Schakello´s smuggelgods
Något senare och lagom med högvattnet begav man sig med roddbåt över viken till Okruzande och den väntande Krilljon som spenderat natten på värdshuset ”Salta Gasten” där han mot ett bejublat gästspel med sång och spel fått logi. Övriga i sällskapet valde att inkvartera på samma härbärge och berättade sedan för Krilljon om fynden i biblioteket över en välsmakande måltid. Krilljon medgav att han tidigare hört talas om RhabdoRana men menade att det lät osannolikt att den gamla sekten plötsligt skulle vaknat till liv efter att inte ha hörts av på många år. Man bestämde sig för att det var hög tid att söka transport till Marjura och blev av värdshusvärden rekommenderad att ta kontakt med handelshuset Shakello som hade en filial i kustbyn Arhem på den avlägsna ön.
På gatan som gick längsmed Okruzandes kaj låg Shakello´s lagerlokal där varor staplades för lagring mellan handelsfartygens transporter samt fanns placerad till fördel för huvudkontoret i Tricilve på andra sidan sundet. För tillfället höll några män på att bära ut avgående gods till den livligt trafikerade kajen. Radagast gick fram till den av dem som såg ut att föra befälet och talade med honom.
Den unge mannen var välklädd av senaste mode och presenterade sig som Isimund Shakello, yngste son till husets överhuvud. Isimund var en gladlynt och hjälpsam man som förklarade att enda vägen till Marjura som han kände till var med den såkallade ”Svaveltraden” som endast avseglade mot Marjura en gång varje vår och höst, vilket för tillfället betydde om två dagar. Han menade också att resan var ett svårt företag eftersom det dels var ont om platser på konvojens båtar men också att riket var väldigt rädd om sin koloni och som försiktighetsåtgärd infört krav på färdebrev för få bättre kontroll på vem som reste till och från ön. Ett sådant färdbrev utfärdades endast av prokuratorn i Tricilve som brukade kräva en vidsträckt och detaljerad anledning till vistelse på den isolerade och ogästvänliga ön.
Sällskapet tvekade en sekund och tittade på varandra innan Morgain frågade om det eventuellt fanns arbete för dem hos Shakello och att man t.ex. kunde övervaka handelshusets transport till ön. Isimund studerade dem långsamt innan han sade med lågmäld röst: ”Nå, jag har eventuellt ett erbjudande åt er om ni återkommer ikväll”. Morgain nickade och man tog farväl av köpmannen.
Timmarna fram till kvällen spenderades genom att göra inköp av diverse utrustning. Dessutom inhandlades varma kläder för att klara det kalla polarklimatet uppe i norr. Lagom till mörkrets inbrott mötte man upp Isimund utanför lagerlokalen och följde honom genom stadens gränder tills man kom fram till hans bostad där man satte sig ned på hans nyligen inredda vindskontor. Han förklarade i korta drag hur han skulle kunna ordna med underlag till färdebrev samt kostnadsfri transport upp till Marjura om sällskapet kunde tänka sig att sköta transporten av några trälårar med ytterst känsligt innehåll. När ingen i sällskapet protesterade förklarade han att smugglingen gällde ett parti vapen som beställts till Guzier Ollach som var frihetsrörelsens självutnämnde ledare i Arhem. Själva uppdraget var givetvis ytterst hemligt eftersom minsta felsteg skulle väcka onda aningar hos Trakoriska Riket och bestraffningarna för samröret värre än döden själv.
Sällskapet som på olika sätt mer eller mindre missgynnats av rikets framfart såg inget större moraliskt problem med att utföra uppdraget och efter att man i samförstånd tackat ja fortsatte köpmannen att förklara hur smuggelgodset fanns gömt i lönnutrymmen på botten av varje packlår. Godset skulle tas ombord vid ett kort besök i staden Mynd Mazuldre nära Paratornas nordspets och skeppets kapten som kallades Tuppen var förutom dem själva den ende på resan som var införstådd i planerna. Därefter satte sig Isimund ned vid sin skrivbänk och skrev ett utförligt intyg att visa för prokuratorn i Tricilve nästa dag.
Efter ett långdraget besök hos Fingal da Primera, Tricilves nytillsatte prokurator inspekterades medhavt dokument efter ett sakligt förhör med sällskapets resenärer. Dyrgil som på något underligt sätt hittills varit lyckligt ovetande om resans omfattning började på vägen ut från prokuratorn att livligt protestera mot företaget. Morgain lyckades (trots den allmänt kända skräcken för vatten hos dvärgfolk) att genom ett under göra dvärgen onaturligt sansad igen.
Resten av dagen spenderades i stillhet och alla utom Dyrgil gladde sig åt den spännande resan. Svaveltraden hade anlänt till Okruzande redan för några dagar sedan och låg sedan dess vid kajen för av och pålastning. Krilljon spenderade de sista timmarna i hamn med att för tredje kvällen i rad göra en insats som trubadur på värdshuset vilket ledde till att kvällen avslutades med en vacker flicka i sänghalmen. Detta uppskattades inte fullt lika mycket av Dyrgil som i tandgnisslande väcktes av den högljuda älskogen.
Tidigt nästkommande morgon befann sig sällskapet på karavellen ”Vågdansaren” som tillsammans med övriga skepp i konvojen just lättat ankar. Höstens version av svaveltraden bestod av fyra karaveller som var ett lite mindre och smidigare handelskepp samt tre karacker som var en större och långsammare fartygsmodell vilket totalt sett saktade ner hastigheten. Eftersom Dyrgil börjat bli sjösjuk redan vid rodden ut till ”Vågdansaren” låg han utslagen i sin hytt av det gränslösa illamåendet. Radagast passade istället på att bekanta sig med kaptenen som istället för med namn presenterade sig som just Tuppen. Han berättade att skeppet just kommit från en handelsresa i Thimassergapet där förrädiska pirater plundrade farvattnen. När Radagast började prata om uppdraget de fått från Isimund stelnade kaptenen till och avslutade snabbt konversationen, märkbart nervös att någon annan lyckats lyssna till samtalet.
Flertalet dagar förflöt medan Dyrgil dåsade i sin sjösjuka och de övriga studerade böcker de funnit under sina strapatser i Fontra Cilor och Kargom. Eftersom man misstänkte att Dyrgil skulle göra sitt yttersta för att lämna karavellen när man nått kajen i Mynd Mazuldre bestämmde man sig för att droga den stackars sjösjuke dvärgen med ett starkt sömnmedel. Utslagen av preparatet märkte han inte hur Vågdansaren anlände till kajen och de rörelser på däck som antydde lastning av handelsvaror.
Kvar på kajen stod Radagast och Morgain och var uppenbart villrådiga. De bestämde sig för att konfrontera Tuppen med problemet men fick av honom en nervös utskällning att han minsann inte ville ha fler problem än nödvändigt. Praanz da Kaelve var dessutom en av rikets bästa kämpar och skulle utan problem kunna göra livet surt för den som trilskades.
Radagast och Morgain som inte ville lämna Krilljon åt sitt ödesmöte med lagens långa arm lyckades övertala Tuppen om att få låna en roddbåt och när Vågdansaren lagt sig för ankar i hamnbassängen rodde man tillbaka till kajen för att undersöka vad som hänt deras fängslade kumpan. Inom loppet av några timmar konstaterar man att häktets posteringar, bestående i en blandning av stadsvakt och trakoriska soldater, var alltför många till antalet för att man skulle ha en ärlig chans att frita fången. Underläget var helt enkelt så målande att man blev tvungna att avstå räddningsförsöket och istället återvända till båten där Dyrgil undertiden vaknat upp ur sin påtvingade sömn. Morgain lyckades på nytt lugna den hysteriske dvärgen och trots att oron växt sig stark över vad Krilljon kan ha tvingats ur vid ett brutalt korsförhör bestämde man sig för att försöka få några timmars sömn.
Dagen hade nästan nått sin mitt när sällskapet vaknade. Man hade sedan länge lämnat hamnen och såg konturerna av Mynd Mazuldre vid horisonten. Radagast skulle precis till att pusta ut över att ha undkommit ytterligare konfrontation när Morgain uppmärksammade att ett trakoriskt krigsskepp anslutit sig till konvojen. Uppe på däck stod den nu livrädde Tuppen och darrade samtidigt som han förbannade både Radagast och Morgain för att ha dragit ner honom i fördärvet. Utan att kunna få ur honom något vettigt bestämde sig Morgain för att titta till smuggelgodset och passade på att stuva om lårarna så de stod längst in mot skrovsidan. Han lade nu märket till en märkning på lådorna som han inte uppmärksammat tidigare. ”Svavelvinter” stod ristat på kortsidan på var och en av smuggelgodsets lårar.
Dagarna gick och som sista anhalt gick konvojen in i staden Isakra på Trinsmyra för att fylla på vatten och proviant för den väldiga seglatsen över norra ishavet. Här gick även en munk vid namn Brior Brådfot ombord. Radagast började inom kort att samtala med den sällskaplige vandraren som snart började redogöra för sina tidigare resor i den trakoriska övärlden. Morgain stod ensam och såg ut över det blågröna havet där vågorna bildade ojämna mönster som klövs under fartygets fördäck. Han undrade vad som hänt Krilljon och om han skulle kunna förlåta deras svek, om han nu fortfarande var vid liv.
