning över vinterlandskapet.

Efter ytterligare någon timme bestämde man sig för att stanna och äta. Just som man tagit sin första tugga på den medhavda måltiden, och efter att Morgain gång på gång hetsat Steinar att följa med honom på jakt, hördes ett dovt ylande. Från en kulle på andra sidan den snötäckta slätten kunde man urskilja en figur som snabbt blev till ett tiotal. ”Förbannat! Snapphanar!” fräste Guster. ”Någon måste ha tipsat dem!”.  I nästa sekund galopperade de ylande vargmännen mot ekipaget. Morgain, Dyrgil och Steinar kastade sig alla upp på släden men istället för att följa deras exempel sade Guster med bestämd röst ”Tyvärr blir vi trots allt tvungna att tacka nej till varorna” och innan någon hann reagera hade han smällt till karsonoxen så att den i rask takt gett sig iväg med sina olyckliga resenärer.

”Det var ju hyggligt – vad gör vi nu?” lyckades den nu bittre Morgain få fram utan att egentligen vänta sig något svar. Han grep efter de frusna tyglarna och tittade bakåt men man såg inte längre skymten av Guster och Rurik som antagligen kamouflerat sig i snön. Istället hördes rasande skall och uppmaningar från snapphanarna att ”stanna i det Trakoriska rikets namn”.  Morgain som lyckats få kontroll över dragdjuret styrde nu släden mot en brant sluttning och precis som han hoppats på lyckades oxen få grepp med sina klor och släpade, trots halka, släden uppför branten. Väl uppe hörde man snapphanarnas ilskna morranden eftersom de saknade möjlighet att fortsätta jakten uppför den hala klipphällen. Alla skrattade i en blandning av upprymdhet och frigjord ängslan över att man gjort sig av med förföljarna men insåg i nästa sekund att man nu befann sig uppe på glaciären, vilsna utan vare sig karta eller riktmärken.

Man lät djuret dra släden i långsam takt samtidigt som det funderades på vad man skulle ta sig till härnäst. Utan att först märka det hade vädret börjat slå om och innan man visste ordet av befann man sig i en rasande snöstorm. Den klent byggde Steinar somnade snabbt in under pälsen medan Dyrgil lyckades hålla stånd några minuter innan han svimmade i ovädret. Morgain klättrade upp på dragdjurets rygg och tryckte ner kroppen i djurets långa päls där även han till sist somnade in.

Morgain vaknade till av att han låg på marken i en snårig och snöklädd glänta där dimman låg tät. Han såg ingenstans de andra i sällskapet eller dragdjuret med släden. Plötsligt kände han känslan av hur något befann sig bakom honom och när han snurrade runt gled tre figurer fram ur dimman med långa kåpor som dolde deras ansikten. Alla tre bar knivar som blixtrade i månskenet och innan Morgain har hunnit på fötter märkte han sig själv vara obeväpnad. Just som han skall börja fly nerför stigen träffas han av ett hugg i armen från den närmaste kniven och skadad flydde han med de mystiska figurerna hack i häl. Skogen tog slut och han stannade till. Framför sig såg han nu en bro som ledde ut i dimman och långt borta skymtades ett torn varifrån plågade och ångestfyllda skrik  hördes då och då. Han kastade sig ut på bron och sprang tills bron plötsligt gav vika och han föll handlöst tills han plötsligt vaknade med ett ryck.

Han befann sig inte längre i drömmen utan såg istället en suddig men bekant figur som ropade ”Didra, de vaknar nu”. Tillsammans med Dyrgil och Steinar låg han nedstoppad under tjocka björnskinnsfällar. När synen kommit tillbaka såg alla att figuren som ropat var den vackra Perrima som Morgain tidigare mött på resan till ön. Hon berättade att hon tillsammans med Didra var på vandring till Kmordas isolerade klostergård  uppe på berget Biletand. Morgain tittade sig omkring och såg snabbt att oxen och släden fanns välbehålla i närheten. Dyrgil klagade på smärtor i sin ena fot och Perrima konstaterade snabbt att den hade förfrusit under snöstormen men att ett bad i klostrets heliga källa skulle läka den utan problem.

Så bestämde man sig för att följa kvinnornas färd till Kmordas kloster som låg beläget på bergets nordsluttning. Hela sällskapet trängdes på släden som gled fram över de frusna vidderna samtidigt som det vita skenet avtog vid horisonten. Morgain kämpade med Steinar både länge och väl om kvinnfolkets uppmärksamhet vilket mest slutade upp i barnsligt småkiv men inte utan att Perrima fått upp ögonen för den stilige Steinar och hans högtravande nonsens-prat.  Dyrgil och Steinar hade båda dragit på sig rejäla förkylningar men var trots rinnande näsor och torra hostningar glada för att nu slippa stanken från karsonoljan. Perrima berättade under färden om sin iver att få återse sin lillasyster Girinda som bodde i klostret men var samtidigt förvånad över att varken systern eller någon annan från klostret kommit till Arhem för att möta henne.

Framåt kvällen slog man läger längsmed en stig som ledde uppför det vindlande berget och vid det sena kvällsmålet fortsatte Perrima att berätta om sitt liv och hur hon och hennes syster redan som små blev omhändertagna av klostrets druider. Flickorna hade från början levt ensamma med sin far, en marjurisk bonde, eftersom deras mor dog i barnsäng när Girinda föddes. När han flera år senare själv låg för döden bad han druidernas äldste att fostra flickorna vilket också skedde. Perrima tröttnade snart på det strikta klosterlivet och gav sig i tonåren av efter att ha läst om tron på sanningsguden Shamash och själv velat pröva lärans heliga eldprov, att vandrar världens lockelser utan tanke på varken dygd eller renlevnad. Efter att systern uppenbarat sig i hennes drömmar hade hon slutligen bestämt sig för att återvända till klostret för att svära in sin eviga trohet till Kmorda.

Kvällen blev natt och sällskapet gick och lade sig var och en för sig. Steinar låg och halvslumrade när han plötsligt hörde någon komma. Genom det lätta snöfallet såg han Perrima med sitt röda böljande hår och utan en tråd på sin välformade kvinnokropp skrida fram som en hägring mot honom. Hon berördes uppenbarligen inte av kylan men kröp ändå ner under hans fäll och efter en intensiv kärleksstund föll de båda i djup sömn.

Steinar satte sig plötsligt upp. Han befann sig inte längre under fällen med den vackra kvinnan utan på ett kallt stengolv i en mörk kammare. Svagt ljus lyste upp rummet i ett halvdunkel och på ett podium stod en figur i mörk kappa och skrattade hånfullt. En vandöd krigarklädd varelse blåste plötsligt i ett horn från ett hörn i kammaren och ur skuggorna hasade sig levande döda mot honom samtidigt som skrattet från den mörka figuren tilltog. Steinar sparkade undan de odödas armar som grep efter honom men slutligen ryckte de ändå i honom från alla håll. I nästa sekund vaknade han med andan i halsen och såg åter den fagra Perrima som oroat ryckt i honom. Hans kropp hade flera rispor och rivmärken men Perrima försäkrade att hon trots deras vilda lyckostund inte var skyldig till hans märken utan istället nyss såg dem uppkomma ur tomma intet.

Följande morgon hade vädret försämrats och himlen var nu täckt av gråa moln samtidigt som vinden tilltagit. De närmaste timmarna förflöt utan någon speciell händelse och framåt eftermiddagen siktade man klostrets utkikstorn vid horisonten. Det hade börjat mörkna när släden med sällskapet stannade till utanför muren som omgav klostret . Man steg av och konstaterade snabbt att man varken såg eller hörde något liv på platsen sånär som ljudet av virvlande pudersnö. Morgain anade oråd och drog en pil över bågsträngen samtidigt som alla i gruppen följde honom mot öppningen i muren. Han spanade ut över den öde gårdsplanen där inte ett fotspår syntes i den djupa snön. Från klostergården på andra sidan skymtades inte heller något ljus men däremot hördes nu ett gnisslande ljud från en trasig fönsterlucka som slog i vinden.

Dyrgil gjorde tecken och pekade mot en dörr i gårdens vänstra del. ”Se, det kommer rök från dörren” viskade han men Perrima förklarade snabbt att röken var en naturlig del av den heta källa som gjorde rummet bakom dörren till bastu. Steinar tröttnade lite på de övrigas försiktighet och pulsade iväg över gårdsplanen fram till klostrets trädörr. Morgain bestämde sig samtidigt för att ta sig bort för att inspektera den trasiga fönsterluckan. Under tiden stod den förfrusne dvärgen och de båda kvinnorna kvar vid öppningen i muren och undrade vad som nu skulle ske.

Steinar smög försiktigt upp den gamla trädörren och kikade in i en hall som slutade i en korsning med ännu en dörr rätt fram. På högra sidan fanns en låg dörr och dessutom såg han ett litet föremål som stod på en bänk en bit in i hallen. Han smög närmare och märkte snart den lilla stengrodan som stirrade ihåligt mot honom, närmast malplacerad, från sin plats på bänken. Steinar som inte kände till något varken om stengrodan eller dess betydelse stoppade den i fickan och återvände sedan ut till Morgain som undertiden konstaterat att rummet bakom fönsterluckan såg ut att vara ett kök där snön nu rasat in.

När Morgain fick se Steinars fynd från hallen muttrade han ”då är nog allt redan försent” och gav tecken åt Dyrgil att ta med släden och de båda kvinnorna in på gårdsplanen. Steinar beväpnade sig med ett svärd från smuggelgodset och tillsammans med Morgain gav han sig åter in i hallen för att undersöka resten av gården. Via matförrådet bakom den lilla dörren till höger kom man in i det snöfyllda köket och märkte konturerna av en kropp i snön. Morgain vände kroppen och konstaterade direkt att druidens hals var avskuren. De båda äventyrarna lyssnade invid nästa dörr och Morgain tyckte sig höra ett ljud från andra sidan varpå han på nytt spände bågen. Steinar slet upp dörren och de såg in i en matsal där en figur satt med ryggen mot dem vid ett bord. Efter att figuren suttit orörlig en stund kunde man konstatera att även denne klosterdruid delade ödet med den avskurna halsen. Man mötte nu Perrima och Dyrgil i korridoren eftersom Perrima vid det här laget var mycket upprörd och vill veta vart hennes syster var. Morgain passade på att sparka in dörren till den heliga källan vilket gjorde Perrima rasande och hon förbannade hans respektlöshet och talade om hur Kmorda skulle straffa hans hädelser. Efter att ilskan lagt sig fortsatte man in i ett cermonirum där ett jättelikt kopparträd försåg huset med värme. När man slutligen öppnade dörren till sovsalen blev man stående i öppningen. I fem av de åtta sovlådorna låg ytterligare druider, däribland Perrimas syster Girinda, alla mördade på samma sätt som de tidigare.

Perrima drog efter andan men fick ingen luft. Hon föll gapande till marken i fullständig maktlöshet och när hon väl fått luften tillbaka galltjöt hon hysteriskt likt ett barn. Steinar gjorde sitt bästa för att lugna henne men gråten och skriken var hejdlösa samtidigt som hon öppet klandrade sig själv för det som hänt och menar att det var Kmordas straff för hennes avvikelse från läran. Morgain kände hur hela situationen blivit minst sagt olustig och sade åt Dyrgil att man snarast skulle ge sig av men övertalades av Didra att stanna eftersom man inte kunde lämna den stackars hysteriska Perrima själv i det skövlade klostret. Dessutom vore det en svår synd att inte ge de olycksaliga druiderna en värdig begravning. Efter att man bestämt sig för att trots allt spendera natten i klostret knöt Morgain karsonoxen vid bastun så den skulle hålla sig någorlunda varm över natten. Dyrgil tog ett bad i den heliga källan och blev därigenom frisk i sin förfrusna fot. Även Steinar lyckades, efter att han lagt Perrima till sängs, ta ett bad i den heliga källan och blev av med de ärr han ådragit sig kvällen före. Undertiden hade Morgain gett sig upp i klostrets utkikstorn som låg på en klippa framför huvudbyggnaden men eftersom himlen var mörk och inget syntes bestämde han sig istället för att gå och lägga sig. Dyrgil låg redan och sov när Morgain och Steinar började käfta högljutt om vem som skulle ta första vakten.

Dyrgil vaknade plötsligt av ett ljud utifrån gården. Han såg inte till några av de andra och smög sig därför ensam till klostergårdens dörr för att kika ut. Med sitt dvärgiska mörkerseende kunde han urskilja fem förruttnade kroppar klädda i trasiga röda särkar som stod och stirrar tomt på honom med sina bleka ansikten. Långsamt började de segla fram mot klostret och efter att ha reglat dörren skyndade Dyrgil tillbaka till sovkammaren där han hittade de andra ligga och sova. Han försökte förgäves väcka dem och märkte istället hur de vandöda tänkt eld på klostret. Elden förvandlade snart kammaren till ett brinnande inferno och just som elden fått tag på hans skägg och kläder så vaknade han kallsvettig. Det svedda skägget hade han dock fått behålla.

Morgain som hade vakten såg plötsligt Dyrgil sätta sig upp och vakna ur mardrömmen. Efter att Dyrgil lugnat sig berättade han om drömmen varpå Morgain suckade över de förbannade drömspelen men påpekade ändå att det nu var Dyrgils tur att hålla vakt.

Följande morgon intogs en enklare frukost innan dagens sysslor fördelas. Perrima hade under natten lugnat sig och berättade med gråt i halsen om druidernas begravningskrypta som skulle finnas ute på gårdsplanen. Tydligen kunde platsen anas uppe från utkikstornet. Hon bad också om att man skulle hämta de dödas ljus som var en av druidernas heliga reliker. Ljuset hade tidigare använts för att söka upp de nyligen avlidna i skuggriket Dimhall för att lyssna till deras sista önskning och hälsningar.

Steinar gav sig upp i tornet och lade i dagsljuset märke till inskriptioner i glasrutorna där rutan mot gården visade en lucka och invid den löd texten ”följ den heliga strömmen till drakens käftar. Två vridna solkors banar väg”.  Samtidigt hade Morgain och Dyrgil varit inne och fyllt vatten från källan i några vattenskinn. Dyrgil fann en bok med kodade anteckningar som Perrima lyckades tyda som klosteräldsten Gjalfs skrift. I bokens sista anteckning berättade Gjalf hur han känt närvaron av urminnes ondska djupt nere i isen och hur trolldom inom kort skulle förråda druiderna.

När Morgain och Dyrgil kom ut ur klostergården fann de Steinar grävandes med händerna i den djupa snön och verkade precis ha funnit något. Man hjälptes åt och fann två ringar i en järnbeslagen lucka som man tillsammans lyckades dra åt sidan. Under luckan ledde en trappa ner till en vitkalkad krypta där kmordas tidigare avlidna fanns mumifierade. I bortre delen av kryptan såg man ännu en dörr som kunde öppnas efter att Dyrgil hittat nyckeln i den mördade Gjalfs ficka. Eftersom Steinar ogillade att vistas i de underjordiska gångarna, som dessutom var till bredden fyllda med balsamerade kroppar, bestämde han sig istället för att vara Perrima till hands med att bära de döda från klostergården till kryptan.

Dyrgil och Morgain hade undertiden följt ännu en trappa neråt och kommit fram till en underjordisk gång där blå stenar gav ifrån sig ett behagligt sken. Från en ränna i golvet strömmade vatten som troligtvis kom från den heliga källan strax ovanför och försvann ner i ett stengaller längre bort i gången. Med sina samlade krafter lyckades man dra undan gallret och kikade ner i ett djupt schakt där klättersteg fanns uthuggna i bergväggarna. Dyrgil klättrade först och fann halvvägs ner i schaktet en öppning. När han kikade in fick han en svår chock eftersom han möttes av ett konstgjort drakhuvud i sten men lyckades hålla sig fast utan att släppa taget. När både Dyrgil och Morgain klättrat in i rummet märkte de plötsligt hur rummet vibrerade svagt och gav ifrån sig ett väsande läte. Efter att ha grävt en stund i den svarta sanden som prydde rummets golv fann man ett horisontellt bronshjul och efter att ha vridit detta hjul öppnades drakens käftar.

En efter en kröp man in i det öppna gapet genom en smal gång och snart stod de båda äventyrarna inne i en vit hall. Två statyer föreställande kvinnor läsande varsin bok stod på var sida om ingången och på vardera väggen bortom dem fanns två ansikten som såg ut att sjunga. Även detta rum hade ett golv fyllt av den svarta sanden men det som fångade männens uppmärksamhet var den vackra marmorkistan som stod upphöjd på ett podium. Utan eftertanke tryckte Morgain kistans hasp åt sidan varpå locket med egen kraft gled upp och som en illavarslande tanke mindes Morgain plötsligt Steinars ord i sitt huvud, ”TVÅ vridna solkors banar väg”. Han skulle precis till att varna Dyrgil - men det var redan försent. Ur ett av de två ansiktena sköts en stor stenkula och Morgain kastade sig instinktivt åt sidan. Dyrgil kände vinddraget när klotet missar hans huvud med en hårsmån och slog in i väggen bakom dem samtidigt som hålet där klotet suttit sprutade av kokhett vatten. Brända av det kokande vattnet skrek de båda av smärta men Morgain lyckas ändå stålsätta sig och rycka tag i några av kistans skatter, däribland det sökta ljuset. Dyrgil har undertiden kastat sig mot den trånga passagen som mynnade i drakens stenkäftar eftersom han hört ljudet av deras rörelse. Väl framme var käftarna nästan helt slutna men instinktivt slängde sig Dyrgil den sista biten ut genom dem just som de slog ihop med en smäll bakom honom.

Morgain förstod nu att han var instängd och hans första reaktion var att försöka pressa tillbaka klotet i hålet den kom ut ifrån för att stoppa vattenflödet. Detta visade sig omöjligt och ledde istället till fler brännskador av det kokande vattnet. Planlöst började han istället gräva i sanden och hittade snart det andra solkorset men trots varje kraftsamling var hjulet omöjligt att forcera (även då han lyckades samordna vridmomentet med den andfådde Dyrgil som samtidigt vred solkorset på andra sidan drakkäftarna). Efter ytterligare brännskador förstod Morgain att kampen med solkorsen var lönlös och försökte istället läka sina skador med det heliga vatten han funnit i källan. Tyvärr visade sig inte heller detta fungera eftersom den helande förmågan var knuten till själva källan. I frustration kastade han ifrån sig vattenskinnet och i panik över att det ångande vattnet nu både brändes och steg försöker han återigen fly mot drakfigurens enorma stenkäftar för att försöka hacka sig igenom. Hans försök visade inte ens ett märke på stenen vilket till sist gav honom den bittra insikten om att hans liv var bestämt att sluta här. Det sista Morgain kände var den brutala smärtan som översköljde hans snart genomkokta kropp och undrade om detta kanske trots allt var straffet som Perrima talat om. Hans tanke spelade kvar i fragmentet av en sekund innan anden lämnade kroppen och minnesbilder av hans tidigare hem i skogen och magikern som han växt upp hos blixtrade förbi innan allt bleknade bort för alltid.