I skuggan av Ereb Altor

Frostmånes gamla husfru Myrva kom sömndrucken in i rummet. Hon var en stadig kvinna i övre 50-års åldern och hade vaknat av tumulten i kammaren. När hon såg Frostmånes kropp var hon nära att svimma men Morgain fångade upp henne. Efter att sällskapet förklarat  för husfrun vad som hänt lugnade hon sig så när som på upprepade snyftningar. Radagast plockade åt sig dolken och man lade Frostmånes kropp i sin säng och tvingade till sig ytterligare några timmars sömn innan solen åter gick upp.

När man kom ner i köket på morgonen hade Myrva redan gjort frukost. Stämningen var av förståliga skäl tryckt men man bestämde sig för att husfrun skulle kontakta HOXOH´s rådäldste som fick ordna med präst och dödgrävare. Hon bad också männen att bära hemligheten om Frostmånes självmord eftersom en sådan handling var allmänt förkastad av stadens invånare och skulle kunna leda till att man vägrade honom en värdig begravning. Hon bjöd också sällskapet att stanna i huset och att delta i begravningen eftersom hon antog att det var den dödes vilja. Alla beslöt sig för att göra henne till viljes.

Medan Myrva var borta passade Radagast och Morgain på att snoka igenom Frostmånes kammare. Förutom sängen och arbetsbänken var rummet fyllt av hyllor med skrifter av skiftande karaktär. Dyrgil lyckades finna ett lönnfack bakom en av hyllorna och fann där en påse med silverdecaurer. Påsen beslöt man att lämna över till husfrun så fort hon återvänt. Bland hyllornas skrifter fann man också personliga anteckningar troligtvis skrivna av Frostmåne själv. Tyvärr var dessa skrivna i okända runor men Radagast stoppade ändå på sig skrifterna i sin packning.

Sent på eftermiddagen kom Myrva tillbaka och berättade att begravningen skulle ske nästnästa förmiddag på en begravningsplats strax söder om staden. Under kvällsmåltiden hade stämningen lättat lite och man började fråga ut husfrun om Mäster Frostmånes arbete. Hon förklarade snabbt att trots hennes långa tjänstgöring i huset hade hon inget intresse i varken hans privatliv eller sysslor. Hon kunde inte påminna sig om att han hade några släktingar hon kände till men han hade däremot en stor bekantskapskrets bland stadens främre invånare genom sitt arbete vid akademin. I nästa sekund drog hon en djup suck och sade att hon inte förstod någonting av det här avskedsbrevet och att Frostmåne varit som besatt av något gammalt fornrike ända sedan han återvänd från en utgrävning på en avlägsen kontinent för några år sedan.

Efter att Myrva lagt sig för kvällen satt gruppen uppe och diskuterade. Man anade att något med dolken hade lett till Frostmånes reaktion. Man var också mycket undrande över att han i sitt brev plötsligt vänt till att man skulle gömma dolken och glömma allt man hört. Om någon annan var ute efter dolken var det bäst att vara på sin vakt så man bestämde sig för att sova i skift. Morgain tog första passet och kunde inte släppa tankarna kring dolken. Frostmåne hade ju bett dem att gömma dolken. Kanske vore det bäst att smyga med dolken i begravningskistan? Under nästa pass sjönk Radagast ner i en magisk skrift medan Krilljon utnyttjade sitt pass till att öva sång och musik på sin lyra. Detta väckte övriga i sällskapet men efter diverse dispyter förflöt sedan natten utan händelser.

Nästa dag gav man sig iväg till stadens akademi. Efter en stunds språkande med en av skolans assistenter visades man in till Radagast gamle läromästare som efter diverse artigheter hänvisade dem till akademins historie- och arkeologlärare Isodorr. Denne Isodorr blev chockad av budet om Frostmånes bortgång men förklarade att han inte kände honom så väl samt att de som arbetat med honom på tidigare expeditioner antingen hade avslutat sin tjänst eller var ute på nya uppdrag för akademins räkning. Radagast beslutade sig även för att lämna Frostmånes anteckningar hos Isodorr så han tillsammans med akademins språkexpert kunde försöka tolka skrifterna.

Resten av dagen var utan större händelser och efter kvällens middag bestämde man sig för att sova tidigt. Morgain lånade den gamla dolken av Radagast och satt en stund och fingrade på den innan han gav den tillbaka och gick till sängs utan en tanke på att fortsätta den vakthållning som man haft natten innan.

Mitt i natten vaknade Radagast av ett knarrande ljud. Han låg blixtstilla och lyssnade. I ögonvrån såg han hur en mörk skepnad befann sig i rummet. Just som figuren smög sig vidare ut i korridoren gav prästen ifrån sig en hög vissling som med ens gjorde övriga sällskapet klarvakna i sina rum. Med draget svärd steg Morgain ut ur sitt rum och såg just figuren försvinna längre bort i korridoren. Både Radagast och Morgain förföljde nu inkräktaren. I en hastig rörelse vände sig nu den förföljde och kastade ifrån sig några frön som i nästa sekund flammade upp med sådant ljus att varken Radagast eller Morgain såg någonting. I kaoset hör de båda hur inkräktaren skriker till och släpper något i golvet. Radagast som fick tillbaka synen någon sekund innan Morgain såg något som fick honom att knappt tro sina egna ögon. Dolken hade bitit förövaren.

Morgain rusade ut på gatan men inkräktaren var som bortblåst. Kvar inne i huset stod Radagast och plockade häpen upp dolken. Han märkte nu (än mer förvånad) hur den snidade gubben likt en skorpion rörde sig i hans hand. I delad förskräckelse och förtjusning kastade han den ifrån sig varpå gubben på dolkskaftet gav ifrån sig ett pipigt pladdrande på ett okänt språk och gestikulerande livligt från sin plats på golvet. När Radagast började tala till dolken tystnade den plötsligt till och plirade tyst på honom en sekund innan den sade på knagglig västjori. ”Tack Tack! Måste skynda, Rädda kung familj, genast! Månvind förtrollat, Begrav levande! Måste skynda!”. ” Vem är du?”, lyckades Radagast få fram varpå dolken som undertiden upprepat fraserna tystnade och tänkte innan den svarade ”Jag. Demens. Cruris Kung. Ge råd!”.  Vid det här laget hade övriga i sällskapet samlats kring Radagast och tittade med stora ögon på den talande dolken. Morgain ställde några ytterligare frågor till Demens (som uppenbarligen var dolkens namn på sig själv) och lyckades med hjälp av dennes beskrivning av rikets läge få fram att Cruri måste finnas norr om trakoriska öarna och sannolikt på den avlägsna ön Marjura längst upp i det norra ishavet. Strax därefter gäspade Demens till och somnade bort, ljudande små små snarkningar.
Samtidigt hade Radagast kännt ett obehag över att Myrva ännu inte synts till. Nog för att husfrun hade dålig hörsel men härom natten hade hon trots allt hört uppståndelsen när man fann Mäster Frostmåne. Han skyndade ner till hennes rum som låg i husets källarplan och fick till sin förskräckelse se att hennes säng var blodfärgad efter att inkräktaren skurit hennes hals. Vad som dessutom fångade hans uppmärksamhet var den lilla stengroda som stod utplacerad precis bredvid hennes kropp utan att passa in i rummets övriga möblering. De andra kom nu till undsättning och man blev oroliga att stadsvakten skulle se med misstänksamma ögon på sällskapet efter att två närliggande och onormala dödsfall kommit från deras håll.

I smärre panik gjorde man sin packning redo och sadlade hästarna för att lämna staden i all hast. Vid HOXOH´s stadsport blev det dock tvärstopp eftersom bron från och till staden vid ojämna tillfällen har för avsikt att försvinna från sin plats vid brofästet. Just som Radagast förklarade detta för de övriga sken solen genom morgonmolnen och dagsljuset förde med sig den försvunna bron varpå man utan dröjesmål red fram till värdshuset ”Packåsnan” som man bott på någon vecka tidigare. Efter att ha kommit i ordning och sovit någon timme gav man sig iväg på Frostmånes stundande begravning. Direkt därefter tog man, trots allt, kontakt med stadsvakten och förklarade situationen som de mot alla odds godtog (kanske just pågrund av den godhjärtade Radagast ärliga uppsyn). Man lyckades inte heller få någon hjälp av Isodorr på HOXOH´s akademi som kunnat konstatera att skrifterna från Frostmåne troligtvis var skrivna i ett personligt chiffer som vanligtvis användes för att lärda män skulle kunna dokumentera sina iaktagelser utan att det för den sakens skull ge nytta åt någon annan.

Samma kväll satt man vid ett bord på värdshuset och diskuterade över några sejdlar av traktens hemlagade rusdryck ”käftsmäll” som eventuellt fått sitt namn av den grava alkoholhalten. Demens hade inte gått att väcka sedan nattens händelser och om det inte varit för de svaga snarkningarna kunde samtalet med dolken lika gärna varit ett drömspel. Det var iaf säkert att andra än de själva hade våldsamt intresse i att lägga beslag på föremålet och man gjorde därför antagligen klokast i att snarast försvinna från platsen innan fler föll offer för mördaren med stengrodan. Såhär långt var alla på samma linje men det var nu åsikterna delade sig så i den grad att männen vid bordet slutligen blev högljudda. Radagast menade att Frostmånes vilja var att hålla dolken säker och att snarast lägga den tragiska historien bakom sig. Morgain och Krilljon var av uppfattningen att man skulle resa till Tricilve, det Trakoriska rikets huvudstad, eftersom Tricilves akademi var känd för sitt gigantiska biblioteksområde. Väl där skulle man kunna söka information om både Marjura och Cruri för att sedan ge sig ut på något som av förespråkarna antyddes som en ”ärofylld utgrävning av rent arkeologiskt syfte” men alla i sällskapet begrep var en synonym till gravplundring.  Dyrgil satt tyst i sitt hörn och mumlade sedan något om att kasta den förhäxade dolken i havet.

Eftersom Radagast trots sin lugna och sakliga argumentation inte kunde redogöra för exakt hur man på bästa sätt skulle kunna skydda Demens samt att varken Radagast, Morgain eller Krilljon hade hjärta att slänga det snarkande dolkskaftet till vågorna så föll det sig slutligen att man bestämde sig för att resa till biblioteket i Tricilve.

De närmaste dagarna förflöt genom att på hästrygg bege sig genom Nastrol och hertigdömena i Moskorien tillbaka till, sanningsguden Shamashs starkaste geografiska fäste, Det Heliga Kishatets och dess huvudstad Albarunzia. Från Kishatets huvudstad färdades man sedan med ett handelsskepp lastat med virke tvärs över den Trakoriska sjön för att fem regniga dagar senare sikta Paratornas kustband vid horisonten. Båtresan hade förflutit utan några märkvärdiga incidenter men trots detta kunde sällskapet känna sig iaktagna utan att direkt veta vem på fartyget som noggrant studerade deras förehavanden.

Strax efter lunchtid lade handelsskeppet ankar i hamnbassängen vid kuststaden Okruzande som var förlagd på en ö i Kruzanderviken. Morgain påpekade raskt att man inte ankommit till Tricilve som förväntat men fick snart förklarat för sig att Tricilve inte var nåbar med djupgående skepp eftersom havsbotten i viken utanför staden var fylld av sörja från floden Coimatri. Väl iland på Okruzandes myllrande lastkaj möttes man av varelser och föremål från både kända och okända platser på världskartan. Dyrgil blev svart i blicken av raseri när han såg slavar av sin egen ras till försäljning men eftersom han var vimmelkantig efter sömnmedlet han fått av Radagast för att överhuvudtaget klara båtfärden så ställde han trots allt inte till med någon scen.


Krilljon hade undertiden märkt hur högvattnet fört med sig en kaskad av roddbåtar från fastlandet. Radagast köpslog med en av de först anländande och därtill ohyfsade roddarna för transport av både sällskap och hästar. Krilljon hade redan tidigare förklarat att han själv inte tänkte följa med på rodden över sundet och trots att de övriga nu försökte övertala honom vägrade han utan att egentligen ge någon konkret anledning . Slutligen beslöt man om att mötas upp i Okruzande under nästkommande kväll. Inte heller Dyrgil var pigg på att åter befinna sig på vatten men lyckades fokusera på att inom kort vara framme på fastlandet.

Under eftermiddagen fann Dyrgil, Radagast och Morgain värdshuset ”Svarta musslans pärla” som de fått tips om av Krilljon innan de lämnade Okruzande. Man förbannade sin egen klantighet i att föra med sig hästarna på denna tillfälliga visit eftersom man inte hade någon större nytta av dem i stadens trängsel. Folket i staden var i högsta grad oartiga vilket Radagast förklarade som ett udda men typiskt drag hos dessa stadsbor. Han förklarade vidare att den religiösa delen av vardagen nästan uteslutande ägnades åt gudinnan Kastyke. Gudinnans motto gick hand i hand med de ofina anhängarna eftersom ”Gudinnan Kastyke älskar den som älskar sig själv” vilket i praktiken betydde att den som dragits med fattigdom och olycka förmodligen förtjänade det .

Utan att ödsla tid åt stadens nöjen och sevärdheter gjorde man vandringen till akademin och biblioteksparken där den väldiga Kronolaaben – en slags mekanisk staty, låg belägen. Vid bibliotekets portar möttes man av en vaktstyrka samt en av områdets assistenter, Feifei som förklarade att biblioteket var stängt för allmänheten sedan en assistent hittats mördad i en läsesal för ungefär en vecka sedan. Situationen hade nu varit hopplös om det inte varit för att Feifeis familj vid ett tillfälle varit tvungna att söka hjälp hos Kafrilersektens fattigstuga och då mött Radagast . Radagast gick således i god för Morgain och Dyrgil samt svor för Feifei att de skulle göra sitt yttersta för att finna den mördade assistentens baneman. Feifei nickade sorgset och visade sällskapet in i bibliotekskamrarna och den plats där man hittat den döde. Den skarpsynte Dyrgil såg genast det både hans vänner och stadsvakten missat och plockade upp en blodstänkt stengroda som fallit i skuggan av en hylla med skrifter om forntida lämningar. ”Ännu en groda! Hur kan det vara möjligt!” sade Morgain. Mördaren från HOXOH kan ju omöjligt färdats mellan de båda städerna inom loppet av några timmar.

Radagast började söka i hyllradernas enorma samlingar och fann tillslut en lunta som skulle innehålla en avhandling om Cruri. Här fann han istället att någon slitit ut de sökta skrifterna och endast lämnat små spår av de försvunna pergamenten. Radagast meddelade genast Feifei och förklarade att detta med största sannolikhet var vad mördaren var ute efter. Feifei skakade misstroende på huvudet. ”Varför skulle någon ha ett sådant intresse i skrifterna att det fick kosta liv”. Radagast bemötte inte frågan eftersom han själv ännu inte visste svaret.

Man började nu söka efter texter om expeditioner eftersom man hoppades träffa på något som kunde ha med Frostmånes utgrävningar att göra men fann istället pergament som avhandlade expeditioner från Lasemos till det som senare blev det Klavykiska riket, Klavykiska expeditioner till Paratorna som efter kolonisering ledde till utropandet av det Trakoriska riket. Slutligen fångades uppmärksamheten av en trakorisk upptäcksresa till den avlägsna ishavsön Marjura – den ö som Demens beskrivit.

Man fann att ön höll ett kyligt polarklimat och var till stor del täckt av en glaciär. Öns trakoriska utpost Arhem var från början självständig men föll under trakoriskt styre efter att riket funnit värdefulla svaveltillgångar i ett träsk strax utanför byn. Arhems befolkning var från början en urbefolkning fiskare och en samling fritänkare, nästan uteslutande från de trakoriska öarna som sedan ockupationen blandats upp med trakoriska soldater och nybyggare. Skriften berättade även att ön var huvudsäte för Shagulitkyrkan, en vetenskaplig order (tillägnad sin sedan länge döde grundare Shagul) som ägnar sig åt att finna värdefulla kopplingar mellan människa och växtrike och med sjukstugor och fattighus åt nödställda på ön vilket gladde Radagast som själv var i ett snarlikt gille.

Radagast kom plötsligt på att han skulle undersöka vad som fanns att läsa om stengrodor och just som Feifei kom för att hämta sällskapet för kvällen hittade han vad han sökte. Bland alla skrifter som rörde stengrodor var det en text som fångade hans intresse och han läste högt i ren upphetsning: ”Stengrodor används som ett signum för den ökända mördarsekten RhabdoRana även kallad ”Den strimmiga grodans syskonskap” från ön Trinsmyra. Sekten tillber sitt skyddshelgon, demonen Ghumgakk även känd som hämnaren med de svarta läpparna”.