Fortsättning följer...
Eftersom berättelsen inte längre har någon direkt koppling till Ereb Altor så kändes adressen felaktig. Bloggen finns istället i fortsättningen att hitta på http://trakorien.blogg.se
Nordmännens hämnd
Flera timmars flykt senare hade Hæjmir, Radagast, Melobin och Herdil i all försiktighet lyckats nå utkanten av skogen. Dolda bland buskar och snår låg de sedan sömnlösa större delen av natten med insikten om att rövarna sannolikt kunnat koppla dem till Melobins olycksdrabbade livvakter. Tidigt följande morgon gav man sig därför iväg redan innan det ljusnat. Om männen från grottan var dem på spåren så gällde det att skapa ett rejält försprång för att, om möjligt, undvika dem.
Det friska höstvädret bjöd på solsken medan det avkortade sällskapet färdades längs stupande bergskammar men trots den vackra morgonen låg vemodet tungt från gårkvällen och det ångestfyllda beslutet att lämna Corvin och Elmrick åt sitt öde i rövarkulan. Tystnaden bröts då och då av den mumlande Herdil som ilsket kunde konstatera att han blivit indragen i en otäck affär som han ansåg sig själv vara högst oskyldig till. Slutligen kokade det över för den gamle mannen som i ett muntligt utfall anklagade de övriga för att ha satt honom i en otacksam knipa och att deras påstådda levebröd som handelsmän rimmade bedrövligt med intrånget i rövarkulan.
Radagast såg på Hæjmir och Melobin men trots oviljan i deras ögon över att berätta syftet med uppdraget bestämde han sig för att inviga Herdil i planen. ”Vi är på ärende för en god vän i Tricilve vars enda släkting oskyldigt placerats i rikets gruvläger. Gruvfogde da Skuger är som bekant av föga samarbetsvillig art och…”. Han avbröts av Hæjmir. ”…och om du berättar för någon så kommer jag personligen bryta varenda ben i din åldriga gamla kropp. Förstått!”. Stigfinnaren skakade på huvudet. ”Ack nej, inte skall väl jag…”. ”Just det” avslutade Hæjmir och snart var vandringen åter i full gång.
Dagen hade ännu en gång nått sin mitt när man stannade för att äta från den medhavda matransonen. Radagast skulle just ta första tuggan när han hörde kvidande ljud från några stora stenblock en bit från rastplatsen. Hæjmir som också hört lätet drog instinktivt sitt svärd och smög sig sakta upp mot stenblocken där han till sin förvåning fann två sårade trashankar. ”Du!?” utropade Hæjmir förvånat och hjälpte i nästa sekund den ene mannen på fötter. Den senige figuren var Shulaban Ormtunga, en av de män som Hæjmir suttit fängslad med i Arhems svavelträsk. Som den återfallsförbrytare mannen var hade han strax efter återkomsten från Marjura fortsatt brottets bana vilket snart skänkt honom ett straffarbete i Hymbergonds gruvor. Liksom sin följeslagare Lamos hade han lyckats rymma då en grupp fångar skickats ut med alltför slapphänta gruvvakter för att samla ved.
Hæjmir frågade genast ut männen om gruvornas vaktstyrka samt om någon av dem sett en man med Steinar Björkesjös irriterande beskrivning. Lamos tyckte sig ha mött Steinar och Ormtunga kunde berätta att gruvan var bevakad av ett femtiotal trakoriska soldater. Undertiden hade Melobin och Radagast uppmärksammat rymmarnas sår och snart hade både kafrilerprästen och isdruiden välsignat läkekraft över skadorna och bjudit männen på mat. Ormtunga och Lamos fylldes under måltiden av både föda och tacksamhet, vilket bidrog till beslutet att återvända med sällskapet till gruvlägret och ledsaga dem genom de mörka gruvgångarna som för Herdil var obekanta.
Vandringen fortsatte hela eftermiddagen och förutom ett kortare möte med ett följe handdragna kärror järnmalm övergick dagen sakta i kväll. Melobin erbjöd sig att ta första vakten men efter att ha missbedömt sin egen förmåga somnade han snart ifrån vakthållningen. Hæjmir som vant sig vid att sova ytligt i vildmarken blev plötsligt klarvaken när han hörde Lamos rota i Melobins packning. Blixtsnabbt fattade han sitt svärd och rev upp ett nytt sår i den ertappade främlingens rygg så denne föll till marken. Övriga vaknade genast av tumulten varpå Lemos bedyrade sin oskuld och att han endast varit hungrig och frestats av Melobins proviant. Alla såg misstänksamt på Lamos men Melobin beslöt, efter några väl valda förmaningar gällande privata tillhörigheter, trots allt att förlåta honom.
Morgonen därpå väcktes man av ett smattrande ösregn men beslutade sig, trots detta, för att fortsätta färden som klätt bergslandskapet i tjock dimma. Sällskapet hade inte hunnit vandra länge när stöveltramp hördes och snart möttes man av en patrull Trakoriska soldater. Den trakoriske kommendanten förklarade att man var på spaning efter två förrymda fångar som betraktades som ytterst farliga men fick till svar av Melobin att några sådana ej synts till. Kommendanten inspekterade gruppen misstänksamt och frågade om deras färdbevis och ärende i trakten men trots att handlingarna saknades lyckades den vältalige isdruiden övertyga honom om att allt var i sin ordning så när som på det slarv som begåtts gällande färdbevisen, varpå färden kunde fortsätta händelselös.
I skymningen passerade den dyblöta skaran ett gruvläger som syntes övergivet. Herdil förklarade att detta ej var de trakoriska gruvorna utan ett trinsmyriska bergsbruk i Gustald Silverhamres ägo och som stängts av Trakoriska Riket när Silverhamre förklarats fredlös. Frusna och hungriga bestämde man sig för att söka skydd i brukets huvudbyggnad undan det annalkande höstmörkret medan Melobin beslöt sig för att utforska det kringliggande området. Inne i boningshuset syntes matverktygen på långbordets lämnats i all hast och en fönsterlucka slog ännu dystert i vinden. Radagast drog igen luckan och hade just lyckats få fyr i öppna spisen då en främmande röst på utsidan uppmanade dem att komma ut avväpnade om livet på deras nyfikne vän var dem kärt.
Hæjmir hade, efter en kortare dispyt med den främmande rösten, kikat ut genom den igendragna fönsterluckan och i förtret sett hur byggnaden var omringad av stridsmän. Han hade därpå motvilligt fått erkänna sitt underläge och tillsammans med övriga i sällskapet gjort rösten till viljes varpå de alla eskorterats till ett av brukets mindre hus där Melobin vaktades av ytterligare krigare. Männens ledare presenterade sig som Jorm Åålskalle från Rung och efter ytterligare munhugg kom fram att Åålskalle och hans stridsmän, likt dem själva, var på väg till den Trakoriska gruvan, men med uppdraget att sabotera gruvdriften. Ormtunga gjorde sig genast nyttig genom att beskriva gruvlägrets läge och bemanning vilket resulterade i att de båda sällskapen beslutade sig för att samordna sin plan. Jorm Åålskalle berättade under kvällen hur han var ättling till Trinsmyras siste konung Ganfryd Åålskalle som tvingats fly undan den Trakoriska invasionen för snart hundra år sedan och hur man sedan dess varit bosatta i de hisnande bergen i en trakt kallad Rung på nordsidan av ön.
Följande morgon hade regnet upphört och efter att man satt på torra klädedräkter gav sig manskapet vidare. Dagsmarschen förflöt utan märkvärdiga händelser och den väg som ledde mot gruvlägret kantades framåt eftermiddagen av flera kalhyggen som förmodligen använts både till försvarsverk och bränsle i gruvans ugnar. Samma kväll kunde man på håll urskilja konturerna av slavgruvorna och något senare låg man gömda i några kvarblivna buskage endast några stenkast från de grovhuggna trästockar som utgjorde lägrets mur. Lägret var uppfört på en klipphylla vars annars hissnande bergsrygg stupade brant mot en dalgång nedanför. Två vakttorn reste sig på insidan av träpalissaden vid kanterna av en bastant träport och trots att man i mörkret inte såg några lägervakter så kunde man ana att de ändå stod utposterade.
Efter mycket planerande för huruvida anfallet skulle äga rum beslöt man sig för att sända fram Melobin och Hæjmir för att om möjligt öppna lägerporten från insidan och därigenom låta de runglerska nordmännen överraska lägrets soldater.
I skydd av mörkret smög sig sig de båda utvalda fram till hörnet där träpalissaden mötte bergväggen och efter ett antal misslyckade försök fick Hæjmir slutligen fast repet kring en av pålverkets spetsar och halade sig upp då Melobin plötsligt kom på att han inte hade någon dolk för att utföra smyganfallet. En stund senare halade han sig upp med lånad dolk och spanade ner över det sovande lägret som bestod av ett tiotal byggnader samt en fyrbåk som troligtvis var tänkt att tändas i den aktuella situationen. Ljudlöst hissade sig Melobin ner på gårdsplanen och smög fram mellan trähusen tätt följd av Hæjmir som även hämtat Radagast. Med kvicka rörelser svingade sig Melobin upp i vart och ett av tornen och utdelade dödande hugg mot de oförberedda vakterna.
Hæjmir hade undertiden kikat in genom några fönster i ett av trähusen och fått syn på sin plågoande Abrelax från fånglägret i Arhem. Slavfösaren låg och snarkade i högan sky och insåg på inget sätt den antågande faran.
Han skulle just dra sitt svärd då Melobin hejdade honom. ”Porten är låst med regel. Vi måste skynda oss att hitta nyckeln!”. Efter en snabb genomgång fann man ett stall, ett kapell, en redskapsbod och drogmakarens stuga innan man slutligen fick syn på huset som tillhörde gruvfogden. Melobin smög sig in och skar med ett kraftigt snitt halsen av den sovande mannen i sängen men märkte till sin förvåning att detta inte var Cymba da Skuger. Utan att hinna fundera mer över saken slet han tag i nyckeln som hängde i en kedja på väggen och snart hade lägrets träport öppnats för Jorm och dennes krigare. Överfallet blev hastigt och blodigt och snart låg alla lägrets invånare dräpta i sina sängar.
Hæjmir som nu återvänt till Abrelax sovkammare stegade långsamt fram mot slavfösaren med draget svärd. Abrelax vaknade till och stirrade förskräckt in i Hæjmirs hatiska ögon. ”Hämndens tid är inne ditt kräk” morrade svärdsmannen innan han i vredesmod drev svärdseggen genom hjärtat i slavfösarens sprattlande kropp.
Det friska höstvädret bjöd på solsken medan det avkortade sällskapet färdades längs stupande bergskammar men trots den vackra morgonen låg vemodet tungt från gårkvällen och det ångestfyllda beslutet att lämna Corvin och Elmrick åt sitt öde i rövarkulan. Tystnaden bröts då och då av den mumlande Herdil som ilsket kunde konstatera att han blivit indragen i en otäck affär som han ansåg sig själv vara högst oskyldig till. Slutligen kokade det över för den gamle mannen som i ett muntligt utfall anklagade de övriga för att ha satt honom i en otacksam knipa och att deras påstådda levebröd som handelsmän rimmade bedrövligt med intrånget i rövarkulan.
Radagast såg på Hæjmir och Melobin men trots oviljan i deras ögon över att berätta syftet med uppdraget bestämde han sig för att inviga Herdil i planen. ”Vi är på ärende för en god vän i Tricilve vars enda släkting oskyldigt placerats i rikets gruvläger. Gruvfogde da Skuger är som bekant av föga samarbetsvillig art och…”. Han avbröts av Hæjmir. ”…och om du berättar för någon så kommer jag personligen bryta varenda ben i din åldriga gamla kropp. Förstått!”. Stigfinnaren skakade på huvudet. ”Ack nej, inte skall väl jag…”. ”Just det” avslutade Hæjmir och snart var vandringen åter i full gång.
Dagen hade ännu en gång nått sin mitt när man stannade för att äta från den medhavda matransonen. Radagast skulle just ta första tuggan när han hörde kvidande ljud från några stora stenblock en bit från rastplatsen. Hæjmir som också hört lätet drog instinktivt sitt svärd och smög sig sakta upp mot stenblocken där han till sin förvåning fann två sårade trashankar. ”Du!?” utropade Hæjmir förvånat och hjälpte i nästa sekund den ene mannen på fötter. Den senige figuren var Shulaban Ormtunga, en av de män som Hæjmir suttit fängslad med i Arhems svavelträsk. Som den återfallsförbrytare mannen var hade han strax efter återkomsten från Marjura fortsatt brottets bana vilket snart skänkt honom ett straffarbete i Hymbergonds gruvor. Liksom sin följeslagare Lamos hade han lyckats rymma då en grupp fångar skickats ut med alltför slapphänta gruvvakter för att samla ved.
Hæjmir frågade genast ut männen om gruvornas vaktstyrka samt om någon av dem sett en man med Steinar Björkesjös irriterande beskrivning. Lamos tyckte sig ha mött Steinar och Ormtunga kunde berätta att gruvan var bevakad av ett femtiotal trakoriska soldater. Undertiden hade Melobin och Radagast uppmärksammat rymmarnas sår och snart hade både kafrilerprästen och isdruiden välsignat läkekraft över skadorna och bjudit männen på mat. Ormtunga och Lamos fylldes under måltiden av både föda och tacksamhet, vilket bidrog till beslutet att återvända med sällskapet till gruvlägret och ledsaga dem genom de mörka gruvgångarna som för Herdil var obekanta.
Vandringen fortsatte hela eftermiddagen och förutom ett kortare möte med ett följe handdragna kärror järnmalm övergick dagen sakta i kväll. Melobin erbjöd sig att ta första vakten men efter att ha missbedömt sin egen förmåga somnade han snart ifrån vakthållningen. Hæjmir som vant sig vid att sova ytligt i vildmarken blev plötsligt klarvaken när han hörde Lamos rota i Melobins packning. Blixtsnabbt fattade han sitt svärd och rev upp ett nytt sår i den ertappade främlingens rygg så denne föll till marken. Övriga vaknade genast av tumulten varpå Lemos bedyrade sin oskuld och att han endast varit hungrig och frestats av Melobins proviant. Alla såg misstänksamt på Lamos men Melobin beslöt, efter några väl valda förmaningar gällande privata tillhörigheter, trots allt att förlåta honom.
Morgonen därpå väcktes man av ett smattrande ösregn men beslutade sig, trots detta, för att fortsätta färden som klätt bergslandskapet i tjock dimma. Sällskapet hade inte hunnit vandra länge när stöveltramp hördes och snart möttes man av en patrull Trakoriska soldater. Den trakoriske kommendanten förklarade att man var på spaning efter två förrymda fångar som betraktades som ytterst farliga men fick till svar av Melobin att några sådana ej synts till. Kommendanten inspekterade gruppen misstänksamt och frågade om deras färdbevis och ärende i trakten men trots att handlingarna saknades lyckades den vältalige isdruiden övertyga honom om att allt var i sin ordning så när som på det slarv som begåtts gällande färdbevisen, varpå färden kunde fortsätta händelselös.
I skymningen passerade den dyblöta skaran ett gruvläger som syntes övergivet. Herdil förklarade att detta ej var de trakoriska gruvorna utan ett trinsmyriska bergsbruk i Gustald Silverhamres ägo och som stängts av Trakoriska Riket när Silverhamre förklarats fredlös. Frusna och hungriga bestämde man sig för att söka skydd i brukets huvudbyggnad undan det annalkande höstmörkret medan Melobin beslöt sig för att utforska det kringliggande området. Inne i boningshuset syntes matverktygen på långbordets lämnats i all hast och en fönsterlucka slog ännu dystert i vinden. Radagast drog igen luckan och hade just lyckats få fyr i öppna spisen då en främmande röst på utsidan uppmanade dem att komma ut avväpnade om livet på deras nyfikne vän var dem kärt.
Hæjmir hade, efter en kortare dispyt med den främmande rösten, kikat ut genom den igendragna fönsterluckan och i förtret sett hur byggnaden var omringad av stridsmän. Han hade därpå motvilligt fått erkänna sitt underläge och tillsammans med övriga i sällskapet gjort rösten till viljes varpå de alla eskorterats till ett av brukets mindre hus där Melobin vaktades av ytterligare krigare. Männens ledare presenterade sig som Jorm Åålskalle från Rung och efter ytterligare munhugg kom fram att Åålskalle och hans stridsmän, likt dem själva, var på väg till den Trakoriska gruvan, men med uppdraget att sabotera gruvdriften. Ormtunga gjorde sig genast nyttig genom att beskriva gruvlägrets läge och bemanning vilket resulterade i att de båda sällskapen beslutade sig för att samordna sin plan. Jorm Åålskalle berättade under kvällen hur han var ättling till Trinsmyras siste konung Ganfryd Åålskalle som tvingats fly undan den Trakoriska invasionen för snart hundra år sedan och hur man sedan dess varit bosatta i de hisnande bergen i en trakt kallad Rung på nordsidan av ön.
Följande morgon hade regnet upphört och efter att man satt på torra klädedräkter gav sig manskapet vidare. Dagsmarschen förflöt utan märkvärdiga händelser och den väg som ledde mot gruvlägret kantades framåt eftermiddagen av flera kalhyggen som förmodligen använts både till försvarsverk och bränsle i gruvans ugnar. Samma kväll kunde man på håll urskilja konturerna av slavgruvorna och något senare låg man gömda i några kvarblivna buskage endast några stenkast från de grovhuggna trästockar som utgjorde lägrets mur. Lägret var uppfört på en klipphylla vars annars hissnande bergsrygg stupade brant mot en dalgång nedanför. Två vakttorn reste sig på insidan av träpalissaden vid kanterna av en bastant träport och trots att man i mörkret inte såg några lägervakter så kunde man ana att de ändå stod utposterade.
Efter mycket planerande för huruvida anfallet skulle äga rum beslöt man sig för att sända fram Melobin och Hæjmir för att om möjligt öppna lägerporten från insidan och därigenom låta de runglerska nordmännen överraska lägrets soldater.
I skydd av mörkret smög sig sig de båda utvalda fram till hörnet där träpalissaden mötte bergväggen och efter ett antal misslyckade försök fick Hæjmir slutligen fast repet kring en av pålverkets spetsar och halade sig upp då Melobin plötsligt kom på att han inte hade någon dolk för att utföra smyganfallet. En stund senare halade han sig upp med lånad dolk och spanade ner över det sovande lägret som bestod av ett tiotal byggnader samt en fyrbåk som troligtvis var tänkt att tändas i den aktuella situationen. Ljudlöst hissade sig Melobin ner på gårdsplanen och smög fram mellan trähusen tätt följd av Hæjmir som även hämtat Radagast. Med kvicka rörelser svingade sig Melobin upp i vart och ett av tornen och utdelade dödande hugg mot de oförberedda vakterna.
Hæjmir hade undertiden kikat in genom några fönster i ett av trähusen och fått syn på sin plågoande Abrelax från fånglägret i Arhem. Slavfösaren låg och snarkade i högan sky och insåg på inget sätt den antågande faran.
Han skulle just dra sitt svärd då Melobin hejdade honom. ”Porten är låst med regel. Vi måste skynda oss att hitta nyckeln!”. Efter en snabb genomgång fann man ett stall, ett kapell, en redskapsbod och drogmakarens stuga innan man slutligen fick syn på huset som tillhörde gruvfogden. Melobin smög sig in och skar med ett kraftigt snitt halsen av den sovande mannen i sängen men märkte till sin förvåning att detta inte var Cymba da Skuger. Utan att hinna fundera mer över saken slet han tag i nyckeln som hängde i en kedja på väggen och snart hade lägrets träport öppnats för Jorm och dennes krigare. Överfallet blev hastigt och blodigt och snart låg alla lägrets invånare dräpta i sina sängar.
Hæjmir som nu återvänt till Abrelax sovkammare stegade långsamt fram mot slavfösaren med draget svärd. Abrelax vaknade till och stirrade förskräckt in i Hæjmirs hatiska ögon. ”Hämndens tid är inne ditt kräk” morrade svärdsmannen innan han i vredesmod drev svärdseggen genom hjärtat i slavfösarens sprattlande kropp.
Den hemliga grottan
Den klara men kyliga förmiddagen värmdes av höstsolen då sällskapet sedan tidiga morgonen fortsatt vandringen över Hymbergonds bergsmassiv. Gårdagens duggregn hade försvunnit vilket gjorde färden nära på harmonisk om det inte varit för Melobins rastlösa kackel.
Vid dagens mitt passerade man genom en snäv klippgång där berget reste sig majestätiskt längs vägens båda sidor. Längre fram på bergsstigen, just där stigen åter öppnade sig över landskapet möttes man av tre storväxta män som blockerade vägen. Männen hade vildvuxna skägg och bar svärd och skarpladdade armborst med vilka man gav tyngd åt sitt budskap. ”Vägavgift mitt herrskap! 20 decaurer per resande” gastade en av männen som om han sålt vinteräpplen på torget.
Varken Radagast eller Hæjmir kände sig speciellt manade att punga ut med några mynt till de ohyffsade männen vars yttre skvallrade om att de med största sannolikhet var stråtrövare och inte trakoriska stigtullare. Corvin och Elmrick som hört både tissel och tassel bakom några närliggande klippblock var däremot mer tillmötesgående och pyntade snabbt upp för att inte riskera onödigt vapenskrammel. Morrandes släppte även Hæjmir och de övriga ifrån sig silvermynt efter att Melobin gjort ett misslyckat förhandlingsförsök.
Vandringen fortsatte hela eftermiddagen och Melobin hade till allas lättnad utnämnt sig själv till sällskapets spejare vilket innebar att den tjafsige isdruiden nu höll sig på utkik några hundra meter framför övriga gruppen. Hæjmir hade under färden samtalat med Herdil som kunnat berätta att trakten redan innan trakoriernas intåg nyttjats som bergsbruk. Flera av milackernas egna gruvor var fortfarande i bruk medans ungefär lika många hade stängts ner när de uppstudsiga gruvherrarna vägrat betala skatt till den trakoriska överheten.
Höstmörkret föll sakta över vandrarna när stigen i skymningen fortsatte genom ett aningen malplacerat skogsparti. Melobin, som med ojämna mellanrum stört med sina meningslösa spaningsrapporter hade just avlagt ännu en rapport då Hæjmir plötsligt skymtade ett underligt buskage vid sidan av den upptrampade stigen. Bladverket kunde för den ovaksamme ses som en del av den övriga naturen men för någon med Hæjmirs skarpa blick och vildmarksvana, syntes det genast hur snåret var handgjort av rötter, mossa och brutna grenar. Försiktigt förde han kamoflaget åt sidan och fick se en dold stig som ledde bort från färdvägen. Melobin blev än mer uppjagad över upptäckten och började följa stigens fotspår som ett hundratal meter längre fram slutade vid en grottöppning, dold på liknande sett som själva stigen. Sällskapet samlades skymda i skogen och Hæjmir föreslog att man skulle invänta natten och i skydd av mörkret undersöka grottans inre.
Något senare var nattmörkret över dem och Melobin hade åter propsat på att få smyga i förväg. Medan övriga spänt väntade kvar i skogen smög han sig in i den nattsvarta grottöppningen som fortsatte ett tiotal meter längre in i berget där den mynnade ut i ett mindre grottrum. Mitt i rummet stod ett litet träbord med ett krus och några muggar. På en pall vid bordet satt en skabbig man på vakt medan en annan låg snarkande över bordsskivan. Han kunde också skymta ytterligare två öppningar som ledde vidare från grottan.
I skogen på grottans utsida satt Hæjmir och Radagast som bäst och viskade om vilka som kunde tänkas vara grottans invånare då den skojfriske isdruiden smög sig på dem för att skrämmas. Efter en kort redogörelse av grottrummet var gruppen delad kring om man skulle överraska grottvakterna eller om man istället skulle ge sig av. Av outgrundlig anledning beslutades att grottan skulle inspekteras och Melobin smög iväg tillsammans med Corvin och Elmrick för att gillra snaror utanför ingången. Hæjmir, Radagast och Herdil höll undertiden utkik från skogsbrynet. När snarorna var redo gjorde Melobin tecken åt Elmrick som hystade in en sten i grottgången.
Ett mummel hördes inifrån grottan och snart hördes trötta fotsteg. Hæjmir spände sin båge och väntade. Ur grottan kunde skymtas formen av en gestalt som just placerat fötterna i den snara vars knut Melobin misslyckats med. Oförstående såg han den oknutna snaran som med hjälp av Corvins ryck viftade förbi i luften men innan han hunnit reagera fattade Hæjmir sitt beslut och genomborrade gestaltens huvud med en välriktad pil. Skrikandes av smärta brottades den angripne grottvakten omkull av Melobin som tillsammans med Corvin lyckades släpa undan och få tyst på honom.
Tystnaden hade precis återfunnit sig då ljudet av ytterligare fotsteg hördes inifrån grottan. Hæjmir sköt varnande in en pil i grottmörkret och fick ett fundersamt ”vem där?” till svar. Hæjmir besvarade frågan med ännu en pil varpå det blev knäpptyst en lång stund. Radagast skulle precis föreslå att man tände upp grottan med gudomligt ljus då rösten från grottan plötsligt ilsknade till och vrålade ”Ni skall allt få era pissjävlar! Vänta bara! Snart kommer förstärkning!”.
Utan att lägga någon vikt vid rösten välsignade Radagast en sten med Tigiwalvans ljus och gav åt Hæjmir. Med den självlysande stenen i sin hand rusade Hæjmir sedan fram mot grottan och kastade in ljusstenen genom öppningen samtidigt som ett armborstlod träffade honom i bröstet. Svårt sårad vräkte han sig åt sidan samtidigt som Radagast kunde skymta armborstskytten i ljuset från stenen. Gudomligt ljus slog strax därpå ut från kafrilerprästens händer och genomborrade den hjälplöse vakten som inom kort förvandlats till en hög av svart aska. Han sprang sedan fram och välsignade Hæjmirs sår som snabbt läktes ihop.
Samtidigt hade Melobin och Corvin bundit den andre vakten varpå Melobin med Herdils assistans påbörjat ett ingrepp för att avlägsna pilen som borrat sig in genom den fastbundnes numera förstörda öga.
Övriga i sällskapet ansåg nu kusten vara klar och begav sig in genom grottöppningen där de fann vaktgrottan just som Melobin beskrivit den. Hæjmir smög sig före de lite klumpigare i gruppen och fann till höger om vaktgrottan ett större grottrum med ett tiotal halmbäddar varav en ockuperades av en snarkande man, lik de två tidigare. Hæjmir tassade ljudlöst fram till den sovande och skiljde med ett välplacerat hugg huvudet från kroppen. Efter en snabb genomsökning hittade han några futtiga kopparmynt på offret och Corvin fann rep, änterhake, flinta och stål i en säck som stod lutad mot väggen.
I gången till vänster från vaktgrottan gick en tunnel vidare in i berget och ett tiotal meter längre in fann man några öltunnor samt kistor med bröd och torkat kött. Alla stoppade på sig rejält med mat innan man fortsatte in i en lite större grottsal där en spricka i taket släppte in höstkylan från utsidan. I ena hörnet fanns en eldgrop och i grottans mitt stod ett långt träbord med ett tjugotal pallar. Hæjmir och Radagast insåg genast den överhängande faran och vände tvärt tillbaka mot Melobin och Herdil ute i skogen. Skulle ett tjugotal rövare hitta dem här så skulle äventyret få ett snabbt och olustigt slut.
Corvin och Elmrick var inte lika försiktiga utan strosade vidare in i det angränsande rummet som var ännu en grotta med halmbäddar. Efter snabb genomsökning fann man ytterligare kopparmynt som man glatt stoppade på sig innan man skyndade vidare genom ytterligare en tunnel och nerför en trappsats huggen direkt ur berget. Gången ledde slutligen fram till ännu ett rum där två män satt vid ett träbord och spelade tärning. Utan att tveka svingade Corvin sin Hillebard och Elmrick sitt svärd och hade snart sänkt de båda tärningsspelarna till sista vilan.
Utanför grottan hade undertiden Hæjmir och Radagast berättat för Melobin och Herdil om hur grottan antagligen beboddes av mer än tjugo stråtrövare. Man hade just förflyttat sig längre in i skogen bort från grottöppningen när skenet från facklor dök upp längs stigen upp mot grottan. Till sin fasa insåg man att det var försent att varna de giriga livvakterna inne i grottan. Snart kunde man urskilja ansikten från följet som anlänt utanför grottan. Det var ett tjugotal stråtrövare varav vissa kunde kännas igen från tidigare samma dag då de stannat och krävt sällskapet på vägtull. Hæjmir avslutade instinktivt livet på den fångne vakten och så fort rövarbandet försvunnit in i grottan smög man sig fort från platsen även om det betydde att man lämnat Corvin och Elmrick åt sitt bistra öde.
Inne i grottsystemet hade Corvin och Elmrick undertiden letat sig in till den innersta grottsalen där en stentron och en träkista stod utplacerade. Corvin rusade fram och slet upp locket på kistan vilket resulterade i att en förgiftad pil träffade honom i axeln. Omtöcknad såg han mängder av guld och silvermynt i kistan just som det hördes ilskna röster och mängder av snabba fotsteg. Förgäves försökte Elmrick gömma sig bakom stentronen just som de vansinniga rövarna dök upp med sin hövding i spetsen och med dennes knotigt finger pekandes hotfullt på de objudna gästerna.
Corvin och Elmrick såg på varandra men sade inget. De hade båda precis insett att detta skulle bli det våldsamma slutet på deras liv. För sista gången höjde de sina vapen och gav ifrån sig vilda stridsvrål för att en stund senare ligga ihjälslagna och badande i sitt blod på det kalla grottgolvet.
Den gamle stigfinnaren
Solen hade nyligen gått ner när skeppet lade till vid den regniga kajen på Rakmas norra strand och kort därpå begav sig sällskapet in i stenstaden. Gatorna kokade av munter stämning med klotkastande jonglörer, eldsprutande fackelmän och trubadurer på både pipa, lyra och trumma. I gathörnen hade anlagts bränder där unga män visade djärvhet genom att springa över lågorna tills stövlarna glödde i höstmörkret. Hela spektaklet gladde Hæjmir som stolt kunde berätta att detta var traditionella höstfestligheter i gudinnan Inashtars ära.
Glädjen avtog hastigt då de ilskna besättningsmännen från resan påminde om att de fortfarande saknade betalning för resan och trots att Hæjmir försökte lugna männen så insåg han snart att man var tvungen att lösa situationen.
För att slippa dra ögonen åt sig genom att med våld undanröja besättningsmännen eller alternativt lura dem på sin avlöning beslutade man sig för att sälja av fartyget. Genom att höra sig för bland folket fick man snart reda på att bästa förtjänsten skulle göras i trästaden på södra stranden där de trakoriska köpmännen och trakoriska rikets garnison var förlagd. Corvin och Hæjmir tog därpå roddbåten från skeppet och paddlade över vattnet där de snart hade fått tag på en intresserad handelsman. Corvin gjorde ett försök att förhandla om priset men lyckades inte få mer än 1000 guldtrakiner. Hæjmir som kände till skeppets ursprungliga värde tog genast över det misslyckade köpslaget men efter en snabbare inspektion av skutan fick han ändå ge med sig för 5000 trakiner eftersom Corvin högljutt påpekat för både köpare och säljare att detta var ett bra bud med tanke på allt som skeppet varit med om den senaste tiden.
Efter att köpeskillingen utbetalats i form av mynt i en mindre kista begav man sig till det närbelägna värdshuset Daggfrost. Melobin som under dagen återgått till sitt ångesttyngda lynne begärde hastigt ett rum dit han försvann in utan ett ord. Radagast försökte knacka på för att tala med honom men detta resulterade istället i att Melobin blev ursinnig och låste dörren om sig.
Bedrövad anslöt sig Radagast till de övriga och uthungrade efter ransoneringen på resan intog man en stadig middag med tillhörande drycker. Under kvällen fick man höra talas om att den trakoriske kondottiären i Rakma hette Kakralgus Piknäsa och var en rättvis och omtyckt person trots att Trakoriska rikets närvaro varken var önskvärd i staden eller på landsbygden. Det berättades också att Trinsmyra tidigare bestått av ett flertal mindre självstyrande landområden där Rakma med omnejd fortfarande hade visst självstyre medan området Kark i sydost införlivats som trakorisk koloni. Kark hade innan invasionen, som ägt rum för cirka 100 år sedan, regerats av kungaätten Åålskalle men dessa hade blivit tvungna att fly till det nordliga bergsområdet Rung varifrån de än idag ledde envist motstånd mot ockupanterna.
Morgonen därpå begav sig Radagast till stadens sjukstuga där han berättade om Melobins symptom för den bekymrade läkemannen. Efter att ha funderat och bläddrat i några dammiga gamla luntor konstaterade han att Melobin hade drabbats av själsliga smärtor och att det enda botemedel han kunde erbjuda var en operation direkt på hjärnan. Radagast insåg snabbt de livshotande farorna med ingreppet och tackade därefter för sig.
Melobin som denna morgon vägrat visa sig lämnades kvar på värdshuset när övriga hyrde en roddare att föra dem över till den trakoriska trästaden för att söka upp kondottiär Piknäsa. Denne visade sig inte vara anträffbar och man bestämde sig istället för att utföra personliga ärenden. Elmrick, Corvin och Hæjmir uppsökte en handelsbod för att köpa utrustning medan Radagast begav sig till en örthandlare för att försöka hitta botemedel för Melobin. Senare samma eftermiddag gjorde man ytterligare ett försök att komma i kontakt med kondottiären men denne visade sig vara på resande fot och det fanns ingen tid utsatt för när han kunde tänkas återkomma.
Man återvände till värdshuset i stenstaden där Melobin fortfarande vägrade tala med Radagast och efter att Radagast erbjudit honom lite av de lugnande örter han införskaffat under dagen vräkte han örtblandningen i väggen. Hæjmir ilsknade till och trängde sig förbi Radagast och gav den otrevlige isdruiden en så pass rejäl käftsmäll att denne föll handlöst bakåt och slog huvudet i sängkanten. Medvetslös och blödande låg han nu på golvet varpå Radagast fick be om Tigiwalvans frälsning för att läka honom. Hæjmir hade undertiden gått ner i storsalen på värdshuset där han fått höra att en stigfinnare vid namn Herdil brukade hålla till. Värden pekade med enkelhet ut den gamle mannen som satt i ett ensamt hörn och som snart visade sig vara både skelögd och lomhörd. Hæjmir försökte bluffa den gamle vägvisaren när denne undrade ”i vilket ärende man reste mot så pass ogästvänliga trakter” genom att påstå att han själv var handelsman, men Herdil bara log och skakade på huvudet. ”Mig lurar Ni inte herrn. Ni luktar inte handelsman om ni så var den siste på hela ön”. Efter ett kortare köpslag hade man trots allt gjort upp om en avlöning med en silverdecaur per dags vägvisning med start följande morgon.
Resten av kvällen gick åt till mat och dryck varpå sällskapet lyckades snappa upp ännu ett rykte som gjorde gällande att en viss Fingolf Silverhamre, son till adelsherren Gustald Silverhamre hade hittats mördad efter att nyligen ha återvänt till ön. Både far och son hade var och en för sig varit efterlysta sedan Marjurakrisen. Fadern för konspirationen gällande vapensmugglingen till Marjuras motståndsrörelse och sonen för att i sin ungdoms oförstånd ha anslutit sig till den numera laglösa shagulitrörelsen.
Följande morgon ljöd raska knackningar på Radagasts gästrumsdörr. Utanför stod Melobin med ett brett leende och konstaterade att man fick skynda på om man skulle vara ur stan innan gryningen. Trots en kortare dispyt viftade Melobin åter bort frågorna kring gårdagens ångest och menade att ”igår var igår, men idag gryr en ny dag”. Efter att även Hæjmir, Elmrick och Corvin vaknat begav man sig mot stadens utkant där Herdil redan väntade. De senaste dagarnas regn hade lämpligt nog slutat och istället sprang höstsolen fram på den molniga himlen medan sällskapet vandrade fram längs den branta och karga bergsstigen som ledde mot gruvorna. Vandringen hade Herdil beräknat till fem dagsmarscher och på Hæjmirs fråga om vilka faror som lurade längs vägen så suckade han mest och menade att den ondska som lurade i vildmarken var svår att förutsäga. Under första vandringsdagen fick Herdil höra hur Hæjmir härstammade från Marjura och berättade förtjust hur Hæjmir troligtvis var ättling till de Milacker som en gång i tiden utseglat för att kolonisera nordhavsön och därmed av samma härstamning som han själv. Han berättade också om trakoriska rikets gruvläger där horder av slavar bröt malm ur vattensjuka avgrundssvalg där de arma varelserna tvingades leva sin tid utan att någonsin skåda dagens ljus. Han hade hört ryktas att gruvfogden Cymba da Skuger fann stort nöje i att själv tjäna som lägrets bödel och det sades att få hade sett någon svinga en piska eller hantera glödande tänger med större förtjusning.
Framåt eftermiddagen fick sällskapet syn på en ensam karsonoxe som stod och betade på en närliggande avsats. Hæjmir som inte sett dessa kreatur sedan han lämnat Marjura blev nästan nostalgisk över mötet och han dagdrömde sig bort resten av dagen till sitt bekymmerslösa liv på hemön.
I skymningen slog sällskapet läger i en liten skogsglänta strax bortom stigen. Efter kvällsmaten gjordes upp ett vaktschema varpå alla utom den pratglade Melobin satt uppe och tog första passet. Efter några timmar väckte han Radagast och valde sedan att hålla kafrilerprästen sällskap under dennes vakt istället för att försöka sova. Corvin som var näst i tur att vakta hörde halvvägs genom sitt pass ett ylande på håll. Han gjorde ingen sak av händelsen utan nämnde det bara kort när han väckte Hæjmir för vaktbyte.
Den sömndruckne Hæjmir hade halvsovande tagit plats vid elden och nästan slumrat till igen när han plötsligt hörde morrande i busken bakom sig. Hæjmir snurrade runt just som den första vargen flög på honom. ”VARGAR!” skrek Hæjmir samtidigt som han utvek den rasande besten och slet sitt svärd för att besvara attacken. Elmrick, Radagast och Melobin blev genast klarvakna medan Corvin långsamt vaknade till liv till skillnad från Herdil som i sin lomhördhet ännu inte märkt något.
Radagast, som kände till vargarnas rädsla för eld, nedkallade kvickt Tigiwalvans ljus varpå ljuspunkter strax sköt ut från hans händer vilket skrämde bort hälften av rovdjursflocken. Elmrick blev först biten i armen och senare riven i ansiktet av en ursinnig varghanne men lyckades i nästa stund sänka svärdet genom vilddjuret. Hæjmir lyckades också döda sin motståndare efter diverse klösmärken medan Radagast pulveriserade en varg med en av sina gudomliga ljusstrålar innan besten ens hann fram till honom. Den sista vargen backade några steg men fick strax smaka på två av Hæjmirs dödande svärdshugg och gav ifrån sig ett krampaktigt gnäll innan natten åter blev tyst och fridfull. Hæjmir satte sig åter vid lägerelden medan de andra gjorde ett omöjligt försök att somna om. Klarvaken stirrade han in i elden och tackade där sin gudinnan Inashtar för att hon låtit dem göra upp det vaktschema och den eld som denna natt räddat livet på dem.
Mot Hymbergonds Gruvor
Flera månader senare hade hösten kommit till Paratorna där Hæjmir, hans havande hustru Selisia och sonen Ulvric med hjälp av inhyrda hantverkare var i full gång med att anlägga sin nya gård som införskaffats för den kompensation som utbetalats i samband med den ursprungliga gårdens förstörelse i Bralorge. Nybygget hade förlagts på slättlandet mellan Tricilve och grannstaden Kamest med utsikt över Kruzanderviken och dit även Radagast hade färdats samt med sin blotta närvaro skänkte harmoni åt själva byggnationen.
Kmordadruiden Melobin hade däremot inte synts till trots att denne sedan länge lovat att komma för att inspektera bygget men hade istället skickat budbärarna Corvin och Elmrick som förutom sin herres ursäkt även kunde berätta att Melobin den senaste tiden agerat underligt och hållit sig inlåst i sitt rum på värdshuset Salta Gasten i Okruzande. Radagast blev genast orolig för den unge druiden och bestämde sig snarast för att återvända med Corvin och Elmrick till Tricilve kommande morgon.
Framåt kvällen bjöds de resande på middag i det halvfärdiga boningshuset just som en vagn med ridande följde gjorde halt utanför varpå det snart ljöd en knackning på husporten. Den gamle svavelmagnaten Findigan Mogger steg in och hälsade alla kring bordet. Efter att vänligen men bestämt avböjt att delta vid middagsbordet vände han sig mot Hæjmir och bad att få tala med honom i enrum. I det angränsande rummet slog sig Hæjmir ned i en bekväm tygstol medan Mogger vankade av och an samtidigt som han förklarade sitt ärende.
”Min gode Hæjmir! I villrådighet vänder jag mig nu till Er om hjälp i ett personligt trångmål. Som Ni säkert minns så avskrevs Ni från den arresteringsordern gällande Marjurakrisen som lagberättarnas ministerium Mana Friga tidigare utfärdat. Detsamma gällde givetvis min svärson Steinar Björkesjö som dessvärre redan dömts till Straffarbete i Hymbergonds gruvläger på Trinsmyra. Man lovade från ministeriets sida att omgående sända bud till gruvlägret för att frige honom men trots att flera månader hunnit passera har inget hänt. Mana Frigas ämbetsmän avfärdar mina frågor med att man gör allt i sin makt för att ordna upp ärendet men genom envishet lyckades jag via en bekant med insikt i ministeriet få veta att det råder en dispyt mellan Mana Friga och Cymba da Skuger som nyligen utsetts till gruvfogde vid strafflägret. Da Skuger har trots diplomatisk påtryckning från huvudstaden vägrat att släppa Björkesjö och hänvisat till bristen på arbetskraft. Mana Friga vågar samtidigt inte sätta hårt mot hårt eftersom eventuella avbrott i gruvdriften skulle dra på sig ogillande från bl.a. handelsministeriet Poda Snica och Poda Arux som ansvarar för rikets finanser. Alla har dessutom Marjurakrisens förlorade svavelintäkter i färskt minne. Gissningsvis väntar man från myndigheternas sida på att den tväre gruvfogden på sikt skall ge med sig men om detta gäller veckor, månader eller år är det ingen som vet”.
Mogger tystnade och synade åter Hæjmir allvarsamt. ”När Er egen familj var i knipa så bistod jag med räddning och höll dem säkra”. Min svärson är de sista spillrorna av min familj och jag ber Er nu därför att återgälda tacksamheten genom att resa till Trinsmyra och frita Steinar ur fångenskapen. Uppdraget måste givetvis hållas hemligt med tanke på vad jag precis berättat om rikets pragmatiska statskonst. Det är därför av största vikt att ni kamouflerar uppdraget med ett skenmotiv om varför ni färdas till ön och att ert färdsätt inte väcker uppmärksamhet. Jag står självklart för alla omkostnader kring uppdraget och har förberett en kista guldtrakiner i Tricilve som därmed står till Ert förfogande”.
Hæjmir funderade under tystnad. Steinar Björkesjö hade han aldrig varit speciellt förtjust i eftersom pojkspolingen var en uppstudsig adelsslyngel från Paratorna men eftersom Mogger räddat Selisia och Ulvric undan lynchmobben i Bralorge var det en hederssak att bjuda handelsmannen samma hjälp. Att dessutom få möjlighet att utkräva blodshämnd på Cymba da Skuger, den man som låg bakom avrättningen av Hæjmirs mor och syskon, var säkerligen ingen tillfällighet och även om det var det så mumlade han nästan ljudlöst en tackbön till gudinnan Inashtar för detta tecken.
”Jag kommer göra mitt bästa för att få hem Steinar” sade Hæjmir och skakade handelsmannens guldprydda hand. Mogger nickade tacksamt och tog strax därefter farväl av alla innan han steg in i sin praktfulla vagn och försvann med följet mot sitt hem i huvudstaden. Så fort man kommit innanför dörren igen vände sig Hæjmir mot sina oförstående vänner och förklarade Moggers ärende. ”Detta är en sak mellan mig och Herr Mogger, så jag kräver inte att ni skall följa med mig” avslutade han. Corvin och Elmrick menade att de gärna följde med på uppdraget så länge Herr Melobin tillät det samt att det givetvis fanns pengar att tjäna. Radagast som ändå beslutat sig för att resa till Melobin hade ingen invändning och tidigt morgonen därpå tog man farväl av Hæjmirs hustru och sonen Ulvric som lovade att sköta om faderns sysslor på gården.
Sent samma eftermiddag skymtade man Tricilves stadsmur och efter att ha lämnat hästarna i ett av stadens hyrstall kunde man konstatera att gatorna myllrade av trakoriska soldater mångfaldigt fler än normalt. Detta fick sin förklaring när man under båtfärden över sundet mot Okruzande kunde skåda ut över själva Kruzanderviken där den trakoriska krigsflottan återvänt från Marjura. Av roddaren fick man höra att flottan lidit nederlag redan innan man nått fram till ön då väldiga isberg blockerat farleden vilket var väldigt ovanligt för säsongen. Radagast tackade istället Tigiwalvan för att de arma soldaterna sluppit möta Marjuras ondska och tack vare isbergen kommit undan med livet i behåll.
På värdshuset Salta Gasten var det stor uppståndelse i den överfyllda storsalen där man till sin förvåning fann den upprymde Melobin som gång på gång bjöd husets gäster laget runt. I motsats till den beskrivning Corvin och Elmrick gett strålade han upp ytterligare när han fick syn på sällskapet och stormade fram för att omfamna dem. ”Åh denna lycka att se er alla här” skrattade han fram och hade i nästa stund beställt husrum åt alla och försett dem med skummande dryckesbägare. ”Vi fick höra att Ni inte kände er bra…” försökte Radagast men blev hastigt avklippt av Melobin som dyrt och heligt försäkrade om att han aldrig någonsin mått bättre och att Kmordas ansikte strålade mot honom. Corvin och Elmrick ryckte på axlarna, mest nöjda med att deras uppdragsgivare nu verkade redo att höja deras dagslön medan Hæjmir syntes irriterad över den glädjespridande druiden. Efter att man lyckats släpa Melobin från ett dyrbart parti av kortspelet krita befann man sig på Radagast och Hæjmirs rum. Hæjmir förklarade kort hur man inom de närmaste dagarna ämnade resa till Steinars räddning vilket, om möjligt, fick Melobin att stråla upp ytterligare och prisa Kmorda för denna spännande resa, för möjligheten att få utforska Trinsmyra och ännu en gång för att sällskapet samlats. Hæjmir försökte förgäves lugna den upprymde druiden som högljutt började planera avfärden som enligt honom själv borde infalla inom den närmaste halvtimmen. Efter att Hæjmir ilsknat till och hotat Melobin med att skära av dennes tunga om han själv inte stillade den så kom man slutligen överens om att invänta morgondagen och då söka rätt på farkost, besättning och en lämplig täckmantel.
Klockan var mitt i natten när det plötsligt bankade på dörren till rummet. Utanför stod åter Melobin med ett stort leende på läpparna och började gapa om hur han prutat ner ett handelsskepp och visste vart man kunde finna en bra besättning. Radagast lyckades slita in den ovarsamme druiden på rummet varpå Hæjmir gav honom en redig örfil som slutligen tystade honom men ändå inte kunde slita bort leendet över läpparna. ”Håll käft din idiot!” väste Hæjmir. ”Vill du att hela stan skall få höra om uppdraget?”. Isdruiden lugnade sig något och förklarade att han passat på att leta rätt på ett lämpligt skepp samt fått tips om att bra besättning brukade kunna rekryteras på tavernan Gamle Mås i Tricilve. ”Bra! Men gå nu för allt i världen och lägg Er” sade Radagast och lyckades underligt nog få Melobin att lyssna varpå natten förflöt utan vidare incidenter.
När Hæjmir och Radagast kommande morgon klev ner i storsalen hade Melobin sedan länge börjat dagen med att bjuda förbipasserande på mat och förlorat ytterligare ett antal parti krita. Hæjmir suckade tungt och beställde frukost som Melobin snabbt beordrade skulle sättas på hans nota vilket fick värdshusvärden att fullständigt gå i taket. Det visade sig att druiden inte betalt ett öre på flera veckor och att notan vid det här laget var uppe i ofattbara tvåhundra guldtrakiner. Melobin käftade gladeligen emot och menade att värden givetvis skulle få sina pengar men att han tillsvidare ämnade fortsätta att handla på nota vilket givetvis inte gick för sig. Melobin skrattade lättsamt och försvann kvickt upp på sitt rum och återvände snart med en påse mynt som han kastade upp på bordet. Corvin och Elmrick började fnissa och viska om hur den slösaktige Herr Melobin fullständigt tappat förståndet vilket dock inte gladde varken Radagast eller Hæjmir.
Efter frukosten begav sig sällskapet till skeppet som Melobin under natten lagt ett bud på. Ägaren som var en handelsman från Staden O hälsade männen och visade upp ”havsjungfrun” som låg för ankar en bit ut i hamnbassängen. ”Sextusen är ett riktigt vrakpris” skämtade handelsmannen men fick Hæjmir att tillfälligt tappa andan innan han förstod att Melobin valt att köpa fartyget istället för att hyra det. Han förstod dock att det var en bra affär och avtalade att ha pengarna redo samma eftermiddag.
Efter ännu en resa över sundet mot Tricilve styrde man stegen mot tavernan Gamle Mås där Nin Hallaska blivit kallblodigt avrättad av Cymba da Skugre några månader tidigare. Inne på tavernan låg pipröken tung och efter några korta ordväxlingar med krögaren pekades man bort mot ett bord där tre män drack sin förmiddagsmjöd. Den mittersta var solbränd och petade naglarna med en dolk just som Hæjmir klev fram och presenterade sig med ett påhittat smeknamn. Mannen tittade upp och presenterade sin kortväxte vän till höger som Rossi och den andre som Karesk medan han själv hette Amos. Hæjmir svarade undvikande på männens frågor om själva uppdraget och efter ett lyckat köpslag hade männen gått med på en veckolön på tio trakiner per man för sig själva och ytterligare fyra besättningsmän med avresa följande morgon. Melobin överväldigades åter av lycka över äventyret, föll på knä mitt i folkmassorna på väg från tavernan samt prisade åter Kmorda innan Corvin och Elmrick i sista sekund lyckades rycka undan honom från att bli påkörd av en förbifarande vagnslast langocker.
Nästa anhalt blev Moggers anrika trävilla där Hæjmir mottog en träkista till bredden fylld med tusentals välpolerade guldtrakiner. Mogger var nyfiken över sällskapets handlingsplan och blev aningen förbryllad när han fick höra hur man endast valt en minimal besättning på sammanlagt tolv personer när handelsskeppet hade plats för kring fyrtio man. Hæjmir försvarade sig med att en liten grupp skulle väcka mindre uppmärksamhet och dessutom gav mer penningar om man tvingades förhandla med gruvfogden vilket tycktes rimligt för den gamle handelsmannen. För att bättre kamouflera sitt uppdrag undrade Hæjmir om Mogger kunde lasta fartyget med handelsvaror vilket inte var något problem. Handelsmannen lovade att ha en last spannmål redo att stuvas under eftermiddagen.
Dagen hade nått sin mitt då sällskapet åter korsat sundet till Okruzande och eftermiddagen spenderades med att lasta proviant, spannmål och besättningens tillhörigheter varpå man bestämde sig för att spendera natten ombord för att få en tidig start nästkommande morgon.
Höstsolen värmde den kalla morgonen när handelskaravellen havsjungfrun lättade ankar och nästan obemärkt lämnade Okruzandes hamnbassäng. Den vindstilla förmiddagen blåste upp med ett duggregn just som man lämnat Kruzanderviken och fortsatte långt in på natten vilket givetvis gladde den översympatiske Melobin som dyblöt vankade av och an på fördäcket och välsignade ovädret. Kommande dag fortsatte både regnet, vinden och färden längs regionen Paraltro på Paratornas västkust. Melobin hade nu blivit mer sansad vilket man enfaldigt nog hoppades berodde på den friska havsluften. Kring lunchtiden den tredje dagen small det plötsligt till och besättningen kastades omkull av att skeppet gått på grund. Hæjmir svor över den klantige styrmannen och hur dennes lön för dagen var indragen. Man kunde tack o lov konstatera att skrovet klarat grundstötningen och efter att många timmar senare omplacerat skeppslasten samt att större delen av besättningen satts i en roddbåt kunde slutligen Elmrick få båten att lyfta från det lömska skäret.
Under färden berättade en av de äldre besättningsmännen om staden Vumbra vid slättlandet på sydöstra Trinsmyra där han var uppväxt. Som liten brukade hans farfar berätta för honom om den ondskefulla Shagulitsekten som hade sitt ursprung i staden samt hur hans farfars far och de övriga i ortsbefolkningen fördrev Shagul och hans lärljungar från staden.
Resan fortsatte längsmed regionen Ilibaurien som utgjorde Paratornas nordspets och halvvägs till kuststaden Mynd Mazuldre dök en handelskaravell med trakorisk flagg upp på farleden. Hæjmir märkte plötsligt hur det mötande skeppet gick ovanligt nära och skulle just varna rorsman då änterhakar och vilda tjut skar genom luften. ”Pirater!” skrek Hæjmir och slet sitt svärd som han högg av repet för en fasthakad änterhake med. Radagast, Melobin och hans båda hantlangare lyckades också kapa rep från piratskeppet men det var redan försent. En hord av smutsiga och illaluktande skurkar bordade skeppet samtidigt som armborstpilar bistod dem från deras skepp. Hæjmir träffades av en pil och Melobin fick ett knivhugg i armen innan man insåg sig övermannade.
En reslig pirat med vild blick vrålade att han ville tala med kaptenen varpå Hæjmir gjorde honom till viljes och tvingades lämna ifrån sig alla värdeföremål och skeppets last till sina övermän. Skrattande bockade sig pirathövdingen från sin plats på akterdäck samtidigt som det tomhänta sällskapet såg piratskeppet försvinna sydväst ut över den trakoriska sjön. Hæjmir muttrade över den besvärande situationen samtidigt som den inhyrda besättningen började ifrågasätta hur deras lön nu skulle kunna betalas ut. Melobin räddade situationen genom att gå emellan och övertala skaran om att pengar skulle ordnas fram på ett eller annat sätt så fort man nådde staden Rakma på Trinsmyra vilket för tillfället lugnade manskapet. När alla återvänt till sina sysslor såg Radagast, Melobin och Hæjmir på varandra. ”Vad gör vi nu?” undrade Melobin. ”det blir nog snävt förhandlingsutrymme hos gruvfogden gällande Steinar” sade Radagast men Hæjmir hade redan bestämt sig. ”Förutsättningarna har ändrats men uppdraget består” svarade han. ”Jag har trots allt redan en oplockad gås med gruvfogden och det bär mig därför inte emot att lösa ärendet med vapen”. De övriga tystnade och Hæjmir berättade hur Cymba da Skuger bragt hans mor och syskon om livet. ”Då fanns där ingen fredlig lösning i planen från början” konstaterade Melobin men Hæjmir fortsatte: ”Vi har nog med proviant för att klara resten av resan till Rakma. Hur vi löser resten av färden får bli en senare fråga”.
Kommande morgon hade skeppet lämnat Paratornas kust och man förmodade att seglatsen över Nordrammen hade inletts. Melobin hade under morgonen inte lämnat sin hytt och när övriga kom för att leta rätt på honom möttes de av en oväntad syn. Isdruiden låg ihopkrupen i ett hörn i hytten och befallde dem med gråten i halsen att lämna honom i fred. Radagast försökte på nytt tala med honom men fick som svar en utskällning varpå man bestämde sig för att göra Melobin till viljes. Dagen förflöt och efter ännu en lugn natt möttes man morgonen därpå av den åter överenergiske Melobins glada hälsningar. Hæjmir suckade tungt men försökte göra det bästa av situationen. Något land var ännu inte i sikte och man hade nog med problem utan att skapa interna stridigheter. Inte heller den nästkommande dagen såg man land vilket enligt beräkningarna betydde att man misslyckats med navigationen. Hæjmir morrade över att man inte valt att be om Moggers zepelond-navigatör men fick annat att irritera sig över såfort den euforiske Melobin vaknat. Under ytterligare två dagar seglade man i ovisshet då slutligen den Trinsmyriska sydkusten bredde ut sig framför dem. Man tackade havsguden Anxalis för att hon lett dem tillbaka på rätt väg och fortsatte seglingen längs kusten västerut.
Höstregnet fortsätter att smattra över däck även nästa dag då man fick möte med ett trakoriskt krigsskepp. Hæjmir stannade till för att rapportera plundringen vilket kommendanten beklagade och efter en beskrivning av piratskeppet fortsatte färden. På seglatsens fjortonde dag siktade man slutligen stenstaden Rakma på floden Rangindros norra strand. Redan på håll kunde man se hur staden omgavs av flera imponerande ringmurar i vilka slagits upp stora öppningar. På flodens södra strand kunde urskiljas en mer nybyggd trästad. Undertiden stod Hæjmir djupt försjunken i funderingar. Hur skulle man lösa besättningens betalning och hur skulle man finna Steinar och Cymba da Skuger.
Kmordadruiden Melobin hade däremot inte synts till trots att denne sedan länge lovat att komma för att inspektera bygget men hade istället skickat budbärarna Corvin och Elmrick som förutom sin herres ursäkt även kunde berätta att Melobin den senaste tiden agerat underligt och hållit sig inlåst i sitt rum på värdshuset Salta Gasten i Okruzande. Radagast blev genast orolig för den unge druiden och bestämde sig snarast för att återvända med Corvin och Elmrick till Tricilve kommande morgon.
Framåt kvällen bjöds de resande på middag i det halvfärdiga boningshuset just som en vagn med ridande följde gjorde halt utanför varpå det snart ljöd en knackning på husporten. Den gamle svavelmagnaten Findigan Mogger steg in och hälsade alla kring bordet. Efter att vänligen men bestämt avböjt att delta vid middagsbordet vände han sig mot Hæjmir och bad att få tala med honom i enrum. I det angränsande rummet slog sig Hæjmir ned i en bekväm tygstol medan Mogger vankade av och an samtidigt som han förklarade sitt ärende.
”Min gode Hæjmir! I villrådighet vänder jag mig nu till Er om hjälp i ett personligt trångmål. Som Ni säkert minns så avskrevs Ni från den arresteringsordern gällande Marjurakrisen som lagberättarnas ministerium Mana Friga tidigare utfärdat. Detsamma gällde givetvis min svärson Steinar Björkesjö som dessvärre redan dömts till Straffarbete i Hymbergonds gruvläger på Trinsmyra. Man lovade från ministeriets sida att omgående sända bud till gruvlägret för att frige honom men trots att flera månader hunnit passera har inget hänt. Mana Frigas ämbetsmän avfärdar mina frågor med att man gör allt i sin makt för att ordna upp ärendet men genom envishet lyckades jag via en bekant med insikt i ministeriet få veta att det råder en dispyt mellan Mana Friga och Cymba da Skuger som nyligen utsetts till gruvfogde vid strafflägret. Da Skuger har trots diplomatisk påtryckning från huvudstaden vägrat att släppa Björkesjö och hänvisat till bristen på arbetskraft. Mana Friga vågar samtidigt inte sätta hårt mot hårt eftersom eventuella avbrott i gruvdriften skulle dra på sig ogillande från bl.a. handelsministeriet Poda Snica och Poda Arux som ansvarar för rikets finanser. Alla har dessutom Marjurakrisens förlorade svavelintäkter i färskt minne. Gissningsvis väntar man från myndigheternas sida på att den tväre gruvfogden på sikt skall ge med sig men om detta gäller veckor, månader eller år är det ingen som vet”.
Mogger tystnade och synade åter Hæjmir allvarsamt. ”När Er egen familj var i knipa så bistod jag med räddning och höll dem säkra”. Min svärson är de sista spillrorna av min familj och jag ber Er nu därför att återgälda tacksamheten genom att resa till Trinsmyra och frita Steinar ur fångenskapen. Uppdraget måste givetvis hållas hemligt med tanke på vad jag precis berättat om rikets pragmatiska statskonst. Det är därför av största vikt att ni kamouflerar uppdraget med ett skenmotiv om varför ni färdas till ön och att ert färdsätt inte väcker uppmärksamhet. Jag står självklart för alla omkostnader kring uppdraget och har förberett en kista guldtrakiner i Tricilve som därmed står till Ert förfogande”.
Hæjmir funderade under tystnad. Steinar Björkesjö hade han aldrig varit speciellt förtjust i eftersom pojkspolingen var en uppstudsig adelsslyngel från Paratorna men eftersom Mogger räddat Selisia och Ulvric undan lynchmobben i Bralorge var det en hederssak att bjuda handelsmannen samma hjälp. Att dessutom få möjlighet att utkräva blodshämnd på Cymba da Skuger, den man som låg bakom avrättningen av Hæjmirs mor och syskon, var säkerligen ingen tillfällighet och även om det var det så mumlade han nästan ljudlöst en tackbön till gudinnan Inashtar för detta tecken.
”Jag kommer göra mitt bästa för att få hem Steinar” sade Hæjmir och skakade handelsmannens guldprydda hand. Mogger nickade tacksamt och tog strax därefter farväl av alla innan han steg in i sin praktfulla vagn och försvann med följet mot sitt hem i huvudstaden. Så fort man kommit innanför dörren igen vände sig Hæjmir mot sina oförstående vänner och förklarade Moggers ärende. ”Detta är en sak mellan mig och Herr Mogger, så jag kräver inte att ni skall följa med mig” avslutade han. Corvin och Elmrick menade att de gärna följde med på uppdraget så länge Herr Melobin tillät det samt att det givetvis fanns pengar att tjäna. Radagast som ändå beslutat sig för att resa till Melobin hade ingen invändning och tidigt morgonen därpå tog man farväl av Hæjmirs hustru och sonen Ulvric som lovade att sköta om faderns sysslor på gården.
Sent samma eftermiddag skymtade man Tricilves stadsmur och efter att ha lämnat hästarna i ett av stadens hyrstall kunde man konstatera att gatorna myllrade av trakoriska soldater mångfaldigt fler än normalt. Detta fick sin förklaring när man under båtfärden över sundet mot Okruzande kunde skåda ut över själva Kruzanderviken där den trakoriska krigsflottan återvänt från Marjura. Av roddaren fick man höra att flottan lidit nederlag redan innan man nått fram till ön då väldiga isberg blockerat farleden vilket var väldigt ovanligt för säsongen. Radagast tackade istället Tigiwalvan för att de arma soldaterna sluppit möta Marjuras ondska och tack vare isbergen kommit undan med livet i behåll.
På värdshuset Salta Gasten var det stor uppståndelse i den överfyllda storsalen där man till sin förvåning fann den upprymde Melobin som gång på gång bjöd husets gäster laget runt. I motsats till den beskrivning Corvin och Elmrick gett strålade han upp ytterligare när han fick syn på sällskapet och stormade fram för att omfamna dem. ”Åh denna lycka att se er alla här” skrattade han fram och hade i nästa stund beställt husrum åt alla och försett dem med skummande dryckesbägare. ”Vi fick höra att Ni inte kände er bra…” försökte Radagast men blev hastigt avklippt av Melobin som dyrt och heligt försäkrade om att han aldrig någonsin mått bättre och att Kmordas ansikte strålade mot honom. Corvin och Elmrick ryckte på axlarna, mest nöjda med att deras uppdragsgivare nu verkade redo att höja deras dagslön medan Hæjmir syntes irriterad över den glädjespridande druiden. Efter att man lyckats släpa Melobin från ett dyrbart parti av kortspelet krita befann man sig på Radagast och Hæjmirs rum. Hæjmir förklarade kort hur man inom de närmaste dagarna ämnade resa till Steinars räddning vilket, om möjligt, fick Melobin att stråla upp ytterligare och prisa Kmorda för denna spännande resa, för möjligheten att få utforska Trinsmyra och ännu en gång för att sällskapet samlats. Hæjmir försökte förgäves lugna den upprymde druiden som högljutt började planera avfärden som enligt honom själv borde infalla inom den närmaste halvtimmen. Efter att Hæjmir ilsknat till och hotat Melobin med att skära av dennes tunga om han själv inte stillade den så kom man slutligen överens om att invänta morgondagen och då söka rätt på farkost, besättning och en lämplig täckmantel.
Klockan var mitt i natten när det plötsligt bankade på dörren till rummet. Utanför stod åter Melobin med ett stort leende på läpparna och började gapa om hur han prutat ner ett handelsskepp och visste vart man kunde finna en bra besättning. Radagast lyckades slita in den ovarsamme druiden på rummet varpå Hæjmir gav honom en redig örfil som slutligen tystade honom men ändå inte kunde slita bort leendet över läpparna. ”Håll käft din idiot!” väste Hæjmir. ”Vill du att hela stan skall få höra om uppdraget?”. Isdruiden lugnade sig något och förklarade att han passat på att leta rätt på ett lämpligt skepp samt fått tips om att bra besättning brukade kunna rekryteras på tavernan Gamle Mås i Tricilve. ”Bra! Men gå nu för allt i världen och lägg Er” sade Radagast och lyckades underligt nog få Melobin att lyssna varpå natten förflöt utan vidare incidenter.
När Hæjmir och Radagast kommande morgon klev ner i storsalen hade Melobin sedan länge börjat dagen med att bjuda förbipasserande på mat och förlorat ytterligare ett antal parti krita. Hæjmir suckade tungt och beställde frukost som Melobin snabbt beordrade skulle sättas på hans nota vilket fick värdshusvärden att fullständigt gå i taket. Det visade sig att druiden inte betalt ett öre på flera veckor och att notan vid det här laget var uppe i ofattbara tvåhundra guldtrakiner. Melobin käftade gladeligen emot och menade att värden givetvis skulle få sina pengar men att han tillsvidare ämnade fortsätta att handla på nota vilket givetvis inte gick för sig. Melobin skrattade lättsamt och försvann kvickt upp på sitt rum och återvände snart med en påse mynt som han kastade upp på bordet. Corvin och Elmrick började fnissa och viska om hur den slösaktige Herr Melobin fullständigt tappat förståndet vilket dock inte gladde varken Radagast eller Hæjmir.
Efter frukosten begav sig sällskapet till skeppet som Melobin under natten lagt ett bud på. Ägaren som var en handelsman från Staden O hälsade männen och visade upp ”havsjungfrun” som låg för ankar en bit ut i hamnbassängen. ”Sextusen är ett riktigt vrakpris” skämtade handelsmannen men fick Hæjmir att tillfälligt tappa andan innan han förstod att Melobin valt att köpa fartyget istället för att hyra det. Han förstod dock att det var en bra affär och avtalade att ha pengarna redo samma eftermiddag.
Efter ännu en resa över sundet mot Tricilve styrde man stegen mot tavernan Gamle Mås där Nin Hallaska blivit kallblodigt avrättad av Cymba da Skugre några månader tidigare. Inne på tavernan låg pipröken tung och efter några korta ordväxlingar med krögaren pekades man bort mot ett bord där tre män drack sin förmiddagsmjöd. Den mittersta var solbränd och petade naglarna med en dolk just som Hæjmir klev fram och presenterade sig med ett påhittat smeknamn. Mannen tittade upp och presenterade sin kortväxte vän till höger som Rossi och den andre som Karesk medan han själv hette Amos. Hæjmir svarade undvikande på männens frågor om själva uppdraget och efter ett lyckat köpslag hade männen gått med på en veckolön på tio trakiner per man för sig själva och ytterligare fyra besättningsmän med avresa följande morgon. Melobin överväldigades åter av lycka över äventyret, föll på knä mitt i folkmassorna på väg från tavernan samt prisade åter Kmorda innan Corvin och Elmrick i sista sekund lyckades rycka undan honom från att bli påkörd av en förbifarande vagnslast langocker.
Nästa anhalt blev Moggers anrika trävilla där Hæjmir mottog en träkista till bredden fylld med tusentals välpolerade guldtrakiner. Mogger var nyfiken över sällskapets handlingsplan och blev aningen förbryllad när han fick höra hur man endast valt en minimal besättning på sammanlagt tolv personer när handelsskeppet hade plats för kring fyrtio man. Hæjmir försvarade sig med att en liten grupp skulle väcka mindre uppmärksamhet och dessutom gav mer penningar om man tvingades förhandla med gruvfogden vilket tycktes rimligt för den gamle handelsmannen. För att bättre kamouflera sitt uppdrag undrade Hæjmir om Mogger kunde lasta fartyget med handelsvaror vilket inte var något problem. Handelsmannen lovade att ha en last spannmål redo att stuvas under eftermiddagen.
Dagen hade nått sin mitt då sällskapet åter korsat sundet till Okruzande och eftermiddagen spenderades med att lasta proviant, spannmål och besättningens tillhörigheter varpå man bestämde sig för att spendera natten ombord för att få en tidig start nästkommande morgon.
Höstsolen värmde den kalla morgonen när handelskaravellen havsjungfrun lättade ankar och nästan obemärkt lämnade Okruzandes hamnbassäng. Den vindstilla förmiddagen blåste upp med ett duggregn just som man lämnat Kruzanderviken och fortsatte långt in på natten vilket givetvis gladde den översympatiske Melobin som dyblöt vankade av och an på fördäcket och välsignade ovädret. Kommande dag fortsatte både regnet, vinden och färden längs regionen Paraltro på Paratornas västkust. Melobin hade nu blivit mer sansad vilket man enfaldigt nog hoppades berodde på den friska havsluften. Kring lunchtiden den tredje dagen small det plötsligt till och besättningen kastades omkull av att skeppet gått på grund. Hæjmir svor över den klantige styrmannen och hur dennes lön för dagen var indragen. Man kunde tack o lov konstatera att skrovet klarat grundstötningen och efter att många timmar senare omplacerat skeppslasten samt att större delen av besättningen satts i en roddbåt kunde slutligen Elmrick få båten att lyfta från det lömska skäret.
Under färden berättade en av de äldre besättningsmännen om staden Vumbra vid slättlandet på sydöstra Trinsmyra där han var uppväxt. Som liten brukade hans farfar berätta för honom om den ondskefulla Shagulitsekten som hade sitt ursprung i staden samt hur hans farfars far och de övriga i ortsbefolkningen fördrev Shagul och hans lärljungar från staden.
Resan fortsatte längsmed regionen Ilibaurien som utgjorde Paratornas nordspets och halvvägs till kuststaden Mynd Mazuldre dök en handelskaravell med trakorisk flagg upp på farleden. Hæjmir märkte plötsligt hur det mötande skeppet gick ovanligt nära och skulle just varna rorsman då änterhakar och vilda tjut skar genom luften. ”Pirater!” skrek Hæjmir och slet sitt svärd som han högg av repet för en fasthakad änterhake med. Radagast, Melobin och hans båda hantlangare lyckades också kapa rep från piratskeppet men det var redan försent. En hord av smutsiga och illaluktande skurkar bordade skeppet samtidigt som armborstpilar bistod dem från deras skepp. Hæjmir träffades av en pil och Melobin fick ett knivhugg i armen innan man insåg sig övermannade.
En reslig pirat med vild blick vrålade att han ville tala med kaptenen varpå Hæjmir gjorde honom till viljes och tvingades lämna ifrån sig alla värdeföremål och skeppets last till sina övermän. Skrattande bockade sig pirathövdingen från sin plats på akterdäck samtidigt som det tomhänta sällskapet såg piratskeppet försvinna sydväst ut över den trakoriska sjön. Hæjmir muttrade över den besvärande situationen samtidigt som den inhyrda besättningen började ifrågasätta hur deras lön nu skulle kunna betalas ut. Melobin räddade situationen genom att gå emellan och övertala skaran om att pengar skulle ordnas fram på ett eller annat sätt så fort man nådde staden Rakma på Trinsmyra vilket för tillfället lugnade manskapet. När alla återvänt till sina sysslor såg Radagast, Melobin och Hæjmir på varandra. ”Vad gör vi nu?” undrade Melobin. ”det blir nog snävt förhandlingsutrymme hos gruvfogden gällande Steinar” sade Radagast men Hæjmir hade redan bestämt sig. ”Förutsättningarna har ändrats men uppdraget består” svarade han. ”Jag har trots allt redan en oplockad gås med gruvfogden och det bär mig därför inte emot att lösa ärendet med vapen”. De övriga tystnade och Hæjmir berättade hur Cymba da Skuger bragt hans mor och syskon om livet. ”Då fanns där ingen fredlig lösning i planen från början” konstaterade Melobin men Hæjmir fortsatte: ”Vi har nog med proviant för att klara resten av resan till Rakma. Hur vi löser resten av färden får bli en senare fråga”.
Kommande morgon hade skeppet lämnat Paratornas kust och man förmodade att seglatsen över Nordrammen hade inletts. Melobin hade under morgonen inte lämnat sin hytt och när övriga kom för att leta rätt på honom möttes de av en oväntad syn. Isdruiden låg ihopkrupen i ett hörn i hytten och befallde dem med gråten i halsen att lämna honom i fred. Radagast försökte på nytt tala med honom men fick som svar en utskällning varpå man bestämde sig för att göra Melobin till viljes. Dagen förflöt och efter ännu en lugn natt möttes man morgonen därpå av den åter överenergiske Melobins glada hälsningar. Hæjmir suckade tungt men försökte göra det bästa av situationen. Något land var ännu inte i sikte och man hade nog med problem utan att skapa interna stridigheter. Inte heller den nästkommande dagen såg man land vilket enligt beräkningarna betydde att man misslyckats med navigationen. Hæjmir morrade över att man inte valt att be om Moggers zepelond-navigatör men fick annat att irritera sig över såfort den euforiske Melobin vaknat. Under ytterligare två dagar seglade man i ovisshet då slutligen den Trinsmyriska sydkusten bredde ut sig framför dem. Man tackade havsguden Anxalis för att hon lett dem tillbaka på rätt väg och fortsatte seglingen längs kusten västerut.
Höstregnet fortsätter att smattra över däck även nästa dag då man fick möte med ett trakoriskt krigsskepp. Hæjmir stannade till för att rapportera plundringen vilket kommendanten beklagade och efter en beskrivning av piratskeppet fortsatte färden. På seglatsens fjortonde dag siktade man slutligen stenstaden Rakma på floden Rangindros norra strand. Redan på håll kunde man se hur staden omgavs av flera imponerande ringmurar i vilka slagits upp stora öppningar. På flodens södra strand kunde urskiljas en mer nybyggd trästad. Undertiden stod Hæjmir djupt försjunken i funderingar. Hur skulle man lösa besättningens betalning och hur skulle man finna Steinar och Cymba da Skuger.
Brännpunkt Tricilve
Nästan två veckor hade gått sedan zepelonden med äventyrarna hade lämnat Sfärernas Centrum bakom sig. Sydanvinden hade under färden varit ostadig och det var en befrielse för alla när man åter såg den Paratornska kustlinjen breda ut sig framför luftskeppet.
Lättnaden över att vara tillbaka i hemtrakten förbyttes snart till oro när farkosten svävade in över Bralorge och man i skymningsmörkret närmade sig de rykande ruinerna efter vad som tidigare varit familjen da Ollachs gård. Hæjmir vrålade ursinnigt och efter att man nödlandat på ett av den förstörda gårdens tillhörande sädesfält rusade han mot husgrunden tätt följd av sina medresenärer. I askan efter byggnaderna fann man flera svårt brända kroppar men efter en genomgång kunde man konstatera att inga av dem verkade tillhöra Selisia och Ulvric. Corvin drog till sig de övrigas uppmärksamhet och pekade mot resterna efter huvudbyggnadens öppna spis där någon målat ”Död åt landsförrädare” med blodröd färg.
”Den som gjort det här skall dö!” predikade Hæjmir och började genast planera för vilka granngårdar som skulle besökas och förhöras. Radagast påminde honom om att man saknade riddjur vilket gjorde saken onödigt trög. Han föreslog istället att man skulle återvända med zepelonden till Tricilve och där skaffa hästar och utrustning för att ta upp jakten på förövarna.
Sagt och gjort gick man åter ombord på luftskeppet och några timmar senare styrde man i skydd av mörkret in mot huvudstaden och landade på en äng där man möttes upp av en andfådd och skakad Findigan Mogger. ”Tack och lov att ni äntligen är tillbaka! Mina tjänare har hållit er återkomst under bevakning eftersom jag genast måste tala med er. Något fruktansvärt har hänt! För några dagar sedan blev Steinar arresterad och bortförd av Digeta Longa, åtalad för riksfientlighet vid domstolen i Fam Kvalvi. Hæjmir! Jag hörde vad som hänt gården. Din fru och barn är i säkerhet och jag håller dem gömda hemma i villan”.
”Ta mig genast till dem” svarade Hæjmir förtröstansfullt och medan besättningsmännen började montera ner zepelonden för att med vagnar frakta delarna till en lagerlokal begav man sig obemärkt in i Tricilve genom en sämre bevakad stadsport.
”Jag förstår inte vad det är som pågår” fortsatte Mogger medan man åter vandrade upp mot trävillan på Bitterkull. ”Härom natten fick jag ett oväntat besök hemma i villan av Praanz da Kaelves underordnade Nin Hallaska som förklarade att ni var i fara och att hon behövde träffas omgående. Jag förklarade för henne att jag inte visste vart ni befann er men hon räckte ändå över en pergamentbit och sade att hon skulle befinna sig där de närmaste dagarna”. Mogger räckte över en lappen till Radagast just som man kom in genom träportarna i Moggers hem. Radagast läste medan Hæjmir rusade i famnen på sin hustru och son. Glädjen över att trots allt få återse dem var enorm och det tog flera minuter innan Radagast åter fick komma till tals.
”Nin Hallaska skall tydligen befinna sig på tavernan Gamle Mås nere i hamnkvarteren” konstaterade kafrilerprästen och visade lappen för de övriga. "Kan det vara en fälla?" undrade Hæjmir misstänksamt men efter att ha diskuterat saken ytterligare så insåg alla att man var tvungna att höra vad Nin Hallaska hade att säga.
En promenad senare genom stadens trängre farleder klev man in på den snuskkantade tavernan Gamle mås som låg ett stenkast från pråmkajerna ut mot Okruzande. Trots att klockan sedan länge passerat midnatt var storsalen välfylld av allt från nattvandrande glädjeflickor till berusade bönder och sjömän från både när och fjärran. De nyanlända lyckades trots folkmyllret skaffa sig ett bord och slog sig ner med en runda stärkande drycker. Man skulle just skåla för Herr Mogger som räddat Hæjmirs familj undan våldsmännen på familjens gård då en figur med uppfälld kåpa steg in genom ytterdörren. Hæjmir kände, trots munderingen, genast igen Nin Hallaska som han först blivit bekant med på Marjura. Hon såg sig nervöst omkring och steg sedan fram till bordet, satte sig ner och sade lågmält:
"Mina herrar! Praanz har sänt mig. Våra liv är i fara!"
Hon började berätta hur hon och Praanz da Kaleve fortsatt undersökningen kring vapensmugglingen på Marjura och att det varit av stor vikt att lokalisera vem rikets fiende var som försökt förse upprorsmännen på ön med vapen. Kort därefter hade de oväntat och utan anledning blivit bortkopplade från fallet och en hemlig rapport, där skulden lades på adelsmän från Milacke, dök upp från ingenstans och offentliggjordes vilket sedan dess lett till svåra motsättningar mellan milacker och trakorisk milis på grannön.
"Redan från första stund misstrodde vi den officiella linjen om kopplingen till Milacke och ansåg det vara en uppdiktad historia för att dölja en verklig fiende. Trots att vi var bortkopplade från fallet fortsatte vi därför undersökningen i största hemlighet".
Hon vände sig därpå mot Hæjmir och Radagast och förklarade hur förhören med dem inte lett någonstans samt att man inte kunnat tvinga till sig mer information genom att gripa dem eftersom uppdraget inte längre varit officiellt för Digeta Longa.
"Istället lyckades vi pumpa Steinar Björkesjö på information. Denne erkände utan större tvekan hur han sett Radagast och två numera avlidna män vid namn Morgain och Dyrgil, frakta smuggellasten från Arhems hamn till värdshuset Junker Hildurs där man i samråd med värdshusvärdens son Rurik och svågern Guster Svartskäkta fört lasten mot Svartskäktas gård när man ertappats av rikets snapphanar. Steinar svor dyrt och heligt att han vidare inte kände till lastens ursprung vilket bekräftades av färdlistor från hamnkontoret i Okruzande. Björkesjö hade nämligen börjat resan mot Arhem på ett fartyg som förliste under resans gång och ensam räddats till det skepp med vilket ni gemensamt anlände till Arhem. Eftersom hans tillhörigheter därmed gått förlorade i djupet vore det högst osannolikt att han ursprungligen varit inblandad i smugglingen vilket lämnar er som utpekad Radagast. Jag måste säga att jag är mäkta förvånad över hur en av Kafrilernas präster far med såpass unken vanheder".
"Nåväl, gör inget försök att förneka er skuld. Jag och Lugal Da Kaelve har redan listat ut vem ni jobbat för. Vid ett besök hos Tricilves prokurator Fingal da Primera stod sambandet snart klart då både ni själv och de män som Herr Björkesjö pekat ut, fått färdbevisen till Marjura utfärdade genom handelshuset Shakello."
"Med dessa uppgifter hade vi enats om att lägga fram bevisningen för vår överordnade inom Digeta Longa och Da Kaelve var som bäst i färd med sin skriftliga utläggning för att styrka begäran om husrannsakan hos Shakello då hans hem stormades av soldater från lagberättarnas ministerium Mana Friga. Da Kaelve lyckades undkomma i sista stund och håller sig sedan dess gömd i Okruzande."
"Genom sökningar i mitt kontaktnät har jag lyckats få fram att det utlysts arresteringsorder på Praanz da Kaelve och mig själv med medbrottslingarna Hæjmir da Ollach, Steinar Björkesjö och Melobin den Vackre för planlagda riksfientligheter och krigsförbrytelser i samband med Marjurakrisen som gav upphov till Arhems fall och sålunda rikets frysta svaveltillgångar. Detta är ytterst allvarliga anklagelser som dessutom verkar ha läckt till diverse uppviglare i Tricilve vilket troligtvis är orsaken till den lynchmob med uppretade trakorier som tidigare i veckan angrep Da Ollach´s familjegård i Bralorge och brände ner den till grunden."
"Vi måste ha kommit en obekväm sanning på spåren och nu vill någon se oss undanröjda. Jag vill att ni följer med mig till värdshuset Salta Gasten i Okruzande där jag skall möta Herr Da Kaelve. Vi måste finna svaren på Shakello´s inblandning för som läget är nu går ingen av oss säk..."
Hallaska tystnade och såg bort mot ingången där en lång och senig man just kommit in genom dörren. "Cymba da Skuger" viskade hon med darrande röst. "Vi måste genast härifrån. När jag reser mig upp och springer måste ni följa efter". Sekunden senare flög Nin Hallaska upp med sådan fart att bordet välte. Ett enormt brak och ljudet av dryckeskärl som slog i golvplankorna ljöd samtidigt som hon trängde sig förbi den senige mannen i dörren.
Hæjmir, Radagast, Melobin, Elmrick och Corvin kom alla hastigt på fötter och följde Nin Hallaska ut genom dörren förbi den oförberedde Da Skuger som Hallaska fått omkull i flykten. Hæjmir som fick en skymt av Da Skuger kände, trots att åren gått, igen honom.
Utanför tavernan väntade en trupp med ett tjugotal soldater tillhörande Mana Friga. Oförberedda på tumulten tog de upp jakten på de flyende och beordrade dem förgäves att stanna på Mana Friga order. Da Skugre som ilsken kommit på fötter höjde istället ett metallrör som var av liknande sort det som burits av mördaren Sten Klinte. En skarp knall från eldgivningen ljöd genom sommarnatten och projektilen träffade Nin Hallaska som sårad föll till marken.
”Svik mig inte!” hördes Nin Hallaska röst eka långt bakom dem innan Da Skuger nådde fram till henne och kallblodigt avlossade ännu en knall mot Hallaskas huvud vilket tystade henne för gott. Panikslagna sprang sällskapet så fort benen bar och snart hade man lyckats skaka av sig förföljarna i hamnkvarterens snåriga gränder.
Efter några minuters andhämtning begav man sig ner mot pråmkajerna och efter en kort förhandling om resekostnaden roddes pråmen taktfast över mot anslutningshamnen i Okruzande.
Hæjmir satt under överfarten försjunken i tankar. Cymba da Skuger hade tjänstgjort i ett trakoriskt elitförband under invasionen av Marjura för cirka femton år sedan där han bar ansvar för de snapphanar som mördade Hæjmirs mor och syskon när hans far varit ute i kriget och han själv var på hemväg från skogen där han plockat ved. Han minns fortfarande hur han i gläntan nära gården hade fått syn på Da Skuger och dennes män just som de genomförde massakern och Da Skugers känslokalla flin hade sedan dess härbärgat i hans mardrömmar.
Tankarna avbröts med att pråmen gjorde en lätt duns in i en av Okruzandes bryggor och snart hade man hittat fram till Värdshuset Salta Gasten där Praanz da Kaelve skulle befinna sig. Värdshuset var svagt upplyst och av värden fick man höra att en man med Da Kaelves utseende brukade hålla till där på dagarna men att han inte var gäst i något av rummen. Eftersom ingen i sällskapet hade sovit sedan gårdagen beslöt man sig för att ta in i ett av husets sovgemak och efter en på förhand uppgjord vakthållning vaknade alla utvilade. Man skickade ner Radagast i storsalen där Da Kaelve snart dök upp och tillsammans gick man tillbaka till det hyrda rummet. När alla samlats berättade Hæjmir de dystra nyheterna om Nin Hallaskas öde varpå Da Kaelve såg märkbart bekymrad ut.
”Jag antar att Fröken Hallaska hann informera er om det senaste skeendet? Genom att dra i diverse trådar hade hon lyckats få kontakt med en ämbetsman inom Mana Friga som mot lämplig ersättning skulle bistå oss med information om vem som ligger bakom arresteringsordern mot oss. Själv är jag alltför välkänd i trakten kring Tricilve så det vore nog bäst om ni gick till mötet med ämbetsmannen i mitt ställe”.
Sällskapet tvekade. Skulle man verkligen sätta sig själva på spel för att hjälpa Da Kaelve? Hæjmir skakade på huvudet och sade till Da Kaelve: ”Jag är lika efterlyst som er själv och tänker därför ej heller riskera mer än er och detsamma gäller Melobin här” konstaterade han. Radagast var som vanligt mycket tveksam till uppdraget men efter att ha blivit lovad att följa efter Elmrick och Corvin på avstånd så gick han tillslut med på planen.
Nästkommande natt gav man sig iväg mot den gamla skeppsdockan utanför Okruzande till vilken mötet med ämbetsmannen hade bestämts. Med sig hade Corvin och Elmrick en liten säck med guldmynt som Da Kaelve försett dem med för att lösa själva affären. Radagast som höll sig några hundra meter bakom stannade vid sista husknuten i Okruzandes hamnkvarter och såg de två andra försvinna bort i den glesa växtligheten som skiljde staden från skeppsdockan. Corvin och Elmrick konstaterade snabbt att platsen var öde trots att endast ljuset från natthimlen lyste upp området som innehöll rester från gamla handelsfartyg och fiskebåtar som tagits iland för underhåll och reparation. Tiden gick och männen märkte sig smått frusna av den kyliga havsbrisen samtidigt som de hörde stadsvakten borta i bebyggelsen gå sin rond på bryggorna.
När klockan närmade sig midnatt hade männen just beslutat sig för att ge upp då de hörde ljudet av en hästdragen vagn som närmade sig i gruset. Kusken såg gammal och sliten ut och verkade först ha kört fel men när han fick syn på Corvin och Elmrick lät han vagnen närma sig sävligt och väl framme vid dem väste han ”Är ni här för informationen?” varpå Corvin svarade ja.
Helt utan förvarning gjorde kusken ett tecken bakåt i vagnen och fyra grovbarkade män hoppade fram och gjorde kusken sällskap genom att anfalla Corvin och Elmrick med sina dolkar. Radagast som på håll uppfattade vapenskramlet begav sig i rask takt till undsättning. Elmrick hade just sänkt sin första motståndare när en kraftig ljusstråle slog in i huvudet på en av de övriga och snart hade man med hjälp av Radagasts distansattacker dräpt de fyra skurkarna. Kvar stod den darrande kusken som Corvin slet tag i. ”Vem har sänt er!” skrek han och fick till darrande svar ”jag vet inte, det var mannen utan ansikte”. Hur Corvin än skrämde upp kusken så var detta all information han fick samt att den ansiktslöse hade betalt tjugo guldtrakiner för att få jobbet gjort. Corvin greps av vrede över den ynka informationen och lät sitt vansinne gå ut över kusken med hjälp av sin Hillebard. När Elmrick och Radagast slutligen lugnat honom släpade man ner kropparna av de döda till havsbrynet och lät dem flyta iväg med havsströmmarna varpå man tog med sig häst och vagn till värdshuset där Da Kaelve, Hæjmir och Melobin väntade otåligt.
Efter att Corvin, Elmrick och Radagast redogjort för händelseförloppet nere vid skeppsdockan var de övriga mycket fundersamma. Vem var denne man utan ansikte som kusken talat om och vad hade man för otalt med honom? Hæjmir anade misstanke om att shaguliten Malek Mangus lyckats ta sig till Tricilve för att hämnas men Da Kaelve lade inte så mycket vikt vid kuskens ord utan menade istället att detta var ännu ett försök att tysta sanningen gällande smuggelaffären. Han lovade ändå att via underrättelsekällor undersöka vem mannen utan ansikte kunde tänkas vara och föreslog undertiden att övriga skulle försöka bryta sig in i Shakellos handelspalats i Tricilve för att leta bevis på vem som var rikets fiende och nu ville få dem undanröjda med alla medel.
Samma natt begav man sig tillbaka över sundet till Tricilve och mot Shakellos handelspalats i Stenstaden. Radagast som tyckte sig haft nog spänning för en kväll begav sig istället till sina prästbröder i stadens Kafrilertempel. Övriga befann sig snart utanför staketet som omslöt den pompösa byggnaden där Shakello skötte sina affärer. Två muskelösa vakter stod vid sidorna om den järnbeslagna porten, bepansrade och beväpnade med varsin Hillebard. Att slå sig förbi dem kändes som ett högst osäkert kort, speciellt med tanke på att fler vakter troligtvis fanns som förstärkning innanför husets portar. Istället tog man sig runt till fastighetens baksida som också var inhägnad med ett högt staket men som till skillnad från framsidan saknade vakter. Ett rep och änterhake senare hade alla utom Elmrick lyckats ta sig in på tomten. Elmrick hade istället försökt sig på en, enligt honom själv, perfekt avledningsmanöver genom att börja kasta stenar i närheten av vakterna på framsidan. Detta geniala drag gjorde istället vakterna misstänksamma och en av dem tog en runda kring huset för att se om något stod på. Samtidigt på byggnadens baksida hade Corvin lyckats klättra upp på en balkong på husets övre plan. Melobin och Hæjmir skulle just följa efter då de hörde fotsteg och gjorde sig stridsberedda. Striden var segdragen och snart hade även den andre vakten kommit springande för att hjälpa sin kollega med inkräktarna. Detta passade Elmrick perfekt som nu lyckades klättra över grinden och anföll de stridande vakterna i ryggen. Samtidigt på husets andra våning hade Corvin tagit sig in i en matsal. Eftersom det var mitt i natten var salen släkt vilket försvårade undersökningen och utan att finna något intressant smög han sig vidare in i ett, för stunden, övergivet kök.
Nere på gårdsplanen hade nu Hæjmir, Melobin och Elmrick lyckats dräpa vakterna och med hjälp av en nyckelknippa som den ene av dem bar i bältet låste man upp både grinden och byggnadens port . Innanför låg en magnifik hall med två dörrar i varje sida och en dubbeldörr rakt fram. Vid sidorna om dubbeldörren ledde två trappor upp till en övervåning. Melobin lyssnade och tyckte sig höra snarkningar från dörren närmast till vänster. Med dolken i högsta hugg smög han in för att tysta de sovande. I det mörka rummet låg två vakter och sov. Melobin smög fram till den första men slant med kniven så vakten istället vaknade och väckte sin kollega. Hæjmir var snabbt framme och snart var tumulten igång. Elmrick som tyckte de övriga hade läget under kontroll stod och tittade på medan Melobin fick motta flera hugg som skadade honom så allvarligt att han sökte skydd under en av sängarna. Elmrick såg upp mot trappan där Corvin, som hört vapenskramlet, var på väg ner för att hjälpa till. De båda skulle just ge sig in i striden då en annan av sidodörrarna i hallen sköts upp och ytterligare fyra vakter anslöt sig med dragna svärd. Corvin gjorde sig redo att hålla de fyra nyanlända tillbaka medan Elmrick kastade sig in i striden inne i sovrummet. Corvin lyckades i början bra med sin uppgift ute i hallen men slogs snart medvetslös varpå vakterna fortsatte in mot Elmrick, Hæjmir och Melobin. Striden blev långdragen men långt om länge gav den siste vakten upp och tvingades berätta, innan han gick samma öde till mötes som sina vapenbröder, att inga fler befann sig i huset.
Byggnaden söktes igenom grundligt och i ett arkiv fann Melobin dokument som var märkta ”Svavelvinter” som han överlämnade till Hæjmir. Corvin och Elmrick hade undertiden funnit ett kapell tillägnat gudinnan Kastyke och ett lönnrum med guldtrakiner och ädelstenar. Man packade på sig så mycke stöldgods man kunde och låste sedan huset och grinden innan man försvann från platsen och återvände till Okruzande och värdshuset ”Kungen och Svinet” där Da Kaelve förklarat att han bodde. Man fick inget svar när man knackade på Da Kaelves dörr och beslöt sig att ta in i ett eget rum och vila medan man väntade in både Da Kaelve och Radagast. Hæjmir passade nu på att titta igenom dokumenten märkta ”Svavelvinter” och kunde konstatera att vapenlasten som Radagast och hans framlidna vänner fraktat till Arhem var beställd av en man vid namn Ialsop da Kamesti.
Dagen hade nått sin mitt när Radagast dök in på värdshuset och snart var man samlade. Da Kaelve hade dock ännu inte dykt upp och man frågade nu värdshusvärden om han sett till honom. Värden berättade att Da Kaelve hade haft besök under natten av en otäck och illaluktande typ som bar uppfälld kåpa och säckväv med hål istället för ansikte. Figuren och hans två följeslagare hade gått upp till Da Kaelves rum och senare återvänd med en kista som de försvann med. ”de har alltså kidnappat honom” morrade Hæjmir och krävde att få se Da Kaelves rum. Värden gick med för att låsa upp men konstaterade snabbt att dörren var olåst. Rummet som mötte sällskapet var i oordning och bar en frän odör som gjorde Melobin uppskakad.
Efter en genomsökning lyckades Hæjmir finna en pergamentbit dold i en tom vinflaska. På lappen hade Da Kaelve skrivit att om något skulle hända honom så skulle man söka upp Moska som höll till i Tricilve. Alla i gruppen kände till Moska från dennes tid som gycklare på värdshuset Junker Hildur i Arhem. Vad dock bara Hæjmir, Radagast och Melobin kände till var att Moska i hemlighet arbetat åt Da Kaelve och Nin Hallaska och nu var på nytt uppdrag åt dem.
Efter ännu en båtfärd över sundet som delade Okruzande och Tricilve var man på väg till Kyrkgränd som var den adress i slumkvarteren där Moska höll till. Halvvägs genom staden började Corvin och Elmrick envisas med att komplettera sina rustningar och efter ett besök hos en vapensmed var man redo att fortsätta hem till Moska. Redan från vindsvåningens utsida anade man oråd eftersom dörren stod på glänt. Mycket riktigt fann man rummet i oordning med stolar bord omkullvälta som efter en strid. På plankgolvet låg den döde Moska med en kniv i ryggen och i sitt blod hade han lyckats skriva ”Malek” vilket besannade Hæjmirs tidigare misstankar om att shaguliten var tillbaka. Vid en snabb genomsökning av rummet fann man ett lönnfack med en karta över Tricilve där Shaguliternas hus fanns markerat.
Det hade blivit kväll när sällskapet stannade framför den gamla trävillan i den förmögna stadsdelen Lexarion. Villan såg igenbommad ut med plankor spikade framför fönstergluggarna och den vildvuxna trädgården gav ett intryck av att huset var obebott. Melobin kände på grinden och konstaterade att den var låst men efter att ha håvat upp en dyrk och bearbetat låsmekanismen under någon minut gled den upp med ett dovt gnissel. Melobin gjorde tecken åt de övriga att avvakta medan han själv hastade fram genom trädgården mot villans veranda. Inget ljussken syntes mellan springorna i de igenspikade fönstergluggarna och efter att ha misslyckats att forcera låset på husets ytterdörr bestämde han sig för att söka alternativa ingångar kring byggnadens stensatta grund. Mycket riktigt fann han snart en lös sten i husgrunden och med ett vridmoment öppnades en springa till en dold entré.
Efter att ha återvänt till de övriga kunde Melobin meddela sin upptäckt och efter en dispyt kring Corvin och Elmricks ovilja att följa enkla order begav man sig i samlad trupp till lönndörren. Melobin valde att själv undersöka insidan och efter att ha varit borta en stund återkom han med besked om att korridoren innanför ledde till en stentrappa upp i huset som mynnade ut vid en lucka i golvet på ett rum.
Tillsammans smög man sig genom lönngången och upp genom luckan till rummet som visade sig vara ett vackert möblerat sovrum med en stor dunbolstrad säng som verkade oanvänd. På ett intilliggande skrivbord fann Radagast skrifter och arbetsböcker där en särskild bok fångade hans intresse. Luntan visade sig vara daganteckningar gjorda av broder Harkaton som var shaguliternas ambassadör och drottning Heneguyas rådgivare. Radagast stoppade ner luntan i sin ränsel just som Melobin och de övriga kikat ut genom sovrumsdörren som ledde ut i en svagt upplyst korridor som längre bort vek av mot vänster men innan dess innehöll två dörrar till höger och en direkt till vänster.
Melobin lyssnade på den vänstra dörren och öppnade den försiktigt efter att inget ljud hörts inifrån. En skarp stank slog emot honom lik den han känt på Da Kaelves övergivna rum på värdshuset och i trädgården hos Mogger innan dess. Radagast uppfattade med ens hur Melobin blivit likblek och lade en av Tigiwalvans lugnande välsignelser över honom som för tillfället återgav honom sansen. Corvin och Elmrick hade undertiden konstaterat att rummet var tomt sånär som på en säng och ett tomt skåp. Man smög sig därför vidare mot de högra dörrarna och efter att Radagast lyssnat insåg man att ljudet tydde på att någon befann sig där. Plötsligt hörde man hjärtskärande skrik tillhörande Da Kaelve som kom från någonstans inne i huset. Man insåg nu att tiden var knapp om man skulle lyckas finna Da Kaelve i livet.
Hæjmir gjorde tecken åt Elmrick och menade att de båda skulle öppna dörren. Han gjorde även tecken till övriga att vänta längre fram i korridoren. Melobin gick framåt i korridoren och märkte att en trappa ledde upp mot en övervåning precis som korridoren vek av åt vänster. Här fanns också en dubbeldörr och ytterligare en dörr bredvid det som troligtvis var insidan av ytterdörren. Melobin fick fram ett rep och med sina kunskaper i fällor riggade han snabbt upp en enkel anordning för att rycka undan fötterna på eventuella fiender i trappan.
Radagast hade samtidigt gått in i rummet efter Elmrick och Hæjmir som just hade huggit ner en shagulitpräst som suttit och studerat vid en skrivpulpet i vad som verkade vara ett bibliotek. Från biblioteket ledde en dubbeldörr in i ytterligare ett rum varifrån snarkningar hördes. Elmrick reglade dörren med sitt spjut och man återvände till det övriga sällskapet ute i korridoren som inte längre befann sig där man lämnat dem. Corvin hade nämligen begett sig upp för trappan för att utforska övervåningen just som en shagulit kommit ut genom en av dörrarna och ovetande följt efter Corvin. Melobin hade lyckats gömma sig vid sidan av trappsatsen utan att kunna nyttja sin repfälla och smög därför efter shaguliten som just mött Corvin vid trappans krön. Blixtsnabbt hade Melobin fattat sin dolk och drivit den in i shaguliten som fallit handlöst baklänges nedför trappan och avlidit av tillika fallskador som de dödande huggen. När Hæjmir och Elmrick kom fram till den döda kroppen vid trappans fot såg man därför Corvin med Hillebard i tvåhandsfattning titta ner från andra våningen och Melobin bredvid med sin blodiga dolk i handen.
Hæjmir gav åter tecken åt Corvin och Elmrick som beordrades att söka igenom resten av villans nedervåning vilket visade sig vara en smakfull matsal med långbord och ljuskrona, ett tillhörande kök samt ett vackert rum bakom korridorens dubbeldörrar vars påkostade möbler och öppna spis troligtvis användes som audienssal för shaguliternas gäster.
Samtidigt fortsatte Hæjmir, Radagast och Melobin att genomsöka övervåningen vars korridor ledde till ett förråd, en blodstänkt ritualkammare och ett dissektionsrum där två shaguliter karvade i ett nyligen uppgrävt kvinnolik. Corvin och Elmrick anslöt sig just som Hæjmir satt det avslutande hugget genom en av shaguliternas söndertrasade kroppar och bakom en dörr till höger fann man en shagulit som satt och sorterade mynt i olika påsar. Shaguliten fick något mörkt i ögonen och gjorde en hastig gest i luften. Corvin och Melobin greps omedelbart av skräck och flydde ut ur huset varpå Elmrick, Radagast och Hæjmir dräpte shaguliten med en mängd hugg och kaskader av gudomliga strålar. Radagast skyndade sig därefter ut för att lugna Corvin och Melobin som efter böner och övertalning slutligen återvände med honom upp på övervåningen. Hæjmir och Elmrick hade undertiden stött på ännu en shagulit i korridoren och fortsatt in i en drogverkstad där man nedgjort en shagulit som tillverkade olika extrakt. Hæjmir genomsökte rummet och fann ett timglas med svart sand på en av de röriga arbetsbänkarna. Tankarna förde honom omedelbart till källaren med den svarta sanden i det numera skövlade järntornet och han ryggade tillbaka från denna otäcka påminnelse.
Bakom ytterligare en dörr fann man ett svartmålat rum där två shaguliter satt i sträng meditation. Efter några snabba hugg från Hæjmir och Elmrick stod klart att de båda aldrig skulle återvända ur meditationen och man hade just stängt dörren till den svartmålade kammaren när man åter hörde vrål från en av de kvarvarande dörrarna. Hæjmir trängde in genom metalldörren tätt följd av övriga och fick se en bänk där en utmärglad Da Kaelve låg fastbältad samtidigt som två shaguliter karvade i honom med blodiga knivar och andra verktyg. En trejde man med huva och säckväv istället för ansikte betraktade de båda medarbetarna och blängde ilsket på inkräktarna genom klädnadens ögonhål. Hela sällskapet stormade fram mot Malek Mangus som knappt hann försvara sig och efter en kort strid låg de tre shaguliterna döda på golvet och Hæjmir hade skiljt huvudet från Malek Mangus kropp.
Medan Radagast lossade den hålögde Da Kaelve från arbetsbänken genomsökte Melobin, Corvin och Elmrick de sista tre rummen där de fann ett bårhus och två fångceller varav en beboddes av en pojke som shaguliterna fångat in när han försökt göra inbrott i den till synes övergivna trävillan.
Tillsammans hjälpte man pojken och Da Kaelve ut i husets trädgård innan man återvände in en sista gång för att göra slut på de sovande shaguliterna i bottenvåningen som efter all tumult hade vaknat och gjort sig stridsberedda. Slakten var skoningslös men trots att äventyrarna ådrog sig otäcka skador av de ondskefulla männens besvärjelser så stod alla vid liv när den siste shaguliten föll för Corvins hillebard. Man genomsökte villan en sista gång i jakt på lampolja och efter att ha dränkt Malek Mangus kvarlevor i denna satte man eld på både honom och de övriga shaguliterna.
I siluetten av den kraftigt brinnande shagulitboningen hjälptes man nu åt att föra Praanz da Kaelve i säkerhet hem till Findigan Mogger och redan nästa dag var både han och sällskapet återställda tack vare Radagasts läkande böner. Radagast hade under natten gått igenom dagboken som berättade om Malek Mangus ankomst och hur denne predikat hur deras mästare Shagul var återuppstånden och ännu en gång vandrare bland de levande samt hur Praanz Da Kaelve, Hæjmir, Melobin, Steinar och Nin Hallaska skulle bestraffas för att de ödelagt Järntornet och utplånat sektens rörelse på Marjura. Harkaton själv hade därpå skrivit samman mer officiella anklagelser för att svartmåla de skyldiga och med hjälp av drottning Heneguya da Trastamaras dirigerades ärendet till ämbetsmän inom Mana Friga som genast ställde ut en arresteringsorder.
Efter att ha berättat för Da Kaelve om både Harkatons dagbok och de stulna dokumenten från Shakellos vilka pekade ut Ialsop da Kamesti som ansvarig tittade Da Kaelve storögt på männen och förklarade att Da Kamesti var en högst inflytelserik person och ordensmästare i Nya Sfären sedan Kastykelärans högste uttolkare Pelarfadern Dombaticus Silmilon da Gorgema strax innan sin död instiftat detta kontrollorgan under själva Kronolaabens invigelse. Dagboken skulle bli ett utmärkt utpressningsmedel för att få anklagelserna mot gruppen ogiltigförklarade och efter att Da Kaelve samma natt återvänt från ett hemligt möte med Ialsop da Kamesti kunde han meddela att Da Kamesti själv blivit ovanligt hjälpsam så fort dokumenten från Shakellos kommit på tal och efter ett hårt samtal med regerande ämbetsmän inom Mana Friga ogiltigförklarades åtalet mot sällskapet samt att man garanterade kompensation för familjen Da Ollachs nedbrunna gård.
Han kunde även konstatera att det kungliga hovet enligt uppgift varit mycket förteget över shagulitskandalen och hennes kungliga höghet drottningen hade lyckats undkomma med blotta förskräckelsen genom att omgående ha förskjutit shaguliterna samt krävt att deras sekt skulle förklaras laglös. Det ryktades dock att de trakoriska trupper som tidigare under kvällen skulle gripa sekten och föra dem inför rätta fann trävillan nedbrunnen till grunden och broder Harkaton själv uppfläkt och hängande på grindarna med en stengroda fastkrokad i underläppen.
Lättnaden över att vara tillbaka i hemtrakten förbyttes snart till oro när farkosten svävade in över Bralorge och man i skymningsmörkret närmade sig de rykande ruinerna efter vad som tidigare varit familjen da Ollachs gård. Hæjmir vrålade ursinnigt och efter att man nödlandat på ett av den förstörda gårdens tillhörande sädesfält rusade han mot husgrunden tätt följd av sina medresenärer. I askan efter byggnaderna fann man flera svårt brända kroppar men efter en genomgång kunde man konstatera att inga av dem verkade tillhöra Selisia och Ulvric. Corvin drog till sig de övrigas uppmärksamhet och pekade mot resterna efter huvudbyggnadens öppna spis där någon målat ”Död åt landsförrädare” med blodröd färg.
”Den som gjort det här skall dö!” predikade Hæjmir och började genast planera för vilka granngårdar som skulle besökas och förhöras. Radagast påminde honom om att man saknade riddjur vilket gjorde saken onödigt trög. Han föreslog istället att man skulle återvända med zepelonden till Tricilve och där skaffa hästar och utrustning för att ta upp jakten på förövarna.
Sagt och gjort gick man åter ombord på luftskeppet och några timmar senare styrde man i skydd av mörkret in mot huvudstaden och landade på en äng där man möttes upp av en andfådd och skakad Findigan Mogger. ”Tack och lov att ni äntligen är tillbaka! Mina tjänare har hållit er återkomst under bevakning eftersom jag genast måste tala med er. Något fruktansvärt har hänt! För några dagar sedan blev Steinar arresterad och bortförd av Digeta Longa, åtalad för riksfientlighet vid domstolen i Fam Kvalvi. Hæjmir! Jag hörde vad som hänt gården. Din fru och barn är i säkerhet och jag håller dem gömda hemma i villan”.
”Ta mig genast till dem” svarade Hæjmir förtröstansfullt och medan besättningsmännen började montera ner zepelonden för att med vagnar frakta delarna till en lagerlokal begav man sig obemärkt in i Tricilve genom en sämre bevakad stadsport.
”Jag förstår inte vad det är som pågår” fortsatte Mogger medan man åter vandrade upp mot trävillan på Bitterkull. ”Härom natten fick jag ett oväntat besök hemma i villan av Praanz da Kaelves underordnade Nin Hallaska som förklarade att ni var i fara och att hon behövde träffas omgående. Jag förklarade för henne att jag inte visste vart ni befann er men hon räckte ändå över en pergamentbit och sade att hon skulle befinna sig där de närmaste dagarna”. Mogger räckte över en lappen till Radagast just som man kom in genom träportarna i Moggers hem. Radagast läste medan Hæjmir rusade i famnen på sin hustru och son. Glädjen över att trots allt få återse dem var enorm och det tog flera minuter innan Radagast åter fick komma till tals.
”Nin Hallaska skall tydligen befinna sig på tavernan Gamle Mås nere i hamnkvarteren” konstaterade kafrilerprästen och visade lappen för de övriga. "Kan det vara en fälla?" undrade Hæjmir misstänksamt men efter att ha diskuterat saken ytterligare så insåg alla att man var tvungna att höra vad Nin Hallaska hade att säga.
En promenad senare genom stadens trängre farleder klev man in på den snuskkantade tavernan Gamle mås som låg ett stenkast från pråmkajerna ut mot Okruzande. Trots att klockan sedan länge passerat midnatt var storsalen välfylld av allt från nattvandrande glädjeflickor till berusade bönder och sjömän från både när och fjärran. De nyanlända lyckades trots folkmyllret skaffa sig ett bord och slog sig ner med en runda stärkande drycker. Man skulle just skåla för Herr Mogger som räddat Hæjmirs familj undan våldsmännen på familjens gård då en figur med uppfälld kåpa steg in genom ytterdörren. Hæjmir kände, trots munderingen, genast igen Nin Hallaska som han först blivit bekant med på Marjura. Hon såg sig nervöst omkring och steg sedan fram till bordet, satte sig ner och sade lågmält:
"Mina herrar! Praanz har sänt mig. Våra liv är i fara!"
Hon började berätta hur hon och Praanz da Kaleve fortsatt undersökningen kring vapensmugglingen på Marjura och att det varit av stor vikt att lokalisera vem rikets fiende var som försökt förse upprorsmännen på ön med vapen. Kort därefter hade de oväntat och utan anledning blivit bortkopplade från fallet och en hemlig rapport, där skulden lades på adelsmän från Milacke, dök upp från ingenstans och offentliggjordes vilket sedan dess lett till svåra motsättningar mellan milacker och trakorisk milis på grannön.
"Redan från första stund misstrodde vi den officiella linjen om kopplingen till Milacke och ansåg det vara en uppdiktad historia för att dölja en verklig fiende. Trots att vi var bortkopplade från fallet fortsatte vi därför undersökningen i största hemlighet".
Hon vände sig därpå mot Hæjmir och Radagast och förklarade hur förhören med dem inte lett någonstans samt att man inte kunnat tvinga till sig mer information genom att gripa dem eftersom uppdraget inte längre varit officiellt för Digeta Longa.
"Istället lyckades vi pumpa Steinar Björkesjö på information. Denne erkände utan större tvekan hur han sett Radagast och två numera avlidna män vid namn Morgain och Dyrgil, frakta smuggellasten från Arhems hamn till värdshuset Junker Hildurs där man i samråd med värdshusvärdens son Rurik och svågern Guster Svartskäkta fört lasten mot Svartskäktas gård när man ertappats av rikets snapphanar. Steinar svor dyrt och heligt att han vidare inte kände till lastens ursprung vilket bekräftades av färdlistor från hamnkontoret i Okruzande. Björkesjö hade nämligen börjat resan mot Arhem på ett fartyg som förliste under resans gång och ensam räddats till det skepp med vilket ni gemensamt anlände till Arhem. Eftersom hans tillhörigheter därmed gått förlorade i djupet vore det högst osannolikt att han ursprungligen varit inblandad i smugglingen vilket lämnar er som utpekad Radagast. Jag måste säga att jag är mäkta förvånad över hur en av Kafrilernas präster far med såpass unken vanheder".
"Nåväl, gör inget försök att förneka er skuld. Jag och Lugal Da Kaelve har redan listat ut vem ni jobbat för. Vid ett besök hos Tricilves prokurator Fingal da Primera stod sambandet snart klart då både ni själv och de män som Herr Björkesjö pekat ut, fått färdbevisen till Marjura utfärdade genom handelshuset Shakello."
"Med dessa uppgifter hade vi enats om att lägga fram bevisningen för vår överordnade inom Digeta Longa och Da Kaelve var som bäst i färd med sin skriftliga utläggning för att styrka begäran om husrannsakan hos Shakello då hans hem stormades av soldater från lagberättarnas ministerium Mana Friga. Da Kaelve lyckades undkomma i sista stund och håller sig sedan dess gömd i Okruzande."
"Genom sökningar i mitt kontaktnät har jag lyckats få fram att det utlysts arresteringsorder på Praanz da Kaelve och mig själv med medbrottslingarna Hæjmir da Ollach, Steinar Björkesjö och Melobin den Vackre för planlagda riksfientligheter och krigsförbrytelser i samband med Marjurakrisen som gav upphov till Arhems fall och sålunda rikets frysta svaveltillgångar. Detta är ytterst allvarliga anklagelser som dessutom verkar ha läckt till diverse uppviglare i Tricilve vilket troligtvis är orsaken till den lynchmob med uppretade trakorier som tidigare i veckan angrep Da Ollach´s familjegård i Bralorge och brände ner den till grunden."
"Vi måste ha kommit en obekväm sanning på spåren och nu vill någon se oss undanröjda. Jag vill att ni följer med mig till värdshuset Salta Gasten i Okruzande där jag skall möta Herr Da Kaelve. Vi måste finna svaren på Shakello´s inblandning för som läget är nu går ingen av oss säk..."
Hallaska tystnade och såg bort mot ingången där en lång och senig man just kommit in genom dörren. "Cymba da Skuger" viskade hon med darrande röst. "Vi måste genast härifrån. När jag reser mig upp och springer måste ni följa efter". Sekunden senare flög Nin Hallaska upp med sådan fart att bordet välte. Ett enormt brak och ljudet av dryckeskärl som slog i golvplankorna ljöd samtidigt som hon trängde sig förbi den senige mannen i dörren.
Hæjmir, Radagast, Melobin, Elmrick och Corvin kom alla hastigt på fötter och följde Nin Hallaska ut genom dörren förbi den oförberedde Da Skuger som Hallaska fått omkull i flykten. Hæjmir som fick en skymt av Da Skuger kände, trots att åren gått, igen honom.
Utanför tavernan väntade en trupp med ett tjugotal soldater tillhörande Mana Friga. Oförberedda på tumulten tog de upp jakten på de flyende och beordrade dem förgäves att stanna på Mana Friga order. Da Skugre som ilsken kommit på fötter höjde istället ett metallrör som var av liknande sort det som burits av mördaren Sten Klinte. En skarp knall från eldgivningen ljöd genom sommarnatten och projektilen träffade Nin Hallaska som sårad föll till marken.
”Svik mig inte!” hördes Nin Hallaska röst eka långt bakom dem innan Da Skuger nådde fram till henne och kallblodigt avlossade ännu en knall mot Hallaskas huvud vilket tystade henne för gott. Panikslagna sprang sällskapet så fort benen bar och snart hade man lyckats skaka av sig förföljarna i hamnkvarterens snåriga gränder.
Efter några minuters andhämtning begav man sig ner mot pråmkajerna och efter en kort förhandling om resekostnaden roddes pråmen taktfast över mot anslutningshamnen i Okruzande.
Hæjmir satt under överfarten försjunken i tankar. Cymba da Skuger hade tjänstgjort i ett trakoriskt elitförband under invasionen av Marjura för cirka femton år sedan där han bar ansvar för de snapphanar som mördade Hæjmirs mor och syskon när hans far varit ute i kriget och han själv var på hemväg från skogen där han plockat ved. Han minns fortfarande hur han i gläntan nära gården hade fått syn på Da Skuger och dennes män just som de genomförde massakern och Da Skugers känslokalla flin hade sedan dess härbärgat i hans mardrömmar.
Tankarna avbröts med att pråmen gjorde en lätt duns in i en av Okruzandes bryggor och snart hade man hittat fram till Värdshuset Salta Gasten där Praanz da Kaelve skulle befinna sig. Värdshuset var svagt upplyst och av värden fick man höra att en man med Da Kaelves utseende brukade hålla till där på dagarna men att han inte var gäst i något av rummen. Eftersom ingen i sällskapet hade sovit sedan gårdagen beslöt man sig för att ta in i ett av husets sovgemak och efter en på förhand uppgjord vakthållning vaknade alla utvilade. Man skickade ner Radagast i storsalen där Da Kaelve snart dök upp och tillsammans gick man tillbaka till det hyrda rummet. När alla samlats berättade Hæjmir de dystra nyheterna om Nin Hallaskas öde varpå Da Kaelve såg märkbart bekymrad ut.
”Jag antar att Fröken Hallaska hann informera er om det senaste skeendet? Genom att dra i diverse trådar hade hon lyckats få kontakt med en ämbetsman inom Mana Friga som mot lämplig ersättning skulle bistå oss med information om vem som ligger bakom arresteringsordern mot oss. Själv är jag alltför välkänd i trakten kring Tricilve så det vore nog bäst om ni gick till mötet med ämbetsmannen i mitt ställe”.
Sällskapet tvekade. Skulle man verkligen sätta sig själva på spel för att hjälpa Da Kaelve? Hæjmir skakade på huvudet och sade till Da Kaelve: ”Jag är lika efterlyst som er själv och tänker därför ej heller riskera mer än er och detsamma gäller Melobin här” konstaterade han. Radagast var som vanligt mycket tveksam till uppdraget men efter att ha blivit lovad att följa efter Elmrick och Corvin på avstånd så gick han tillslut med på planen.
Nästkommande natt gav man sig iväg mot den gamla skeppsdockan utanför Okruzande till vilken mötet med ämbetsmannen hade bestämts. Med sig hade Corvin och Elmrick en liten säck med guldmynt som Da Kaelve försett dem med för att lösa själva affären. Radagast som höll sig några hundra meter bakom stannade vid sista husknuten i Okruzandes hamnkvarter och såg de två andra försvinna bort i den glesa växtligheten som skiljde staden från skeppsdockan. Corvin och Elmrick konstaterade snabbt att platsen var öde trots att endast ljuset från natthimlen lyste upp området som innehöll rester från gamla handelsfartyg och fiskebåtar som tagits iland för underhåll och reparation. Tiden gick och männen märkte sig smått frusna av den kyliga havsbrisen samtidigt som de hörde stadsvakten borta i bebyggelsen gå sin rond på bryggorna.
När klockan närmade sig midnatt hade männen just beslutat sig för att ge upp då de hörde ljudet av en hästdragen vagn som närmade sig i gruset. Kusken såg gammal och sliten ut och verkade först ha kört fel men när han fick syn på Corvin och Elmrick lät han vagnen närma sig sävligt och väl framme vid dem väste han ”Är ni här för informationen?” varpå Corvin svarade ja.
Helt utan förvarning gjorde kusken ett tecken bakåt i vagnen och fyra grovbarkade män hoppade fram och gjorde kusken sällskap genom att anfalla Corvin och Elmrick med sina dolkar. Radagast som på håll uppfattade vapenskramlet begav sig i rask takt till undsättning. Elmrick hade just sänkt sin första motståndare när en kraftig ljusstråle slog in i huvudet på en av de övriga och snart hade man med hjälp av Radagasts distansattacker dräpt de fyra skurkarna. Kvar stod den darrande kusken som Corvin slet tag i. ”Vem har sänt er!” skrek han och fick till darrande svar ”jag vet inte, det var mannen utan ansikte”. Hur Corvin än skrämde upp kusken så var detta all information han fick samt att den ansiktslöse hade betalt tjugo guldtrakiner för att få jobbet gjort. Corvin greps av vrede över den ynka informationen och lät sitt vansinne gå ut över kusken med hjälp av sin Hillebard. När Elmrick och Radagast slutligen lugnat honom släpade man ner kropparna av de döda till havsbrynet och lät dem flyta iväg med havsströmmarna varpå man tog med sig häst och vagn till värdshuset där Da Kaelve, Hæjmir och Melobin väntade otåligt.
Efter att Corvin, Elmrick och Radagast redogjort för händelseförloppet nere vid skeppsdockan var de övriga mycket fundersamma. Vem var denne man utan ansikte som kusken talat om och vad hade man för otalt med honom? Hæjmir anade misstanke om att shaguliten Malek Mangus lyckats ta sig till Tricilve för att hämnas men Da Kaelve lade inte så mycket vikt vid kuskens ord utan menade istället att detta var ännu ett försök att tysta sanningen gällande smuggelaffären. Han lovade ändå att via underrättelsekällor undersöka vem mannen utan ansikte kunde tänkas vara och föreslog undertiden att övriga skulle försöka bryta sig in i Shakellos handelspalats i Tricilve för att leta bevis på vem som var rikets fiende och nu ville få dem undanröjda med alla medel.
Samma natt begav man sig tillbaka över sundet till Tricilve och mot Shakellos handelspalats i Stenstaden. Radagast som tyckte sig haft nog spänning för en kväll begav sig istället till sina prästbröder i stadens Kafrilertempel. Övriga befann sig snart utanför staketet som omslöt den pompösa byggnaden där Shakello skötte sina affärer. Två muskelösa vakter stod vid sidorna om den järnbeslagna porten, bepansrade och beväpnade med varsin Hillebard. Att slå sig förbi dem kändes som ett högst osäkert kort, speciellt med tanke på att fler vakter troligtvis fanns som förstärkning innanför husets portar. Istället tog man sig runt till fastighetens baksida som också var inhägnad med ett högt staket men som till skillnad från framsidan saknade vakter. Ett rep och änterhake senare hade alla utom Elmrick lyckats ta sig in på tomten. Elmrick hade istället försökt sig på en, enligt honom själv, perfekt avledningsmanöver genom att börja kasta stenar i närheten av vakterna på framsidan. Detta geniala drag gjorde istället vakterna misstänksamma och en av dem tog en runda kring huset för att se om något stod på. Samtidigt på byggnadens baksida hade Corvin lyckats klättra upp på en balkong på husets övre plan. Melobin och Hæjmir skulle just följa efter då de hörde fotsteg och gjorde sig stridsberedda. Striden var segdragen och snart hade även den andre vakten kommit springande för att hjälpa sin kollega med inkräktarna. Detta passade Elmrick perfekt som nu lyckades klättra över grinden och anföll de stridande vakterna i ryggen. Samtidigt på husets andra våning hade Corvin tagit sig in i en matsal. Eftersom det var mitt i natten var salen släkt vilket försvårade undersökningen och utan att finna något intressant smög han sig vidare in i ett, för stunden, övergivet kök.
Nere på gårdsplanen hade nu Hæjmir, Melobin och Elmrick lyckats dräpa vakterna och med hjälp av en nyckelknippa som den ene av dem bar i bältet låste man upp både grinden och byggnadens port . Innanför låg en magnifik hall med två dörrar i varje sida och en dubbeldörr rakt fram. Vid sidorna om dubbeldörren ledde två trappor upp till en övervåning. Melobin lyssnade och tyckte sig höra snarkningar från dörren närmast till vänster. Med dolken i högsta hugg smög han in för att tysta de sovande. I det mörka rummet låg två vakter och sov. Melobin smög fram till den första men slant med kniven så vakten istället vaknade och väckte sin kollega. Hæjmir var snabbt framme och snart var tumulten igång. Elmrick som tyckte de övriga hade läget under kontroll stod och tittade på medan Melobin fick motta flera hugg som skadade honom så allvarligt att han sökte skydd under en av sängarna. Elmrick såg upp mot trappan där Corvin, som hört vapenskramlet, var på väg ner för att hjälpa till. De båda skulle just ge sig in i striden då en annan av sidodörrarna i hallen sköts upp och ytterligare fyra vakter anslöt sig med dragna svärd. Corvin gjorde sig redo att hålla de fyra nyanlända tillbaka medan Elmrick kastade sig in i striden inne i sovrummet. Corvin lyckades i början bra med sin uppgift ute i hallen men slogs snart medvetslös varpå vakterna fortsatte in mot Elmrick, Hæjmir och Melobin. Striden blev långdragen men långt om länge gav den siste vakten upp och tvingades berätta, innan han gick samma öde till mötes som sina vapenbröder, att inga fler befann sig i huset.
Byggnaden söktes igenom grundligt och i ett arkiv fann Melobin dokument som var märkta ”Svavelvinter” som han överlämnade till Hæjmir. Corvin och Elmrick hade undertiden funnit ett kapell tillägnat gudinnan Kastyke och ett lönnrum med guldtrakiner och ädelstenar. Man packade på sig så mycke stöldgods man kunde och låste sedan huset och grinden innan man försvann från platsen och återvände till Okruzande och värdshuset ”Kungen och Svinet” där Da Kaelve förklarat att han bodde. Man fick inget svar när man knackade på Da Kaelves dörr och beslöt sig att ta in i ett eget rum och vila medan man väntade in både Da Kaelve och Radagast. Hæjmir passade nu på att titta igenom dokumenten märkta ”Svavelvinter” och kunde konstatera att vapenlasten som Radagast och hans framlidna vänner fraktat till Arhem var beställd av en man vid namn Ialsop da Kamesti.
Dagen hade nått sin mitt när Radagast dök in på värdshuset och snart var man samlade. Da Kaelve hade dock ännu inte dykt upp och man frågade nu värdshusvärden om han sett till honom. Värden berättade att Da Kaelve hade haft besök under natten av en otäck och illaluktande typ som bar uppfälld kåpa och säckväv med hål istället för ansikte. Figuren och hans två följeslagare hade gått upp till Da Kaelves rum och senare återvänd med en kista som de försvann med. ”de har alltså kidnappat honom” morrade Hæjmir och krävde att få se Da Kaelves rum. Värden gick med för att låsa upp men konstaterade snabbt att dörren var olåst. Rummet som mötte sällskapet var i oordning och bar en frän odör som gjorde Melobin uppskakad.
Efter en genomsökning lyckades Hæjmir finna en pergamentbit dold i en tom vinflaska. På lappen hade Da Kaelve skrivit att om något skulle hända honom så skulle man söka upp Moska som höll till i Tricilve. Alla i gruppen kände till Moska från dennes tid som gycklare på värdshuset Junker Hildur i Arhem. Vad dock bara Hæjmir, Radagast och Melobin kände till var att Moska i hemlighet arbetat åt Da Kaelve och Nin Hallaska och nu var på nytt uppdrag åt dem.
Efter ännu en båtfärd över sundet som delade Okruzande och Tricilve var man på väg till Kyrkgränd som var den adress i slumkvarteren där Moska höll till. Halvvägs genom staden började Corvin och Elmrick envisas med att komplettera sina rustningar och efter ett besök hos en vapensmed var man redo att fortsätta hem till Moska. Redan från vindsvåningens utsida anade man oråd eftersom dörren stod på glänt. Mycket riktigt fann man rummet i oordning med stolar bord omkullvälta som efter en strid. På plankgolvet låg den döde Moska med en kniv i ryggen och i sitt blod hade han lyckats skriva ”Malek” vilket besannade Hæjmirs tidigare misstankar om att shaguliten var tillbaka. Vid en snabb genomsökning av rummet fann man ett lönnfack med en karta över Tricilve där Shaguliternas hus fanns markerat.
Det hade blivit kväll när sällskapet stannade framför den gamla trävillan i den förmögna stadsdelen Lexarion. Villan såg igenbommad ut med plankor spikade framför fönstergluggarna och den vildvuxna trädgården gav ett intryck av att huset var obebott. Melobin kände på grinden och konstaterade att den var låst men efter att ha håvat upp en dyrk och bearbetat låsmekanismen under någon minut gled den upp med ett dovt gnissel. Melobin gjorde tecken åt de övriga att avvakta medan han själv hastade fram genom trädgården mot villans veranda. Inget ljussken syntes mellan springorna i de igenspikade fönstergluggarna och efter att ha misslyckats att forcera låset på husets ytterdörr bestämde han sig för att söka alternativa ingångar kring byggnadens stensatta grund. Mycket riktigt fann han snart en lös sten i husgrunden och med ett vridmoment öppnades en springa till en dold entré.
Efter att ha återvänt till de övriga kunde Melobin meddela sin upptäckt och efter en dispyt kring Corvin och Elmricks ovilja att följa enkla order begav man sig i samlad trupp till lönndörren. Melobin valde att själv undersöka insidan och efter att ha varit borta en stund återkom han med besked om att korridoren innanför ledde till en stentrappa upp i huset som mynnade ut vid en lucka i golvet på ett rum.
Tillsammans smög man sig genom lönngången och upp genom luckan till rummet som visade sig vara ett vackert möblerat sovrum med en stor dunbolstrad säng som verkade oanvänd. På ett intilliggande skrivbord fann Radagast skrifter och arbetsböcker där en särskild bok fångade hans intresse. Luntan visade sig vara daganteckningar gjorda av broder Harkaton som var shaguliternas ambassadör och drottning Heneguyas rådgivare. Radagast stoppade ner luntan i sin ränsel just som Melobin och de övriga kikat ut genom sovrumsdörren som ledde ut i en svagt upplyst korridor som längre bort vek av mot vänster men innan dess innehöll två dörrar till höger och en direkt till vänster.
Melobin lyssnade på den vänstra dörren och öppnade den försiktigt efter att inget ljud hörts inifrån. En skarp stank slog emot honom lik den han känt på Da Kaelves övergivna rum på värdshuset och i trädgården hos Mogger innan dess. Radagast uppfattade med ens hur Melobin blivit likblek och lade en av Tigiwalvans lugnande välsignelser över honom som för tillfället återgav honom sansen. Corvin och Elmrick hade undertiden konstaterat att rummet var tomt sånär som på en säng och ett tomt skåp. Man smög sig därför vidare mot de högra dörrarna och efter att Radagast lyssnat insåg man att ljudet tydde på att någon befann sig där. Plötsligt hörde man hjärtskärande skrik tillhörande Da Kaelve som kom från någonstans inne i huset. Man insåg nu att tiden var knapp om man skulle lyckas finna Da Kaelve i livet.
Hæjmir gjorde tecken åt Elmrick och menade att de båda skulle öppna dörren. Han gjorde även tecken till övriga att vänta längre fram i korridoren. Melobin gick framåt i korridoren och märkte att en trappa ledde upp mot en övervåning precis som korridoren vek av åt vänster. Här fanns också en dubbeldörr och ytterligare en dörr bredvid det som troligtvis var insidan av ytterdörren. Melobin fick fram ett rep och med sina kunskaper i fällor riggade han snabbt upp en enkel anordning för att rycka undan fötterna på eventuella fiender i trappan.
Radagast hade samtidigt gått in i rummet efter Elmrick och Hæjmir som just hade huggit ner en shagulitpräst som suttit och studerat vid en skrivpulpet i vad som verkade vara ett bibliotek. Från biblioteket ledde en dubbeldörr in i ytterligare ett rum varifrån snarkningar hördes. Elmrick reglade dörren med sitt spjut och man återvände till det övriga sällskapet ute i korridoren som inte längre befann sig där man lämnat dem. Corvin hade nämligen begett sig upp för trappan för att utforska övervåningen just som en shagulit kommit ut genom en av dörrarna och ovetande följt efter Corvin. Melobin hade lyckats gömma sig vid sidan av trappsatsen utan att kunna nyttja sin repfälla och smög därför efter shaguliten som just mött Corvin vid trappans krön. Blixtsnabbt hade Melobin fattat sin dolk och drivit den in i shaguliten som fallit handlöst baklänges nedför trappan och avlidit av tillika fallskador som de dödande huggen. När Hæjmir och Elmrick kom fram till den döda kroppen vid trappans fot såg man därför Corvin med Hillebard i tvåhandsfattning titta ner från andra våningen och Melobin bredvid med sin blodiga dolk i handen.
Hæjmir gav åter tecken åt Corvin och Elmrick som beordrades att söka igenom resten av villans nedervåning vilket visade sig vara en smakfull matsal med långbord och ljuskrona, ett tillhörande kök samt ett vackert rum bakom korridorens dubbeldörrar vars påkostade möbler och öppna spis troligtvis användes som audienssal för shaguliternas gäster.
Samtidigt fortsatte Hæjmir, Radagast och Melobin att genomsöka övervåningen vars korridor ledde till ett förråd, en blodstänkt ritualkammare och ett dissektionsrum där två shaguliter karvade i ett nyligen uppgrävt kvinnolik. Corvin och Elmrick anslöt sig just som Hæjmir satt det avslutande hugget genom en av shaguliternas söndertrasade kroppar och bakom en dörr till höger fann man en shagulit som satt och sorterade mynt i olika påsar. Shaguliten fick något mörkt i ögonen och gjorde en hastig gest i luften. Corvin och Melobin greps omedelbart av skräck och flydde ut ur huset varpå Elmrick, Radagast och Hæjmir dräpte shaguliten med en mängd hugg och kaskader av gudomliga strålar. Radagast skyndade sig därefter ut för att lugna Corvin och Melobin som efter böner och övertalning slutligen återvände med honom upp på övervåningen. Hæjmir och Elmrick hade undertiden stött på ännu en shagulit i korridoren och fortsatt in i en drogverkstad där man nedgjort en shagulit som tillverkade olika extrakt. Hæjmir genomsökte rummet och fann ett timglas med svart sand på en av de röriga arbetsbänkarna. Tankarna förde honom omedelbart till källaren med den svarta sanden i det numera skövlade järntornet och han ryggade tillbaka från denna otäcka påminnelse.
Bakom ytterligare en dörr fann man ett svartmålat rum där två shaguliter satt i sträng meditation. Efter några snabba hugg från Hæjmir och Elmrick stod klart att de båda aldrig skulle återvända ur meditationen och man hade just stängt dörren till den svartmålade kammaren när man åter hörde vrål från en av de kvarvarande dörrarna. Hæjmir trängde in genom metalldörren tätt följd av övriga och fick se en bänk där en utmärglad Da Kaelve låg fastbältad samtidigt som två shaguliter karvade i honom med blodiga knivar och andra verktyg. En trejde man med huva och säckväv istället för ansikte betraktade de båda medarbetarna och blängde ilsket på inkräktarna genom klädnadens ögonhål. Hela sällskapet stormade fram mot Malek Mangus som knappt hann försvara sig och efter en kort strid låg de tre shaguliterna döda på golvet och Hæjmir hade skiljt huvudet från Malek Mangus kropp.
Medan Radagast lossade den hålögde Da Kaelve från arbetsbänken genomsökte Melobin, Corvin och Elmrick de sista tre rummen där de fann ett bårhus och två fångceller varav en beboddes av en pojke som shaguliterna fångat in när han försökt göra inbrott i den till synes övergivna trävillan.
Tillsammans hjälpte man pojken och Da Kaelve ut i husets trädgård innan man återvände in en sista gång för att göra slut på de sovande shaguliterna i bottenvåningen som efter all tumult hade vaknat och gjort sig stridsberedda. Slakten var skoningslös men trots att äventyrarna ådrog sig otäcka skador av de ondskefulla männens besvärjelser så stod alla vid liv när den siste shaguliten föll för Corvins hillebard. Man genomsökte villan en sista gång i jakt på lampolja och efter att ha dränkt Malek Mangus kvarlevor i denna satte man eld på både honom och de övriga shaguliterna.
I siluetten av den kraftigt brinnande shagulitboningen hjälptes man nu åt att föra Praanz da Kaelve i säkerhet hem till Findigan Mogger och redan nästa dag var både han och sällskapet återställda tack vare Radagasts läkande böner. Radagast hade under natten gått igenom dagboken som berättade om Malek Mangus ankomst och hur denne predikat hur deras mästare Shagul var återuppstånden och ännu en gång vandrare bland de levande samt hur Praanz Da Kaelve, Hæjmir, Melobin, Steinar och Nin Hallaska skulle bestraffas för att de ödelagt Järntornet och utplånat sektens rörelse på Marjura. Harkaton själv hade därpå skrivit samman mer officiella anklagelser för att svartmåla de skyldiga och med hjälp av drottning Heneguya da Trastamaras dirigerades ärendet till ämbetsmän inom Mana Friga som genast ställde ut en arresteringsorder.
Efter att ha berättat för Da Kaelve om både Harkatons dagbok och de stulna dokumenten från Shakellos vilka pekade ut Ialsop da Kamesti som ansvarig tittade Da Kaelve storögt på männen och förklarade att Da Kamesti var en högst inflytelserik person och ordensmästare i Nya Sfären sedan Kastykelärans högste uttolkare Pelarfadern Dombaticus Silmilon da Gorgema strax innan sin död instiftat detta kontrollorgan under själva Kronolaabens invigelse. Dagboken skulle bli ett utmärkt utpressningsmedel för att få anklagelserna mot gruppen ogiltigförklarade och efter att Da Kaelve samma natt återvänt från ett hemligt möte med Ialsop da Kamesti kunde han meddela att Da Kamesti själv blivit ovanligt hjälpsam så fort dokumenten från Shakellos kommit på tal och efter ett hårt samtal med regerande ämbetsmän inom Mana Friga ogiltigförklarades åtalet mot sällskapet samt att man garanterade kompensation för familjen Da Ollachs nedbrunna gård.
Han kunde även konstatera att det kungliga hovet enligt uppgift varit mycket förteget över shagulitskandalen och hennes kungliga höghet drottningen hade lyckats undkomma med blotta förskräckelsen genom att omgående ha förskjutit shaguliterna samt krävt att deras sekt skulle förklaras laglös. Det ryktades dock att de trakoriska trupper som tidigare under kvällen skulle gripa sekten och föra dem inför rätta fann trävillan nedbrunnen till grunden och broder Harkaton själv uppfläkt och hängande på grindarna med en stengroda fastkrokad i underläppen.
I Sfärernas Centrum
Det var nära slutet av minde månad och högsommaren skänkte grönska åt de bördiga fälten på familjen Da Ollachs gård. Efter jakten på Albrinth da Privavis mördare tidigare under sommaren fick sällskapet nu för första gången på länge en chans att vila upp sig efter det senaste årets strapatser. Den ende som saknade riktig ro var Radagast. Han hade hela tiden gjort sitt bästa för att påskynda resan mot akademin Sfärernas centrum i Mereld och kände sig både stressad och orolig över att ännu inte ha kommit iväg.
Denna afton fick gården oväntat besök av Praanz da Kaelve. Han förklarade att tjänsten fört honom denna väg för att tala ostört med både Hæjmir och Radagast. Det visade sig att Da Kaelve var på jakt efter information kring de smuggelvapen som rebellrörelsen på Marjura fått till sitt förfogande. Hæjmirs samröre med upprorsmakarna gjorde honom mycket intressant i utredningen men i det följande förhöret menade Hæjmir att han inte kände till vem som sänt vapnen. Hans far hade varit till mer hjälp men denne dog som bekant i svavelträskets fångläger. De män som levererade vapenlasten åt honom hette Dyrgil och Krilljon och dessa var, såvitt han visste, också döda.
Radagast blev också kallad till förhör men trots att han själv var högst inblandad i hur smuggellasten fraktats till Marjura så hävdade han vänligen men bestämt att han inte kände till något alls om affären men lovade att återkomma om han mot förmodan skulle få höra något.
Utan någon större framgång i sitt ärende lämnade Praanz da Kaelve gården sent samma natt och Radagast, som blivit smått skakad över att den gamla synden med vapensmugglingen ännu inte var begravd krävde nu av sina vänner att man följande morgon skulle ge sig av mot Mereld innan Da Kaelve återvände med ytterligare bevis på deras skuld.
Morgonen därpå tog Hæjmir farväl av sin familj och tillsammans med Radagast, Melobin, Corvin och Elmrick begav han sig mot huvudstaden Tricilve. Radagast skulle först uppsöka Kafrilernas präster för att få välsignelse och färdbeskrivning mot resans mål varpå man skulle kontakta Steinar Björkesjö som förfogade över färdmedlet till resans fjärran destination.
Samma eftermiddag nådde vagnen en av de södra stadsportarna och efter ett sedvanligt och uppkäftigt meningsutbyte med både vakthavande och tullmästare kunde man fortsätta in i staden.
Här möttes man av feststämning och triumfprocessioner genom Tricilves smyckade gator
lik den under de årliga frihetsspelen . Det hela visade sig bero på väldiga ceremonier i templen hos både stridsguden Trocuspa och havsgudinnan Anxalis eftersom riket under de senaste dagarna färdigställt en massiv stridsflotta att avsegla mot Marjura med syftet att återta den förlorade svavelkolonin från nordens ondska.
Sällskapet som själva sett de vandöda Crurernas förödelse på nära håll kände sig inte lika hoppfulla till flottans uppdrag men gjorde ingen sak av sin misstro utan fortsatte fram till Kafrilernas anspråkslösa tempelbyggnad i den norra utkanten av stadskärnan. Man hälsades muntert av tempelbröderna och efter en tidig men enkel middag, från samma soppkok som prästerna erbjöd fattiga stadsbor, hade man fått både färdbeskrivning och ljusguden Tigiwalvans välsignelse inför resan.
Uppe i den exklusiva trävillan på Bitterkull låg Steinar Björkesjö bekvämt i en nyinköpt schäslong från hantverkargillet i Soblak då sällskapet knackade på porten. Utan att göra ansträngning till att resa sig gav han ifrån sig en enkel vink som hälsning och beklagade sig missbelåtet över diverse oväsentligheter som bara en förmögen Tricilvebo kunde.
När slutligen gnällsången tystnat och Radagast påmint honom om skälet till deras besök, harklade sig den osympatiske ynglingen och förklarade att bland Moggers enorma tillgångar hade det visat sig finnas en luftskepp kallad zepelond. Farkosten hade man nyligen lyckats lura till sig som pantsättning från en obegåvad adelsfamilj på obestånd och Steinar hade efter lite övertalning fått den till sitt förfogande. Han menade dock att resan skulle bli kostsam eftersom zepelondens drivmedel sylvolium var allt annat än dussinvara. Han funderade under tystnad som om han genomförde en matematisk beräkning inne i sitt egocentriska inre och kastade sedan ur sig att 200 guldtrakiner per passagerare visserligen var ett skamligt vrakpris men samtidigt skäligt eftersom Radagast räddat honom från sitt förlista skepp under resan med höstkonvojen till Marjura föregående år. I priset ingick förutom sovplatser, en mindre besättning och stadens bäste navigatör.
Affären gjordes upp utan prut trots att alla förstod hur Steinar gett dem ett lika girigt anbud som andra usla handelsmän i trakten och efter att köpeskillingen lagts på bordet samt att Steinar kontrollbitit i ett flertal slumpmässiga mynt hade det blivit kväll. Motvilligt erbjöds man att härbärga i husets gästrum, trots att Steinar gång på gång anmärkte på hur detta egentligen inte ingick i avtalet, och efter att man bjudit med Steinar samt själva intagit ett mål mat på ett närliggande värdshus gick man till sängs.
Radagast låg vaken en stund och funderade. Han hade vid ett tillfälle under kvällen frågat Steinar om han blivit uppsökt av Praanz da Kaelve gällande smuggellasten vilket Steinar erkände lite nervöst men menade att han inte erkänt något om sin egen eller de övrigas inblandning. Talade Steinar verkligen sanning eller hade han, precis som vid Hæjmirs förhör i den gamla kvarnen på Marjura, berättat vad han visste? Snart släppte han orostankarna och somnade.
Melobin vaknade med ett ryck. Osäker över om ljudet han hört var en dröm eller verklighet kikade han ut genom rummets fönster. Utanför låg trävillans muromgärdade trädgård där månskenet spelade mellan skulpturer, buskar och träd. Var det någon som iakttog honom där ute? Han tvekade en sekund men beslöt sig trots pinsamheten att väcka Radagast. Yrvaken följde kafrilerprästen med honom ut på verandan. Radagast skulle just påpeka hur den varma sommarnatten verkar ha spelat den stackars Melobin ett spratt när han plötsligt kände hur dofterna från trädgårdens växtlighet hade blandats med en frän stank. Radagast såg hur Melobin reagerade skräckslaget på lukten som om han känt igen, men ändå inte kunnat placera den. Med fasa i blicken störtade isdruiden tillbaka in i villan och snart hade man även väckt Hæjmir.
Med svärdet redo gav sig Hæjmir ut i trädgården för att snart återvända och meddela att varken lukten eller varelser gick att finna. Grymtandes över hur alla borde hålla sina mardrömmar för sig själv återvände han snart till sitt rum medan Radagast satt kvar och försökte lugna den uppskakade Melobin.
Innan soluppgången morgonen därpå blev man väckta av villans tjänare som meddelade att Steinar var redo att bege sig till zepelonden. Utan att bli bjudna på morgonmat stressade man iväg med Steinar i spetsen till en av de många ängar som omgav staden och där den främmande farkosten gjorts i ordning under natten. Själva gondolen påminde om ett mindre fartyg med trekantiga segel som svepte utmed det böjda förskeppet. Strax bakom seglen höll en väldig ballong i algsiden på att fyllas med något som Steinar förklarade var varm sylvoliumrök. Man klev ombord via en dubbelport i sidan av skrovet och kom snart upp på det befästa däcket där man träffade farkostens navigatör som hälsade med en exotisk bugning.”Enu Ammisadu till er tjänst” yttrar han på knagglig bralgiska och tilldelade snart alla varsin hytt innan han återvänder till sin post vid luftskeppets roder.
Efter att de sista sylvoleumtunnorna lastats ombord och ballongen fyllts med rök tog man farväl av Steinar och snart hade skeppets besättning lossat förankringarna och farkosten började sakta sväva upp i den tidiga morgonskyn. Lång nedanför kunde man urskilja morgonpigga stadsbor men snart fångades blickarna istället av den väldiga krigsflotta av karacker och galbaloner som låg förankrad strax utanför anslutningshamnen i Okruzande.
Förutom Enu Ammisadu bestod besättningen av två matroser, anställda av huset Mogger och vars uppgift var att bl.a. rigga seglen och fylla på ballongen med sylvolium vid behov. Med på färden fanns även en kokerska och två andra herrar som hade ärenden på Mereld. Den ene av de två hette Baldyr och var handelsman medan den andre var en trakorisk adelsyngling vid namn Milfons da Melse och som verkade dras med brinnande upptäckarlust.
Dagarna gick och efter att ha lämnat fastlandet på södra Paratorna långt bakom sig styrde zepelonden sydväst över Saphyna och hastade ut över det väldiga rosthavets öppna vatten för en ca två veckor lång flygtur mot Mereld.
Samma kväll satt hela sällskapet och åt ute på däck eftersom klimatet var behagligt. Milfons började snart prata politik vilket var hans favoritämne vid sidan om upptäcksresorna och snart hade man kommit in på den stora flottan mot Marjura och oroligheterna på Trinsmyra där samröret mellan Milacker och Marjurer skall ha avslöjats.
”Milacker är riktiga vildar som borde behandlas mer som djur än som människor” sade han skarpt. ”Trots flertalet uppmaningar har inga av de milackiska ädlingarna infunnit sig på förhören i Tricilve och senast skall en av våra fogdar ha dödats av en uppretad folkmassa när han försökte arrestera Monduron da Riakme i staden Vumbra. Det börjar verkligen bli dags att vi tar i med hårdhandskarna mot dessa avskum”.
Hæjmir spände ögonen i ynglingen och frågade vad han i så fall hade för inställning till marjurer. Nervöst insåg plötsligt Milfons hur det nuvarande umgänget inte nödvändigtvis delade hans uppfattning och försökte värja sig med att han själv inte var bekant med några marjurer men att hans morbror Gottard inte haft något större problem med dem under sin tid som prokurator i svavelkolonin Arhem.
Hæjmir lyckades hejda sig själv från fortsatt konversation även om han hade god lust att informera adelsmannen om hans eget släktband till marjurerna genom den framlidne prokuratorn vars fru han nu själv äktat. Han lät ädlingen hållas och riktade istället uppmärksamheten mot Melobin som just återkommit från ett samtal med navigatören Enu Ammisadu. Mannen hade berättat för honom hur han från början varit stjärnskådare i det sydliga Melukha men att han överfallits av pirater på en resa till den fjärran norden och därefter sålts vidare som slav. Mogger hade först köpt in honom för trädgårdsarbete men snart upptäckt mannens potential som navigatör genom hans kunskap om stjärnornas förflyttning över himlavalvet. Han påstod också att stjärnornas förflyttning för närvarande var mycket olycksbådande och att man gick mot osäkra tider ”då det förflutna dör och framtiden föds”.
Det kändes som man hade rest i evigheter och började sakta tappa hoppet om att finna sitt mål då det en tidig morgon dök upp något mycket märkligt i gryningsljuset vid horisonten.
När man kom närmare insåg man förvånat att det var en grönskande ö som svävade fritt uppe bland molnen utan minsta kontakt med havet långt nedanför och Radagast förklarade att man nu hade anlänt till det mytomspunna Sfärernas Centrum.
Den svävande ön var befäst med en respektingivande ringmur som reste sig som ett yttre försvarsverk längs öns ytterkanter och efter att zepelonden landat på en av öns många grovskurna stenplatåer välkomnades de resande av en Kafrilerprästinna som Radagast presenterar som Pryva Gryndotter. Hon visade ner för en trappa huggen direkt ur bergskanten och som ledde till den grönskande ytan. Här öppnade sig ett fantastiskt landskap med böljande ängar, grönskande kullar och vackra blommor i alla dess färger som ingav känsa av lugn och harmoni.
Radagast pekade och förklarade att ön bestod av ett flertal sluttande marknivåer där invånarna, hjälpta av magikernas elementarvarelser, brukade jorden och gjorde ön närmast självförsörjande. När man närmade sig öns mitt skymtades mjukt formade stenbyggnader uppförda mot väldiga trädstammar som sträckte sig högt ovanför i lummiga trädkronor. Dessa byggnader gav plats åt både kafrilertempel, invånarnas hem och öns elementarakademi med tillhörande botanisk trädgård.
Efter att man blivit visade till en gästsovsal och lagt ifrån sig all packning ursäktade sig Pryva för att meddela äldsterådet om gästernas ankomst och Radagasts önskan om en sammankomst. Under tiden visade Radagast sällskapet till en stillsam sjö strax bortom bosättningarna. Sjön fylldes på från ett källsprång och försörjde ön med glasklart vatten och var även den mycket rogivande. Fångad av stundens välbehag började Radagast berätta:
”Det sägs att Ljusets allsmäktige gud – Tigiwalvan i tidernas begynnelse slungade upp ön i skyn för att ge sina tjänare - Kafrilerna, ett hem ovan jord och med lufthavets andar som ständig väktare. Långt senare började Mereld befolkas av nybyggare från den sydliga högkulturen Melukha. Merelds magiker med Gonesastra den Goda i spetsen slöt snart ett förbund med Kafrilerna och republikens elementarakademin och politiska styre förlades hit”.
Senare samma eftermiddag återvände kafrilerprästinnan Pryva och meddelar att äldsterådet omgående hälsar alla välkomna. Man begav sig nu mot äldstesalen som i direkt anslutning med övriga byggnader låg i inhyst i stammen på ett av de väldiga träden. I den ljusa salen stod ett massivt långbord på ett podium där äldsterådets medlemmar nu satt och begrundande gruppen under tystnad innan dubbeldörrarna drogs igen från utsidan och en långsmal gestalt med ett vänligt yttre reste sig och tog till orda.
”Äldsterådet hälsar dig unge Radagast! Låt oss höra vad som fört Er så långt från missionen i de Trakoriska nejderna”.
Radagast som kände igen mannen som Kafrilernas andlige ledare Ljusfadern hälsade med en bugning och började berätta hur han genom sin mission kommit i kontakt med Mäster Frostmåne, hur denne bett honom om hjälp med att finna den levande dolken Demens, hur Frostmåne senare tagit sitt liv och hur man på Demens inrådan begett sig till ishavsön Marjura och dess gravfält där den vandöde Kung Ottar och hans folk rest sig ur sina gravar.
Berättelsen avbröts av en äldre kvinna vid Ljusfaderns sida. ”Då är det alltså sant! Nordanvinden har viskat i mitt öra om ön i nordhavet där folk rest sig ur gravens mörker”.
Radagast fortsatte att berätta om shagulitkyrkans mission i byn Arhem och hur han lurats av sektens falska hjälpsamhet som i verkligheten gick ut på att handplocka offer till sin vedervärdiga forskning och sina omänskliga experiment i det isolerade högkvarteret Järntornet dit Radagast själv kidnappades.
Berättelsen avslutades till sist med hur Radagast räddats av sina vänner men hur man åter blivit infångade för att offras i den döde mästarens ära, hur dennes gravkammare stått öppen och hur Shagul själv uppstått från de döda för att i nästa stund förgifta sina lärljungar. Han flikade även in det faktum att Mäster Frostmåne varit en identisk avbild av Shagul vilket betyder att han alltsedan sitt första möte med Mäster Frostmåne varit i klorna på denne Shagul.
Radagast tystnade och rådet synade honom lite tvivlande. ”Shagul, säger ni?” kraxade en av männen på podiet. ”Kan någon intyga detta osannolika vittnesmål?”. Hæjmir och Melobin steg då fram vid Radagasts sida och bekräftade dennes ord vilket utlöste ett smärre mummel bland åhörarna. När man åter tystnat tog Radagast åter till orda och frågade hur rådet kände till den uppståndne Shagul och vad de kunde berätta om honom.
Ljusfadern tvekade men suckade tungt och berättade hur Shagul en gång i världen varit en
mycket lovande ung magilärling från Trakorien med exceptionell sinneskraft men vars obalanserade själ saknade inre harmoni. Hans fascination över magins yttersta gränser och parallella världar gjorde den tidens äldsteråd oroade. De andra lärlingarna, som alltid uppfattat Shagul som lite egen, hade gett honom öknamnet Skorpionen efter att han olovligen ertappats med att tillverka gift i akademins laboratorium. Detta tilltag ledde i slutändan till att man tvingades förskjuta honom från vidare studier på akademin. Rykten talade för att han senare skulle ha grundat ett vetenskapligt sällskap i Vumbra på ön Trinsmyra men att sällskapet senare fördrevs av ortsbefolkningen. Det osannolika är att händelserna utspelade sig för snart ett sekel sedan och att Shagul sedan länge borde dött som en gammal man.
Kvinnan vid Ljusfaderns sida påpekade nu att vindarna inte nämnt henne något om Shagul och påpekade samtidigt det osannolika i att Marduks samtliga vindar skulle undgått den samme.
Alla tystnade för ingen tycktes se svaret på frågan. Ljusfadern talade ännu en gång till Radagast och upplyste honom om att svaren på denna och många andra frågor kunde finnas i akademins bibliotek och efter att sällskapet spenderat många långa timmar bland dess dammiga gamla luntor hade man bl.a. sökt fram att Crurerna var en forntida högkultur på ön Marjura som under sin guldålder koloniserade Chrachz, Kargom och Trinsmyra där de skapade furstedömen i Milacke och grundade staden EsachRha. För över 800 år sedan drog Crurerna gudarnas ogillande över sig och i en förbannelse blev kvinnorna barnlösa. Kort därpå täcktes hela ön av glaciäris och civilisationen gick under.
Man lyckades även hitta bevis för att den vandöde kungen var Konung Ottar IV av Evig vinter och crurerfolkets siste konung som tillsammans med sin familj begravde sig själv levande. Till skillnad från övriga crurerna var dock inte kungen och hans drottning Ottillia barnlösa vilket troligtvis berodde på att drottningen härstammade från ett kannibalfolk på Trinsmyra och inte tog del av gudarnas agg mot Cruri. Konungasvärdet Ebharing var ett runsvärd som senast fanns i Ottars ägo och sades vara besatt av demoniska krafter.
Däremot fann man ingen information om Jordblodet som Demens talat om och inget av intresse fanns heller att läsa om Rirba Månvind förutom att hon varit crurernas hovhäxa innan riket föll samman.
Långt om länge ansåg man sig klara med efterforskningarna och gav sig av för att packa sina tillhörigheter. Radagast begav sig undertiden till Kafrilernas ljustempel för att be och snart samlades man uppe vid zepelonden på stenplatån. På plats fanns även Ljusfadern och prästinnan Pryva för att ta farväl.
”Vi har i nuläget inte för avsikt att ingripa mot Shagul, även om utvecklingen är oroande. Tiden får utvisa vad han har för uppsåt. Äldsterådet tackar er för budskapet och önskar er en säker hemfärd” sade Ljusfadern och gjorde en religiös rörelse i luften framför Radagast.
Strax därpå var alla ombord och förtöjningarna lossades samtidigt som besättningen spände segeldukarna och Enu Ammisadu styrde ut över det brunsolkiga havet. Vinden förde luftskeppet norrut och snart doldes åter den svävande ön i molnskyarna. Återfärden mot Tricilve hade börjat och trots att inte alla frågor fått sitt svar så kände Radagast inombords att resan varit långt ifrån förgäves.
Denna afton fick gården oväntat besök av Praanz da Kaelve. Han förklarade att tjänsten fört honom denna väg för att tala ostört med både Hæjmir och Radagast. Det visade sig att Da Kaelve var på jakt efter information kring de smuggelvapen som rebellrörelsen på Marjura fått till sitt förfogande. Hæjmirs samröre med upprorsmakarna gjorde honom mycket intressant i utredningen men i det följande förhöret menade Hæjmir att han inte kände till vem som sänt vapnen. Hans far hade varit till mer hjälp men denne dog som bekant i svavelträskets fångläger. De män som levererade vapenlasten åt honom hette Dyrgil och Krilljon och dessa var, såvitt han visste, också döda.
Radagast blev också kallad till förhör men trots att han själv var högst inblandad i hur smuggellasten fraktats till Marjura så hävdade han vänligen men bestämt att han inte kände till något alls om affären men lovade att återkomma om han mot förmodan skulle få höra något.
Utan någon större framgång i sitt ärende lämnade Praanz da Kaelve gården sent samma natt och Radagast, som blivit smått skakad över att den gamla synden med vapensmugglingen ännu inte var begravd krävde nu av sina vänner att man följande morgon skulle ge sig av mot Mereld innan Da Kaelve återvände med ytterligare bevis på deras skuld.
Morgonen därpå tog Hæjmir farväl av sin familj och tillsammans med Radagast, Melobin, Corvin och Elmrick begav han sig mot huvudstaden Tricilve. Radagast skulle först uppsöka Kafrilernas präster för att få välsignelse och färdbeskrivning mot resans mål varpå man skulle kontakta Steinar Björkesjö som förfogade över färdmedlet till resans fjärran destination.
Samma eftermiddag nådde vagnen en av de södra stadsportarna och efter ett sedvanligt och uppkäftigt meningsutbyte med både vakthavande och tullmästare kunde man fortsätta in i staden.
Här möttes man av feststämning och triumfprocessioner genom Tricilves smyckade gator
lik den under de årliga frihetsspelen . Det hela visade sig bero på väldiga ceremonier i templen hos både stridsguden Trocuspa och havsgudinnan Anxalis eftersom riket under de senaste dagarna färdigställt en massiv stridsflotta att avsegla mot Marjura med syftet att återta den förlorade svavelkolonin från nordens ondska.
Sällskapet som själva sett de vandöda Crurernas förödelse på nära håll kände sig inte lika hoppfulla till flottans uppdrag men gjorde ingen sak av sin misstro utan fortsatte fram till Kafrilernas anspråkslösa tempelbyggnad i den norra utkanten av stadskärnan. Man hälsades muntert av tempelbröderna och efter en tidig men enkel middag, från samma soppkok som prästerna erbjöd fattiga stadsbor, hade man fått både färdbeskrivning och ljusguden Tigiwalvans välsignelse inför resan.
Uppe i den exklusiva trävillan på Bitterkull låg Steinar Björkesjö bekvämt i en nyinköpt schäslong från hantverkargillet i Soblak då sällskapet knackade på porten. Utan att göra ansträngning till att resa sig gav han ifrån sig en enkel vink som hälsning och beklagade sig missbelåtet över diverse oväsentligheter som bara en förmögen Tricilvebo kunde.
När slutligen gnällsången tystnat och Radagast påmint honom om skälet till deras besök, harklade sig den osympatiske ynglingen och förklarade att bland Moggers enorma tillgångar hade det visat sig finnas en luftskepp kallad zepelond. Farkosten hade man nyligen lyckats lura till sig som pantsättning från en obegåvad adelsfamilj på obestånd och Steinar hade efter lite övertalning fått den till sitt förfogande. Han menade dock att resan skulle bli kostsam eftersom zepelondens drivmedel sylvolium var allt annat än dussinvara. Han funderade under tystnad som om han genomförde en matematisk beräkning inne i sitt egocentriska inre och kastade sedan ur sig att 200 guldtrakiner per passagerare visserligen var ett skamligt vrakpris men samtidigt skäligt eftersom Radagast räddat honom från sitt förlista skepp under resan med höstkonvojen till Marjura föregående år. I priset ingick förutom sovplatser, en mindre besättning och stadens bäste navigatör.
Affären gjordes upp utan prut trots att alla förstod hur Steinar gett dem ett lika girigt anbud som andra usla handelsmän i trakten och efter att köpeskillingen lagts på bordet samt att Steinar kontrollbitit i ett flertal slumpmässiga mynt hade det blivit kväll. Motvilligt erbjöds man att härbärga i husets gästrum, trots att Steinar gång på gång anmärkte på hur detta egentligen inte ingick i avtalet, och efter att man bjudit med Steinar samt själva intagit ett mål mat på ett närliggande värdshus gick man till sängs.
Radagast låg vaken en stund och funderade. Han hade vid ett tillfälle under kvällen frågat Steinar om han blivit uppsökt av Praanz da Kaelve gällande smuggellasten vilket Steinar erkände lite nervöst men menade att han inte erkänt något om sin egen eller de övrigas inblandning. Talade Steinar verkligen sanning eller hade han, precis som vid Hæjmirs förhör i den gamla kvarnen på Marjura, berättat vad han visste? Snart släppte han orostankarna och somnade.
Melobin vaknade med ett ryck. Osäker över om ljudet han hört var en dröm eller verklighet kikade han ut genom rummets fönster. Utanför låg trävillans muromgärdade trädgård där månskenet spelade mellan skulpturer, buskar och träd. Var det någon som iakttog honom där ute? Han tvekade en sekund men beslöt sig trots pinsamheten att väcka Radagast. Yrvaken följde kafrilerprästen med honom ut på verandan. Radagast skulle just påpeka hur den varma sommarnatten verkar ha spelat den stackars Melobin ett spratt när han plötsligt kände hur dofterna från trädgårdens växtlighet hade blandats med en frän stank. Radagast såg hur Melobin reagerade skräckslaget på lukten som om han känt igen, men ändå inte kunnat placera den. Med fasa i blicken störtade isdruiden tillbaka in i villan och snart hade man även väckt Hæjmir.
Med svärdet redo gav sig Hæjmir ut i trädgården för att snart återvända och meddela att varken lukten eller varelser gick att finna. Grymtandes över hur alla borde hålla sina mardrömmar för sig själv återvände han snart till sitt rum medan Radagast satt kvar och försökte lugna den uppskakade Melobin.
Innan soluppgången morgonen därpå blev man väckta av villans tjänare som meddelade att Steinar var redo att bege sig till zepelonden. Utan att bli bjudna på morgonmat stressade man iväg med Steinar i spetsen till en av de många ängar som omgav staden och där den främmande farkosten gjorts i ordning under natten. Själva gondolen påminde om ett mindre fartyg med trekantiga segel som svepte utmed det böjda förskeppet. Strax bakom seglen höll en väldig ballong i algsiden på att fyllas med något som Steinar förklarade var varm sylvoliumrök. Man klev ombord via en dubbelport i sidan av skrovet och kom snart upp på det befästa däcket där man träffade farkostens navigatör som hälsade med en exotisk bugning.”Enu Ammisadu till er tjänst” yttrar han på knagglig bralgiska och tilldelade snart alla varsin hytt innan han återvänder till sin post vid luftskeppets roder.
Efter att de sista sylvoleumtunnorna lastats ombord och ballongen fyllts med rök tog man farväl av Steinar och snart hade skeppets besättning lossat förankringarna och farkosten började sakta sväva upp i den tidiga morgonskyn. Lång nedanför kunde man urskilja morgonpigga stadsbor men snart fångades blickarna istället av den väldiga krigsflotta av karacker och galbaloner som låg förankrad strax utanför anslutningshamnen i Okruzande.
Förutom Enu Ammisadu bestod besättningen av två matroser, anställda av huset Mogger och vars uppgift var att bl.a. rigga seglen och fylla på ballongen med sylvolium vid behov. Med på färden fanns även en kokerska och två andra herrar som hade ärenden på Mereld. Den ene av de två hette Baldyr och var handelsman medan den andre var en trakorisk adelsyngling vid namn Milfons da Melse och som verkade dras med brinnande upptäckarlust.
Dagarna gick och efter att ha lämnat fastlandet på södra Paratorna långt bakom sig styrde zepelonden sydväst över Saphyna och hastade ut över det väldiga rosthavets öppna vatten för en ca två veckor lång flygtur mot Mereld.
Samma kväll satt hela sällskapet och åt ute på däck eftersom klimatet var behagligt. Milfons började snart prata politik vilket var hans favoritämne vid sidan om upptäcksresorna och snart hade man kommit in på den stora flottan mot Marjura och oroligheterna på Trinsmyra där samröret mellan Milacker och Marjurer skall ha avslöjats.
”Milacker är riktiga vildar som borde behandlas mer som djur än som människor” sade han skarpt. ”Trots flertalet uppmaningar har inga av de milackiska ädlingarna infunnit sig på förhören i Tricilve och senast skall en av våra fogdar ha dödats av en uppretad folkmassa när han försökte arrestera Monduron da Riakme i staden Vumbra. Det börjar verkligen bli dags att vi tar i med hårdhandskarna mot dessa avskum”.
Hæjmir spände ögonen i ynglingen och frågade vad han i så fall hade för inställning till marjurer. Nervöst insåg plötsligt Milfons hur det nuvarande umgänget inte nödvändigtvis delade hans uppfattning och försökte värja sig med att han själv inte var bekant med några marjurer men att hans morbror Gottard inte haft något större problem med dem under sin tid som prokurator i svavelkolonin Arhem.
Hæjmir lyckades hejda sig själv från fortsatt konversation även om han hade god lust att informera adelsmannen om hans eget släktband till marjurerna genom den framlidne prokuratorn vars fru han nu själv äktat. Han lät ädlingen hållas och riktade istället uppmärksamheten mot Melobin som just återkommit från ett samtal med navigatören Enu Ammisadu. Mannen hade berättat för honom hur han från början varit stjärnskådare i det sydliga Melukha men att han överfallits av pirater på en resa till den fjärran norden och därefter sålts vidare som slav. Mogger hade först köpt in honom för trädgårdsarbete men snart upptäckt mannens potential som navigatör genom hans kunskap om stjärnornas förflyttning över himlavalvet. Han påstod också att stjärnornas förflyttning för närvarande var mycket olycksbådande och att man gick mot osäkra tider ”då det förflutna dör och framtiden föds”.
Det kändes som man hade rest i evigheter och började sakta tappa hoppet om att finna sitt mål då det en tidig morgon dök upp något mycket märkligt i gryningsljuset vid horisonten.
När man kom närmare insåg man förvånat att det var en grönskande ö som svävade fritt uppe bland molnen utan minsta kontakt med havet långt nedanför och Radagast förklarade att man nu hade anlänt till det mytomspunna Sfärernas Centrum.
Den svävande ön var befäst med en respektingivande ringmur som reste sig som ett yttre försvarsverk längs öns ytterkanter och efter att zepelonden landat på en av öns många grovskurna stenplatåer välkomnades de resande av en Kafrilerprästinna som Radagast presenterar som Pryva Gryndotter. Hon visade ner för en trappa huggen direkt ur bergskanten och som ledde till den grönskande ytan. Här öppnade sig ett fantastiskt landskap med böljande ängar, grönskande kullar och vackra blommor i alla dess färger som ingav känsa av lugn och harmoni.
Radagast pekade och förklarade att ön bestod av ett flertal sluttande marknivåer där invånarna, hjälpta av magikernas elementarvarelser, brukade jorden och gjorde ön närmast självförsörjande. När man närmade sig öns mitt skymtades mjukt formade stenbyggnader uppförda mot väldiga trädstammar som sträckte sig högt ovanför i lummiga trädkronor. Dessa byggnader gav plats åt både kafrilertempel, invånarnas hem och öns elementarakademi med tillhörande botanisk trädgård.
Efter att man blivit visade till en gästsovsal och lagt ifrån sig all packning ursäktade sig Pryva för att meddela äldsterådet om gästernas ankomst och Radagasts önskan om en sammankomst. Under tiden visade Radagast sällskapet till en stillsam sjö strax bortom bosättningarna. Sjön fylldes på från ett källsprång och försörjde ön med glasklart vatten och var även den mycket rogivande. Fångad av stundens välbehag började Radagast berätta:
”Det sägs att Ljusets allsmäktige gud – Tigiwalvan i tidernas begynnelse slungade upp ön i skyn för att ge sina tjänare - Kafrilerna, ett hem ovan jord och med lufthavets andar som ständig väktare. Långt senare började Mereld befolkas av nybyggare från den sydliga högkulturen Melukha. Merelds magiker med Gonesastra den Goda i spetsen slöt snart ett förbund med Kafrilerna och republikens elementarakademin och politiska styre förlades hit”.
Senare samma eftermiddag återvände kafrilerprästinnan Pryva och meddelar att äldsterådet omgående hälsar alla välkomna. Man begav sig nu mot äldstesalen som i direkt anslutning med övriga byggnader låg i inhyst i stammen på ett av de väldiga träden. I den ljusa salen stod ett massivt långbord på ett podium där äldsterådets medlemmar nu satt och begrundande gruppen under tystnad innan dubbeldörrarna drogs igen från utsidan och en långsmal gestalt med ett vänligt yttre reste sig och tog till orda.
”Äldsterådet hälsar dig unge Radagast! Låt oss höra vad som fört Er så långt från missionen i de Trakoriska nejderna”.
Radagast som kände igen mannen som Kafrilernas andlige ledare Ljusfadern hälsade med en bugning och började berätta hur han genom sin mission kommit i kontakt med Mäster Frostmåne, hur denne bett honom om hjälp med att finna den levande dolken Demens, hur Frostmåne senare tagit sitt liv och hur man på Demens inrådan begett sig till ishavsön Marjura och dess gravfält där den vandöde Kung Ottar och hans folk rest sig ur sina gravar.
Berättelsen avbröts av en äldre kvinna vid Ljusfaderns sida. ”Då är det alltså sant! Nordanvinden har viskat i mitt öra om ön i nordhavet där folk rest sig ur gravens mörker”.
Radagast fortsatte att berätta om shagulitkyrkans mission i byn Arhem och hur han lurats av sektens falska hjälpsamhet som i verkligheten gick ut på att handplocka offer till sin vedervärdiga forskning och sina omänskliga experiment i det isolerade högkvarteret Järntornet dit Radagast själv kidnappades.
Berättelsen avslutades till sist med hur Radagast räddats av sina vänner men hur man åter blivit infångade för att offras i den döde mästarens ära, hur dennes gravkammare stått öppen och hur Shagul själv uppstått från de döda för att i nästa stund förgifta sina lärljungar. Han flikade även in det faktum att Mäster Frostmåne varit en identisk avbild av Shagul vilket betyder att han alltsedan sitt första möte med Mäster Frostmåne varit i klorna på denne Shagul.
Radagast tystnade och rådet synade honom lite tvivlande. ”Shagul, säger ni?” kraxade en av männen på podiet. ”Kan någon intyga detta osannolika vittnesmål?”. Hæjmir och Melobin steg då fram vid Radagasts sida och bekräftade dennes ord vilket utlöste ett smärre mummel bland åhörarna. När man åter tystnat tog Radagast åter till orda och frågade hur rådet kände till den uppståndne Shagul och vad de kunde berätta om honom.
Ljusfadern tvekade men suckade tungt och berättade hur Shagul en gång i världen varit en
mycket lovande ung magilärling från Trakorien med exceptionell sinneskraft men vars obalanserade själ saknade inre harmoni. Hans fascination över magins yttersta gränser och parallella världar gjorde den tidens äldsteråd oroade. De andra lärlingarna, som alltid uppfattat Shagul som lite egen, hade gett honom öknamnet Skorpionen efter att han olovligen ertappats med att tillverka gift i akademins laboratorium. Detta tilltag ledde i slutändan till att man tvingades förskjuta honom från vidare studier på akademin. Rykten talade för att han senare skulle ha grundat ett vetenskapligt sällskap i Vumbra på ön Trinsmyra men att sällskapet senare fördrevs av ortsbefolkningen. Det osannolika är att händelserna utspelade sig för snart ett sekel sedan och att Shagul sedan länge borde dött som en gammal man.
Kvinnan vid Ljusfaderns sida påpekade nu att vindarna inte nämnt henne något om Shagul och påpekade samtidigt det osannolika i att Marduks samtliga vindar skulle undgått den samme.
Alla tystnade för ingen tycktes se svaret på frågan. Ljusfadern talade ännu en gång till Radagast och upplyste honom om att svaren på denna och många andra frågor kunde finnas i akademins bibliotek och efter att sällskapet spenderat många långa timmar bland dess dammiga gamla luntor hade man bl.a. sökt fram att Crurerna var en forntida högkultur på ön Marjura som under sin guldålder koloniserade Chrachz, Kargom och Trinsmyra där de skapade furstedömen i Milacke och grundade staden EsachRha. För över 800 år sedan drog Crurerna gudarnas ogillande över sig och i en förbannelse blev kvinnorna barnlösa. Kort därpå täcktes hela ön av glaciäris och civilisationen gick under.
Man lyckades även hitta bevis för att den vandöde kungen var Konung Ottar IV av Evig vinter och crurerfolkets siste konung som tillsammans med sin familj begravde sig själv levande. Till skillnad från övriga crurerna var dock inte kungen och hans drottning Ottillia barnlösa vilket troligtvis berodde på att drottningen härstammade från ett kannibalfolk på Trinsmyra och inte tog del av gudarnas agg mot Cruri. Konungasvärdet Ebharing var ett runsvärd som senast fanns i Ottars ägo och sades vara besatt av demoniska krafter.
Däremot fann man ingen information om Jordblodet som Demens talat om och inget av intresse fanns heller att läsa om Rirba Månvind förutom att hon varit crurernas hovhäxa innan riket föll samman.
Långt om länge ansåg man sig klara med efterforskningarna och gav sig av för att packa sina tillhörigheter. Radagast begav sig undertiden till Kafrilernas ljustempel för att be och snart samlades man uppe vid zepelonden på stenplatån. På plats fanns även Ljusfadern och prästinnan Pryva för att ta farväl.
”Vi har i nuläget inte för avsikt att ingripa mot Shagul, även om utvecklingen är oroande. Tiden får utvisa vad han har för uppsåt. Äldsterådet tackar er för budskapet och önskar er en säker hemfärd” sade Ljusfadern och gjorde en religiös rörelse i luften framför Radagast.
Strax därpå var alla ombord och förtöjningarna lossades samtidigt som besättningen spände segeldukarna och Enu Ammisadu styrde ut över det brunsolkiga havet. Vinden förde luftskeppet norrut och snart doldes åter den svävande ön i molnskyarna. Återfärden mot Tricilve hade börjat och trots att inte alla frågor fått sitt svar så kände Radagast inombords att resan varit långt ifrån förgäves.
Mordet i granngården
Flera händelselösa veckor senare hade sommaren åter svept in över Paratorna. Morgonen var behaglig och solen värmde dagg ur gräset när vagnen som hämtat Radagast, Melobin och hans båda livvakter Elmrick och Corvin rullade fram över den Bralgiska slätten som bredde ut sina bördiga jordbruksmarker söder om huvudstaden.
Tillsammans reste de till bröllopet mellan Hæjmir och hans trolovade Selisia vilka nyligen införskaffat en gård i trakten. Alla i sällskapet var mycket förväntansfulla över dagen eftersom ingen av dem tidigare hade deltagit vid en vigsel, än mindre mellan marjurisk och trakorisk ätt.
Vid dagens mitt anlände ekipaget till sin destination som redan på avstånd gick att urskilja som en samling byggnader, vackert placerade på en väldig kulle med utsikt över de kringliggande ägorna och dess grönskande grödor. Elmrick som var uppväxt i trakten berättade att större delen av Bralorge från begynnelsen varit havsbotten och att grödan därav sprang gott ur dessa marker.
Väl framme vid folksamlingen utanför huvudbyggnaden blev man gott mottagna av brudparet och timmarna senare hade en vacker ceremoni ägt rum då, uppseendeveckande nog, en av gudinnan Inashtars präster äktat och välsignat brudparet.
Snart bröt festligheterna ut i applåder, hurrarrop och glada tjut och festen som skulle pågå de tre kommande dagarna med tillhörande nätter (alt. till dess att all mat och dryck tagit slut) hade sin början. Bland de närmare fyrahundra gästerna skymtas vilt skilda samhällsklasser. Allt från vanliga bybor från grannbyarna som kommit för att visa sin aktning, till högre ämbetsmän från Tricilve´s finare kretsar t.ex. den välbärgade handelsmannen Egun Shakello och den något äldre Lertil Bergemur som var en av Mana Frigas mäktigaste ämbetsmän.
Under kvällen stötte man också ihop med fler välbekanta ansikten som den lagkunnige Grubertin Gråhud och Hæjmirs vänner Ormtunga och Gistacki som precis likt sällskapet fått fly Arhem. Givetvis fanns även Steinar på plats vid ett av långborden i sällskap av Findigan Mogger som båda vinkade glatt mellan tuggor och vinklunkar.
När sällskapet slutligen fått satt sig till bords tog Radagast tillfället i akt att inviga Melobin och de andra i sina planer. ”Jag har fått klartecken från mina prästbröder att avresa till Sfärernas Centrum bortom mitt hemland Mereld för att varna äldsterådet om Shaguls återuppståndelse. Min förhoppning är att du Melobin, gör mig sällskap eftersom du liksom mig själv är ett levande vittne på dennes återkomst och det som utspelade sig i gravens mörker”. Melobin skruvade lite obekvämt på sig men insåg samtidigt att han inte kunde annat än att acceptera. Han nickade instämmande och framhöll att han nu även hoppades få hjälp att tyda drömmen om den nedfrysta staden. Hans båda livvakter skulle självklart också följa med honom på resan.
Samtidigt hade Elmrick suttit och samtalat med en yngre herre på andra sidan bordet. Denne gjorde gällande att en man kallad Sigishorn Ärkemagikern enligt ryktet hade lyckats ena primitiva måndyrkarsamhällen och svartfolk i trakten av Kargom på Palamux. Denne Sigishorn skulle även ha uttalat en profetia om ”den slutliga reningen” men vad detta skulle innebära visste varken ynglingen eller Elmrick.
Något senare flyttade ett annat sällskap in vid bordet och en pratglad och överförfriskad herre delade med sig av ett rykte om hur den trakoriska underrättelsetjänsten Digeta Longa nyligen avslöjat hur Trinsmyriska adelsmän i Milacke konspirerat med de marjuriska upprorsmakare som sades ligga bakom både vapensmugglingen och den svartkonst som fått nyhamnen Arhem och dess svaveltillgångar på fall. Milackiska ädlingar skall ha beordrats att infinna sig till förhör i Tricilve men hade såvitt det sades ännu inte dykt upp.
Mannen förstod alltför sent hur diskussionen ansågs opassande och kanske rentav brottslig i det att sprida rikets hemliga göromål och bytte raskt över till senaste nytt inom hovet och hur furstendömet Kharasma i det västliga Lasemos utropat Amrion Blåtryne till härskare efter att tronarvingen Arn Dunkelbrink inte synts till på flera år.
Radagast satte vinklunken i halsen och hostade till. Arn! Var denne man samme tilltyglade riddare som räddats ur jaktslottet i Nastrôl och som man senare sett tämja draken Blatifagus på Marjura? Vad hade denne mystiske man för anledning att släppa sitt trygga fursteliv för att istället riskera att bli drakföda och kanske än mer underligt; hur lyckades han kuva den fasansfulle Blatifagus.
Funderingarna avbröts av kalabalik kring en ensam och andfådd ryttare som just anlänt för att tala brådskande med husets herre. För Hæjmir presenterade han sig som Jove Irrdal – rådgivare åt familjen da Privavi vars ägor angränsade till värdparets egna. Hans uppdragsgivare, självaste godsherren Albrinth da Privavi hade hittats mördad och han vädjade nu om assistans till att söka den skyldige.
Hæjmir som trots att han var ny i trakten redan gjort sig ett rykte gällande lag och ordning stormade upp och gav närmsta tjänare order om att sadla hästarna. Han hindrades i nästa sekund av sin nyblivna hustru som påpekade att det vore både synd och skam att frånvara på självaste bröllopsnatten.
Pressad mellan sin plikt som äkta man och traktens rättrådige vände han blicken mot Radagast som nickade instämmande. ”Vi far å dina vägnar!”
Tillsammans med Jove hetsade männen sina hästar att sätta extra fart genom regnet som nu öste ner. Kvällen var mörk men lystes då och då upp av skenet från kaskader av blixtar. Efter någon timmes ritt över den bralgiska slätten anlände man till gården som bestod av en samling magnifika byggnader pråligt utsmyckade även ur trakorisk synvinkel.
Radagast, Melobin, Elmrick och Corvin följde Herr Irrdals häst fram till huvudbyggnaden som hade två våningar, färgat glasfönster och en bastant och järnbeslagen port. På höger kortsida lade man märke till en stenlagd terrass innan en av husets tjänare tagit hand om hästarna och man kunde skynda mot porten som efter några rejäla slag på dörrkläppen öppnades.
Sällskapet steg in i en värmande hall där man möttes av fyra nedstämda män varav en av allt att döma var Kastykepräst. Den mer eleganta av de tre övriga männen hälsade med en lätt bugning och presenterade sig som Sten Klinte, god vän till familjen.
Innan några frågor hade kunnat ställas visades man vidare in genom en dubbeldörr till höger och ett mycket kallare rum än hallen vilket snabbt fick sin förklaring eftersom en av terrassdörrarna stod halvöppen och släppte in kylan från den regniga sommarnatten utanför. Rummets väggar var täckta av hyllor sånär som på de ställen där det hängde draperier och den dörr som ledde in i den angränsande matsalen.
På golvmattan mitt i rummet låg en kropp, stel och förvriden. Att personen var död konstateras förutom på den onaturliga och krampaktiga ställningen att hans huvud genomborrats av en pil. En stor blodpöl bildade en kladdig cirkel kring den dödes huvud. Klinte förklarade: ”Jag lät allt stå som det var, när jag fann stackars Albrinth. Jag hoppas verkligen ni kan hjälpa oss. Hans änka har redan utfäst en belöning på 1000 guldtrakiner till den som hittar mördaren och klart och entydigt kan bevisa dennes skuld. Om det är någonting ni behöver så kom direkt till mig, för jag stannar nog här de närmaste dagarna. Stackars Mircella behöver ansenlig tröst nu när hennes make har ryckts bort såhär brutalt och plötsligt…”
Han avbröts av en tjänarinna som meddelade att middagen trots omständigheterna stod serverad och efter en snabb genomsökning av rummet och stenterrassen, där man fann fotspår innehållande blåaktig lera, gick alla till bords.
Radagast hamnade bredvid Kastykeprästen som, efter att ha välsignat maten i gudinnans, namn.presenterade sig som Hellgott. Middagen som bestod av langockgryta och helstekt havskarp intogs under tryckande tystnad. Alla verkade sitta försjunkna i tankar och den nyblivna änkan Mircella da Privavi snyftade lite smått då och då innan hon deklarerade att hon tappat matlusten och försvann från bordet. Strax därpå kände Radagast hur någon nöp honom i benet och när han tittade ner såg han hur Hellgott smög till honom en pergamentbit. Så fort middagen var över och husets befolkning lämnat rummet plockade han fram lappen där det gick att läsa: ”Möt mig i biblioteket efter middagen”.
Radagast förklarade för de övriga i sällskapet att han ville möta Kastykeprästen ensam och bad Elmrick och Corvin att stanna i matsalen medan Melobin sökte sig till ett avträde.
Efter en stunds väntan i det kyliga biblioteket hördes plötsligt en försiktig knackning på dörren och när den glidigt upp kom Hellgott in och gjorde en hälsningsgest. Utan att tidigare tänka på det märkte Radagast nu hur mannen, från att tidigare ha verkat orolig, nu såg mer avspänd ut som om han fattat ett beslut. Han stängde tyst dörren bakom sig och gick fram mot Radagast. ”Jag hoppas att jag kan lita på er. I mina böner har jag sökt råd och finner ingen annan utväg än att låta er höra sanningen. De saker jag känner till kan komma att få denna dunkla historia att klarna något. Även om jag utsätter mig själv för stor fara är det gudinnans vilja att jag berättar vad jag vet. Jag är ganska säker på att jag vet vem som är mördaren. Ni förstår, jag hade precis slumrat till när jag hörde skriket från nedervåningen. Jag var precis på väg nedför trappan då jag såg…”
Han avbröts plötsligt av att ett fönster mot terrassen krossades av en projektil som med våldsam kraft kom inflygande genom rutan. Den stackars prästen hann inte mer än vända sig innan lodet trängde igenom hans huvud och han föll döende till golvet med ett uppgivet stön.
Elmrick och Corvin satt som bäst och funderade på hur belöningen skulle fördelas, med tanke på att de var inhyrda livvakter åt Melobin, då de hörde Radagast skrika från rummet bredvid. De båda slet sina vapen och stormade in i biblioteket där Radagast låg på golvet och manade dem att söka skydd. De gjorde honom till viljes och hade just släckt alla rummets ljuskällor då även Melobin, Jove och Herr Klinte gjorde dem sällskap. ”Någon från utsidan sköt Hellgott” informerade Radagast skärrad. ”Kanske är de ute efter fler av oss”. Melobin gjorde tecken åt sina livvakter och de begav sig till huvudentrén medan Radagast frambringade en bön till Tigiwalvan om att lägga en ljuskaskad över terrassen varifrån pilen kommit. En explosion av ljus bländade tillfälligt terrassen och strax därpå stormade Melobin, Elmrick och Corvin terrassen som dessvärre var tom. Skytten hade förmodligen redan flytt platsen och trots obehag över att övernatta på gården beslöt man sig så småningom för att göra det.
Följande morgon bestämde man sig för att tala med folket på gården. Efter frukost begav man sig ut på ett av de många fälten där förmannen Dirk höll godsets slavar i arbete. Den reslige mannen hade en rödsprängd näsa och ilsken blick men beklagade självfallet sin arbetsgivares död och svor över ”det förbaskade slöddret” såsom luffare och hemlösa som då och då synts till på ägorna.
Tillbaka vid huset fick man pratat med Sten som förklarade hur han känt Albrinth sedan barnsben. Några fiender kunde han inte peka ut men syftade till att anfallet troligtvis handlade om svartfolk eller skecker som försökte skrämma iväg hederligt folk.
Jove Irrdal berättar att han under gårdagen varit i staden Privavi i affärer och kom tillbaka strax innan skymningen då han låste portarna. Han försäkrade att om någon tagit sig in i huset så gjorde man detta innan det mörknade.
Man talade även med Albrinths änka Mircella som genast undrade om man ännu hittat någon skyldig. Hon berättade hur hon låg och vilade när Herr Klinte knackade på hennes dörr och berättade om makens död. Hon föll strax i gråt och när hon slutligen hejdade tårarna undrade sällskapet om hon märkt något konstigt den sista tiden. Hon minns då hur hennes man varit spänd och återhållsam samt tagit ensamma promenader ut i skogarna bakom gården. Hon berättade också hur maken talat i sömnen härom natten och då nämnt orden ”500 trakiner” flera gånger.
Även Mircellas drogmakare Hons intygade hennes berättelse om Albrinths promenader i skogen och tillade att han sett honom bära med sig en påse ut i skogen.
Efter att ha fått en stig utpekad på gårdens baksida begav sig sällskapet in i skogen och efter någon kilometer nådde man fram till en glänta där man fann en gammal övergiven brunn. Efter en undersökning av marken visade det sig finnas samma blåa lera här som i fotspåren utanför gården och när Melobin drog upp brunnshinken fann han i botten en ensam guldtrakin. Melobin gjorde sitt bästa att följa fotspåren men villade bort sig längre uppför stigen och fick besviket återvända. Man riggade nu en fälla vid brunnen och gav sig därefter tillbaka till gården för middag.
Kort efter middagen bestämde man sig för att genomsöka huset för att försöka hitta fler ledtrådar. I Albrinths arbetsrum på övre plan fann man fotspår i golvdammet som ledde mellan dörren till avträdet och ett av rummets fönster. Man fortsatte in i avträdet där man hittade en lykta i ett skåp och en lapp med instruktioner som förmodligen gällde signalering med lyktan och där förklaringar som ”kom närmare med vapen” och ”guld att hämta” fanns beskrivna. Misstankarna om att någon inne i huset var inblandad i de båda morden stärktes nu, men vem kunde vara den skyldige?
Melobin beslöt sig för att hålla vakt i arbetsrummet över natten för att, om möjligt, gripa den skyldige på bar gärning. Övriga gick till sängs men väcktes snart igen av Melobin som hört uppståndelse nere på gårdsplanen. När man skyndade ut såg man Dirk och två av husets tjänare släpa in en fjärde motstridig person i en av de närliggande barackerna. Sällskapet följde efter in genom dörren och fick då veta, av den uppretade Dirk, att man fångat mördaren på en nattvandring ute i skogen. Gubben hade försökt fly men hunnits upp och låg nu tilltyglad och fastkedjad i ett hörn. Dirk grymtade att han skulle ta itu med ”kräket” nästkommande morgon men hade inget problem med att sällskapet började förhöret genast medan han själv avvek för nattsömn.
Melobin förklarade för luffaren att läget såg illa ut och att han gjorde bäst i att komma med en bra förklaring till vad han gjorde på Da Privavi´s gods. Gubben plirade tyst tillbaka på honom och spottade blod från en utslagen tand. Melobin fortsatte och frågade om gubben sett någon underligt ute i skogen och fick som svar att ”skogen var mörk och några mynt skulle lysa upp hans suddiga minne”. En handfull mynt senare kunde luffaren, vars namn var Kosko, berätta hur han sett konstiga blinkande ljus komma från gården nattetid. Han kände också igen den blåa leran på beskrivningen och förklarade att sådan fanns att hitta i bergen bakom skogen där han också sett två män som av allt att döma slagit läger i en grotta där.
Kommande morgon begav sig äventyrarna mot bergen bakom skogen. Man passerade den övergivna brunnen och kunde konstatera att ingen fastnat i deras fälla. Melobin sökte efter fotspår och lyckades nu följa ett spår som även innehöll den sökta blåleran. Spåret fortsatte fram till bergen och upp längs en liten svårupptäckt stig som sällskapet följde. ”Titta! Där måste det vara.” viskade Radagast och pekade mot en grottöppning en bit längre bort. Inget tecken på liv kom från grottan och man beslöt sig för att smyga närmare även om underlaget gjorde det svårt och flera knäckta kvistar senare stod man vid grottans ingång.
Radagast predikade en kort bön som tände upp toppen på hans vandringsstav likt ljuset från en lykta. Därefter tog Elmrick och Corvin täten med dragna vapen medan de mer klent rustade Melobin och Radagast följde efter. Männen hade bara tagit ett fåtal kliv in i grottan när en pil ven genom luften och borrade sig djupt in i sidan på Elmrick. Som den erfarne stridsmaskin han var blev detta snarast något som triggade honom och vrålandes kastade han sig vidare framåt samtidigt som han plötsligt märkte en skugga komma mot honom från sidan med yxa och sköld. Corvin som också var en veteran i strid svingade sin Hillebard mot fiendens huvud samtidigt som Melobin smet fram och högg honom i benet med sin dolk. Radagast som befann sig steget bakom åkallade på nytt ljusgudens makter så att ett bländande ljus slog ut från hans ögonen och in i bröstet på fienden.
Samtidigt hade Elmrick fått syn på armborstskytten längre in i grottan just som denne var i färd med att ladda om. Han kastade sig över honom och utdelade ett kraftigt hugg med sitt svärd. Corvin som såg hur den andre skadade fienden pånytt försökte svinga yxan mot honom undvek och svarade med ett vapenhugg som slet fiendens arm från kroppen med en sådan kraft att blodet skvätte över både honom och hans trogna gamla Hillebard.
Armborstskytten som sett det hela insåg sig övermannad och kastade ifrån sig sitt projektilvapen samtidigt som han skrek och bad för sitt liv. När han lugnat sig och insett att Elmrick inte skulle avsluta hans liv lyckades han stamma fram att han hette Eddis och hur han och hans kumpan Tuggbald bott i grottan den senaste månaden sedan de träffat en uppgörelse med en man vid namn Sten Klinte. Planen gick ut på att pressa den rike godsägaren på pengar och för att kommunicera hade Klinte använt en lykta vars ljussignal berättade när det fanns mynt att hämta nere i den gamla brunnen. Allt hade gått bra fram tills för några dagar sedan då Klinte tröttnat på godsägaren och bestämt att man skulle göra sig av med honom. Samma kväll signalerade han att Eddis och hans kumpan skulle komma med vapen och efter att han skjutit Albrinth med armborstet, kastade Klinte ut det från stenterrassen och väste att de skulle återvända till grottan.
Medan de övriga lyssnat till Eddis berättelse hade Melobin sökt igenom grottan och via en stege kommit upp på en avsats med utsikt över gården och där Eddis och Tuggbald kunnat ta emot signalerna från Klinte nere på gården. Här fanns också halmbäddar, en kista med förnödenheter och en stor säck som innehöll flera mindre påsar med guldtrakiner. Han hade just släpat ned säcken till de övriga när Eddis berättat klart. Man fördelade påsarna med mynt och begav sig med Eddis nedför bergsstigen i riktning mot brunnen.
Någon halvtimmes vandring senare var man tillbaka vid gläntan med den övergivna brunnen och efter att ha bundit Eddis med repet från fällan beslutade man att låta Corvin och Radagast stanna kvar och vakta fången medan Elmrick och Melobin återvände till gården för att gripa Klinte.
Det hade nyligen blivit eftermiddag när Elmrick och Melobin åter kunde skymta gårdens baksida genom bladverket i skogsbrynet. Ingen människa sågs till, varken där eller på gårdsplanen då alla troligtvis var upptagna med sitt dagsverk. Man beslutade sig för att söka Klinte på dennes rum i huvudbyggnaden men fick inget svar när man knackade. Istället tog man vägen genom matsalen till biblioteket och skulle just återvända ut i hallen för att söka rätt på Mircella da Privavi när man hörde en röst bakom sig. ”Idioter! Här skall ni få för att ni lägger näsan i blöt!”.
De båda snurrade runt för att se Klinte som just kommit fram från sitt gömställe bakom en gobeläng. I händerna höll han en krökt trästav med detaljer av metall och vars ihåliga ände han riktade mot de båda männen. Innan de hann reagera ljöd en explosion och ur käppens mynning sköts en kula som träffade Elmrick i bröstet. Melobin slängde sig åt sidan och drog sin kniv samtidigt som Klinte försvann ut på stenterrassen och ned på gårdsplanen. Hack i häl följde en omtumlad Elmrick som trots skadan svingade sitt svärd efter Klinte och strax bakom honom Melobin. Klinte rusade fram till en häst som stod bunden vid stallbyggnaden och fick motta ett hugg i ryggen från Elmrick innan han lyckades sätta hästen i galopp för att fly gården. Blixtsnabbt greppade Elmrick sitt gamla spjut från ryggen som han tidigare använt vid valfiske, och tog sats. Med en våldsam kraft slungade han spjutet genom luften och träffade den flyende ryttaden i högra armen vilket fick Klinte att tappa balansen och handlöst falla till marken.
Strax var Melobin framme och band om den svårt blödande mannen som därefter bars in i huvudbyggnaden där både gårdsfolket och de övriga vännerna, som hört uppståndelsen, nu samlats. När Mircella da Privavi fick syn på Klinte skrek hon och föll hon på knä vid hans sida. ”Åh min bror, vad har de gjort med dig” snyftade hon
Radagast var snabb att förklara för henne hur Klinte och hans kumpaner utpressat och sedan mördat först Albrinth och sedan Hellgott. Mircella såg med vanmakt på den medvetslöse brodern och fick bara fram ”hur kunde du?”.
Samma kväll hade män ur den trakoriska stadsvakten hämtat Klinte och Eddis samt fört dem till häktet i grannstaden. Den sedan tidigare svaga Mircella hade lagt sig och gett Jove ansvar för att ge sällskapen sin belöning. ”Fru da Privavi sänder er sitt stora tack även om historien fick ett lite opassande slut” förkunnade han, skakade deras händer och såg dem sedan stiga upp på sina hästar och bege sig tillbaka mot Hæjmirs gård där man hoppades hinna tillbaka innan den långa bröllopsfesten var över.
Tillsammans reste de till bröllopet mellan Hæjmir och hans trolovade Selisia vilka nyligen införskaffat en gård i trakten. Alla i sällskapet var mycket förväntansfulla över dagen eftersom ingen av dem tidigare hade deltagit vid en vigsel, än mindre mellan marjurisk och trakorisk ätt.
Vid dagens mitt anlände ekipaget till sin destination som redan på avstånd gick att urskilja som en samling byggnader, vackert placerade på en väldig kulle med utsikt över de kringliggande ägorna och dess grönskande grödor. Elmrick som var uppväxt i trakten berättade att större delen av Bralorge från begynnelsen varit havsbotten och att grödan därav sprang gott ur dessa marker.
Väl framme vid folksamlingen utanför huvudbyggnaden blev man gott mottagna av brudparet och timmarna senare hade en vacker ceremoni ägt rum då, uppseendeveckande nog, en av gudinnan Inashtars präster äktat och välsignat brudparet.
Snart bröt festligheterna ut i applåder, hurrarrop och glada tjut och festen som skulle pågå de tre kommande dagarna med tillhörande nätter (alt. till dess att all mat och dryck tagit slut) hade sin början. Bland de närmare fyrahundra gästerna skymtas vilt skilda samhällsklasser. Allt från vanliga bybor från grannbyarna som kommit för att visa sin aktning, till högre ämbetsmän från Tricilve´s finare kretsar t.ex. den välbärgade handelsmannen Egun Shakello och den något äldre Lertil Bergemur som var en av Mana Frigas mäktigaste ämbetsmän.
Under kvällen stötte man också ihop med fler välbekanta ansikten som den lagkunnige Grubertin Gråhud och Hæjmirs vänner Ormtunga och Gistacki som precis likt sällskapet fått fly Arhem. Givetvis fanns även Steinar på plats vid ett av långborden i sällskap av Findigan Mogger som båda vinkade glatt mellan tuggor och vinklunkar.
När sällskapet slutligen fått satt sig till bords tog Radagast tillfället i akt att inviga Melobin och de andra i sina planer. ”Jag har fått klartecken från mina prästbröder att avresa till Sfärernas Centrum bortom mitt hemland Mereld för att varna äldsterådet om Shaguls återuppståndelse. Min förhoppning är att du Melobin, gör mig sällskap eftersom du liksom mig själv är ett levande vittne på dennes återkomst och det som utspelade sig i gravens mörker”. Melobin skruvade lite obekvämt på sig men insåg samtidigt att han inte kunde annat än att acceptera. Han nickade instämmande och framhöll att han nu även hoppades få hjälp att tyda drömmen om den nedfrysta staden. Hans båda livvakter skulle självklart också följa med honom på resan.
Samtidigt hade Elmrick suttit och samtalat med en yngre herre på andra sidan bordet. Denne gjorde gällande att en man kallad Sigishorn Ärkemagikern enligt ryktet hade lyckats ena primitiva måndyrkarsamhällen och svartfolk i trakten av Kargom på Palamux. Denne Sigishorn skulle även ha uttalat en profetia om ”den slutliga reningen” men vad detta skulle innebära visste varken ynglingen eller Elmrick.
Något senare flyttade ett annat sällskap in vid bordet och en pratglad och överförfriskad herre delade med sig av ett rykte om hur den trakoriska underrättelsetjänsten Digeta Longa nyligen avslöjat hur Trinsmyriska adelsmän i Milacke konspirerat med de marjuriska upprorsmakare som sades ligga bakom både vapensmugglingen och den svartkonst som fått nyhamnen Arhem och dess svaveltillgångar på fall. Milackiska ädlingar skall ha beordrats att infinna sig till förhör i Tricilve men hade såvitt det sades ännu inte dykt upp.
Mannen förstod alltför sent hur diskussionen ansågs opassande och kanske rentav brottslig i det att sprida rikets hemliga göromål och bytte raskt över till senaste nytt inom hovet och hur furstendömet Kharasma i det västliga Lasemos utropat Amrion Blåtryne till härskare efter att tronarvingen Arn Dunkelbrink inte synts till på flera år.
Radagast satte vinklunken i halsen och hostade till. Arn! Var denne man samme tilltyglade riddare som räddats ur jaktslottet i Nastrôl och som man senare sett tämja draken Blatifagus på Marjura? Vad hade denne mystiske man för anledning att släppa sitt trygga fursteliv för att istället riskera att bli drakföda och kanske än mer underligt; hur lyckades han kuva den fasansfulle Blatifagus.
Funderingarna avbröts av kalabalik kring en ensam och andfådd ryttare som just anlänt för att tala brådskande med husets herre. För Hæjmir presenterade han sig som Jove Irrdal – rådgivare åt familjen da Privavi vars ägor angränsade till värdparets egna. Hans uppdragsgivare, självaste godsherren Albrinth da Privavi hade hittats mördad och han vädjade nu om assistans till att söka den skyldige.
Hæjmir som trots att han var ny i trakten redan gjort sig ett rykte gällande lag och ordning stormade upp och gav närmsta tjänare order om att sadla hästarna. Han hindrades i nästa sekund av sin nyblivna hustru som påpekade att det vore både synd och skam att frånvara på självaste bröllopsnatten.
Pressad mellan sin plikt som äkta man och traktens rättrådige vände han blicken mot Radagast som nickade instämmande. ”Vi far å dina vägnar!”
Tillsammans med Jove hetsade männen sina hästar att sätta extra fart genom regnet som nu öste ner. Kvällen var mörk men lystes då och då upp av skenet från kaskader av blixtar. Efter någon timmes ritt över den bralgiska slätten anlände man till gården som bestod av en samling magnifika byggnader pråligt utsmyckade även ur trakorisk synvinkel.
Radagast, Melobin, Elmrick och Corvin följde Herr Irrdals häst fram till huvudbyggnaden som hade två våningar, färgat glasfönster och en bastant och järnbeslagen port. På höger kortsida lade man märke till en stenlagd terrass innan en av husets tjänare tagit hand om hästarna och man kunde skynda mot porten som efter några rejäla slag på dörrkläppen öppnades.
Sällskapet steg in i en värmande hall där man möttes av fyra nedstämda män varav en av allt att döma var Kastykepräst. Den mer eleganta av de tre övriga männen hälsade med en lätt bugning och presenterade sig som Sten Klinte, god vän till familjen.
Innan några frågor hade kunnat ställas visades man vidare in genom en dubbeldörr till höger och ett mycket kallare rum än hallen vilket snabbt fick sin förklaring eftersom en av terrassdörrarna stod halvöppen och släppte in kylan från den regniga sommarnatten utanför. Rummets väggar var täckta av hyllor sånär som på de ställen där det hängde draperier och den dörr som ledde in i den angränsande matsalen.
På golvmattan mitt i rummet låg en kropp, stel och förvriden. Att personen var död konstateras förutom på den onaturliga och krampaktiga ställningen att hans huvud genomborrats av en pil. En stor blodpöl bildade en kladdig cirkel kring den dödes huvud. Klinte förklarade: ”Jag lät allt stå som det var, när jag fann stackars Albrinth. Jag hoppas verkligen ni kan hjälpa oss. Hans änka har redan utfäst en belöning på 1000 guldtrakiner till den som hittar mördaren och klart och entydigt kan bevisa dennes skuld. Om det är någonting ni behöver så kom direkt till mig, för jag stannar nog här de närmaste dagarna. Stackars Mircella behöver ansenlig tröst nu när hennes make har ryckts bort såhär brutalt och plötsligt…”
Han avbröts av en tjänarinna som meddelade att middagen trots omständigheterna stod serverad och efter en snabb genomsökning av rummet och stenterrassen, där man fann fotspår innehållande blåaktig lera, gick alla till bords.
Radagast hamnade bredvid Kastykeprästen som, efter att ha välsignat maten i gudinnans, namn.presenterade sig som Hellgott. Middagen som bestod av langockgryta och helstekt havskarp intogs under tryckande tystnad. Alla verkade sitta försjunkna i tankar och den nyblivna änkan Mircella da Privavi snyftade lite smått då och då innan hon deklarerade att hon tappat matlusten och försvann från bordet. Strax därpå kände Radagast hur någon nöp honom i benet och när han tittade ner såg han hur Hellgott smög till honom en pergamentbit. Så fort middagen var över och husets befolkning lämnat rummet plockade han fram lappen där det gick att läsa: ”Möt mig i biblioteket efter middagen”.
Radagast förklarade för de övriga i sällskapet att han ville möta Kastykeprästen ensam och bad Elmrick och Corvin att stanna i matsalen medan Melobin sökte sig till ett avträde.
Efter en stunds väntan i det kyliga biblioteket hördes plötsligt en försiktig knackning på dörren och när den glidigt upp kom Hellgott in och gjorde en hälsningsgest. Utan att tidigare tänka på det märkte Radagast nu hur mannen, från att tidigare ha verkat orolig, nu såg mer avspänd ut som om han fattat ett beslut. Han stängde tyst dörren bakom sig och gick fram mot Radagast. ”Jag hoppas att jag kan lita på er. I mina böner har jag sökt råd och finner ingen annan utväg än att låta er höra sanningen. De saker jag känner till kan komma att få denna dunkla historia att klarna något. Även om jag utsätter mig själv för stor fara är det gudinnans vilja att jag berättar vad jag vet. Jag är ganska säker på att jag vet vem som är mördaren. Ni förstår, jag hade precis slumrat till när jag hörde skriket från nedervåningen. Jag var precis på väg nedför trappan då jag såg…”
Han avbröts plötsligt av att ett fönster mot terrassen krossades av en projektil som med våldsam kraft kom inflygande genom rutan. Den stackars prästen hann inte mer än vända sig innan lodet trängde igenom hans huvud och han föll döende till golvet med ett uppgivet stön.
Elmrick och Corvin satt som bäst och funderade på hur belöningen skulle fördelas, med tanke på att de var inhyrda livvakter åt Melobin, då de hörde Radagast skrika från rummet bredvid. De båda slet sina vapen och stormade in i biblioteket där Radagast låg på golvet och manade dem att söka skydd. De gjorde honom till viljes och hade just släckt alla rummets ljuskällor då även Melobin, Jove och Herr Klinte gjorde dem sällskap. ”Någon från utsidan sköt Hellgott” informerade Radagast skärrad. ”Kanske är de ute efter fler av oss”. Melobin gjorde tecken åt sina livvakter och de begav sig till huvudentrén medan Radagast frambringade en bön till Tigiwalvan om att lägga en ljuskaskad över terrassen varifrån pilen kommit. En explosion av ljus bländade tillfälligt terrassen och strax därpå stormade Melobin, Elmrick och Corvin terrassen som dessvärre var tom. Skytten hade förmodligen redan flytt platsen och trots obehag över att övernatta på gården beslöt man sig så småningom för att göra det.
Följande morgon bestämde man sig för att tala med folket på gården. Efter frukost begav man sig ut på ett av de många fälten där förmannen Dirk höll godsets slavar i arbete. Den reslige mannen hade en rödsprängd näsa och ilsken blick men beklagade självfallet sin arbetsgivares död och svor över ”det förbaskade slöddret” såsom luffare och hemlösa som då och då synts till på ägorna.
Tillbaka vid huset fick man pratat med Sten som förklarade hur han känt Albrinth sedan barnsben. Några fiender kunde han inte peka ut men syftade till att anfallet troligtvis handlade om svartfolk eller skecker som försökte skrämma iväg hederligt folk.
Jove Irrdal berättar att han under gårdagen varit i staden Privavi i affärer och kom tillbaka strax innan skymningen då han låste portarna. Han försäkrade att om någon tagit sig in i huset så gjorde man detta innan det mörknade.
Man talade även med Albrinths änka Mircella som genast undrade om man ännu hittat någon skyldig. Hon berättade hur hon låg och vilade när Herr Klinte knackade på hennes dörr och berättade om makens död. Hon föll strax i gråt och när hon slutligen hejdade tårarna undrade sällskapet om hon märkt något konstigt den sista tiden. Hon minns då hur hennes man varit spänd och återhållsam samt tagit ensamma promenader ut i skogarna bakom gården. Hon berättade också hur maken talat i sömnen härom natten och då nämnt orden ”500 trakiner” flera gånger.
Även Mircellas drogmakare Hons intygade hennes berättelse om Albrinths promenader i skogen och tillade att han sett honom bära med sig en påse ut i skogen.
Efter att ha fått en stig utpekad på gårdens baksida begav sig sällskapet in i skogen och efter någon kilometer nådde man fram till en glänta där man fann en gammal övergiven brunn. Efter en undersökning av marken visade det sig finnas samma blåa lera här som i fotspåren utanför gården och när Melobin drog upp brunnshinken fann han i botten en ensam guldtrakin. Melobin gjorde sitt bästa att följa fotspåren men villade bort sig längre uppför stigen och fick besviket återvända. Man riggade nu en fälla vid brunnen och gav sig därefter tillbaka till gården för middag.
Kort efter middagen bestämde man sig för att genomsöka huset för att försöka hitta fler ledtrådar. I Albrinths arbetsrum på övre plan fann man fotspår i golvdammet som ledde mellan dörren till avträdet och ett av rummets fönster. Man fortsatte in i avträdet där man hittade en lykta i ett skåp och en lapp med instruktioner som förmodligen gällde signalering med lyktan och där förklaringar som ”kom närmare med vapen” och ”guld att hämta” fanns beskrivna. Misstankarna om att någon inne i huset var inblandad i de båda morden stärktes nu, men vem kunde vara den skyldige?
Melobin beslöt sig för att hålla vakt i arbetsrummet över natten för att, om möjligt, gripa den skyldige på bar gärning. Övriga gick till sängs men väcktes snart igen av Melobin som hört uppståndelse nere på gårdsplanen. När man skyndade ut såg man Dirk och två av husets tjänare släpa in en fjärde motstridig person i en av de närliggande barackerna. Sällskapet följde efter in genom dörren och fick då veta, av den uppretade Dirk, att man fångat mördaren på en nattvandring ute i skogen. Gubben hade försökt fly men hunnits upp och låg nu tilltyglad och fastkedjad i ett hörn. Dirk grymtade att han skulle ta itu med ”kräket” nästkommande morgon men hade inget problem med att sällskapet började förhöret genast medan han själv avvek för nattsömn.
Melobin förklarade för luffaren att läget såg illa ut och att han gjorde bäst i att komma med en bra förklaring till vad han gjorde på Da Privavi´s gods. Gubben plirade tyst tillbaka på honom och spottade blod från en utslagen tand. Melobin fortsatte och frågade om gubben sett någon underligt ute i skogen och fick som svar att ”skogen var mörk och några mynt skulle lysa upp hans suddiga minne”. En handfull mynt senare kunde luffaren, vars namn var Kosko, berätta hur han sett konstiga blinkande ljus komma från gården nattetid. Han kände också igen den blåa leran på beskrivningen och förklarade att sådan fanns att hitta i bergen bakom skogen där han också sett två män som av allt att döma slagit läger i en grotta där.
Kommande morgon begav sig äventyrarna mot bergen bakom skogen. Man passerade den övergivna brunnen och kunde konstatera att ingen fastnat i deras fälla. Melobin sökte efter fotspår och lyckades nu följa ett spår som även innehöll den sökta blåleran. Spåret fortsatte fram till bergen och upp längs en liten svårupptäckt stig som sällskapet följde. ”Titta! Där måste det vara.” viskade Radagast och pekade mot en grottöppning en bit längre bort. Inget tecken på liv kom från grottan och man beslöt sig för att smyga närmare även om underlaget gjorde det svårt och flera knäckta kvistar senare stod man vid grottans ingång.
Radagast predikade en kort bön som tände upp toppen på hans vandringsstav likt ljuset från en lykta. Därefter tog Elmrick och Corvin täten med dragna vapen medan de mer klent rustade Melobin och Radagast följde efter. Männen hade bara tagit ett fåtal kliv in i grottan när en pil ven genom luften och borrade sig djupt in i sidan på Elmrick. Som den erfarne stridsmaskin han var blev detta snarast något som triggade honom och vrålandes kastade han sig vidare framåt samtidigt som han plötsligt märkte en skugga komma mot honom från sidan med yxa och sköld. Corvin som också var en veteran i strid svingade sin Hillebard mot fiendens huvud samtidigt som Melobin smet fram och högg honom i benet med sin dolk. Radagast som befann sig steget bakom åkallade på nytt ljusgudens makter så att ett bländande ljus slog ut från hans ögonen och in i bröstet på fienden.
Samtidigt hade Elmrick fått syn på armborstskytten längre in i grottan just som denne var i färd med att ladda om. Han kastade sig över honom och utdelade ett kraftigt hugg med sitt svärd. Corvin som såg hur den andre skadade fienden pånytt försökte svinga yxan mot honom undvek och svarade med ett vapenhugg som slet fiendens arm från kroppen med en sådan kraft att blodet skvätte över både honom och hans trogna gamla Hillebard.
Armborstskytten som sett det hela insåg sig övermannad och kastade ifrån sig sitt projektilvapen samtidigt som han skrek och bad för sitt liv. När han lugnat sig och insett att Elmrick inte skulle avsluta hans liv lyckades han stamma fram att han hette Eddis och hur han och hans kumpan Tuggbald bott i grottan den senaste månaden sedan de träffat en uppgörelse med en man vid namn Sten Klinte. Planen gick ut på att pressa den rike godsägaren på pengar och för att kommunicera hade Klinte använt en lykta vars ljussignal berättade när det fanns mynt att hämta nere i den gamla brunnen. Allt hade gått bra fram tills för några dagar sedan då Klinte tröttnat på godsägaren och bestämt att man skulle göra sig av med honom. Samma kväll signalerade han att Eddis och hans kumpan skulle komma med vapen och efter att han skjutit Albrinth med armborstet, kastade Klinte ut det från stenterrassen och väste att de skulle återvända till grottan.
Medan de övriga lyssnat till Eddis berättelse hade Melobin sökt igenom grottan och via en stege kommit upp på en avsats med utsikt över gården och där Eddis och Tuggbald kunnat ta emot signalerna från Klinte nere på gården. Här fanns också halmbäddar, en kista med förnödenheter och en stor säck som innehöll flera mindre påsar med guldtrakiner. Han hade just släpat ned säcken till de övriga när Eddis berättat klart. Man fördelade påsarna med mynt och begav sig med Eddis nedför bergsstigen i riktning mot brunnen.
Någon halvtimmes vandring senare var man tillbaka vid gläntan med den övergivna brunnen och efter att ha bundit Eddis med repet från fällan beslutade man att låta Corvin och Radagast stanna kvar och vakta fången medan Elmrick och Melobin återvände till gården för att gripa Klinte.
Det hade nyligen blivit eftermiddag när Elmrick och Melobin åter kunde skymta gårdens baksida genom bladverket i skogsbrynet. Ingen människa sågs till, varken där eller på gårdsplanen då alla troligtvis var upptagna med sitt dagsverk. Man beslutade sig för att söka Klinte på dennes rum i huvudbyggnaden men fick inget svar när man knackade. Istället tog man vägen genom matsalen till biblioteket och skulle just återvända ut i hallen för att söka rätt på Mircella da Privavi när man hörde en röst bakom sig. ”Idioter! Här skall ni få för att ni lägger näsan i blöt!”.
De båda snurrade runt för att se Klinte som just kommit fram från sitt gömställe bakom en gobeläng. I händerna höll han en krökt trästav med detaljer av metall och vars ihåliga ände han riktade mot de båda männen. Innan de hann reagera ljöd en explosion och ur käppens mynning sköts en kula som träffade Elmrick i bröstet. Melobin slängde sig åt sidan och drog sin kniv samtidigt som Klinte försvann ut på stenterrassen och ned på gårdsplanen. Hack i häl följde en omtumlad Elmrick som trots skadan svingade sitt svärd efter Klinte och strax bakom honom Melobin. Klinte rusade fram till en häst som stod bunden vid stallbyggnaden och fick motta ett hugg i ryggen från Elmrick innan han lyckades sätta hästen i galopp för att fly gården. Blixtsnabbt greppade Elmrick sitt gamla spjut från ryggen som han tidigare använt vid valfiske, och tog sats. Med en våldsam kraft slungade han spjutet genom luften och träffade den flyende ryttaden i högra armen vilket fick Klinte att tappa balansen och handlöst falla till marken.
Strax var Melobin framme och band om den svårt blödande mannen som därefter bars in i huvudbyggnaden där både gårdsfolket och de övriga vännerna, som hört uppståndelsen, nu samlats. När Mircella da Privavi fick syn på Klinte skrek hon och föll hon på knä vid hans sida. ”Åh min bror, vad har de gjort med dig” snyftade hon
Radagast var snabb att förklara för henne hur Klinte och hans kumpaner utpressat och sedan mördat först Albrinth och sedan Hellgott. Mircella såg med vanmakt på den medvetslöse brodern och fick bara fram ”hur kunde du?”.
Samma kväll hade män ur den trakoriska stadsvakten hämtat Klinte och Eddis samt fört dem till häktet i grannstaden. Den sedan tidigare svaga Mircella hade lagt sig och gett Jove ansvar för att ge sällskapen sin belöning. ”Fru da Privavi sänder er sitt stora tack även om historien fick ett lite opassande slut” förkunnade han, skakade deras händer och såg dem sedan stiga upp på sina hästar och bege sig tillbaka mot Hæjmirs gård där man hoppades hinna tillbaka innan den långa bröllopsfesten var över.
Svavelsvindeln
Det hade gått många veckor sedan svavelkonvojen lämnat den mystiska ishavsön Marjura bakom sig. Man kunde ännu vakna kallsvettiga mitt i natten och som om svavelstanken från mardrömmarna dröjt sig kvar spelades också de fasansfulla minnesbilderna. Den brinnande staden Arhem, ansatt av de förruttnade och skoningslösa crurerna, skräck och vanmaktskänslor från källaren med den svarta sanden i shaguliternas Järntorn och ljudet av Shagul´s ondskefulla hånskratt efter mötet i hans gravkamrar.
Melobin hade även drömt mer harmoniska drömmar om en stad vars gator och byggnader syntes infrusna under gnistrande is. Var detta ett alldagligt drömspel eller försökte kanske Kmorda säga honom något?
Konvojen innehöll något fler båtar än den som Radagast och hans vänner färdats med på ditresan. Därtill följde galbalonen Karramak, den flytande fästningen som nu tjänstgjorde som flyktingtransport. Melobin hade under resan stiftat bekantskap med de två trakoriska soldaterna Corvin Betz och Elmrick Jæger. De bägge hade färdats med sällskapet alltsedan de deltagit i evakueringen av Arhem och därpå slagit följe med svaveltransporten mot Clusta Noba. Melobin hade lagt välsignande ord över männens frostskador som genast läkt och Elmrick, som var en ärrad sjöbjörn, hade visat tacksamhet genom att dela sin sprattlande fiskefångst med isdruiden.
En kylig kväll satt männen och huttrade under några filtar på båtdäck när Hæjmir dök upp och berättade att han talat med Gistacki och Ormtunga som han lärt känna i svavelträsket. De berättade bedrövat hur den gemensamme vännen Robur försvunnit efter ankomsten till Clusta Noba och hur de sökt runt hela holmen efter honom utan att för den sakens skull funnit några spår. Hade den klåfingrige Robur råkat i knipa och i så fall med vem? Hæjmir kunde också berätta att han mött fältskären Sulidon Rumperlak. Denne led sedan konfrontationen med Malek Mangus av en illgrön och pulserande varböld, troligen orsakad av den loska som shaguliten givit honom. Det hade gått att urskilja i Rumperlaks urgröpta ansikte hur han försökt avlägsna svulsten utan märkbar framgång. Kort därefter kunde en besättningsman meddela hur han sett fältskären göra slut på sitt lidande genom att ge sig själv åt vågorna.
En annan som reste med samma båt var den missbelåtne Steinar Björkesjö. Hans förälskelse i isdruiden Perrima hade tagit en oväntad vändning strax innan avfärden från Clusta Noba och efter att ha blivit avspisad satt han mest och tjurade i ett hörn. Av en ren händelse råkade Findigan Mogger, farbror till den kvinna han äktat mot sin vilja, befinna sig på samma skepp och efter ett av Steinar lysande skådespel kring hur han räddats från en säker död men lidit minnesförlust alltefter händelsen kunde Mogger berätta hur både hans brorsdotter Vidrica och hans andre bror saknades efter Arhems fall. Han menade dock att gudinnan Kastyke nu åter log mot honom eftersom hon inte bara tagit ifrån honom hans familj men även låtit honom återfå den, vilket den girige Steinar genast gav honom medhåll för. Under resten av sjöfärden smorde Steinar den gamle svavelmagnaten och denne svalde hans snyfthistoria med hull och hår.
Väderguden Marduk var på konvojens sida och efter ytterligare några veckors gynnsam vind rundade skeppen ormlöpan utanför Trinsmyras östkust och anlände i början av misiska månad till Paratorna och Tricilve´s anslutningshamn i Okruzande. Trots kyliga vårvindar värmde eftermiddagssolen behagligt i den myllrande hamnen. Uppståndelsen över konvojens oväntade återkomst var kaotisk och nyfikna stadsbor såg frågande på den flytande fästningen som beskyddat Arhem men som nu istället låg på släp. En roddbåt med Trakoriska Rikets flagg närmade sig snart skeppen och en handfull tullmästare kunde förargat konstatera att den inkomna konvojen mest bestod av flyktingar från Clusta Noba. Långt om länge lyckades man lägga till vid en kajplats och det var en trygg känsla att åter få fast mark under fötterna.
Melobin blickade ut över sundet och beskådade den pråliga huvudstaden Tricilve som han sedan barnsben drömt om att få besöka. Staden var förlagd på Paratornas fastland och bortom den låga stadsmuren gick att skymta kullar med storslagen bebyggelse. Isdruiden stod gapande när han plötsligt kände en hand på sin axel. Det var Perrima som bad att få tala med honom. Hon räckte över amuletten hon fått av isjättarna och sade ”Isgudinnan har valt dig att vaka över hennes amulett. Den väg jag själv skall vandra börjar här och nu. Jag kommer fortsätta med båt söderut. Må Kmordas köld vara med dig”.
Hæjmir hade undertiden mottagit ett bud från Praanz da Kaelve att denne fått ett brådskande ärende till Tricilve men att han ordnat lagerplats för svaveltunnorna och inbjöd sällskapet till sitt hem, Villa Parenzi i Tricilve, samma afton för att fördela vinsten från svavellasten. Radagast viftar bort inbjudan och förklarar att han snarast måste uppsöka sina prästbröder vid Kafrilerkyrkan i Tricilve.
Så fort ebben skiftat till flod begav sig Melobin, Corvin och Elmric med en roddbåt över sundet mot den vidsträckta men lågbyggda huvudstaden. Elmric som var uppväxt i Tricilve kunde berätta för medpassagerarna att den låga byggnationen berodde på den leriga marken där staden var uppbyggd. Kort därefter anlände man till pråmhamnen där Elmric visade vägen till det välberyktade värdshuset Aftonkråkan som låg i Fiskgränd, inte långt därifrån.
Trots stadens storlek visade sig de flesta gator vara överfyllda av folk. Ljudet från folkmyllret blandades upp av musik från gatumusikanter, påflugna gatuförsäljare och andra kvacksalvare. En nyhetsarksförsäljare ropade ut nyheten om konvojens mysiska återkomst, en slavhandlare pryglade två nyinköpta objekt och en råttfångare var i vilt slagsmål med en dyngplockare. Kort sagt en vanlig eftermiddag i staden.
Det började bli kväll när sällskapet färdades genom stadsdelen Stenstaden som låg i anslutning till de anrika kvarteren på Bitterkull och Villa Parenzi. Väl framme vid den magnifika trävillan välkomnades man av Da Kaelves tjänstefolk som visade in i en vacker salong där Praanz da Kaelve och Steinar redan satt och diskuterade. Snart dök även Hæjmir upp varpå alla inblandade var samlade. Da Kaelve förklarade kortfattat hur han avtalat en affär med Steinar som representerade Moggers handelshus och löst in svavlet mot skuldsedlar som gick i god för pengarna. Melobin och Hæjmir fick motta varsin skuldsedel på 3600 guldtrakiner samt 50 guldtrakiner kontant medan en större del gick till Praanz för att ha ombesörjt affären. Melobin som med detta blev en förmögen man bjöd in alla i sällskapet till att fira affären nere på värdshuset. Alla tackade ja utom Da Kaelve som ursäktade sig med viktigare ärenden.
Många timmars ätande och drickande följde i ett av Aftonkråkans privata bås, Förutom Hæjmir, Melobin och Steinar fanns där även Melobins nya vänner Corvin och Elmrick samt Hæjmir´s trolovade Selisia och sonen Ulvric, den mystiska danserskan Didra och Radagast. Den förklädde Rhabdo Rana-mördaren Abenazer hade man inte sett till sedan landstigningen i Okruzande och trots att han räddat sällskapet från en säker död i Järntornet så var man lättade över att mannen inte dykt upp. Hæjmir och Selisia förkunnade under festen att de beslutat att ingå giftermål vilket gladde alla kring bordet som därmed ansåg sig inbjudna.
Många festliga timmar senare gick man välmående till sängs i några av husets mer påkostade rum och efter en god natts sömn vaknade man utvilade. Melobin möttes av ett bud från Didra att hon blivit tvungen att lämna staden eftersom hennes farbror Xellimogga tydligen befann sig där vilket kunde vara förståeligt efter hennes tidigare berättelser om sina vildsinta släktingar.
Dagen spenderades på stadens gator och torg eftersom Melobin ville se så mycket som möjligt av stadens sevärdheter såsom den omtalade Amifteatern ”Vallimans strålglans”, Kejsarpalatset i Coro Campina, Kastykertemplet på paradgatan Paramyrgiet och sist men inte minst den märkliga Kronolaaben i Septaviet efter vilken trakorisk tideräkning var utmätt. Allteftersom nykterheten efter gårdagens dryckesbatalj återfann sig insåg isdruiden att han med sina nyvunna tillgångar var i behov av skydd varpå han erbjöd Corvin och Elmrick arbete som hans personliga livgarde och tillsammans begav sig de tre ut för att se staden.
Efter några dagars kringvandring, där Melobin förutom besök på ovan nämnda platser även hunnit med att inhandla stärkande föremål för sina böner, var man en eftermiddag på återfärd till värdshuset. Plötsligt såg Melobin hur handelsmannen Findigan Mogger stod vid ett närliggande brofäste, märkbart bedrövad. Innan Melobin har hunnit fram till handelsmannen så har han kastat sig ut från bron och försvunnit under vattenytan.
Elmrick, som tidigare arbetat som valfångare dök instinktivt ner i det grumliga kanalvattnet och hade snart fiskat upp den medvetslöse mannen på en avsats där även Melobin och Corvin nu befann sig. Melobin gjorde ett lyckat upplivningsförsök och strax hostade Mogger upp några klunkar kanalvatten och såg upp på sina livräddare.
”Tack för att ni räddat mig men mitt liv är ändå över" suckade Mogger. "Gudinnan har åter vänt mig ryggen och handelshuset är bankrutt.”
När Melobin bad honom förklara närmare berättade han hur Moggers handelshus efter de stora förlusterna på Marjura hade tänkt göra en god affär på det svavel som man inhandlat. Svavellasten hade stuvats på en av handelshuset Skoffares väpnade eskorter för vidare transport landvägen då karavanen försvunnit ute i skogarna. Lasten var som vanligt försäkrad hos säkerhetsmannen Casimo Hruckert men när han besökte honom var denne helt oförstående och påstod att han inte kunde minnas något om försäkringspengar för lasten och därefter fick Mogger själv titta igenom senaste månadens dokument utan att finna avtalet. När han återvänt till sitt kontor för att hämta sin egen kopia fick han se hur handelshuset stod i lågor och när branden väl släckts kunde konstateras att alla eventuella dokument brunnit inne. Därtill blev han tvungen att betala ett saftigt skadestånd till köparen för utebliven leverans.
Steinar som misstänkt att Skoffare blåst dem hade gett sig iväg för att undersöka saken närmare men alldeles nyligen hade Mogger mottagit ett avskedsbrev från Steinar där han förklarade hur rikedomar inte längre intresserade honom och att han lämnat staden för att söka det enkla livet.
Hela ärendet kändes mycket misstänksamt och Melobin försäkrade Mogger om att man skulle undersöka saken närmare. Om inte annat för att återfå ett värde i den just nu värdelösa skuldsedeln.
På vägen till Casimo Hruckerts kontor fortsatte Mogger att berätta hur han även varit i kontakt med Bodvil Skoffare som ägde Skoffares Handelshus. Denne ville först inte tala med honom alls men efter lite påtryckning informerades han om att karavanen kapats av rövare och att de flesta av karavanens vakter hade dödats eller tillfångatagits.
Väl framme vid Hruckerts kontor möttes man av den medelålders säkerhetsmannen som, efter att ha bjudit in sällskapet, vänligen men bestämt menade att han brukade teckna försäkringar åt Mogger men att han denna gång ej kunde minnas något om den berörda transporten. Melobin ifrågasatte även om Hruckert gjorde affärer med Skoffare men fick till svar att så ej var fallet.
Sällskapet tackade för sig och begav sig vidare till Skoffares handelshus där en trevlig ung kvinna vid namn Alma visade in i ett väntrum. Melobin lade till sin religiösa utstrålning och fick snart veta att ersättning betalts ut till de försvunna och dödade vakternas anhöriga eftersom de var försäkrade hos Hruckert. Melobin blev misstänksam eftersom Hruckert nekat till inblandning i Skoffares affärer men hann inte ställa någon följdfråga när en sträng äldre dam klargjorde att Skoffare själv satt upptagen och tog först emot besök nästkommande dag. Hon blängde därefter ilsket på Alma och snäste åt henne att göra sig själv nyttig. Sällskapet blev därefter verbalt utkörda på gatan.
Melobin kände hur man nu var något märkligt på spåren och tillsammans med Corvin och Elmrick begav han sig ut för att köpa rep och änterhake. Följande natt bröt man sig in i Casimo Hruckerts kontor utan att finna något av värde. Man tog även vägen förbi Skoffares värdshus men avvaktade med inbrott eftersom det lyste på övre våningen. Nedstämda över att inte ha funnit några fler ledtrådar begav man sig åter till värdshuset för att sova på saken och fann där en dolk inhuggen i Melobins sovrumsdörr med meddelandet ”Lämna Tricilve om livet är dig kärt!”. Skakad av att nu blivit hotad sökte Melobin istället sömnen i Elmricks rum samtidigt som de båda livvakterna gillrade en fälla i Melobins rum där det såg ut som någon låg och sov i sängen. Följande morgon kunde det dock konstateras att ingen gjort verklighet av hotet.
Solen hade nyss gått upp när männen ännu en gång knackade på i Skoffares handelshus och blev nu visade in på Bodvil Skoffares kontor. Innan Melobin hunnit fråga ut handelsmannen beklagade han det inträffade men tillade genast att det var upp till Mogger att försäkra sin last. ”Det är en riskabel bransch med mycket pengar på spel men jag kan inte göra något för honom – han har sig själv att skylla”.
Melobin skulle just följa upp Skoffares förklaring med fler frågor när handelsmannen bestämt ursäktade sig och bad sällskapet att gå. Melobin blev här lite motstridig men övertalades snabbt att lämna rummet av en grupp antågande livvakter. Just som man motades ut hördes mystiska ljud från en dörr till ett angränsade rum men Skoffare beklagade åter sitt fullspäckade schema och snart stod männen ute på gatan igen.
Melobin, Corvin och Elmrick vandrade nu upp till Moggers residens på Bitterkull där den utblottade handelsmannen tog emot. På Melobins frågor gällande svavlets destination så kunde Mogger berätta att varorna var tänka att anlända till staden Kamest längre inåt land. Tyvärr fanns inga hästar att tillgå för att undersöka saken närmare och efter ett besök i Praanz da Kaelves hem kunde konstateras att denne var ute och att man inte kunde låna ut hästar utan Da Kaelves personliga godkännande.
Det hade hunnit bli eftermiddag då sällskapet åter vandrade ner mot värdshuset. På väg genom hamnkvarteret hördes rop från stadsvakten och när man kom närmare kunde man se hur en kvinnokropp just draggats ur hamnbassängen Lak Mundri. Melobin kände genast igen kvinnan som Skoffares skrivare Alma och noterade även att den döda hade en dolk i ryggen.
Melobin ilsknade till rejält och drog slutsatsen att kvinnans prat gällande Skoffare bjudit henne en allt för tidig död. Samma kväll begav man sig mot Skoffares handelshus och vid ett obevakat ögonblick betvingade Melobin portens lås. Corvin lämnades kvar att hålla utkik på gatan medan Melobin och Elmrick smög sig uppför trapporna mot Skoffares kontor. Med sina flinka fingrar lyckades Melobin där besegra även låset till rummet där de mystiska ljuden kommit ifrån. Förvånade fann man en figur med munkavel bunden vid en stol i halvmörkret. När Melobin kom närmare kände han genast igen Steinar och skulle just börja ta loss honom då han avbröts av vapenskrammel nere på gatan. Han vände sig om mot Elmrick och välsignade honom med kraft från Kmorda varpå denne rusade ner till Corvins undsättning.
Väl ute på gatan verkade ljudet komma från en gränd strax bortom handelshuset. Med draget vapen rusade han in och fick se en bastant man svinga sitt svärd mot Corvin. Till sin hjälp hade skurken en senig kumpan som högg efter Corvin med sin kniv men innan Elmrick har hunnit utdela några hugg har Corvin slitit armen av den större skurken med sin hillebard. Elmrick sänkte därpå sitt svärd i den andre skurkens skalle och knäade omkull honom. Utan nåd svepte Corvin än en gång sin pålitliga gamla hillebard över den större skurken och trasade sönder hans ben varpå denne strax förblödde. Den klene skurken insåg sig nu besegrad och bad för sitt liv. Corvin och Elmrick tittade på varandra men bestämde sig för att släpa in honom i handelshuset för att låta Melobin avgöra hans öde. Man plockade även med sig den döde skurken från gränden.
Inne i Skoffares handelshus hade Melobin undertiden frigjort Steinar som kunde berätta hur han blivit kidnappad av de båda skurkarna som Corvin och Elmrick just burit in. Efter diverse hot om tortyr erkände den överlevande skurken, vars namn var Lannos att han och hans kumpan Erwin blivit anställda av Skoffare för att förfölja och skrämma sällskapet. Melobin noterade hur Lannos hade synliga klösmärken i ansiktet men kopplade för tillfället inte detta till Almas död. Istället började han välsigna Corvins skador efter striden i gränden medan Elmrick och Steinar band fast Lannos på den stol där man hittat Steinar innan övriga lämnade lokalen.
Återigen var man osäkra på hur allt skulle fortskrida. Melobin hade först en idée om att bryta sig in i Skoffares residens men efter att man tittat igenom omgivningen insåg man att huset var alldeles för hårdbevakat. Istället begav man sig hemåt för att vila och besökte följande morgon stadsvaktens garnison där man berättade sin historia om den försvunna svavellasten, hotbrevet och den kidnappade Steinar. Den ärrade vaktchefen synade männen noga innan han förklarade för dem att de bevis som framburits inte var speciellt trovärdiga. Därtill påpekade han att Bodvil Skoffare var en högt aktad medborgare i Tricilve och att det bästa råd han kunde ge dem var att glömma hela historien så fort som möjligt. ”Det kan till och med hända att jag inte heller hört något…” grinade han och fick strax en handfull mynt för sin tystnad.
Uppgivna över den korrumperade stadsvakten besökte man nu på nytt Mogger och det blev ett kärt återseende mellan honom och Steinar. Mogger berättade att han just varit nere i frihetsparken och sett en man klädd i munkkåpa som såg alldeles för storväxt ut för att vara munk. Plötsligt stötte munken ihop med en annan man som jobbade åt Skoffare. En ilsken diskussion uppstod mellan männen om varför munken inte höll sig undan och när denne tittade upp såg Mogger att det var kommendanten från den försvunna karavanen.
Melobin rusade med Corvin och Elmrick i släptåg ner mot parken och lyckades få en skymt av den försvunne kommendanten som nu begav sig mot hamnkvarteren och försvann in i en lagerlokal. Utanför lagret höll några hamnarbetare på att lasta ut en mängd tunnor som de tre kände igen som svaveltunnorna från Marjura. För att vara på den säkra sidan steg Corvin och Elmrick fram till förmannen och frågade efter arbete. Corvin lyckades konstigt nog hota sig till ett jobb och snart hade han smugit sig undan och konstaterat att tunnan han bar innehöll det försvunna svavlet.
Undertiden har Melobin sprungit uppför Bitterkull till Villa Parenzi där Praanz da Kaelve nu var hemkommen och med Da Kaelves nätverk inom Digeta Longa tog det inte lång tid innan lagerlokalen är omringad och varorna konfiskerade.
Den slemme Skoffare lyckades olyckligt nog göra upp i godo med Mogger efter att ha pungat ut med ett okänt skadeståndsanspråk och följande natt på Aftonkråkan hade Melobin svårt att släppa tankarna på hur Skoffare nu skulle utkräva sin hämnd på honom.
Flykten från Marjura
Det var en vilsen skara som hade lytt Shaguls råd och förfärat backat ut ur gravkomplexet i Dymrabergen. Radagast som för första gången på flera veckor vaknat upp ur zombinets dåsighet hade lyckats greppa den uppståndnes berättelse samtidigt som han ännu var i svår chock över det faktum att den gamle vännen Frostmåne från HOXOH bara varit en ovetande dubblett av mannen i graven. Hans grubbel avbröts inte ens av det faktum att shagulitnoviserna utanför graven sett händelserna som utspelats och i panik flytt med sällskapets släde. De fritagna fångarna hade de lämnat vid gravöppningen och dessa såg nu förtvivlat på sina befriare. Hæjmir och Abenazer funderade först på att försöka hinna ikapp släden men insåg snart att detta var lönlöst då tjuvarna redan hunnit halvvägs till Gethornspasset och ens inte tycktes bekymra sig över Hæjmirs ilskna vrål över deras tilltag.
Steinar hade undertiden konstaterat att nästan all mat man fört med sig fanns i den nu stulna släden och att man snarast behövde finna ett sätt att återvända till Arhem. De fritagna från Järntornet hade redan börjat ta sin tillflykt till stenladan där det fanns halm att lägga de sjuka på. Steinar ansträngde sig för allt vad han var värd. Någonstans kände han att det fanns en lösning för hur de skulle bli räddade. Han tittade ner på amuletten som han fått av Perrima i shaguliternas sjukstuga precis innan hon försvunnit och plötsligt stod allt klart för honom. Perrima! Isjättarna!
Han såg sig hastigt om och fann Perrima liggande på en halmbädd, yrande och fortfarande med otäcka skador trots att de värsta blödningarna hade stoppats. Han vände sig om till den frånvarande Radagast och skakade liv i honom. ”Radagast – ni måste hjälpa Perrima! Hon är vår räddning härifrån!”. Kafrilerprästen såg plötsligt ut att vakna upp ur sitt slummer och utan att ge Steinar något svar gick han bort till den sårade isdruiden och började besvärja hennes sår. Det dröjde inte länge förrän hon återfick medvetandet och strax fick Steinar runt sin hals som gav henne tillbaka amuletten från isjättarna. Han förklarade hur hennes sång vid Kmordas kloster som lockat till sig isjättarna borde kunna rädda sällskapet från att frysa ihjäl och efter en kort förberedelse vandrade Perrima ut ur byggnaden och åkallade på nytt isjättarna med sin sång.
Några timmar förflöt och Hæjmir skulle just svära över den opålitliga locksången då kraftiga steg skakade marken. Två väldiga jättar kom strax strövlande genom Gethornspasset och Perrima presenterade dem som Thule och Basimor. Med jättarnas medhavda slädar tändes nytt hopp om att återvända till det krigshärjade Arhem och Hæjmirs trolovade Selisia i Bethra Zur. Så snart alla hade klättrat i slädarna och smort sig med den sista karsonoljan gav man sig iväg söderut och lämnade kratern med sin spruckna skorpa där klippan med Järntornet funnits några timmar tidigare.
Jättarna följde först spåren från släden med shaguliterna men när dessa vek av åt sydost bestämde man sig för att istället fortsätta sydväst, i riktning mot Arhem. Två nätter senare hade jättarna lyckats föra sällskapet till glaciärisens kant och satte ner slädarna nedanför den väldiga isryggen. Man tackade Thule och Basimor för att de båda hade räddat deras liv och begav sig sedan utsvultna i riktning mot staden.
Längs stigen möttes man av både soldater och civila på flykt undan övermakten. Dessa berättade hur Arhem fallit och hur de döda genom trolldom ställt sig upp ur sina gravar och spridit skräck omkring sig. Det verkade som hela den förbannad ön blivit förhäxad. När man någon timme senare närmade sig den brinnande staden såg man hur de döda, likt en mur av lump besatt av lemmar av surt gammalt virke hade omringat staden och hur ytterligare tusental kom marscherande över bergssluttningarna. Deras bleka ögon stirrade livlöst framför sig och deras vapen högg urskiljningslöst mot allt som kom i deras väg varpå man valde att hålla sig på säkert avstånd från förödelsen.
Hæjmir kunde urskilja hur en trupp av ännu levande kom springande från garnisonen på stadsberget. När dessa kom närmare såg man att det var Praanz da Kaelve, Nin Hallaska och några trakoriska officerer. Praanz informerade om hur Arhem gått förlorat och att man försökt evakuera så många av invånarna som möjligt till byn Bethra Zur. Praanz berättade också hur hans uppdrag nu var att säkra fånglägrets svaveltillgångar eftersom lasten såg ut att bli den sista inom överskådlig framtid. Hæjmir skakade direkt på huvudet och förklarade att hans son och de övriga måste sättas i säkerhet men efter att Praanz deklarerat svavellastens värde och köpslagit om sällskapets andel av vinsten, samt menat att han hade en plan för att kunna fly Marjura, så skickade man Steinar och Radagast att leda de övriga i säkerhet medan Hæjmir själv tillsammans med Melobin och Abenazer följde Praanz da Kaelve och hans män mot fånglägret.
Da Kaelve ville först lämna fångarna åt sitt öde men Melobin lyckades övertyga honom om att även dessa våldsverkare kunde vara till nytta för att lasta de tunga svaveltunnorna. När tunnorna till slut var lastade satte man kurs mot Bethra Zur dit man anlände följande morgon. Steinar, Radagast och övriga som sänts i förväg låg och sov men väcktes av Selisias glädjeskri som inte visste några gränser. Hon slängde sig handlöst i famnen på Hæjmir och kramade honom och deras son Ulvric som fortfarande inte sagt ett ljud sen han blivit befriad i Järntornet.
Skatterna från Blatifagus boning som man gömt undan i byn lastades på ytterligare en släde och medan trakorier och marjurer tog plats i ytterligare slädar förklarade Da Kaelve hur man skulle färdas mot hypererorderns munkkoloni på holmen Clusta Nova vid ostkusten. Rapporter om hur de vandöda crurerna undvikit att korsa vattendrag gav honom hopp om att munkkolonin skulle bistå med tillfällig säkerhet och vårkonvojen mot Arhem brukade dessutom göra en anhalt på ön vilket öppnade möjligheten för en vidare passage söderut.
Under ledning av Da Kaelve och Bethra Zurs rådherre Jölnir Isegård begav sig så småningom slädarna över den blåsiga glaciärisen och knappt en vecka senare anlände man utan missöden vid det vatten som delade Clusta Noba från resten av Marjura. Här möttes man av fler flyktingar från Marjuras övriga byar och gårdar som alla kunde förtälja sin beskärda del av crurernas förödelse. Ett större antal fiskebåtar från Clusta Noba transporterade de flyende över sundet från fastlandet och väl på andra sidan hyllades både Hæjmir och Steinar som hjältar såfort de fritagna fångarna i Järntornet spridit sina berättelser. Radagast däremot fick många hatiska blickar eftersom Arhems bybor ansåg att han hade haft samröre med shaguliterna i sjukstugan. Hæjmir lyckades lugna situationen genom att berätta hur Radagast blivit förd bakom ljuset och själv fallit offer för sektens experiment vilket gjorde byborna mer vänligt inställda och snart var prästen igång med att läka skadade från Arhem.
Clusta Noba tog under de närmaste dagarna emot fler flyktingar och sammanlagt rörde det sig om uppemot 800 personer som tagit tillflykten till ön. Flesta saknade var det efter slaget vid Arhem där endast några hundra av de sammanlagt över tusen byborna och soldaterna påträffats vid liv. Man befarade att de flesta mött en säker död vid crurernas anfall samt vid flykten över den kyliga glaciären.
Flera veckor senare, i början av våren och fateska månad rapporterade vaktposten hur en kolonn av skepp med trakorisk flagg siktats i riktning mot holmen. Vid konvojens ankomst förklarade Da Kaelve det dystra läget och beordrade att alla flyktingar på Clusta Noba skulle tas ombord. Efter en för det Trakoriska riket typisk förhandling gällande ekonomisk ersättning för att rädda de nödställda tröttnade Da Kaelve på sina giriga landsmän och slängde fram lejdebrev som gav honom rätt att ta kontroll över samtliga skepp i konvojen. Alla erbjöds plats på återresan över Norra Ishavet men hyperermunkarna valde trots allt att stanna kvar på holmen. Detsamma gällde Rurik och ett antal sammanbitna marjurer som svor att aldrig sätta sin fot på ockupationsmaktens marker i söder.
Följande eftermiddag stod skeppen redo för den långa återresan och även om matförrådet inte var välfyllt så räknade man med att klara resan genom ransonering. Radagast stod länge och blickade ut över den mulna horisonten där den taggiga ishavsön sakta försvann bortom vågorna. Han drog sig till minnes den morgon då de anlänt till ön. Sedan dess hade Morgain, Krilljon och även Dyrgil gått död till mötes och han var nu den ende överlevande. Hans tankar fortsatte sväva kring Shagul som visat sig vara vid liv, den återväckte Ottar och dennes demonsvärd Ebharing. Radagast insåg att det här var inte slutet på historien - äventyret hade bara börjat.
Steinar hade undertiden konstaterat att nästan all mat man fört med sig fanns i den nu stulna släden och att man snarast behövde finna ett sätt att återvända till Arhem. De fritagna från Järntornet hade redan börjat ta sin tillflykt till stenladan där det fanns halm att lägga de sjuka på. Steinar ansträngde sig för allt vad han var värd. Någonstans kände han att det fanns en lösning för hur de skulle bli räddade. Han tittade ner på amuletten som han fått av Perrima i shaguliternas sjukstuga precis innan hon försvunnit och plötsligt stod allt klart för honom. Perrima! Isjättarna!
Han såg sig hastigt om och fann Perrima liggande på en halmbädd, yrande och fortfarande med otäcka skador trots att de värsta blödningarna hade stoppats. Han vände sig om till den frånvarande Radagast och skakade liv i honom. ”Radagast – ni måste hjälpa Perrima! Hon är vår räddning härifrån!”. Kafrilerprästen såg plötsligt ut att vakna upp ur sitt slummer och utan att ge Steinar något svar gick han bort till den sårade isdruiden och började besvärja hennes sår. Det dröjde inte länge förrän hon återfick medvetandet och strax fick Steinar runt sin hals som gav henne tillbaka amuletten från isjättarna. Han förklarade hur hennes sång vid Kmordas kloster som lockat till sig isjättarna borde kunna rädda sällskapet från att frysa ihjäl och efter en kort förberedelse vandrade Perrima ut ur byggnaden och åkallade på nytt isjättarna med sin sång.
Några timmar förflöt och Hæjmir skulle just svära över den opålitliga locksången då kraftiga steg skakade marken. Två väldiga jättar kom strax strövlande genom Gethornspasset och Perrima presenterade dem som Thule och Basimor. Med jättarnas medhavda slädar tändes nytt hopp om att återvända till det krigshärjade Arhem och Hæjmirs trolovade Selisia i Bethra Zur. Så snart alla hade klättrat i slädarna och smort sig med den sista karsonoljan gav man sig iväg söderut och lämnade kratern med sin spruckna skorpa där klippan med Järntornet funnits några timmar tidigare.
Jättarna följde först spåren från släden med shaguliterna men när dessa vek av åt sydost bestämde man sig för att istället fortsätta sydväst, i riktning mot Arhem. Två nätter senare hade jättarna lyckats föra sällskapet till glaciärisens kant och satte ner slädarna nedanför den väldiga isryggen. Man tackade Thule och Basimor för att de båda hade räddat deras liv och begav sig sedan utsvultna i riktning mot staden.
Längs stigen möttes man av både soldater och civila på flykt undan övermakten. Dessa berättade hur Arhem fallit och hur de döda genom trolldom ställt sig upp ur sina gravar och spridit skräck omkring sig. Det verkade som hela den förbannad ön blivit förhäxad. När man någon timme senare närmade sig den brinnande staden såg man hur de döda, likt en mur av lump besatt av lemmar av surt gammalt virke hade omringat staden och hur ytterligare tusental kom marscherande över bergssluttningarna. Deras bleka ögon stirrade livlöst framför sig och deras vapen högg urskiljningslöst mot allt som kom i deras väg varpå man valde att hålla sig på säkert avstånd från förödelsen.
Hæjmir kunde urskilja hur en trupp av ännu levande kom springande från garnisonen på stadsberget. När dessa kom närmare såg man att det var Praanz da Kaelve, Nin Hallaska och några trakoriska officerer. Praanz informerade om hur Arhem gått förlorat och att man försökt evakuera så många av invånarna som möjligt till byn Bethra Zur. Praanz berättade också hur hans uppdrag nu var att säkra fånglägrets svaveltillgångar eftersom lasten såg ut att bli den sista inom överskådlig framtid. Hæjmir skakade direkt på huvudet och förklarade att hans son och de övriga måste sättas i säkerhet men efter att Praanz deklarerat svavellastens värde och köpslagit om sällskapets andel av vinsten, samt menat att han hade en plan för att kunna fly Marjura, så skickade man Steinar och Radagast att leda de övriga i säkerhet medan Hæjmir själv tillsammans med Melobin och Abenazer följde Praanz da Kaelve och hans män mot fånglägret.
Da Kaelve ville först lämna fångarna åt sitt öde men Melobin lyckades övertyga honom om att även dessa våldsverkare kunde vara till nytta för att lasta de tunga svaveltunnorna. När tunnorna till slut var lastade satte man kurs mot Bethra Zur dit man anlände följande morgon. Steinar, Radagast och övriga som sänts i förväg låg och sov men väcktes av Selisias glädjeskri som inte visste några gränser. Hon slängde sig handlöst i famnen på Hæjmir och kramade honom och deras son Ulvric som fortfarande inte sagt ett ljud sen han blivit befriad i Järntornet.
Skatterna från Blatifagus boning som man gömt undan i byn lastades på ytterligare en släde och medan trakorier och marjurer tog plats i ytterligare slädar förklarade Da Kaelve hur man skulle färdas mot hypererorderns munkkoloni på holmen Clusta Nova vid ostkusten. Rapporter om hur de vandöda crurerna undvikit att korsa vattendrag gav honom hopp om att munkkolonin skulle bistå med tillfällig säkerhet och vårkonvojen mot Arhem brukade dessutom göra en anhalt på ön vilket öppnade möjligheten för en vidare passage söderut.
Under ledning av Da Kaelve och Bethra Zurs rådherre Jölnir Isegård begav sig så småningom slädarna över den blåsiga glaciärisen och knappt en vecka senare anlände man utan missöden vid det vatten som delade Clusta Noba från resten av Marjura. Här möttes man av fler flyktingar från Marjuras övriga byar och gårdar som alla kunde förtälja sin beskärda del av crurernas förödelse. Ett större antal fiskebåtar från Clusta Noba transporterade de flyende över sundet från fastlandet och väl på andra sidan hyllades både Hæjmir och Steinar som hjältar såfort de fritagna fångarna i Järntornet spridit sina berättelser. Radagast däremot fick många hatiska blickar eftersom Arhems bybor ansåg att han hade haft samröre med shaguliterna i sjukstugan. Hæjmir lyckades lugna situationen genom att berätta hur Radagast blivit förd bakom ljuset och själv fallit offer för sektens experiment vilket gjorde byborna mer vänligt inställda och snart var prästen igång med att läka skadade från Arhem.
Clusta Noba tog under de närmaste dagarna emot fler flyktingar och sammanlagt rörde det sig om uppemot 800 personer som tagit tillflykten till ön. Flesta saknade var det efter slaget vid Arhem där endast några hundra av de sammanlagt över tusen byborna och soldaterna påträffats vid liv. Man befarade att de flesta mött en säker död vid crurernas anfall samt vid flykten över den kyliga glaciären.
Flera veckor senare, i början av våren och fateska månad rapporterade vaktposten hur en kolonn av skepp med trakorisk flagg siktats i riktning mot holmen. Vid konvojens ankomst förklarade Da Kaelve det dystra läget och beordrade att alla flyktingar på Clusta Noba skulle tas ombord. Efter en för det Trakoriska riket typisk förhandling gällande ekonomisk ersättning för att rädda de nödställda tröttnade Da Kaelve på sina giriga landsmän och slängde fram lejdebrev som gav honom rätt att ta kontroll över samtliga skepp i konvojen. Alla erbjöds plats på återresan över Norra Ishavet men hyperermunkarna valde trots allt att stanna kvar på holmen. Detsamma gällde Rurik och ett antal sammanbitna marjurer som svor att aldrig sätta sin fot på ockupationsmaktens marker i söder.
Följande eftermiddag stod skeppen redo för den långa återresan och även om matförrådet inte var välfyllt så räknade man med att klara resan genom ransonering. Radagast stod länge och blickade ut över den mulna horisonten där den taggiga ishavsön sakta försvann bortom vågorna. Han drog sig till minnes den morgon då de anlänt till ön. Sedan dess hade Morgain, Krilljon och även Dyrgil gått död till mötes och han var nu den ende överlevande. Hans tankar fortsatte sväva kring Shagul som visat sig vara vid liv, den återväckte Ottar och dennes demonsvärd Ebharing. Radagast insåg att det här var inte slutet på historien - äventyret hade bara börjat.
Döds ände
På andra sidan bron satt Hæjmir och väntade otåligt. Steinar hade lagt sig till rätta i släden medan han själv inte kunnat släppa Järntornet med blicken sedan han sett Abenazer och Melobin försvinna in genom de stora portarna på byggnadens framsida. Skymningen hade sedan länge blivit kväll och Hæjmir såg i mörkret inte längre horndemonerna som tidigare kretsat runt Järntornet utan bara templets siluett som lystes upp av det eldflammande skenet från lavaskorpan nedanför.
Nu satt han som bäst och funderade på om Abenazer och Melobin redan från start blivit påkomna och nu spenderade sina sista timmar i tornets fängelsehålor när Steinar vaknade till. Den nyvakne såg sig omkring och undrade först vart han befann sig innan han mindes och drog en tung suck.
Hæjmir som aldrig varit speciellt förtjust i den pladdrande ynglingen kände sig mer och mer pressad i situationen. Skulle han sitta här i stenladan och lyssna på Steinars gnäll om farorna med uppdraget medans hans son fanns några hundra meter bort och behövde räddas?
”Jag går in!” sade han med bestämd röst varpå Steinar såg oroligt på honom. ”In? Är ni galen? Jag skulle snarare föreslå att vi insåg våra begränsningar och genast flydde fältet! ”. ”Du gör som du vill” svarade Hæjmir samtidigt som han inspekterade sina vapen och utrustning. ”Jag tror det går att ta sig fram under gångbron som tillsammans med mörkret ger skapligt skydd. Dessutom borde skorpans yta vara tillräckligt tjock där för att inte rasa igenom”.
Steinar skakade på huvudet men insåg sig samtidigt ha ont om valmöjligheter för att slippa vara ensam. Han följde motvilligt efter Hæjmir nerför slänten mot den stelnade vulkanskorpan. Precis som Hæjmir anat så var ytan tillräckligt tjock under bron och man smög därmed från pelare till pelare ända tills man slutligen nådde fram till klippan med Järntornet.
Efter en ansträngande klättring hade Hæjmir lyckats nå klipphyllan där den katedralliknande byggnaden var uppförd. Steinar som aldrig sett anledning till att lära sig klättra i sitt tidigare bekymmerslösa liv fick istället hissas upp med rep och de båda kikade nu ut över gårdsplanen. Plötsligt slog ett litet bylte ner i marken precis bredvid den uppskrämde Steinar som oroat kikade upp. Till sin glädje såg man att föremålet kommit från husets vänstra balkong där Melobin och den förklädde Abenazer såg ner på dem. Abenazer gjorde tecken åt männen på gårdsplanen att hålla sig lugna innan han åter försvann in i byggnaden men Steinar pekade istället på en smal gång vid sidan av byggnaden som de båda bestämde sig för att utforska.
Inne i Järntornet hade Abenazer och Melobin precis lämnat balkongen. De hade i sista sekunden bestämt sig för att signalera åt sina vänner på andra sidan bron innan de begav sig djupare in i templets inre och kände nu lugn över att Hæjmir och Steinar klarat sig från att bli upptäckta. Man återvände nerför trappan till avsatsen med de beväpnade noviserna och gick med bestämda steg in genom dubbeldörren för vilken de båda verkade hålla vakt. Bakom dörren fann man en osmyckad korridor som gjorde en böj och slutade vid en mörk metallglänsande dörr.
Melobin öppnade dörren och lät Abenazer träda in i rummet som var till formen åttakantigt. På ett upphöjt podium stod ett massivt bord med femton stolar där shaguliternas prior Grafficanus Majus - en figur i violett dräkt och svampformad hatt just vänt sig om mot dem. Shagulitens ansiktsdrag hade flutit ut till en grotesk mossgrön mask och huden var sprucken som åldrig bark. Han pekade hotfullt mot Melobin med sin kloförsedda metallstav och med telepati frågade han varför en avhoppare som honom själv hade återvänt till shaguliternas tempel. Melobin förklarade kort hur han blivit övertalad av Malek Mangus och syftade till den förklädde Abenazer som samtidigt gjorde en lätt bugande hälsning till priorn.
Priorn vände blicken mot Malek Mangus och sade helt oväntat: ”Men ni är ju inte Malek Mangus” varpå en annan grönhudad shagulit strax dök upp genom en sidodörr. Abenazer gjorde ett hastigt utfall mot priorn och lyckades med ett obeväpnat stridskast slita staven hur händerna på honom. Han skulle precis backa undan när han till sin fasa märkte hur stavens klo rörde på sig. I panik kastade han ifrån sig staven på golvet varpå Melobin kastade sig ner för att plocka upp den. Priorn gjorde en gest och plötsligt märkte Melobin hur allting runt omkring honom rörde sig väldigt hastigt och i nästa sekund gav golvet under honom vika och han föll ner i mörkret. Abenazer har undertiden gjort sig redo att anfalla Priorn igen men backade istället ur rummet då hur denne hade upplösts i en grön slemmig pöl på golvet. Den kvarvarande shaguliten följde med ett otäckt lugn den flyende Abenazer i riktning mot den stora hallen.
Undertiden hade Hæjmir och Steinar nått fram till en järnbeslagen sidoport i slutet på den sluttande gången. Hæjmir beslutade sig för att knacka på och några sekunder senare öppnades dörren av shagulitprästinnan Listeria från sjukstugan i Arhem. Hon såg chockad ut över att se männen och när Hæjmir frågade efter sin son så släpptes de in. ”Försök att vara tysta, jag ska hjälpa er att finna pojken” viskade hon och öppnade en tjock trädörr längre ner i korridoren innanför. Man befann sig nu i Järntornets fängelsehålor och bakom gallret i den närmsta cellen hördes barngråt i mörkret.
”Ulvric!” ropade Hæjmir och slet tag i shagulitprästinnans nycklar för att snabbare öppna celldörren. På golvet i cellen satt fem förskräckta barn hopkurade utan att våga möta Hæjmir med blicken. ”Var är Ulvric?” vrålade han varpå Listeria blev mörk i blicken och väste ”Jag sa ju åt er att vara tyst!” samtidigt som hon besvärjde bort Hæjmirs syn. ”Steinar! Jag är blind! Hugg ner häxan!” skrek Hæjmir varpå den annars klenmodige ynglingen fick något hysteriskt i blicken och rusade med dragen kroksabel till undsättning. Listeria hann knappt uppfatta Steinars häftiga angrepp innan sabeln borrade sig så djupt i hennes rygg att den närapå delade kroppen. Strax återfick Hæjmir synen och kunde till sin förvåning se hur Steinar dräpt kvinnan även om han verkade påtagligt omtumlad efter attacken. Hæjmir vände sig mot barnen på cellgolvet. ”Är någon av er Ulvric?” frågade han dem med ett lugnare tonläge varpå en av ungarna snyftade fram ”De gröna tog honom för en stund sedan”.
Steinar sökte igenom övriga fängelsehålor och fann en större cell med fem av de bortförda männen och kvinnor från sjukstugan i Arhem. I tre mindre celler fann han den trakoriske officeren Hons Lejfholt, Hildurs försvunne son Rurik Ornetand samt den vimmelkantige Melobin som fallit ner från våningen ovanför.
Hæjmir gav Hons ett kortsvärd och tillsammans genomsökte de dörrarna i korridoren som förutom ett förvaringsrum för döda kroppar var en trappa uppåt samt en trappa till ett nedre källarplan. Det bestämdes snabbt att man skulle dela på sig medan fångarna tryggast fick stannar kvar i den olåsta fängelsehålan.
Steinar och Hons följde trappan uppåt och kom ut genom en lönndörr i den korridor från vilken Abenazer just flytt undan den hånleende shaguliten från det åttakantiga rummet. I korridorens ena ände såg de ryggen på shaguliten stående vänd mot Abenazer som nu kommit ut i den stora hallen.
Utan förvarning stormade Steinar och Hons fram mot shaguliten som nedgjordes med några kraftiga hugg i ryggtavlan. Abenazer hade fullt upp med de två noviserna uppe på avsatsen och kastade vassa projektiler mot dem vilket gjorde det lätt för Steinar och Hons att även göra processen kort med dessa. I sitt sista kraftfulla hugg förlorade Steinar plötsligt medvetandet och föll handlöst till marken. Hons försökte få liv i honom utan att lyckas och bar då ner honom genom lönndörren medan Abenazer smög sig ner till källarplanet där Radagast hölls fången. Efter att ha smugit sig på novisen som bevakat Radagast och skurit av honom halsen ledde han även med sig den likgiltige Radagast ner i lönngången.
Hæjmir och Melobin har samtidigt kommit ner för trappan som slutar i ett källarplan. Planet utgjorde av ett oregelbundet system låga bågformade källarvalv med många pelare nedstuckna i golvet som var täckt av svart sand. När Hæjmir tänt en fackla kunde man förutom sju dörrar även se ett stort järngaller i ett av de bortre hörnen där barngråt hördes. Hæjmir kikade ner i hopp om att finna sin son men blev istället paralyserad av skräck över den fasansfulla varelse som där satt instängd. Efter att Melobin lyckats dra honom därifrån började man genomsöka salens dörrar. Bakom den första dubbeldörren fann man en smal golvhylla där en shagulit reglerade kedjorna för tre fångar som hängde delvis nedsänkta i vattnet med grodliknande djur fastsugna i klungor på offrens kroppar. Hæjmir högg skoningslöst ner den förvånade shaguliten medan Melobin lyckades rädda de kedjade fångarna och sände dem upp till de övriga som fortfarande hölls gömda i fångcellen.
I nästa rum fann man ett mindre klipputrymme fyllt med halmknippen. Melobin tyckte sig se hur det glittrade svagt av silver i halmen och efter att ha grävt sig fram fann man vid bortre väggen ett lågt altare med ett silverstäd på. Melobin som var fylld av hat mot shaguliterna ville genast starta mekanismen och förstöra Järntornet men hejdades av Hæjmir som påminde om att man först måste finna Ulvric och fortsatte därför sökandet vid nästa dörr. Dörren var låst men genom en lucka i dörren kunde man ändå konstatera att rummet var tomt.
Man fortsatte nu till en celldörr där en vitskimrande gestalt framträdde och befallde monotont männen att ”ge honom den gröne” vad de än frågade honom. Med oro över att inte hinna fram till Ulvric i tid begav man sig in genom nästa dörr som spärrades av en olåst gallergrind mot ett rum som förutom ett kvarglömt benrangel inte innehöll någonting. Innanför den näst sista dörren fann man ett gallerförsett mörkt rum där levande varelser rörde sig i dunklet. När Hæjmir förde sin fackla närmare gallret hördes klagande röster som bedjande att man skulle släcka ljuset. Chockade kunde man nu urskilja fem nakna och utmärglade människor vars kroppar täcktes av gröna svulster. I vredesmod lämnade Hæjmir och Melobin rummet efter att de arma fångarna förklarat att deras räddning var förbi men att man önskade hämnd på shaguliterna.
Just som man stängt dörren bakom sig hördes steg i trappan varpå Abenazer och Hons kom ner. Hæjmir, Melobin och Hons öppnade den sista dörren och fann där en korridor med ytterligare tre dörrar. Ilsknare än någonsin slet Hæjmir upp den högra dörren och fann ett rum med kväljande stank av lik och kemikalier. I ett stenkar fyllt med brun grumlig vätska låg ett lik nedtryckt under ett bronsgaller och på en mörkfläckad arbetsbänk låg något som kunde gissas vara likets inälvor. Hæjmir rusade vidare till nästa dörr utan att invänta de övriga eftersom han kände hur tiden började rinna ut. I ett trattformat rum med rader av träbänkar stod glasburkar med konserverade och anatomiskt avvikande likdelar.
Utan att genomsöka rummet ytterligare återvände han till Melobin och Hons som just var beredda att gå in i den sista av korridorens dörrar därifrån man just hört ångestfyllda kvinnoskrik. I ljuset av några upptända fyrfat kunde skymtas en stenbänk på vilken isdruiden Perrima låg livlös och fastkedjad. Över hennes nakna och svårt sargade kropp lutade sig tre figurer som fascinerat fortsatte bearbeta kroppen med otrevliga redskap och blodiga knivar.Hæjmir greps av obeskrivligt raseri och stormade fram mot shaguliterna som helt överrumplades. När Hons och Melobin väl hann fram hade redan den förste shaguliten mist livet. En annan lyckades med sina klor riva upp ett djupt sår i magen på Melobin men fick till svar en dödlig svärdsving och snart hade man även lyckats dräpa den siste shaguliten i rummet. Melobin undersökte Perrima och märkte att hon fortfarande levde. Han förband hennes värst blödande sår och efter att ha lossat kedjorna svepte han in henne i ett skynke samtidigt som Hæjmir fick syn på dörren till en fångcell bakom stenbordet. Han slet upp dörren och fann en liten pojke vänd med ansiktet in mot väggen. ”Ulvric min son! Det är över nu!” sade han försiktigt samtidigt som han lyfte upp den apatiske och skälvande pojken.
Plötsligt skälvde hela rummet till och när man rusade bort mot silverstädet så mötte man Abenazer som just dragit igång förstörelsemekanismen. Hæjmir blev åter ursinnig men eftersom tiden nu var knapp lät man ilskan förgås och begav sig istället uppför trappan samtidigt som källarvalven bakom dem började falla samman. Vid trappans krön mötte man Rurik och de övriga fångarna som också känt skalvet. Man hjälptes åt att bära Steinar och leda Radagast samtidigt som alla flydde mot vagnen på gårdsplanen. Hela vulkankratern hade fyllts av ett mullrande ljud från den skakande mittklippan och just som man lyft upp vagnen på bron slogs Järntornets väldiga portar upp på vid gavel och ett tjugotal shaguliter stormade ut ledda av patriarken Gobrugda som Abenazer och Melobin mött när de först anlände.
Vagnen rullade i hög fart över bron med fritagna fångar och shaguliter hack i häl. Några av fångarna klarade inte att hålla balansen och störtade skoningslöst ner i avgrunden medan Hæjmir spände bågen för att reducera antalet shaguliter. Ett ilsket skri hördes plötsligt från luften och innan man hann reagera hade en av horndemonerna slitit tag i ett av barnen som satt på vagnen. Till sin förfäran såg man hur odjuret malde ner det vilt tjutande offret med sina vassa tänder så blodet regnade över folket på bron.
Bakom sig såg man nu hur klippan med Järntornet rämnade ner i vulkanens innanmäte samtidigt som skakningarna gjorde att bron från klippan började falla sönder. Väl i säkerhet vid det motsatta brofästet sprang Melobin och hämtade fram oxen och släden. Man lastar ombord barn och vuxna samtidigt som Hæjmir och Hons sköt tillbaka vagnen på bron som hinder för shaguliterna. Släden gav sig iväg med alla överlevande ombord och bakom sig såg man hur många av shaguliterna gick en säker död till mötes på den rasande bron även om ett mindre antal envetet fortsatte förfölja släden.
På säkert avstånd från förföljarna började man äntligen pusta ut och skulle precis korsa Gethornspasset när man såg en välbekant man med kloförsedd stav stå mitt i slädspåret. Vid sidorna om honom stod ytterligare några grönhudade män och deras horndemoner. Priorn gjorde en gest som genast fick oxen att stanna släden och paralyserat stirra framför sig. Melobin steg genast ur släden och rådde de övriga att göra samma sak efter att på telepatisk väg blivit hotad att annars få sitt hjärta utslitet ur kroppen. Hæjmir och Abenazer följde inte Melobins goda råd utan anföll priorn med projektiler vilka inte tycktes ha någon märkbar effekt. Istället blev de paralyserade av priorns anhängare samtidigt som Gobrugda och hans män kom ikapp släden.
Sällskapet bands och fördes åter tillbaka till brofästet och Shaguls grav där den ursinnige priorn menade att de skulle gå en plågsam död till mötes som straff för att de ödelagt sektens tempel. Hæjmir försökte tala med priorn och få honom att åtminstone släppa hans son och de andra barnen men istället hånlog priorn och lovade att låta Hæjmir bevittna hur sonen skulle offras på plågsamt möjligaste sätt av priorn själv.
Väl tillbaka vid stenladan och Shaguls grav uppstod förvirring. De väldiga portarna som slöt frid kring graven stod på glänt. Melobin började genast predika om att detta var shaguliternas straff för att de letts bort från den sanna läran. ”Tystnad!” vrålade den uppretade priorn och gick undan för att samtala privat med sin andreman Gobrugda.
Efter några minuters rådslag beordrade priorn att offerriten skulle bli desto mer stämningsfull inne i sektmästarens öppnade grav. Han pekade med den kloförsedda staven på Hæjmir, Ulvric, Melobin, Radagast, Abenazer och den vakna men omtumlade Steinar medans övriga fångar skulle vaktas av noviserna på gravens utsida.
Sällskapet fördes in i den väldiga gravkryptan som Steinar berättade att han sett i sin mardröm på väg till kmordaklostret några månader tidigare. I det skumma ljuset från de gläntande portarna såg man hur kammarens golv var strött med sönderrivna böcker, trasiga smycken, tygtrasor, krukskärvor och annan bråte. I en sidosal stod ett långt stenbord och i en annan stod en vackert snidad bädd där kroppen av en uråldrig kvinna låg i famnen på den försvunna Didra. Didra reagerade inte ens på sällskapets ankomst utan snyftade bara och strök sin hand över den döda kvinnans huvud.
Plötsligt märkte man hur en gestalt, klädd i kåpa, rörde sig i kammarens mörka skuggor och priorn riktade instinktivt sin stav mot inkräktaren och beskyllde denne för gravskändning. När gestalten strax därpå trädde fram och sänkte huvan för att tillkännage sig, föll priorn gråtande på knä och bad om förlåtelse medan Gobrugda tog tillfället i akt att proklamera frälsaren Shaguls återuppståndelse från de döda. Alla shaguliter föll genast på knä samtidigt som Hæjmir och Melobin kunde urskilja hur den drogade Radagast trots sitt dunkla sinne såg märkbart chockad ut som om han sett något ofattbart.
När högaktningsbevisen var över försökte den darrige priorn återta sin vacklande ställning och visade upp de blodsoffer man medtagit som gåva. Shagul såg ointresserat på fångarna och klippte av priorns hyllningstal genom att sammanfatta framtidsutsikterna. ”Tiden är nu kommen för er upplysta att precis som mig själv nå Döds Ände och för oss gemensamt att skapa herravälde över alla folk”. Han bjöd därpå in shaguliterna till stenbordet där bägare snabbt ställdes i ordning för att med en skål hylla Shagul och i hans ära dricka det livselixir som skulle göra dem alla odödliga.
När siste shaguliten tömt sin bägare såg alla lite förvånat på varandra. Förväntningarna om att känna flödande energi och svallande kraft förbyttes mot en uttryckt besvikelse varpå man kunde skymta ett hånfullt flin över Shaguls läppar samtidigt som några av shaguliterna kring bordet började hosta kraftigt. Strax började samtliga hosta och Shagul själv fnissade hysteriskt åt det blod han fått upp innan han föll till marken i kraftiga spasmer. De förgiftade lärljungarna gjorde honom snart sällskap och snart låg de alla döda på golvet och det blev stilla i graven.
Det fängslade sällskapet stod storögda kvar och försökte smälta vad de just bevittnat. Vad hade egentligen hänt och varför hade den galne Shagul låtit både sig själv och sin sekt gå hädan? Abenazer lyckades tillslut ta sig loss från repet och hjälpte till att frigöra övriga. Man bestämde sig för att släpa ut de döda sektmedlemmarna och sänka deras kroppar i vulkanen just som porten slog igen och innan man hunnit vänja sig vid kammarens svaga sken hördes återigen rösten av Shagul från skuggorna samtidigt som en identisk kopia av honom gjorde sig synlig.
Inte så fort kära vänner. Er har jag ännu något att säga…
Först vill jag tacka er för att ni hjälpt mig att säkra min makt. Genom att föra med er den Cruriska dolken till Marjura, väcka deras konung och ge honom Ebharing har ni alla spelat mig i händerna. Speciellt du Abenazer, eller skall jag säga "Tobik" av strimmiga grodans dunkla syskon som genom ditt gästspel undanröjde både kmordas druider och den misstänksamme gamle fogden i Arhem för att kunna skylla detta på min överflödiga sekt som vi nu tillsammans hjälpts åt att utplåna.
Nåja, de förtjänade nog trots allt sitt öde efter alla dessa år av fasansfulla experiment utan att för den sakens skull komma närmare gåtan om livet och döden.
Till skillnad från mig själv – Shagul – den man som slutligen besegrade döden.
Jag lyckades till skillnad från mina onyttiga lärljungar här på golvet välja en stig bortom livets och naturens veka skola, en stig så kraftfull att de tragiska gamla åldermännen vid Sfärernas centrum skulle bli nattsvarta från avund över de krafter jag nu besitter.
Ni förstår, i gamla tider var magi en ny och obeprövad konst som lockade många i fördärvet med drömmar om makt och evigt liv. Då utforskade hemligthetsfulla män tillvarons dolda krafter och sökte allt djupare så att mörkermakter ofta väcktes och kunde ödelägga hela städer över en natt. På Marjuras nordvästra kustland, i den trakt som på den tiden hette Cruri bodde ett grymt och stolt folk med gränslös makthunger. Deras största skapelse var kungasvärdet Ebharing. Ritualerna vid svärdets tillkomst krävde enorma ansträngningar av det primitiva folket och man offrade tre häxmästare och vapensmeden för att genomdriva skapelsen. Först då den allra sista besvärjelsen förklingade insåg man att Ebharing till stor del skapat sig själv, att människorna bra bistått som barnmorskor vid en svår förlossning.
En kort tid därfefter avrättade den dåvarande konungen personligen alla som haft del i processen och det ryktades i lönndom att varelsen i svärdet sedan den dagen var landets härskare.
Konungen och hans folk stod mindre än andra ut med tanken på sin bortgång och började frenetiskt söka vägen till evigt liv. Med sin skapelse jordblodskällan lyckades de slutligen hitta lösningen men drog samtidigt gudarnas förbannelse över sig så inga barn längre föddes i Cruri. Sakta men säkert dog Crurernas släkte ut efter att även jordblodskällan sinat.
Då rikets vise män kände slutet nalkas sökte de upp sin kung vars namn var Ottar och häxmästarinnan Månvind siade hur man måste övervintra medan förbannelsens onda vind drog förbi. Spådomen förutsade att med hjälp av magiska ritualer så skulle kungadömet Cruri en gång återuppstå. Allt med hjälp av en dolk - den dolk ni nu bär med er.
Min avbild, den sköre Mäster Frostmåne, fann profetian om Cruri i skrifter hämtade ur profeten Golabagas grav. Jag begav mig då tillsammans med mina lärljungar till Marjura för att finna jordblodskällan och Ebharing men förbannelsen hindrade mitt sökande. Döm om min förargelse då jag från stjärnkartorna kunde beräkna att min egen levnad lagts femtio år för tidigt. Jag beslutade därför att vänta och stängde in mig i min grav tillsammans med kvinnan ni mött - furstessan Elmesus Damagi av Krimbydh.
Att den eländige Frostmåne i feghet avslutade sitt liv och på så vis flydde undan vårt gemensamt ämnade öde gjorde mig först ursinnig men eftersom ni tack o lov inte följde den gamle dårens råd att glömma historien så löste sig allt ändå. Är det inte underbart ironiskt att en grupp enkla män som er själva visade mig större trohet än min egen avbild…
Snart anländer Ottar så ge er nu genast av härifrån och berätta för världen om Cruris grymhet. Se även till att folk lämnar Marjura. Den här ön tillhör nu Kung Ottar och mig, hans rådgivare Shagul! Det vi har att uträtta angår ingen levande.
Färden mot ondskan
Redan samma dag avreste Hæjmir, Abenazer och Melobin med släden mot Arhem. Melobin, som var den ende utom shaguliterna själva som kände vägen till shaguliternas högborg - Järntornet, förklarade att han endast visste vägen och dess riktmärken med utgångspunkt från Arhem och trots att man inte var förtjusta i tanken på att återvända så var man även tvungna att proviantera inför färden mot shagulitfästet i norr. Under slädfärden nedför bergsstigen från Bethra Zur berättade Melobin mer om shaguliterna som i grunden var en vetenskaplig rörelse som avancerat inom kroppskontroll och symbiotiska experiment. Med tiden hade man fallit bort från den i grunden goda läran och i sin förödande hunger på odödlighet tillfört mörka anatomiska studier, ondskefulla psykiska experiment och dimensionsvandring där man i jakten på mäktiga bundsförvanter funnit horndemonerna som blivit sektens fruktade husdjur.
På beskrivningen av varelsen insåg Hæjmir och Abenazer att det var en horndemon som slukat och fört Radagast till Järntornet samt att shaguliterna och deras husdjur troligtvis även låg bakom Didras och många andras försvinnanden.
Melobin fortsatte genomgången av sekten och förklarade att medlemmarna graderades enligt en inbördes rangordning. Han hade själv varit novis som var den lägsta nivån och som följdes av huligan, mogul, columna och patriarken - sektens högsta ämbete. Patriarktiteln delades av shaguliternas prior - Grafficanus Majus och dennes andreman Gobrugda som var de enda två medlemmarna som mött sektens grundare Shagul. Totalt hade Melobin uppfattat ett trettiotal medlemmar av sekten på Marjura och utöver dem ett antal celler spridda över de trakoriska öarna. Mest uppmärksammad av dessa var sektens filial i Tricilve där man, enligt Malek Mangus, nyttjat politisk infiltration och snärjt självaste drottningen som sin beskyddare.
Mörkret hade åter sänkt sig över ön när släden nådde utkanten av Arhem. Eftersom både Moggers och Shakellos handelshus stängt för kvällen bestämde man sig för att uppsöka de nyblivna änkan Ornetand och berätta hur Hildur mött döden i kvicksilvergruvan. Morgonen därpå begav sig Melobin och Abenazer till Moggers och inhandlade färdkost, ved, karsonolja och annan nödvändig utrustning för resan. Hæjmir sökte undertiden upp Steinar som övertalades att följa med, kanske mest eftersom Hæjmir valt att undanhålla väl valda delar om shaguliternas antal och blodtörstighet för den lite godtrogne medresenären.
Som sista anhalt innan färden hade man bestämt sig för att besöka Malek Mangus residens i Arhem för att försöka finna shagulitklädnader och med dessa eventuellt kunna bluffa sig in i Järntornet. En trakorisk soldat höll vakt utanför den uppbrutna husporten och gjorde en hälsning åt Hæjmir eftersom de mötts under Malek Mangus gripande några dagar tidigare. Soldaten förklarade att Praanz da Kaelve sökt Hæjmir och bad honom därför uppsöka storhirden efter besöket i villan. Efter att ha försett sig med kläddräkter från shagulitens klädkammare begav sig Hæjmir och Steinar till Praanz da Kaelve som tog emot dem på garnisonen. Da Kaelve, som såg bekymrad ut, berättade att staden för några dagar sedan fått en varning från kvicksilvergruvan om att draken var på krigsstigen men att anfall mot staden tack o lov hittills uteblivit. Hæjmir bet sig i läppen och gjorde sitt bästa för att se förvånad ut medan Da Kaelve fortsatte.
Transporten av Malek Mangus ut till Galbalonen i fjorden gick on intet eftersom den fängslade shaguliten lyckats tippa roddbåten över kant. Vakter från de närliggande båtarna hade snabbt kommit till undsättning men trots att man lyckats rädda övriga besättningen fanns Malek Mangus ej att finna trots att man bevakade vattenytan under knappt en timmes tid. Da Kaelve menade att den tungt kedjade fången antagligen drunknat och förts ut i havet med undervattensströmmar vilket den misstänksamme Hæjmir ställde sig ytterst tveksam till.
Strax knackade det på dörren och officeren Miglod Hamre steg in för att avlägga rapport. Det visade sig att några marjuriska fiskare funnit ett föremål av intresse i vattenbrynet alldeles nära den plats där Malek Mangus försvann. Migold kastade fram den vita benmasken som tidigare tillhört Malek Mangus på skrivbänken varpå Da Kaelve bestämde sig för att avskriva fången som död eftersom ingen människa enligt honom kunde överleva utan luft så länge och med tanke på sitt skräckinjagande anlete knappast frivilligt lämnat ifrån sig sitt ansiktsskydd. På Hæjmirs begäran att behålla benmasken svarade Da Kaelve att han inte såg vad ett sådant föremål kunde ge honom för glädje men att han för all del kunde behålla den som ett olustigt minne.
När Hæjmir och Steinar återvände till värdshuset hade Abenazer och Melobin nästan stuvat klart släden. Utan fler dröjesmål satte sig alla tillrätta i vagnen och Hæjmir grep tyglarna samtidigt som Melobin visade vägen genom det öppna snölandskapet i nordost där en svag bris letade sig fram och lät pudersnön virvla upp mot den halvklara himlen. Hæjmir lyckades få syn på ett närgånget vildfår som han med lätthet fällde med sin båge. ”Alltid bra med lite reserver” ursäktade han sig även om de andra förstod att det var till lika del av jaktnöjet som vildfåret nu blivit en del av provianten.
Efter att Karsonoxen med sina kraftiga klor släpat släden uppför glaciärkanten kunde resenärerna blicka ut över svaveldalen där ett hundratal figurer sakta kom marscherande över de västra bergssluttningarna i riktning mot Arhem. Detta var med all säkerhet den framryckande hären av döda vars höga skrin ekade mellan bergen och sände kalla kårar genom sällskapet. Hæjmir beordrade att man genast skulle fortsätta mot Kmordaklostret som var färdens första hållpunkt och dit man beräknades anlända under morgondagen. Färden fortsatte resten av dagen över det gigantiska och sammanhängande istäcket och solen hade nästan gått ner när Steinar plötsligt stelnade till och pekade mot två avlånga snöhögar en bit framför dem. Hæjmir drog instinktivt sin båge och bad Abenazer undersöka högarna som visade sig innehålla två gamla från sjukstugan som troligtvis lämnats kvar på isen av shaguliterna när de svimmat från den ansträngande färden.
Efter en kylig natt på glaciären fortsatte man nästa morgon mot klostret på berget Biletand. Molnen från gårdagen hade försvunnit och resan kändes nästan behaglig i solskenet när man färdades uppför bergsstigen som sent på eftermiddagen ledde fram till klostret.
I klosterbyggnaden fann man att shaguliterna och deras fångar måste lämnat platsen samma morgon eftersom det fortfarande fanns glöd kvar i eldstaden. En kvinna med en kniv i ryggen och med ett stelfruset spädbarn i famnen vittnade återigen om sektmedlemmarnas känslokyla och Hæjmir bestämde sig för att låta begrava de båda på platsen efter att offren tvättats av i klostrets heliga källa. Det soliga vädret bestod kommande morgon och strax innan avfärd kom Melobin med vitmossa han funnit i druidernas förråd. Denna mossa skulle fungera utmärkt att elda med förklarade han och visade även upp en flaska karsonolja som han hittat. Abenazer och Hæjmir hade undertiden varit uppe i klostrets utkikstorn och med hjälp av en kikare observerat shaguliternas vandringståg långt borta på glaciären nedanför. Man hade även sett konturerna av Arhem i sydväst men man kunde inte urskilja vad som utspelade sig där, bara att staden tillsvidare stod kvar.
Efter många timmars vandring i solskenet över den vindlande glaciären fann man ännu ett offer för shaguliternas grymhet. En barnkropp av en flicka som med största säkerhet frusit ihjäl under färden låg genomfrusen och stirrande upp i den klarblå himlen. Hæjmir greps av raseri och svor att hämnas på shaguliterna samtidigt som han tackade gudarna för att barnet inte var Ulvric. Framåt kvällen övernattade man återigen ute på den kyliga glaciärslätten och märkte då hur man börjat se suddigt eftersom ögonen tagit stryk av det starka och reflekterande solskenet.
Det hade hunnit bli den förste i gyrsag, årets andra månad, när man under eftermiddagen nästföljande dag nådde fram till Dymramassivet vars bergstoppar stack upp som en ilsken rovdjurskäft från glaciärkanten. Alldeles bakom sällskapet hade vädret slagit om och en enorm snöstorm var snart över dem. Den skarpsynte Abenazer lyckades urskilja en grottöppning i en närliggande bergskam och efter att man skyndat sig i skydd såg shamash-prästen över de blåmärken och rivsår han fått när han slitit med sig dragdjuret fram till grottan. Det dåliga vädret höll i sig resten av dagen och Hæjmir kunde inte låta bli att undra om shaguliterna och deras fångar strukit med i ovädret. Samma kväll bestämde man även planen för själva intrånget. Abenazer skulle klä ut sig till Malek Mangus och Melobin skulle följa med som hans följeslagare medan Hæjmir och Steinar skulle hålla sig gömda i släden.
Utvilade och någorlunda varma efter elden och grottans skydd färdades man vidare mellan bergspassen med den utklädde Abenazer vid tyglarna. Dagen hade sedan länge nått sin mitt när Melobin till sist pekade på två spetsiga klippor som lutade in mot varandra i toppen. ”Gethornspasset! Vi har anlänt!” viskade han. Släden fortsatte uppför den branta stigen och genom passets smala passage. Innanför passet öppnade sig en cirkelrund dalsänka vars plana yta låg ett hundratal meter nedanför passet. Kratern var över en halv kilometer bred och i dess mitt reste sig en hög, mörk klippa med en katedralliknande byggnad på toppen där bevingade varelser cirklade runt byggnadens torn och som Morgain kunnat intyga var den plats som han drömt mardrömmar om dagarna före sin död. ”Horndemoner” sade Melobin tyst med fruktan i rösten.
I kraterns norra del glimmade flammor till med jämna mellanrum vilket varnade för att kratern på ingalunda sätt var ofarlig. Från klippan med byggnaden spände en lång bro med smäckra valv högt ovanför kraterytan. Vid brons ände kunde man skymta en övergiven stenbyggnad dit man nu styrde släden. Sällskapet kunde nu höra ljudet av vanvettiga skrik eka svagt över slätten och väl framme vid byggnaden nära brofästet, som visade sig vara en stenlada, motade man in karsonoxen och släden. Vid sidan av byggnaden såg man nu två stora portar i bergssidan och Melobin förklarade att graven tydligen var tillägnad sektens grundare Shagul som varit död sedan många år.
Man gick tystlåtna igenom planen för fritagningen. Prioritet var att finna Radagast och Hæjmirs son och frita dessa om de fortfarande var vid liv. Kunde man dessutom sänka Järntornet och shaguliterna i vulkanen med hjälp av dvärgarnas ritningar samt rädda de sjuka från Arhem så var även detta önskvärt. Efter avslutad diskussion och diverse lyckönskningar från Hæjmir och Steinar begav sig Abenazer och Melobin ut på den smala gångbron som trots sina 30 meter ovanför ytan saknade räcken. Efter ett mindre antal stopp där Melobin fått svindel kom man slutligen fram till en hög olåst gallergrind som stängde passagen mellan två klippstoder. De båda männen vandrade in på gårdsplanen där en kärra, utformad för att passa på gångbron stod närmaste grindarna. Breda trappor ledde upp mot kortändan på katedralen och vid trappornas övre ände fanns en stor dubbelport med en jättelik dörrkläpp. Utan att tveka stegade Abenazer upp till portarna och knackade högt och ljudligt med dörrkläppen.
Sekunderna kändes som en evighet och den förklädde Abenazer skulle just knacka igen när dörren öppnades med ett dovt knarrande och en man iklädd kåpa gjorde en enkel hälsning åt Abenazer innan de båda släpptes in i en mäktig mörk hall med två våningsplan i takhöjd. På vardera sidan i hallen fanns tre dörrar och längst bort skymtades trappor upp till en avsats. Abenazer kunde känna hur någonting iaktog dem uppe bland de dunkla takvalven men valde att hålla sig lugn och följa efter shaguliten som visade in dem i ett vackert rum med påkostade möbler och öppen spis. Han stängde därefter dörren från utsidan och man kunde höra hur en nyckel vreds om i låset.
Abenazer och Melobin såg oroat på varandra. Hade de redan blivit upptäckta? Kanske Malek Mangus levde och hade förvarnat shaguliterna i Järntornet? Tankarna avbröts plötsligt av att nyckeln i dörren åter vreds om och en barrskogsgrön man med skarpt skimmer i huden gjorde en ståtlig entré. Mannen var klädd i en guldkantad kimono som skänkte honom en närmast gudalik uppenbarelse där han stod och synade de nyanlända innan han sade med allvarlig ton. ”Broder Malek! Vi trodde att ni gått förlorad. Gick allt som planerat? Verkade fogden upprörd över de försvunna försöksobjekten från våra inrättningar?”. Abenazer svarade att det inte uppstått några komplikationer och att det heller inte fanns något att frukta från staden som fått större problem på halsen. Den gröne mannen vände blicken mot Melobin. ”Nå unge Melobin. Det sades mig att ni valt bort shaguliternas strävan för att vandra er egen väg. Vad gör ni här?” frågade han med en ofelbar skärpa i tonen.
Melobin som blivit en van lögnare sedan tiden hos den verklige Malek Mangus lyckades med några välputsade fraser förklara bort ryktet om hans avhopp varpå shaguliten godtog detta och förde istället samtalet vidare genom att sammanfatta de senaste veckornas framsteg mot ”Döds ände”. Abenazer frågade om det fanns möjlighet att nyttja husets meditationskammare på vilket han fick en enkel nick till svar varpå den gröne mannen hastade iväg genom korridoren och försvann uppför trappan.
Abenazer och Melobin stod kvar i hallen och funderade. Hur skulle man hitta bland templets alla dörrar? Man valde tillslut att vandra efter shaguliten uppför trappan där två beväpnade noviser stod på vakt. På frågan vart man kunde finna den infångade Kafrilerprästen från Arhem så pekade männen tillbaka nerför trappan och menade att han höll till i källaren. Med lite tur lyckades Melobin öppna rätt dörr som tog de båda männen ner till en undervåning där en mumlande röst hördes från den högra dörren. Abenazer stövlade in i rummet med Melobin i släptåg och fann en ångande kammare fylld med bubblande kärl, arbetsbänkar och behållare. Vid en av bänkarna satt en man och sorterade växter samtidigt som han likgiltigt mumlade växternas namn. En annan man, troligen shagulitnovis stod och rörde i en gryta vid öppna spisen.
Melobin märkte genast hur mannen vid bänken stämde in på beskrivningen av den bortrövade Radagast och lyckades även få Abenazer att inse detta utan att shagulitnovisen vid öppna spisen hann fatta några misstankar. Man bestämde sig först för att föra Radagast med sig men insåg att detta skulle väcka misstankar bland shaguliterna eftersom man fortfarande inte funnit Ulvric och förstod att det därför var säkrast att lämna honom kvar. Istället återvände man ut i korridoren efter att Abenazer beordrat novisen att dra ner på zombinet till Radagast eftersom man behövde kunna fråga ut honom vid fullt medvetande. Den vänstra kvarvarande dörren ledde in på en varmfuktig balkong med äcklig stank av förruttnelse och jäsningar. Via några stegar kunde man nå golvet nedanför där en novis stod och rörde med en sträslev i en damm med grönflytande innehåll. I ett hörn låg en död, fastkedjad man med stora blåsor och skråmor på kroppen.
Innan novisen lade märke till besökarna återvände Abenazer och Melobin ut i korridoren och tillbaka uppför trappan till den stora hallen.
Abenazer valde nu dörren tvärsöver hallen från källartrappan och fann där ännu en trappa ner. Här fann man dels ett meditationsrum som för närvarande användes av en grönhudad shagulit i djup trans. Källarens sista rum var en ritualkammare med ett stort pentagram och svarta stearinljus vid varje spets. Rummet innehöll även en järnbur formad att exakt kunna omsluta en människa. Oroliga över att inte finna fångarna i något av källarrummen återvände man till hallen ovanför och gick hastigt igenom övriga rum som var en matsal, ett bibliotek med studerande noviser och en kammare där en novis fördelade mynt i påsar.
Man såg på varandra och förstod utan att säga något. Man skulle bli tvungna att lura sig förbi de beväpnade shaguliterna vid trappans krön för att fortsätta sökandet i templets hjärta där man hoppades att Ulvric fortfarande skulle finnas vid liv.
På beskrivningen av varelsen insåg Hæjmir och Abenazer att det var en horndemon som slukat och fört Radagast till Järntornet samt att shaguliterna och deras husdjur troligtvis även låg bakom Didras och många andras försvinnanden.
Melobin fortsatte genomgången av sekten och förklarade att medlemmarna graderades enligt en inbördes rangordning. Han hade själv varit novis som var den lägsta nivån och som följdes av huligan, mogul, columna och patriarken - sektens högsta ämbete. Patriarktiteln delades av shaguliternas prior - Grafficanus Majus och dennes andreman Gobrugda som var de enda två medlemmarna som mött sektens grundare Shagul. Totalt hade Melobin uppfattat ett trettiotal medlemmar av sekten på Marjura och utöver dem ett antal celler spridda över de trakoriska öarna. Mest uppmärksammad av dessa var sektens filial i Tricilve där man, enligt Malek Mangus, nyttjat politisk infiltration och snärjt självaste drottningen som sin beskyddare.
Mörkret hade åter sänkt sig över ön när släden nådde utkanten av Arhem. Eftersom både Moggers och Shakellos handelshus stängt för kvällen bestämde man sig för att uppsöka de nyblivna änkan Ornetand och berätta hur Hildur mött döden i kvicksilvergruvan. Morgonen därpå begav sig Melobin och Abenazer till Moggers och inhandlade färdkost, ved, karsonolja och annan nödvändig utrustning för resan. Hæjmir sökte undertiden upp Steinar som övertalades att följa med, kanske mest eftersom Hæjmir valt att undanhålla väl valda delar om shaguliternas antal och blodtörstighet för den lite godtrogne medresenären.
Som sista anhalt innan färden hade man bestämt sig för att besöka Malek Mangus residens i Arhem för att försöka finna shagulitklädnader och med dessa eventuellt kunna bluffa sig in i Järntornet. En trakorisk soldat höll vakt utanför den uppbrutna husporten och gjorde en hälsning åt Hæjmir eftersom de mötts under Malek Mangus gripande några dagar tidigare. Soldaten förklarade att Praanz da Kaelve sökt Hæjmir och bad honom därför uppsöka storhirden efter besöket i villan. Efter att ha försett sig med kläddräkter från shagulitens klädkammare begav sig Hæjmir och Steinar till Praanz da Kaelve som tog emot dem på garnisonen. Da Kaelve, som såg bekymrad ut, berättade att staden för några dagar sedan fått en varning från kvicksilvergruvan om att draken var på krigsstigen men att anfall mot staden tack o lov hittills uteblivit. Hæjmir bet sig i läppen och gjorde sitt bästa för att se förvånad ut medan Da Kaelve fortsatte.
Transporten av Malek Mangus ut till Galbalonen i fjorden gick on intet eftersom den fängslade shaguliten lyckats tippa roddbåten över kant. Vakter från de närliggande båtarna hade snabbt kommit till undsättning men trots att man lyckats rädda övriga besättningen fanns Malek Mangus ej att finna trots att man bevakade vattenytan under knappt en timmes tid. Da Kaelve menade att den tungt kedjade fången antagligen drunknat och förts ut i havet med undervattensströmmar vilket den misstänksamme Hæjmir ställde sig ytterst tveksam till.
Strax knackade det på dörren och officeren Miglod Hamre steg in för att avlägga rapport. Det visade sig att några marjuriska fiskare funnit ett föremål av intresse i vattenbrynet alldeles nära den plats där Malek Mangus försvann. Migold kastade fram den vita benmasken som tidigare tillhört Malek Mangus på skrivbänken varpå Da Kaelve bestämde sig för att avskriva fången som död eftersom ingen människa enligt honom kunde överleva utan luft så länge och med tanke på sitt skräckinjagande anlete knappast frivilligt lämnat ifrån sig sitt ansiktsskydd. På Hæjmirs begäran att behålla benmasken svarade Da Kaelve att han inte såg vad ett sådant föremål kunde ge honom för glädje men att han för all del kunde behålla den som ett olustigt minne.
När Hæjmir och Steinar återvände till värdshuset hade Abenazer och Melobin nästan stuvat klart släden. Utan fler dröjesmål satte sig alla tillrätta i vagnen och Hæjmir grep tyglarna samtidigt som Melobin visade vägen genom det öppna snölandskapet i nordost där en svag bris letade sig fram och lät pudersnön virvla upp mot den halvklara himlen. Hæjmir lyckades få syn på ett närgånget vildfår som han med lätthet fällde med sin båge. ”Alltid bra med lite reserver” ursäktade han sig även om de andra förstod att det var till lika del av jaktnöjet som vildfåret nu blivit en del av provianten.
Efter att Karsonoxen med sina kraftiga klor släpat släden uppför glaciärkanten kunde resenärerna blicka ut över svaveldalen där ett hundratal figurer sakta kom marscherande över de västra bergssluttningarna i riktning mot Arhem. Detta var med all säkerhet den framryckande hären av döda vars höga skrin ekade mellan bergen och sände kalla kårar genom sällskapet. Hæjmir beordrade att man genast skulle fortsätta mot Kmordaklostret som var färdens första hållpunkt och dit man beräknades anlända under morgondagen. Färden fortsatte resten av dagen över det gigantiska och sammanhängande istäcket och solen hade nästan gått ner när Steinar plötsligt stelnade till och pekade mot två avlånga snöhögar en bit framför dem. Hæjmir drog instinktivt sin båge och bad Abenazer undersöka högarna som visade sig innehålla två gamla från sjukstugan som troligtvis lämnats kvar på isen av shaguliterna när de svimmat från den ansträngande färden.
Efter en kylig natt på glaciären fortsatte man nästa morgon mot klostret på berget Biletand. Molnen från gårdagen hade försvunnit och resan kändes nästan behaglig i solskenet när man färdades uppför bergsstigen som sent på eftermiddagen ledde fram till klostret.
I klosterbyggnaden fann man att shaguliterna och deras fångar måste lämnat platsen samma morgon eftersom det fortfarande fanns glöd kvar i eldstaden. En kvinna med en kniv i ryggen och med ett stelfruset spädbarn i famnen vittnade återigen om sektmedlemmarnas känslokyla och Hæjmir bestämde sig för att låta begrava de båda på platsen efter att offren tvättats av i klostrets heliga källa. Det soliga vädret bestod kommande morgon och strax innan avfärd kom Melobin med vitmossa han funnit i druidernas förråd. Denna mossa skulle fungera utmärkt att elda med förklarade han och visade även upp en flaska karsonolja som han hittat. Abenazer och Hæjmir hade undertiden varit uppe i klostrets utkikstorn och med hjälp av en kikare observerat shaguliternas vandringståg långt borta på glaciären nedanför. Man hade även sett konturerna av Arhem i sydväst men man kunde inte urskilja vad som utspelade sig där, bara att staden tillsvidare stod kvar.
Efter många timmars vandring i solskenet över den vindlande glaciären fann man ännu ett offer för shaguliternas grymhet. En barnkropp av en flicka som med största säkerhet frusit ihjäl under färden låg genomfrusen och stirrande upp i den klarblå himlen. Hæjmir greps av raseri och svor att hämnas på shaguliterna samtidigt som han tackade gudarna för att barnet inte var Ulvric. Framåt kvällen övernattade man återigen ute på den kyliga glaciärslätten och märkte då hur man börjat se suddigt eftersom ögonen tagit stryk av det starka och reflekterande solskenet.
Det hade hunnit bli den förste i gyrsag, årets andra månad, när man under eftermiddagen nästföljande dag nådde fram till Dymramassivet vars bergstoppar stack upp som en ilsken rovdjurskäft från glaciärkanten. Alldeles bakom sällskapet hade vädret slagit om och en enorm snöstorm var snart över dem. Den skarpsynte Abenazer lyckades urskilja en grottöppning i en närliggande bergskam och efter att man skyndat sig i skydd såg shamash-prästen över de blåmärken och rivsår han fått när han slitit med sig dragdjuret fram till grottan. Det dåliga vädret höll i sig resten av dagen och Hæjmir kunde inte låta bli att undra om shaguliterna och deras fångar strukit med i ovädret. Samma kväll bestämde man även planen för själva intrånget. Abenazer skulle klä ut sig till Malek Mangus och Melobin skulle följa med som hans följeslagare medan Hæjmir och Steinar skulle hålla sig gömda i släden.
Utvilade och någorlunda varma efter elden och grottans skydd färdades man vidare mellan bergspassen med den utklädde Abenazer vid tyglarna. Dagen hade sedan länge nått sin mitt när Melobin till sist pekade på två spetsiga klippor som lutade in mot varandra i toppen. ”Gethornspasset! Vi har anlänt!” viskade han. Släden fortsatte uppför den branta stigen och genom passets smala passage. Innanför passet öppnade sig en cirkelrund dalsänka vars plana yta låg ett hundratal meter nedanför passet. Kratern var över en halv kilometer bred och i dess mitt reste sig en hög, mörk klippa med en katedralliknande byggnad på toppen där bevingade varelser cirklade runt byggnadens torn och som Morgain kunnat intyga var den plats som han drömt mardrömmar om dagarna före sin död. ”Horndemoner” sade Melobin tyst med fruktan i rösten.
I kraterns norra del glimmade flammor till med jämna mellanrum vilket varnade för att kratern på ingalunda sätt var ofarlig. Från klippan med byggnaden spände en lång bro med smäckra valv högt ovanför kraterytan. Vid brons ände kunde man skymta en övergiven stenbyggnad dit man nu styrde släden. Sällskapet kunde nu höra ljudet av vanvettiga skrik eka svagt över slätten och väl framme vid byggnaden nära brofästet, som visade sig vara en stenlada, motade man in karsonoxen och släden. Vid sidan av byggnaden såg man nu två stora portar i bergssidan och Melobin förklarade att graven tydligen var tillägnad sektens grundare Shagul som varit död sedan många år.
Man gick tystlåtna igenom planen för fritagningen. Prioritet var att finna Radagast och Hæjmirs son och frita dessa om de fortfarande var vid liv. Kunde man dessutom sänka Järntornet och shaguliterna i vulkanen med hjälp av dvärgarnas ritningar samt rädda de sjuka från Arhem så var även detta önskvärt. Efter avslutad diskussion och diverse lyckönskningar från Hæjmir och Steinar begav sig Abenazer och Melobin ut på den smala gångbron som trots sina 30 meter ovanför ytan saknade räcken. Efter ett mindre antal stopp där Melobin fått svindel kom man slutligen fram till en hög olåst gallergrind som stängde passagen mellan två klippstoder. De båda männen vandrade in på gårdsplanen där en kärra, utformad för att passa på gångbron stod närmaste grindarna. Breda trappor ledde upp mot kortändan på katedralen och vid trappornas övre ände fanns en stor dubbelport med en jättelik dörrkläpp. Utan att tveka stegade Abenazer upp till portarna och knackade högt och ljudligt med dörrkläppen.
Sekunderna kändes som en evighet och den förklädde Abenazer skulle just knacka igen när dörren öppnades med ett dovt knarrande och en man iklädd kåpa gjorde en enkel hälsning åt Abenazer innan de båda släpptes in i en mäktig mörk hall med två våningsplan i takhöjd. På vardera sidan i hallen fanns tre dörrar och längst bort skymtades trappor upp till en avsats. Abenazer kunde känna hur någonting iaktog dem uppe bland de dunkla takvalven men valde att hålla sig lugn och följa efter shaguliten som visade in dem i ett vackert rum med påkostade möbler och öppen spis. Han stängde därefter dörren från utsidan och man kunde höra hur en nyckel vreds om i låset.
Abenazer och Melobin såg oroat på varandra. Hade de redan blivit upptäckta? Kanske Malek Mangus levde och hade förvarnat shaguliterna i Järntornet? Tankarna avbröts plötsligt av att nyckeln i dörren åter vreds om och en barrskogsgrön man med skarpt skimmer i huden gjorde en ståtlig entré. Mannen var klädd i en guldkantad kimono som skänkte honom en närmast gudalik uppenbarelse där han stod och synade de nyanlända innan han sade med allvarlig ton. ”Broder Malek! Vi trodde att ni gått förlorad. Gick allt som planerat? Verkade fogden upprörd över de försvunna försöksobjekten från våra inrättningar?”. Abenazer svarade att det inte uppstått några komplikationer och att det heller inte fanns något att frukta från staden som fått större problem på halsen. Den gröne mannen vände blicken mot Melobin. ”Nå unge Melobin. Det sades mig att ni valt bort shaguliternas strävan för att vandra er egen väg. Vad gör ni här?” frågade han med en ofelbar skärpa i tonen.
Melobin som blivit en van lögnare sedan tiden hos den verklige Malek Mangus lyckades med några välputsade fraser förklara bort ryktet om hans avhopp varpå shaguliten godtog detta och förde istället samtalet vidare genom att sammanfatta de senaste veckornas framsteg mot ”Döds ände”. Abenazer frågade om det fanns möjlighet att nyttja husets meditationskammare på vilket han fick en enkel nick till svar varpå den gröne mannen hastade iväg genom korridoren och försvann uppför trappan.
Abenazer och Melobin stod kvar i hallen och funderade. Hur skulle man hitta bland templets alla dörrar? Man valde tillslut att vandra efter shaguliten uppför trappan där två beväpnade noviser stod på vakt. På frågan vart man kunde finna den infångade Kafrilerprästen från Arhem så pekade männen tillbaka nerför trappan och menade att han höll till i källaren. Med lite tur lyckades Melobin öppna rätt dörr som tog de båda männen ner till en undervåning där en mumlande röst hördes från den högra dörren. Abenazer stövlade in i rummet med Melobin i släptåg och fann en ångande kammare fylld med bubblande kärl, arbetsbänkar och behållare. Vid en av bänkarna satt en man och sorterade växter samtidigt som han likgiltigt mumlade växternas namn. En annan man, troligen shagulitnovis stod och rörde i en gryta vid öppna spisen.
Melobin märkte genast hur mannen vid bänken stämde in på beskrivningen av den bortrövade Radagast och lyckades även få Abenazer att inse detta utan att shagulitnovisen vid öppna spisen hann fatta några misstankar. Man bestämde sig först för att föra Radagast med sig men insåg att detta skulle väcka misstankar bland shaguliterna eftersom man fortfarande inte funnit Ulvric och förstod att det därför var säkrast att lämna honom kvar. Istället återvände man ut i korridoren efter att Abenazer beordrat novisen att dra ner på zombinet till Radagast eftersom man behövde kunna fråga ut honom vid fullt medvetande. Den vänstra kvarvarande dörren ledde in på en varmfuktig balkong med äcklig stank av förruttnelse och jäsningar. Via några stegar kunde man nå golvet nedanför där en novis stod och rörde med en sträslev i en damm med grönflytande innehåll. I ett hörn låg en död, fastkedjad man med stora blåsor och skråmor på kroppen.
Innan novisen lade märke till besökarna återvände Abenazer och Melobin ut i korridoren och tillbaka uppför trappan till den stora hallen.
Abenazer valde nu dörren tvärsöver hallen från källartrappan och fann där ännu en trappa ner. Här fann man dels ett meditationsrum som för närvarande användes av en grönhudad shagulit i djup trans. Källarens sista rum var en ritualkammare med ett stort pentagram och svarta stearinljus vid varje spets. Rummet innehöll även en järnbur formad att exakt kunna omsluta en människa. Oroliga över att inte finna fångarna i något av källarrummen återvände man till hallen ovanför och gick hastigt igenom övriga rum som var en matsal, ett bibliotek med studerande noviser och en kammare där en novis fördelade mynt i påsar.
Man såg på varandra och förstod utan att säga något. Man skulle bli tvungna att lura sig förbi de beväpnade shaguliterna vid trappans krön för att fortsätta sökandet i templets hjärta där man hoppades att Ulvric fortfarande skulle finnas vid liv.
Drakormens smickelbräde
Efter några timmars sömn i den illaluktande grottan väcktes sällskapet av den orolige Melobin som gång på gång förespråkade att man snarast möjligt skulle fly gruvan. Både han och Abenazer hade under sömnen återfått en bråkdel av sin synförmåga och kunde nu urskilja konturerna av sina vänner. Hæjmir lyssnade inte alls till Melobins gnäll utan gjorde genast gällande att man skulle undersöka gruvans nedre nivå.
Sällskapet vandrade i samlad trupp nedför gruvschaktets trappor som plötsligt vidgades i ett stort underjordisk bergrum. Hela grottan var fylld med grumligt illaluktande vatten där trappsatsen fortsatte ner under ytan. Vattnet strilade också längs väggarna och droppade från taket. I facklornas sken kunde man skymta tunnlar som ledde bort från grottsalen. Dyrgil förklarade att grundvattnet i grottan stigit eftersom ingen, efter dvärgarnas död, längre dränerade gruvan.
Hæjmir tog några steg ner i det iskalla stinkande vattnet varpå han ryggade tillbaka. Hans härdade läderstövlar hade under sin korta kontakt med vattnet blivit angripna av någon syra som bitit sig in i skyddet. Just som han skulle beklaga sig över detta sköt några slemmiga trådar ut ur vattenbrynet men fick inget grepp på Hæjmirs brynja. Skrämda backade sällskapet tillbaka uppför trappan samtidigt som man funderade på om hela den vattenfyllda grottan var besudlad med något giftigt.
Hæjmir gav sig av till grottan med de dräpta svartalferna och kom snart släpande på en som han slängde ner från trappsatsen i den vattenfyllda salen. Till sin fasa såg han hur kroppen löstes upp i det smetiga vattenbrynet. Efter en noggrann genomsökning av grottplanets alla hålrum utan att finna några mer lönnpassager beslutade man sig för att försöka återvända samma väg som man kom. Även om ingen var direkt förtjust i att möta Trodax och dennes män så kändes detta trots allt mindre livsfarligt än att ta sig förbi den väldiga besten som troligtvis befann sig på gruvans övre plan. Förhoppningarna om denna utväg krossades när Dyrgil kunde konstatera hur lönngången man kom in genom inte hade någon öppningsmekanisk från detta håll.
Det började sakta gå upp för sällskapet att den enda utvägen nu fanns förbi draken Blatifagus och Dyrgil anmälde sig frivillig att spana på våningen ovanför. Trots att dvärgen var iklädd full metallrustning gjorde han ett till synes obemärkt besök i grottan ovanför innan han återvände och förklarade att draken låg och lapade smältvatten efter nattfrosten. Grottans mynning och sällskapets tilltänkta flyktväg låg nästan hundra meter från schaktet och man insåg att även om man mot all förmodan skulle lyckas ta sig ut den vägen så gav det karga landskapet utanför knappast något fortsatt skydd utifall den lömska drakormen skulle ta upp jakten. Han hade också kunnat urskilja ett grovklöst rutnät i golvet som verkade föreställa ett parti smickelbräde men med skillnaden att pjäserna bestod av sönderbrända kadaver, klippblock, resterna från en gammal fiskebåt och annan bråte.
Hæjmir funderade en stund och bad sedan Dyrgil plocka fram den talande dolken. Eftersom ingen i sällskapet spelade smickelbräde frågade man nu Demens om han eventuellt råkade känna till spelet. Demens sken genast upp och utbrast: ”Ursäkta men sa herrn smickelbräde? Så trevligt att ni frågar om en sådan fin gammal tradition. Konungen gav mig mycket beröm när jag uppfann spelet även om jag finner det en smula elementärt om inte motspelare får tillräckligt handikapp”.
Hæjmir flinade och vände sig till de övriga. ”Låt oss spela med draken om fri lejd” sade han och försvann ensam uppför trappan till drakens hemvist.
Grottan ovanför var fylld med rester från den tidigare gruvdriften. I det svaga morgonljuset som föll in genom ett ventilationsschakt såg man några sotiga ugnar ligga omkullslagna i ett hörn och klädda i sitt eget slagg. Strött som hackat granris över grottgolvet låg benrester sammanskräpade med verktyg, stövlar och stinkande drakspillning.
Hæjmir skulle just ge sig till känna när luften fylldes av en dov, ekande stämma. ”En morgonpigg gäst! Så trevligt!” morrade Blatifagus och synade den nyanlände med sina enorma svavelgula ögon. ”Din veke kungakopia! Tror du verkligen att du har gnistan av en chans att besegra den allvetande Blatifagus i smickelbräde? För det är väl det du tror och därför du kommit, inte sant?” Hæjmir försökte förklara sig men draken fortsatte: ”Lyssna nu noga lilla löshuding! Jag känner mycket väl dina avsikter och hur du sorgligt nog slavar för dina fiender trakorierna trots att de berövat dig både föräldrar och syskon. Är familj inget du bryr dig om? Se bara hur din egen son runnit dig ur händerna!”. Hæjmir blev helt ställd av drakens vetskap och verbala anfall men fann sig ändå och förklarade hur han och hans vänner ville köpa sin frihet över ett parti smickelbräde. Blatifagus hånflinade och bad resten av sällskapet att ansluta sig så han fick se på dem. Sakta vågade sig de övriga uppför trappan i schaktet och fick möta drakens genomträngande förolämpningar. Han kallade Abenazer för falskpräst och påpekade för Melobin hur det verkligen var hans fel att kmordadruiderna blev mördade samtidigt som han i nästa sekund lovade att gnaga märgen ur Hildurs gamla padda till fru så snart han bränt hans ynkliga råtthål till värdshus invid grunden.
När alla väl var samlade och Blatifagus tröttnat på att förolämpa gästerna förklarade han hur han nu lika gärna kunde döda dem allihop men att det skulle förta den spänning som fanns i det föreslagna spelet som skulle ske på hans regler. Han riktade en sylvass klo mot skelettet av en huvudlös häst på spelplanen och förklarade hur trollpacket i gruvan lyckats stjäla kraniet på springaren. Medan en i gruppen skulle bege sig ner och hämta hästskallen skulle de övriga stanna kvar och spela mot honom. Om han undertiden lyckades vinna skulle någon i sällskapet bli en tidig frukost och i annat fall hade man lyckats köpa tid i jakten på kraniet.
Hæjmir tog plats på spelbrädet och smög fram Demens för att vägleda honom till en säker seger. Undertiden begav sig Dyrgil nedför trapporna igen och mot den grotta där man mött den urgamla svartalfshonan med hästkraniet. Till sin förvåning märkte han hur någon lyft bort kraniet och just som han såg sig om efter förövaren lade han märke till en smal skugga som försvann bort genom en av tunnlarna. Dyrgil tog genast upp jakten på den kvicka svartalfshonan som dök nedför trappan i schaktet och skvalpade livrädd bort genom det grumliga vattnet. Dyrgil som fortfarande bar sin helrustning märkte hur vattnet stod honom över hakan utan att han bottnade och valde istället att återvända med de dåliga nyheterna till smickelbrädsspelarna i den övre nivån.
Dyrgil tog de sista pustande stegen uppför trappan och konstaterade att stämningen mellan draken och Hæjmir var hatisk. Hæjmir hade med Demens hjälp pulviriserat Blatifagus spel trots att denne fått göra om flera av sina drag som enligt dolkens mening förolämpade spelets idée. Draken hade blivit rasande och anklagat Hæjmir för fusk varpå han som straff hade knipsat huvudet av rådherre Gilfred da Pastula i ett oförberett ögonblick, helt enkelt för att denne stått närmast till hands.
Eftersom Hæjmir inte hade backat utan istället anklagat draken för att inte hålla sitt ord blev denne än mer rasande och hade snart även slitit värdshusvärden Hildur i blodiga stycken varpå Melobin talat Hæjmir till rätta för att själv slippa bli nästa tilltänkta munsbit.
Alla hade nu vänt sig frågande till Dyrgil och Blatifagus uttryckte sitt missnöje över att dvärgen återvänt utan det avtalade objektet. Man lyssnade till berättelsen om den tjuvaktiga svartalfshonan som kommit undan och Abenazer erbjöd sig att ta upp jakten eftersom hans syn nu var någorlunda återställd samtidigt som han var bland de längsta i det avkortade sällskapet.
Shamashprästen skyndade ner för trapporna samtidigt som han hörde hur ett nytt parti smickelbräde hade sin början ovanför honom. Utan någon längre fundering begav han sig ut i det iskalla vattnet på schaktets nedersta plan och vadade åt det håll dit Dyrgil förklarat att svartalfshonan försvunnit. Snart fann han att tunneln sluttade uppåt varpå han kom ur vattnet. Med raska steg fortsatte han till en kraftig trädörr bakom vilken han fann ett förråd med stora förseglade trätunnor. Hans känsliga sinnen varnade honom genast för svartalfen som satt skakande intryckt bakom två av tunnorna. Med en simpel avledningsmanöver lyckades den stridskonstlärde Abenazer fälla varelsen i ett grepp och därefter slita med sig både svartalfshonan och hästkraniet tillbaka genom vattnet.
Halvvägs ute i det djupa vattnet kände Abenazer plötsligt hur stanken blev värre och strax därpå sköts två slemmiga trådar ut från vattnet som borrade sig fast i den skrikande svartalfshonan. Abenazer tog tillfället i akt och släppte ifrån sig det levande och vilt plaskande bytet som håvades in av ondskan i vattnet. Utan något större samvetskval över svartalfshonans hemska öde fortsatte han uppför trapporna med skallen som skulle ge frihet åt alla de överlevande.
Samtidigt på den övre nivån hade Hæjmir försökt dra ut på spelet vilket hade gjort draken fullkomligt rasande och han hade just givit Hæjmir ett ultimatum genom att låta honom välja vem av Melobin och Dyrgil han kunde tänka sig att offra som straff för att spelomgången förstörts. Hæjmir hade tillslut tappat tålamodet och vrålat att ingen av hans vänner minsann skulle bli någon drakmat när draken inte längre svarade honom utan stirrade med svart blick bort mot en figur som just anlänt vid grottans mynning. ”DU!” vrålade Blatifagus genom de sylvassa käftarna och började flaxa ilsket med vingarna. Främligen hade som svar dragit sitt svärd och stegat framåt samtidigt som han gapat ”Fly era dårar!” åt männen i grottan. Melobin lydde genast främlingens råd och lade benen på ryggen ut genom grottöppningen tätt följd av Hæjmir. Dyrgil valde istället att bege sig nedför trappan i schaktet för att leta rätt på Abenazer. Knappt hade han hunnit ner för de första steget då han såg Abenazer komma springande uppåt. I korta drag förklarade han hur främlingen flyttat drakens uppmärksamhet från gruppen och Abenazer slängde därmed ifrån sig skallen vid trappans krön och flydde, precis som Hæjmir och Melobin före honom, ut ur grottan. Bakom sig hörde han draken vråla ”Ge dig av ditt människokräk innan ditt liv är dig förrunnet!”.
Dyrgil skulle just följa shamashprästens exempel när draken plötsligt fick syn på honom och för en sekund valde att provocera honom istället för att ägna sig åt främlingen. ” Din vidriga halvfolksträl. Det var mig ett sant nöje att få bränna livet ur ditt folk här i gruvan” väste han varpå Dyrgil inte längre kunde hejda sig utan vrålade till svar ”Här anländer den hämnd som mina frände aldrig fick chans att dela ut. Dö drakusling!”.
Blatifagus hade blivit förvånad över den lille dvärgens tapperhet och var därför oförberedd på Dyrgil, som för sista gången svingade sin yxa och lät den bita sig fast under drakens kraftiga ryggpansar. I plötsligt smärta greps draken av fullständig raseri och lät Dyrgil omfamnas av ett för hans del dödligt eldbad. Det sista Dyrgil hann uppfatta var främlingens förstörda ansikte som han nu kände igen. Arn Dunkelbrink tänkte han innan hans kvarlevor förkolnade i hettan.
På utsidan hade männen just vant sig vid morgonsolens ljusa strålar då Trodax och hans trakoriska soldater anlände. Utan att lyssna till Hæjmirs svepskäl till varför man råkade befinna sig på detta uttryckligen förbjudna område så hastade magikern uppför berget och satte eld på en fyrbåk som skulle varna Arhems befolkning om att draken kunde vara på antågande. Soldaterna som stannat kvar hos sällskapet blängde beskyllande utan att våga sig närmare gruvans mynning och den tumult som hörbart utspelade sig där.
Helt plötsligt blev det knäpptyst inne i gruvan och när Trodax en stund senare återvänt från fyrbåken beslutade han sig för att undersöka vad som hänt. Kanske hade främligen trots allt haft ihjäl odjuret? Med sina soldater hack i häl begav han sig in i gruvans mörker .
Hæjmir, Abenazer och Melobin stod kvar och tittade undrande mot grottmynningen. Melobin skulle just ge sig på en gissning till vad som hade hänt när skriket från Trodax skar genom luften och kort därpå kom han springande klädd i eldflammor, föll handlöst nedför slänten och blev liggande. Magikerns soldater gick honom snart samma öde till mötes och strax därpå trädde Blatifagus ut genom gruvöppningen. Sällskapet ryggade tillbaka och gjorde sig redo för att fly när de plötsligt såg hur främligen red på drakens rygg. Besten vrålade till och kastade sig därpå utför stupet för att i nästa sekund fånga luft under sina enorma vingar och styra söderut över ishavets tidiga morgondimma.
Synen fick den halverade gruppen att stå gapande men i nästa stund skyndade man sig in för att sorgligt nog finna resterna av den modige Dyrgil. Hæjmir gick och hämtade oxen och släden som ännu stod och väntade bakom några klippblock. Man lastade på den döde tillsammans med det mesta från drakskatten. Melobin påminde om det dyrbara kvicksilvret som fortfarande fanns kvar i gruvan men man bestämde sig ändå för att det var dags att bege sig.
Under slädfärden som nu gick mot dem gamla dvärgstaden Bethra Zur tittade Hæjmir igenom ritningarna över järntornets självförstörelsemekanisk. Tydligen fanns det någonstans ett silverstäd utplacerat i templet som genom vissa vridmoment skulle sänka byggnaden i vulkanens innandöme inom loppet av en halvtimme.
Utan några större händelser anlände man på eftermiddagen till Bethra Zur där Selisia välkomna dem. Hæjmir förklarade att deras son hade blivit tagen av de onda shaguliterna och att man nu planerade att bege sig till deras undangömda högborg för att frita honom och de andra bortförda.
Efter att ha tröstat den hejdlöst gråtande Selisia och lovat att vara försiktig begav sig Hæjmir tillbaka till de andra som undertiden gömt undan drakskatten i en av byns övergivna förrådsbyggnader. Dyrgil begravdes under enklare ceremoni under en sten som fick skriften ristad ”Här vilar den djärve Dyrgil Klyvsäter – en liten man med stora bestyr”.
Sällskapet vandrade i samlad trupp nedför gruvschaktets trappor som plötsligt vidgades i ett stort underjordisk bergrum. Hela grottan var fylld med grumligt illaluktande vatten där trappsatsen fortsatte ner under ytan. Vattnet strilade också längs väggarna och droppade från taket. I facklornas sken kunde man skymta tunnlar som ledde bort från grottsalen. Dyrgil förklarade att grundvattnet i grottan stigit eftersom ingen, efter dvärgarnas död, längre dränerade gruvan.
Hæjmir tog några steg ner i det iskalla stinkande vattnet varpå han ryggade tillbaka. Hans härdade läderstövlar hade under sin korta kontakt med vattnet blivit angripna av någon syra som bitit sig in i skyddet. Just som han skulle beklaga sig över detta sköt några slemmiga trådar ut ur vattenbrynet men fick inget grepp på Hæjmirs brynja. Skrämda backade sällskapet tillbaka uppför trappan samtidigt som man funderade på om hela den vattenfyllda grottan var besudlad med något giftigt.
Hæjmir gav sig av till grottan med de dräpta svartalferna och kom snart släpande på en som han slängde ner från trappsatsen i den vattenfyllda salen. Till sin fasa såg han hur kroppen löstes upp i det smetiga vattenbrynet. Efter en noggrann genomsökning av grottplanets alla hålrum utan att finna några mer lönnpassager beslutade man sig för att försöka återvända samma väg som man kom. Även om ingen var direkt förtjust i att möta Trodax och dennes män så kändes detta trots allt mindre livsfarligt än att ta sig förbi den väldiga besten som troligtvis befann sig på gruvans övre plan. Förhoppningarna om denna utväg krossades när Dyrgil kunde konstatera hur lönngången man kom in genom inte hade någon öppningsmekanisk från detta håll.
Det började sakta gå upp för sällskapet att den enda utvägen nu fanns förbi draken Blatifagus och Dyrgil anmälde sig frivillig att spana på våningen ovanför. Trots att dvärgen var iklädd full metallrustning gjorde han ett till synes obemärkt besök i grottan ovanför innan han återvände och förklarade att draken låg och lapade smältvatten efter nattfrosten. Grottans mynning och sällskapets tilltänkta flyktväg låg nästan hundra meter från schaktet och man insåg att även om man mot all förmodan skulle lyckas ta sig ut den vägen så gav det karga landskapet utanför knappast något fortsatt skydd utifall den lömska drakormen skulle ta upp jakten. Han hade också kunnat urskilja ett grovklöst rutnät i golvet som verkade föreställa ett parti smickelbräde men med skillnaden att pjäserna bestod av sönderbrända kadaver, klippblock, resterna från en gammal fiskebåt och annan bråte.
Hæjmir funderade en stund och bad sedan Dyrgil plocka fram den talande dolken. Eftersom ingen i sällskapet spelade smickelbräde frågade man nu Demens om han eventuellt råkade känna till spelet. Demens sken genast upp och utbrast: ”Ursäkta men sa herrn smickelbräde? Så trevligt att ni frågar om en sådan fin gammal tradition. Konungen gav mig mycket beröm när jag uppfann spelet även om jag finner det en smula elementärt om inte motspelare får tillräckligt handikapp”.
Hæjmir flinade och vände sig till de övriga. ”Låt oss spela med draken om fri lejd” sade han och försvann ensam uppför trappan till drakens hemvist.
Grottan ovanför var fylld med rester från den tidigare gruvdriften. I det svaga morgonljuset som föll in genom ett ventilationsschakt såg man några sotiga ugnar ligga omkullslagna i ett hörn och klädda i sitt eget slagg. Strött som hackat granris över grottgolvet låg benrester sammanskräpade med verktyg, stövlar och stinkande drakspillning.
Hæjmir skulle just ge sig till känna när luften fylldes av en dov, ekande stämma. ”En morgonpigg gäst! Så trevligt!” morrade Blatifagus och synade den nyanlände med sina enorma svavelgula ögon. ”Din veke kungakopia! Tror du verkligen att du har gnistan av en chans att besegra den allvetande Blatifagus i smickelbräde? För det är väl det du tror och därför du kommit, inte sant?” Hæjmir försökte förklara sig men draken fortsatte: ”Lyssna nu noga lilla löshuding! Jag känner mycket väl dina avsikter och hur du sorgligt nog slavar för dina fiender trakorierna trots att de berövat dig både föräldrar och syskon. Är familj inget du bryr dig om? Se bara hur din egen son runnit dig ur händerna!”. Hæjmir blev helt ställd av drakens vetskap och verbala anfall men fann sig ändå och förklarade hur han och hans vänner ville köpa sin frihet över ett parti smickelbräde. Blatifagus hånflinade och bad resten av sällskapet att ansluta sig så han fick se på dem. Sakta vågade sig de övriga uppför trappan i schaktet och fick möta drakens genomträngande förolämpningar. Han kallade Abenazer för falskpräst och påpekade för Melobin hur det verkligen var hans fel att kmordadruiderna blev mördade samtidigt som han i nästa sekund lovade att gnaga märgen ur Hildurs gamla padda till fru så snart han bränt hans ynkliga råtthål till värdshus invid grunden.
När alla väl var samlade och Blatifagus tröttnat på att förolämpa gästerna förklarade han hur han nu lika gärna kunde döda dem allihop men att det skulle förta den spänning som fanns i det föreslagna spelet som skulle ske på hans regler. Han riktade en sylvass klo mot skelettet av en huvudlös häst på spelplanen och förklarade hur trollpacket i gruvan lyckats stjäla kraniet på springaren. Medan en i gruppen skulle bege sig ner och hämta hästskallen skulle de övriga stanna kvar och spela mot honom. Om han undertiden lyckades vinna skulle någon i sällskapet bli en tidig frukost och i annat fall hade man lyckats köpa tid i jakten på kraniet.
Hæjmir tog plats på spelbrädet och smög fram Demens för att vägleda honom till en säker seger. Undertiden begav sig Dyrgil nedför trapporna igen och mot den grotta där man mött den urgamla svartalfshonan med hästkraniet. Till sin förvåning märkte han hur någon lyft bort kraniet och just som han såg sig om efter förövaren lade han märke till en smal skugga som försvann bort genom en av tunnlarna. Dyrgil tog genast upp jakten på den kvicka svartalfshonan som dök nedför trappan i schaktet och skvalpade livrädd bort genom det grumliga vattnet. Dyrgil som fortfarande bar sin helrustning märkte hur vattnet stod honom över hakan utan att han bottnade och valde istället att återvända med de dåliga nyheterna till smickelbrädsspelarna i den övre nivån.
Dyrgil tog de sista pustande stegen uppför trappan och konstaterade att stämningen mellan draken och Hæjmir var hatisk. Hæjmir hade med Demens hjälp pulviriserat Blatifagus spel trots att denne fått göra om flera av sina drag som enligt dolkens mening förolämpade spelets idée. Draken hade blivit rasande och anklagat Hæjmir för fusk varpå han som straff hade knipsat huvudet av rådherre Gilfred da Pastula i ett oförberett ögonblick, helt enkelt för att denne stått närmast till hands.
Eftersom Hæjmir inte hade backat utan istället anklagat draken för att inte hålla sitt ord blev denne än mer rasande och hade snart även slitit värdshusvärden Hildur i blodiga stycken varpå Melobin talat Hæjmir till rätta för att själv slippa bli nästa tilltänkta munsbit.
Alla hade nu vänt sig frågande till Dyrgil och Blatifagus uttryckte sitt missnöje över att dvärgen återvänt utan det avtalade objektet. Man lyssnade till berättelsen om den tjuvaktiga svartalfshonan som kommit undan och Abenazer erbjöd sig att ta upp jakten eftersom hans syn nu var någorlunda återställd samtidigt som han var bland de längsta i det avkortade sällskapet.
Shamashprästen skyndade ner för trapporna samtidigt som han hörde hur ett nytt parti smickelbräde hade sin början ovanför honom. Utan någon längre fundering begav han sig ut i det iskalla vattnet på schaktets nedersta plan och vadade åt det håll dit Dyrgil förklarat att svartalfshonan försvunnit. Snart fann han att tunneln sluttade uppåt varpå han kom ur vattnet. Med raska steg fortsatte han till en kraftig trädörr bakom vilken han fann ett förråd med stora förseglade trätunnor. Hans känsliga sinnen varnade honom genast för svartalfen som satt skakande intryckt bakom två av tunnorna. Med en simpel avledningsmanöver lyckades den stridskonstlärde Abenazer fälla varelsen i ett grepp och därefter slita med sig både svartalfshonan och hästkraniet tillbaka genom vattnet.
Halvvägs ute i det djupa vattnet kände Abenazer plötsligt hur stanken blev värre och strax därpå sköts två slemmiga trådar ut från vattnet som borrade sig fast i den skrikande svartalfshonan. Abenazer tog tillfället i akt och släppte ifrån sig det levande och vilt plaskande bytet som håvades in av ondskan i vattnet. Utan något större samvetskval över svartalfshonans hemska öde fortsatte han uppför trapporna med skallen som skulle ge frihet åt alla de överlevande.
Samtidigt på den övre nivån hade Hæjmir försökt dra ut på spelet vilket hade gjort draken fullkomligt rasande och han hade just givit Hæjmir ett ultimatum genom att låta honom välja vem av Melobin och Dyrgil han kunde tänka sig att offra som straff för att spelomgången förstörts. Hæjmir hade tillslut tappat tålamodet och vrålat att ingen av hans vänner minsann skulle bli någon drakmat när draken inte längre svarade honom utan stirrade med svart blick bort mot en figur som just anlänt vid grottans mynning. ”DU!” vrålade Blatifagus genom de sylvassa käftarna och började flaxa ilsket med vingarna. Främligen hade som svar dragit sitt svärd och stegat framåt samtidigt som han gapat ”Fly era dårar!” åt männen i grottan. Melobin lydde genast främlingens råd och lade benen på ryggen ut genom grottöppningen tätt följd av Hæjmir. Dyrgil valde istället att bege sig nedför trappan i schaktet för att leta rätt på Abenazer. Knappt hade han hunnit ner för de första steget då han såg Abenazer komma springande uppåt. I korta drag förklarade han hur främlingen flyttat drakens uppmärksamhet från gruppen och Abenazer slängde därmed ifrån sig skallen vid trappans krön och flydde, precis som Hæjmir och Melobin före honom, ut ur grottan. Bakom sig hörde han draken vråla ”Ge dig av ditt människokräk innan ditt liv är dig förrunnet!”.
Dyrgil skulle just följa shamashprästens exempel när draken plötsligt fick syn på honom och för en sekund valde att provocera honom istället för att ägna sig åt främlingen. ” Din vidriga halvfolksträl. Det var mig ett sant nöje att få bränna livet ur ditt folk här i gruvan” väste han varpå Dyrgil inte längre kunde hejda sig utan vrålade till svar ”Här anländer den hämnd som mina frände aldrig fick chans att dela ut. Dö drakusling!”.
Blatifagus hade blivit förvånad över den lille dvärgens tapperhet och var därför oförberedd på Dyrgil, som för sista gången svingade sin yxa och lät den bita sig fast under drakens kraftiga ryggpansar. I plötsligt smärta greps draken av fullständig raseri och lät Dyrgil omfamnas av ett för hans del dödligt eldbad. Det sista Dyrgil hann uppfatta var främlingens förstörda ansikte som han nu kände igen. Arn Dunkelbrink tänkte han innan hans kvarlevor förkolnade i hettan.
På utsidan hade männen just vant sig vid morgonsolens ljusa strålar då Trodax och hans trakoriska soldater anlände. Utan att lyssna till Hæjmirs svepskäl till varför man råkade befinna sig på detta uttryckligen förbjudna område så hastade magikern uppför berget och satte eld på en fyrbåk som skulle varna Arhems befolkning om att draken kunde vara på antågande. Soldaterna som stannat kvar hos sällskapet blängde beskyllande utan att våga sig närmare gruvans mynning och den tumult som hörbart utspelade sig där.
Helt plötsligt blev det knäpptyst inne i gruvan och när Trodax en stund senare återvänt från fyrbåken beslutade han sig för att undersöka vad som hänt. Kanske hade främligen trots allt haft ihjäl odjuret? Med sina soldater hack i häl begav han sig in i gruvans mörker .
Hæjmir, Abenazer och Melobin stod kvar och tittade undrande mot grottmynningen. Melobin skulle just ge sig på en gissning till vad som hade hänt när skriket från Trodax skar genom luften och kort därpå kom han springande klädd i eldflammor, föll handlöst nedför slänten och blev liggande. Magikerns soldater gick honom snart samma öde till mötes och strax därpå trädde Blatifagus ut genom gruvöppningen. Sällskapet ryggade tillbaka och gjorde sig redo för att fly när de plötsligt såg hur främligen red på drakens rygg. Besten vrålade till och kastade sig därpå utför stupet för att i nästa sekund fånga luft under sina enorma vingar och styra söderut över ishavets tidiga morgondimma.
Synen fick den halverade gruppen att stå gapande men i nästa stund skyndade man sig in för att sorgligt nog finna resterna av den modige Dyrgil. Hæjmir gick och hämtade oxen och släden som ännu stod och väntade bakom några klippblock. Man lastade på den döde tillsammans med det mesta från drakskatten. Melobin påminde om det dyrbara kvicksilvret som fortfarande fanns kvar i gruvan men man bestämde sig ändå för att det var dags att bege sig.
Under slädfärden som nu gick mot dem gamla dvärgstaden Bethra Zur tittade Hæjmir igenom ritningarna över järntornets självförstörelsemekanisk. Tydligen fanns det någonstans ett silverstäd utplacerat i templet som genom vissa vridmoment skulle sänka byggnaden i vulkanens innandöme inom loppet av en halvtimme.
Utan några större händelser anlände man på eftermiddagen till Bethra Zur där Selisia välkomna dem. Hæjmir förklarade att deras son hade blivit tagen av de onda shaguliterna och att man nu planerade att bege sig till deras undangömda högborg för att frita honom och de andra bortförda.
Efter att ha tröstat den hejdlöst gråtande Selisia och lovat att vara försiktig begav sig Hæjmir tillbaka till de andra som undertiden gömt undan drakskatten i en av byns övergivna förrådsbyggnader. Dyrgil begravdes under enklare ceremoni under en sten som fick skriften ristad ”Här vilar den djärve Dyrgil Klyvsäter – en liten man med stora bestyr”.
Den försvunne sonen
Persil månad i sjätte året efter Kronolaabens invigelse var snart till ända och den kyliga ishavsön bjöd ännu på bittra vindar med ett tilltagande snötäcke när de marjuriska soldaterna någon dagsmarsch senare marscherade upp till det trakoriska rikets garnison i Arhem. Vandringen hade inte varit några problem för trupperna eftersom man var van vid både kyla och dagligt kroppsarbete. Hæjmir, Dyrgil, Steinar och Abenazer begav sig tillsammans upp till storhirdens kontor där de fann Da Kaelve i ett pågående samtal med en senig gestalt med knotigt ansikte klädd i svart pälskappa.
Da Kaelve presenterade mannen som Trodax Drakvaktaren och förklarade att dennes uppgift var att hålla draken under uppsikt. Trodax, som glodde smått ogillande på den brokiga skaran tillade kort att området belagts med tillträdesförbud eftersom det sista man önskade i dessa kristider var en ilsken och hämndlysten drake på halsen. Kort därpå ursäktade sig mannen men istället för att hasta iväg förvandlade han sig till en sprakande ljuskula som satte iväg över hustaken i riktning söderut.
Da Kaelve vände sig åter till gruppen och gratulerade Hæjmir till ihopsamlandet av de marjuriska stridsmännen. Han beordrade genast att männen skulle sättas i träning hos de trakoriska yrkessoldaterna för att på bästa sätt kunna möta de odödas anfall.
Hæjmir hade precis hunnit fråga efter sin son Ulvric och fått svaret att Da Kaelve skulle sätta en soldat på att leta upp pojken när Miglod Hamre - en av garnisonens officerer steg in och meddelade att kmordadruiden som man funnit i vildmarken nu hade återfått medvetandet. Da Kaelve förklarade att han själv var tvungen att ge sig av till Nin Hallaska i fånglägret men att de övriga gärna fick stanna och förhöra druiden om vad som hänt hans klostersyskon.
I ett gallerförsett sovrum fann man den omtalade druiden från Kmordas kloster. Ynglingen hade ett vackert och förtroendegivande ansikte med blå ögon och lockligt blont hår. Den senaste tidens sömnlöshet hade dock fårat hans ansikte och skäggstubb hade börjat växa på de smilgropade kinderna.
”Vad vill ni mig?” frågade den darrige druiden med märkbart oro i rösten. ”Här är det jag som ställer frågorna” svarade Hæjmir barskt. ”Vem är du och vad har hänt de andra kmordadruiderna? Mannen som fortfarande satt i sovlådan snyftade till som om Hæjmir just påmint honom om något fruktansvärt och föll strax därpå i hejdlös gråt. Hæjmir och de andra i sällskapet var just på väg att lämna den nedbrutne druiden när han plötsligt utbrast ”det var shaguliterna! de djävulska männen dödade mina syskon i klostret! ”. Hæjmir stannade upp och vände sig om. ”Shaguliterna säger du? Är detta ett faktum eller bara en dåres svammel?”. Druiden slutade tillfälligt gråta och tittade upp med sina godhjärtade ögon ”Ni måste tro mig! Shaguliterna är onda och de vill se mig död! Allt är mitt fel och mina klostersyskon fick ta straffet för mina missgärningar”.
Hæjmir försökte lugna den hysteriske druiden men denne vägrade dricka av den spritplunta som bjöds. Dyrgil provade även att ge honom vatten från Kmorda´s heliga källa men inte heller detta ville han använda. Dyrgil öppnade slutligen behållaren med jordblod men fann till sin förvåning hur den tidigare röda vätskan hade förvandlats till gråsten.
Det knackade på dörren och en soldat meddelade att garnisonens smed sökte Hæjmir. Sällskapet lämnade därmed den neurotiske druiden och förflyttade sig till vapensmedjan där smeden berättade hur han hört att man letat efter Ulvric och att pojken under gårdagen varit hos honom i smedjan och lekt men hade av en olyckshändelse bränt sig på några halvfärdiga vapen. Smeden hade lämnat ner pojken till sjukstugan i Arhem för omplåstring men inte sett till honom sedan dess.
Hæjmir fick något galet i blicken. ”Sa du sjukstugan? Shaguliternas sjukstuga?” upprepade han. Utan att tacka smeden för informationen försvann Hæjmir iväg och kom strax tillbaka med en trupp på tiotalet soldater som i rask marsch tågade ner till sjukstugan, tätt följda av övriga i sällskapet utom Steinar som valt att vila upp sig i ett rum på garnisonen.
Efter hårt bultande på sjukstugans dörr utan några tecken på liv inifrån lät Hæjmir några soldater avlägsna stugans lås med en slägga. Dörren fotades därpå in och man möttes egendomligt nog av en igenbommad stugan där varken läkemän eller patienter syntes till. Hæjmir svor i högan sky över att shaguliterna lyckats fly fältet, hur de fört med sig hans egen son och hur deras blod skulle flyta. Dyrgil och Abenazer hade undertiden börjat genomsöka byggnaden och fann, förutom det faktum att shaguliterna packat sina tillhörigheter i all hast, kvarglömda föremål i Malek Mangus arbetsbänk.
Dyrgil kunde med stort obehag bekräfta att detta var De dödas ljus från kmordaklostret som han själv använt för att stiga ner i dödsriket Dimhall. Det andra föremålet var Dolken Demens som den försvunne Radagast burit med sig sedan de återfunnit föremålet på Mäster Frostmånes skrivbord i HOXOH. Dyrgil drog den slumrande Demens ur sin skida varpå skaftet vaknade till liv och började fäkta i luften och pipa om hur Radagast blivit bortförd. Tydligen hade Malek Mangus lurat med sig Radagast till utkanten av staden. Radagast hade då blivit misstänksam och släppt ner Demens i en snödriva och hoppades att hans vänner på så sätt skulle finna dolken och hans budskap. Malek Mangus hade observerat Radagasts försök att lämna ifrån sig dolken och i nästa stund beordrat sina män att tvinga ner Radagast på knä och hälla i honom en segflytande vätska som då gjort honom viljelös. Minuterna senare hade en mörk suddig skugga fallit över prästen och slukat honom varpå varelsen flugit norrut.
Demens hade legat blixtstilla när Malek Mangus lyft upp honom som därmed inte märkt att kniven levde men fascinerades av skaftets detaljrikedom och behöll därför Demens i en låda på sin arbetsbänk fram till dess att sällskapet nu befriat honom.
Hæjmir fick pånytt ett vansinnesutbrott över att Shaguliterna nu gjort sig skyldiga till både bortförandet av Ulvric och Radagast. Rasande gav han order om att återvända till garnisonen. Den vilsne druiden hade precis somnat igen när dörren for upp med en smäll och Hæjmir dundrade in, slet upp den yrvakne och tryckte upp honom mot väggen. ”NU BERÄTTAR DU ALLT DU VET OCH VART SHAGULITERNA HÅLLER TILL!” skrek han varpå det lilla lugn som druiden hunnit bygga upp pånytt rasade samman. Stortjutande förklarade ynglingen återigen hur shaguliterna skulle mörda honom eftersom han visste för mycket. Hæjmir tvingade i honom några klunkar starksprit varpå druiden tillfälligt lugnade sig och lyckades under den tiden berätta att hans namn var Melobin och hur shaguliten Malek Mangus en gång i tiden lurat honom att ansluta sig till sekten. Vid ett tillfälle hade Malek Mangus tagit honom med sig till ondskans boning - sektens högkvarter Järntornet som var uppfört i en vulkankrater i de nordliga Dymramassivet. Där hade han tvingats närvara vid vedervärdiga mänskliga experiment, vivisektion av försvarslösa män och kvinnor och utstuderade lemlästningar av de sjukaste slag.
Hæjmir kände vanmakten falla över honom när han insåg att dessa ondskans hantlangare högst troligt var på väg till Järntornet för att fortsätta experimenten på hans son och de andra sjuka samt att det inte fanns något sätt att hinna ikapp dem eftersom de redan hade minst en halvdags försprång. Melobin menade att det då knappast fanns något hopp för de sjuka men pekade ändå ut platsen på en detaljerad karta över ön som man fann i ett av garnisonens arbetsrum. Därefter slet Hæjmir med sig Melobin och tillsammans med de Dyrgil och Abenazer begav man sig till Praanz da Kaelve i fånglägret för att även låta honom lyssna till Melobins berättelse.
Sällskapet knackade på och steg in i Da Kaelve´s barack. Förvånade såg de hur spelemannen Moska från Junker Hildurs var på besök och just avslutade en hetsig diskussion med da Kaelve. De båda såg smått påkomna ut och Da Kaelve förklarade kortfattat hur Moska var den spion som han bl.a. använt sig av för att hålla ett öga på Malek Mangus sedan han släpptes från förhöret. Hæjmir tvingade Melobin att upprepa sin berättelse om shaguliterna och deras gärningar för de till synes chockade Da Kaelve varpå denne fyllde i med att Moska spårat Malek Mangus till en bostad på södra stadsberget som han i största hemlighet arrenderat av handelshuset Shakello. Hæjmir rekryterade genast en ny trupp soldater och begav sig mot Villa Solstunden som Malek Mangus hemliga bostad tydligen brukade kallades av ortsbefolkningen. Da Kaelve lovade att undertiden se över möjligheterna att avvara trupper till ett väpnat uppdrag mot shaguliterna i Järntornet.
Efter att ha konstaterat porten på Villa Solstunden som låst lät Hæjmir några soldater bearbeta dörrens låsanordning på liknande sätt som skett i sjukstugan. Några soldater ur den medhavda truppen posterades för säkerhets skull ut på husets baksida i hopp om att förhindra eventuell flykt. Övriga soldater lät man storma in i den till synes övergivna bottenvåningen medan Melobin hade blivit lovad att vänta ute på gatan eftersom han var vettskrämd för att behöva konfrontera shaguliten. När övre planet säkrats, av samma soldater med Hæjmir och Dyrgil i täten, fann man i ett rum en stinkande, grön och hårlös gestalt sittandes på en bönematta i det klara solljuset som sken in genom en öppning i taket. Varelsens ansikte var fritt från mänsliga drag och med hål istället för mun, öron och näsa. Det såg nästan ut som om den gröna kroppen drog näring direkt ur solljuset likt en växt. På ett litet bord närmast dörren låg ett noggrant vikt klädbylte krönt av en vit benmask som talade för att varelsen på mattan var den eftersökte Malek Mangus.
Med långsamma (nästan graciösa om situationen varit annorlunda) rörelser vände sig varelsen mot dem och återfick långsamt talförmågan och påpekade att han hoppades att de hade mer att komma med än förra gången eftersom deras intrång annars skulle stå dem dyrt.
Hela situationen kändes högst otrevlig och Hæjmir beordrade därför en soldat att överlämna klädbyltet till Malek Mangus varpå en rörstump föll ur byltet och landade på trägolvet. Hæjmir tog upp rörstumpen som var av valbrosk och konstaterade att instrumentet ofta brukades i fånglägret för att pressa zombinet ner i stupen på bråkiga fångar. Rörstumpen stank dessutom fränt från just preparatet vilket fick Hæjmir att genast vända sig till Malek Mangus.
”Vart är de bortförda? I Järntornet? Ta oss genast dit” röt han, men shaguliten stod bara stilla och betraktade honom innan han spydigt sade ”Jag svarar inte inför er och fruktar inte heller ert förhör. Jag är framtiden och det är NI som kommer svara inför mig, inte tvärtom. Detta spel är bara något jag tillfälligt har valt att acceptera.”
Hæjmir blev svart i blicken och flög fram mot shaguliten som om han mist sin tidigare rädsla för dem. Hans knytnäve träffade benmasken med sådan kraft att den flög i golvet och blottade Malek Mangus vidriga gröna anlete ännu en gång. Utan att visa minsta smärta svarade shaguliten ”Ni kan döda mig om ni vill men jag har inget att säga och har heller inga förhoppningar om att en enkel man som er själv skall kunna dela shaguliternas vision”.
”Vision!” Skrek Hæjmir. Ni mördar ju oskyldiga människor från sjukstugan i ert Järntorn. Jag och mina män kommer inom kort att bege oss dit för att jämna byggnaden med marken. Shaguliten tystnade en sekund och begrundade situationen. ”Lyssna nu på mig! Det hela är ett enkelt missförstånd! Kanske har vi shaguliter offrat några sjuka till förmån för mänskligheten men ni är ju själv svärdsman. Är inte krig samma upoffring för att vinna något högre?”
Dyrgil som lyssnat till parternas konversation tappade nu tålamodet och lät yxan tala. Med ett välriktat hugg i buken sänkte han shaguliten vars gröna blod nu strömmade över golvet. Det fortsatta anfallet stoppades retsamt nog av den trakoriske underofficeren Culpa som var en del av truppen och menade att fången måste föras till storhirden och låta honom besluta om en eventuell avrättning. Dyrgil stoppade morrande undan sin yxa samtidigt som Culpa beordrade några soldater att eskortera ut den ännu blödande men oberörde Malek Mangus efter det att denne återfått och tillrättalagt sin benmask.
Dagen hade nästan nått sin mitt när sällskapet återvände ut på gatan. Malek Mangus kände genast igen den ängslige Melobin och insåg genast att denne hade med avslöjandet gällande shaguliterna att göra. ”Så ni lyssnar till en förrädare” väste Malek Mangus åt Hæjmir. ”Den gode Melobin har ju själv varit delaktig i våra experiment”.
Shagulitens beskyllning påkallade ytterligare rädsla hos Kmordadruiden som i fullständig panik gjorde ett försök att fly. Abenazer som snabbast läste av situationen tog tag i Melobin och när denne försökte slita sig loss golvades han av munkens obeväpnade stridskonst. Fastlåst i ett av munkens stadigare grepp kom nu ännu en bekännelse där Melobin berättade hur han tidigt blev föräldralös och lurades in i shaguliternas ondska av Malek Mangus. Melobin berättade också hur han genom besöket i Järntornet för första gången fått lära shaguliternas sanna syften och därefter valt att fly från dem. Eftersom han inte hade några ägodelar eller andra medel för att lämna ön valde han istället att fly ut i vildmarken där han av en händelse råkat på två kmordadruider som tog honom med sig till sitt kloster på berget Biletand.
Så fort Malek Mangus kommit utom synhåll för Melobin lugnade han ner sig något men när Hæjmir sade åt honom att man behövde honom som guide till Järntornet så skakade han bara på huvudet. ”Nej! Nej! Aldrig dit igen. Vi kommer alla få ångra ett sådant besök”. De bortförda har med högsta säkerhet redan fallit offer för plågsamma experiment och risken är överhängande att samma öde isåfall kommer drabba oss. Hæjmir hade sedan länge slutat lyssna och var fast bestämd om planen på att frita de bortförda och slakta shaguliterna.
Tillbaka med Malek Mangus i fånglägret beordrade Praanz da Kaelve att fången skulle sättas under hård bevakning ute på rikets galbalon som låg förtöjd i viken. Kanske hade storhirden insett riskerna med att ha en så pass farlig fånge i staden vid ett stundande anfall och ansåg det bättre att sätta honom i säkert förvar. På Hæjmirs begäran om att avvara en trupp till Järntornet hade da Kaelve bestämt att inga soldater gick att undvara. Hæjmir menade att han isåfall ville ta med de män som han skänkt staden men Da Kaelve påminde honom genast om den bindande ed han svurit för Shamash-prästen Abenazer. Han accepterade dock att Hæjmir och hans närmaste män Dyrgil, Hildur samt frihetskämpen Gilfred gav sig av tillsammans med Melobin som vägvisare och självklart sanningsprästen Abenazer.
Förgrymmad över Da Kaelves beslut begav sig Hæjmir med de övriga i släptåg till Hildur för att berätta nyheterna. När värdshusvärden fått höra talas om att shaguliterna försvunnit med de sjuka till Järntornet så minns han plötsligt hur en onykter dvärg en gång berättade hur dennes far och faderns kamrater blivit lejda av shaguliterna för något slags arbete uppe i norr. Redan innan byggnaden var klar hade dvärgarna ångrat sitt arbete och hade därför byggt en mekanism som kunde förstöra byggnaden. Ritningen hade man i säkert förvar på sitt kontor vid kvicksilvergruvan. En våldsam diskussion uppstod mellan Hæjmir som ville hämta ritningarna och övriga som menade att Da Kaelve och Trodax båda förklarat att det var strängt förbjudet att närma sig gruvan. Som så många gånger förr vann Hæjmir tillslut gehör för sin plan och sällskapet begav sig med släde och karsonoxe söderut mot den förbjudna kvicksilvergruvan.
Efter många timmars slädfärd söderut hade det hunnit bli mörkt. Den stjärnklara natthimlen gav nästan ett harmoniskt intryck när fjorden till sist nådde ut till havet. Isande kalla vindar slog emot släden precis när man rundade en bergskam där månskenet avslöjade konturerna av den ödelagda gamla kvicksilvergruvan längre fram på vägen. Nedanför färdvägen såg man vågorna slå ilsket mot klipporna men också en liten brygga där en segelbåt låg förtöjd. Ett hundratal meter från gruvmynningen stod en murad halvcylinder direkt mot klippan. En smal trappa ledde upp till en järnbeslagen dörr som hade sällskap av ett gallerförsett fönster. När man kom närmare såg man även hur byggnaden var svart av sot och att dörren var bestyckad med ett massivt dvärglås.
Ännu en gång hamnade Hæjmir i dispyt med Abenazer som var ytterst kluven över om uppdraget att följa Hæjmir på Da Kaelves order innefattade att bryta mot samma mans förbud gällande gruvan. Han menade dessutom att man inte hade en aning om vart nyckeln till byggnaden fanns om den överhuvudtaget fanns att få tag på.
Hæjmir skulle just svara honom när han på håll fick syn på den ljuskula som Trodax använde för att förflytta sig. Kulan var just i färd med att lämna ett utkikstorn några hundra meter längre ner på vägen förbi gruvöppningen. Inom kort kom Hæjmir fram med en plan där man med hjälp av karsonoxen skulle klättra förbi grottöppningen och ner till vakttornet som Trodax just lämnat. Eftersom man redan låtit sig övertalas av Hæjmir till att följa med till gruvan så kändes det rätt meningslöst att stoppa planerna nu och med Hæjmir själv vid tyglarna lät man oxen dra släden över klippkanten och i skydd av mörkret bort mot vakttornet där man i sista sekunden lyckades undvika uppmärksamhet från vakten på tornets krön.
Melobin som menade att han från sin tid som tiggare plockat upp en del användbara färdigheter begav sig smygande in i vakttornet för att leta efter en nyckel som kunde passa i dvärglåset. Efter några minuter återkom han och berättade hur han funnit en möjlig nyckel i den bortreste Trodax sovgemak. Han kunde också meddela att tornet beboddes av fem vakter men att alla utom vaktposten på krönet låg och sov.
Efter att med oxens hjälp återvänt till byggnaden med dvärglåset och oljat dörren noga låste man slutligen upp dörren. Innanför fann man ett rum fyllt av förkolnade trämöbler och pappersaska över golvet. I askan hittade man tre brända dvärgskelett och en mängd spridda mynt som Hæjmir snabbt lade beslag på. Genom en dörr tog man sig vidare ner för en trappa som slutade i en korridor med två dörrar. Innanför den första dörren fann man en gravkammare med krematorium. Två statyer i rummets centrum stöttade taket med sina händer och på en stenlucka kunde Dyrgil läsa texten ”lågan leder vägen” varpå han tände upp eldstaden som var placerad under statyerna. Melobin hade undertiden bestämt sig för att utforska den andra dörren och fann där ett arkiv där han dels fann de eftersökta ritningarna över Järntornet men också en bok med lagerhållning som talade för att 12 tunnor renat kvicksilver fanns nere i gruvan och att försäljningspriset för dessa var 50 guldtrakiner litern.
Melobin skulle just återvända till resten av gruppen som fortfarande befann sig i gravkammaren när han hörde stöveltramp på övervåningen. ”I trakoriska rikets namn: Tillkännage er!” ljöd Trodax skarpa stämma och av ljudet att döma så var männen på övervåningen snart halvvägs nerför trappan. Melobin rusade tillbaka in i gravkammaren
och meddelade att Trodax och hans soldater var på väg. Hæjmir slet sitt svärd och gjorde sig redo för strid samtidigt som männen på utsidan började slita i handtaget. Till sin förvåning märkte nu alla att rummet, pågrund av eldens effekt på statyerna, hade börjat luta och att dörren in i gravkammaren därmed inte längre gick att öppna. Istället kunde man skymta en lönnpassage under det lutande golvet som enligt Dyrgil antagligen var tänkt som en flyktväg för gruvans dvärgar vid eventuella faror. Just denna natt utnyttjades flyktvägen istället av sällskapet som med Dyrgil i spetsen tätt följd av Hildur med fackla lämnade gravkammaren med den gapande Trodax på andra sidan av den blockerade dörren.
Melobin berättade under vandringen i klippgången om ritningarna han funnit och om de dyrbara tunnorna som tydligen skulle finnas i gruvan just som man nådde fram till en stendörr på vilken det stod ristat ”gå i jordens mörker”. Dörren var olåst och i rummet bakom möttes man av ett underbart blåviolett sken från kristaller i väggarna. Hæjmir märkte snabbt hur ljuset stack otäckt i ögonen och alla utom Melobin och Abenazer valde därför att blunda när de passerade genom rummet. Redan i nästa rum märkte de båda hur synen gradvis försvann och en stund senare var männen fullständigt blinda. Rummet man trätt in i var ännu en gravkammare där målningar på väggarna beskrev vad som hänt de avlidna. En öppning ledde ut i en större grottsal där en svartalfshona låg på knä och tillbad en tillyxad drakskulptur. När hon fick syn på männen rusade hon bort i mörkret varpå Dyrgil slet fram sin yxa och tog upp jakten. En stund senare återvände Dyrgil och förklarade hur han tagit kol på både svartalfshonan och en annan svartalf som han stött på längs vägen. Tillsammans med Hæjmir begav han sig iväg ut i mörkret med förmaningar från Abenazer och Melobin som fortfarande var blinda men som ändå bevakades av Hildur och Gilfred.
I en av gångarna märkte Hæjmir och Dyrgil avv någon hängt ett smutsigt säckvävsdraperi. I stanken bakom draperiet fann man en urgammal svartalfshona med ett hästkranium över huvudet. Honan gav ett patetiskt och malätet intryck men detta stoppade inte den våldsamme Dyrgil som ansåg allt svartfolk ondskefullt och i nästa stund låg den gamla svartalfshonan dräpt i sitt eget blod.
Hæjmir som var på ett retfullt humör smög fram och andades den blinde Melobin tungt i örat vilket ledde till att den kniv den blinde hittat i Trodax vakttorn skar luften när han högg i blindo för att försvara sig mot det okända. Efter en stunds skratt och ilska lämnades de blinda ensamma då de övriga med dragna vapen begav sig till den sista outforskade grottan där fem oförberedda svartalfer slaktades brutalt utan chans till försvar och man återvände därefter till de blinda vännerna i grottsalen där det bestämdes att slå läger över natten.
Da Kaelve presenterade mannen som Trodax Drakvaktaren och förklarade att dennes uppgift var att hålla draken under uppsikt. Trodax, som glodde smått ogillande på den brokiga skaran tillade kort att området belagts med tillträdesförbud eftersom det sista man önskade i dessa kristider var en ilsken och hämndlysten drake på halsen. Kort därpå ursäktade sig mannen men istället för att hasta iväg förvandlade han sig till en sprakande ljuskula som satte iväg över hustaken i riktning söderut.
Da Kaelve vände sig åter till gruppen och gratulerade Hæjmir till ihopsamlandet av de marjuriska stridsmännen. Han beordrade genast att männen skulle sättas i träning hos de trakoriska yrkessoldaterna för att på bästa sätt kunna möta de odödas anfall.
Hæjmir hade precis hunnit fråga efter sin son Ulvric och fått svaret att Da Kaelve skulle sätta en soldat på att leta upp pojken när Miglod Hamre - en av garnisonens officerer steg in och meddelade att kmordadruiden som man funnit i vildmarken nu hade återfått medvetandet. Da Kaelve förklarade att han själv var tvungen att ge sig av till Nin Hallaska i fånglägret men att de övriga gärna fick stanna och förhöra druiden om vad som hänt hans klostersyskon.
I ett gallerförsett sovrum fann man den omtalade druiden från Kmordas kloster. Ynglingen hade ett vackert och förtroendegivande ansikte med blå ögon och lockligt blont hår. Den senaste tidens sömnlöshet hade dock fårat hans ansikte och skäggstubb hade börjat växa på de smilgropade kinderna.
”Vad vill ni mig?” frågade den darrige druiden med märkbart oro i rösten. ”Här är det jag som ställer frågorna” svarade Hæjmir barskt. ”Vem är du och vad har hänt de andra kmordadruiderna? Mannen som fortfarande satt i sovlådan snyftade till som om Hæjmir just påmint honom om något fruktansvärt och föll strax därpå i hejdlös gråt. Hæjmir och de andra i sällskapet var just på väg att lämna den nedbrutne druiden när han plötsligt utbrast ”det var shaguliterna! de djävulska männen dödade mina syskon i klostret! ”. Hæjmir stannade upp och vände sig om. ”Shaguliterna säger du? Är detta ett faktum eller bara en dåres svammel?”. Druiden slutade tillfälligt gråta och tittade upp med sina godhjärtade ögon ”Ni måste tro mig! Shaguliterna är onda och de vill se mig död! Allt är mitt fel och mina klostersyskon fick ta straffet för mina missgärningar”.
Hæjmir försökte lugna den hysteriske druiden men denne vägrade dricka av den spritplunta som bjöds. Dyrgil provade även att ge honom vatten från Kmorda´s heliga källa men inte heller detta ville han använda. Dyrgil öppnade slutligen behållaren med jordblod men fann till sin förvåning hur den tidigare röda vätskan hade förvandlats till gråsten.
Det knackade på dörren och en soldat meddelade att garnisonens smed sökte Hæjmir. Sällskapet lämnade därmed den neurotiske druiden och förflyttade sig till vapensmedjan där smeden berättade hur han hört att man letat efter Ulvric och att pojken under gårdagen varit hos honom i smedjan och lekt men hade av en olyckshändelse bränt sig på några halvfärdiga vapen. Smeden hade lämnat ner pojken till sjukstugan i Arhem för omplåstring men inte sett till honom sedan dess.
Hæjmir fick något galet i blicken. ”Sa du sjukstugan? Shaguliternas sjukstuga?” upprepade han. Utan att tacka smeden för informationen försvann Hæjmir iväg och kom strax tillbaka med en trupp på tiotalet soldater som i rask marsch tågade ner till sjukstugan, tätt följda av övriga i sällskapet utom Steinar som valt att vila upp sig i ett rum på garnisonen.
Efter hårt bultande på sjukstugans dörr utan några tecken på liv inifrån lät Hæjmir några soldater avlägsna stugans lås med en slägga. Dörren fotades därpå in och man möttes egendomligt nog av en igenbommad stugan där varken läkemän eller patienter syntes till. Hæjmir svor i högan sky över att shaguliterna lyckats fly fältet, hur de fört med sig hans egen son och hur deras blod skulle flyta. Dyrgil och Abenazer hade undertiden börjat genomsöka byggnaden och fann, förutom det faktum att shaguliterna packat sina tillhörigheter i all hast, kvarglömda föremål i Malek Mangus arbetsbänk.
Dyrgil kunde med stort obehag bekräfta att detta var De dödas ljus från kmordaklostret som han själv använt för att stiga ner i dödsriket Dimhall. Det andra föremålet var Dolken Demens som den försvunne Radagast burit med sig sedan de återfunnit föremålet på Mäster Frostmånes skrivbord i HOXOH. Dyrgil drog den slumrande Demens ur sin skida varpå skaftet vaknade till liv och började fäkta i luften och pipa om hur Radagast blivit bortförd. Tydligen hade Malek Mangus lurat med sig Radagast till utkanten av staden. Radagast hade då blivit misstänksam och släppt ner Demens i en snödriva och hoppades att hans vänner på så sätt skulle finna dolken och hans budskap. Malek Mangus hade observerat Radagasts försök att lämna ifrån sig dolken och i nästa stund beordrat sina män att tvinga ner Radagast på knä och hälla i honom en segflytande vätska som då gjort honom viljelös. Minuterna senare hade en mörk suddig skugga fallit över prästen och slukat honom varpå varelsen flugit norrut.
Demens hade legat blixtstilla när Malek Mangus lyft upp honom som därmed inte märkt att kniven levde men fascinerades av skaftets detaljrikedom och behöll därför Demens i en låda på sin arbetsbänk fram till dess att sällskapet nu befriat honom.
Hæjmir fick pånytt ett vansinnesutbrott över att Shaguliterna nu gjort sig skyldiga till både bortförandet av Ulvric och Radagast. Rasande gav han order om att återvända till garnisonen. Den vilsne druiden hade precis somnat igen när dörren for upp med en smäll och Hæjmir dundrade in, slet upp den yrvakne och tryckte upp honom mot väggen. ”NU BERÄTTAR DU ALLT DU VET OCH VART SHAGULITERNA HÅLLER TILL!” skrek han varpå det lilla lugn som druiden hunnit bygga upp pånytt rasade samman. Stortjutande förklarade ynglingen återigen hur shaguliterna skulle mörda honom eftersom han visste för mycket. Hæjmir tvingade i honom några klunkar starksprit varpå druiden tillfälligt lugnade sig och lyckades under den tiden berätta att hans namn var Melobin och hur shaguliten Malek Mangus en gång i tiden lurat honom att ansluta sig till sekten. Vid ett tillfälle hade Malek Mangus tagit honom med sig till ondskans boning - sektens högkvarter Järntornet som var uppfört i en vulkankrater i de nordliga Dymramassivet. Där hade han tvingats närvara vid vedervärdiga mänskliga experiment, vivisektion av försvarslösa män och kvinnor och utstuderade lemlästningar av de sjukaste slag.
Hæjmir kände vanmakten falla över honom när han insåg att dessa ondskans hantlangare högst troligt var på väg till Järntornet för att fortsätta experimenten på hans son och de andra sjuka samt att det inte fanns något sätt att hinna ikapp dem eftersom de redan hade minst en halvdags försprång. Melobin menade att det då knappast fanns något hopp för de sjuka men pekade ändå ut platsen på en detaljerad karta över ön som man fann i ett av garnisonens arbetsrum. Därefter slet Hæjmir med sig Melobin och tillsammans med de Dyrgil och Abenazer begav man sig till Praanz da Kaelve i fånglägret för att även låta honom lyssna till Melobins berättelse.
Sällskapet knackade på och steg in i Da Kaelve´s barack. Förvånade såg de hur spelemannen Moska från Junker Hildurs var på besök och just avslutade en hetsig diskussion med da Kaelve. De båda såg smått påkomna ut och Da Kaelve förklarade kortfattat hur Moska var den spion som han bl.a. använt sig av för att hålla ett öga på Malek Mangus sedan han släpptes från förhöret. Hæjmir tvingade Melobin att upprepa sin berättelse om shaguliterna och deras gärningar för de till synes chockade Da Kaelve varpå denne fyllde i med att Moska spårat Malek Mangus till en bostad på södra stadsberget som han i största hemlighet arrenderat av handelshuset Shakello. Hæjmir rekryterade genast en ny trupp soldater och begav sig mot Villa Solstunden som Malek Mangus hemliga bostad tydligen brukade kallades av ortsbefolkningen. Da Kaelve lovade att undertiden se över möjligheterna att avvara trupper till ett väpnat uppdrag mot shaguliterna i Järntornet.
Efter att ha konstaterat porten på Villa Solstunden som låst lät Hæjmir några soldater bearbeta dörrens låsanordning på liknande sätt som skett i sjukstugan. Några soldater ur den medhavda truppen posterades för säkerhets skull ut på husets baksida i hopp om att förhindra eventuell flykt. Övriga soldater lät man storma in i den till synes övergivna bottenvåningen medan Melobin hade blivit lovad att vänta ute på gatan eftersom han var vettskrämd för att behöva konfrontera shaguliten. När övre planet säkrats, av samma soldater med Hæjmir och Dyrgil i täten, fann man i ett rum en stinkande, grön och hårlös gestalt sittandes på en bönematta i det klara solljuset som sken in genom en öppning i taket. Varelsens ansikte var fritt från mänsliga drag och med hål istället för mun, öron och näsa. Det såg nästan ut som om den gröna kroppen drog näring direkt ur solljuset likt en växt. På ett litet bord närmast dörren låg ett noggrant vikt klädbylte krönt av en vit benmask som talade för att varelsen på mattan var den eftersökte Malek Mangus.
Med långsamma (nästan graciösa om situationen varit annorlunda) rörelser vände sig varelsen mot dem och återfick långsamt talförmågan och påpekade att han hoppades att de hade mer att komma med än förra gången eftersom deras intrång annars skulle stå dem dyrt.
Hela situationen kändes högst otrevlig och Hæjmir beordrade därför en soldat att överlämna klädbyltet till Malek Mangus varpå en rörstump föll ur byltet och landade på trägolvet. Hæjmir tog upp rörstumpen som var av valbrosk och konstaterade att instrumentet ofta brukades i fånglägret för att pressa zombinet ner i stupen på bråkiga fångar. Rörstumpen stank dessutom fränt från just preparatet vilket fick Hæjmir att genast vända sig till Malek Mangus.
”Vart är de bortförda? I Järntornet? Ta oss genast dit” röt han, men shaguliten stod bara stilla och betraktade honom innan han spydigt sade ”Jag svarar inte inför er och fruktar inte heller ert förhör. Jag är framtiden och det är NI som kommer svara inför mig, inte tvärtom. Detta spel är bara något jag tillfälligt har valt att acceptera.”
Hæjmir blev svart i blicken och flög fram mot shaguliten som om han mist sin tidigare rädsla för dem. Hans knytnäve träffade benmasken med sådan kraft att den flög i golvet och blottade Malek Mangus vidriga gröna anlete ännu en gång. Utan att visa minsta smärta svarade shaguliten ”Ni kan döda mig om ni vill men jag har inget att säga och har heller inga förhoppningar om att en enkel man som er själv skall kunna dela shaguliternas vision”.
”Vision!” Skrek Hæjmir. Ni mördar ju oskyldiga människor från sjukstugan i ert Järntorn. Jag och mina män kommer inom kort att bege oss dit för att jämna byggnaden med marken. Shaguliten tystnade en sekund och begrundade situationen. ”Lyssna nu på mig! Det hela är ett enkelt missförstånd! Kanske har vi shaguliter offrat några sjuka till förmån för mänskligheten men ni är ju själv svärdsman. Är inte krig samma upoffring för att vinna något högre?”
Dyrgil som lyssnat till parternas konversation tappade nu tålamodet och lät yxan tala. Med ett välriktat hugg i buken sänkte han shaguliten vars gröna blod nu strömmade över golvet. Det fortsatta anfallet stoppades retsamt nog av den trakoriske underofficeren Culpa som var en del av truppen och menade att fången måste föras till storhirden och låta honom besluta om en eventuell avrättning. Dyrgil stoppade morrande undan sin yxa samtidigt som Culpa beordrade några soldater att eskortera ut den ännu blödande men oberörde Malek Mangus efter det att denne återfått och tillrättalagt sin benmask.
Dagen hade nästan nått sin mitt när sällskapet återvände ut på gatan. Malek Mangus kände genast igen den ängslige Melobin och insåg genast att denne hade med avslöjandet gällande shaguliterna att göra. ”Så ni lyssnar till en förrädare” väste Malek Mangus åt Hæjmir. ”Den gode Melobin har ju själv varit delaktig i våra experiment”.
Shagulitens beskyllning påkallade ytterligare rädsla hos Kmordadruiden som i fullständig panik gjorde ett försök att fly. Abenazer som snabbast läste av situationen tog tag i Melobin och när denne försökte slita sig loss golvades han av munkens obeväpnade stridskonst. Fastlåst i ett av munkens stadigare grepp kom nu ännu en bekännelse där Melobin berättade hur han tidigt blev föräldralös och lurades in i shaguliternas ondska av Malek Mangus. Melobin berättade också hur han genom besöket i Järntornet för första gången fått lära shaguliternas sanna syften och därefter valt att fly från dem. Eftersom han inte hade några ägodelar eller andra medel för att lämna ön valde han istället att fly ut i vildmarken där han av en händelse råkat på två kmordadruider som tog honom med sig till sitt kloster på berget Biletand.
Så fort Malek Mangus kommit utom synhåll för Melobin lugnade han ner sig något men när Hæjmir sade åt honom att man behövde honom som guide till Järntornet så skakade han bara på huvudet. ”Nej! Nej! Aldrig dit igen. Vi kommer alla få ångra ett sådant besök”. De bortförda har med högsta säkerhet redan fallit offer för plågsamma experiment och risken är överhängande att samma öde isåfall kommer drabba oss. Hæjmir hade sedan länge slutat lyssna och var fast bestämd om planen på att frita de bortförda och slakta shaguliterna.
Tillbaka med Malek Mangus i fånglägret beordrade Praanz da Kaelve att fången skulle sättas under hård bevakning ute på rikets galbalon som låg förtöjd i viken. Kanske hade storhirden insett riskerna med att ha en så pass farlig fånge i staden vid ett stundande anfall och ansåg det bättre att sätta honom i säkert förvar. På Hæjmirs begäran om att avvara en trupp till Järntornet hade da Kaelve bestämt att inga soldater gick att undvara. Hæjmir menade att han isåfall ville ta med de män som han skänkt staden men Da Kaelve påminde honom genast om den bindande ed han svurit för Shamash-prästen Abenazer. Han accepterade dock att Hæjmir och hans närmaste män Dyrgil, Hildur samt frihetskämpen Gilfred gav sig av tillsammans med Melobin som vägvisare och självklart sanningsprästen Abenazer.
Förgrymmad över Da Kaelves beslut begav sig Hæjmir med de övriga i släptåg till Hildur för att berätta nyheterna. När värdshusvärden fått höra talas om att shaguliterna försvunnit med de sjuka till Järntornet så minns han plötsligt hur en onykter dvärg en gång berättade hur dennes far och faderns kamrater blivit lejda av shaguliterna för något slags arbete uppe i norr. Redan innan byggnaden var klar hade dvärgarna ångrat sitt arbete och hade därför byggt en mekanism som kunde förstöra byggnaden. Ritningen hade man i säkert förvar på sitt kontor vid kvicksilvergruvan. En våldsam diskussion uppstod mellan Hæjmir som ville hämta ritningarna och övriga som menade att Da Kaelve och Trodax båda förklarat att det var strängt förbjudet att närma sig gruvan. Som så många gånger förr vann Hæjmir tillslut gehör för sin plan och sällskapet begav sig med släde och karsonoxe söderut mot den förbjudna kvicksilvergruvan.
Efter många timmars slädfärd söderut hade det hunnit bli mörkt. Den stjärnklara natthimlen gav nästan ett harmoniskt intryck när fjorden till sist nådde ut till havet. Isande kalla vindar slog emot släden precis när man rundade en bergskam där månskenet avslöjade konturerna av den ödelagda gamla kvicksilvergruvan längre fram på vägen. Nedanför färdvägen såg man vågorna slå ilsket mot klipporna men också en liten brygga där en segelbåt låg förtöjd. Ett hundratal meter från gruvmynningen stod en murad halvcylinder direkt mot klippan. En smal trappa ledde upp till en järnbeslagen dörr som hade sällskap av ett gallerförsett fönster. När man kom närmare såg man även hur byggnaden var svart av sot och att dörren var bestyckad med ett massivt dvärglås.
Ännu en gång hamnade Hæjmir i dispyt med Abenazer som var ytterst kluven över om uppdraget att följa Hæjmir på Da Kaelves order innefattade att bryta mot samma mans förbud gällande gruvan. Han menade dessutom att man inte hade en aning om vart nyckeln till byggnaden fanns om den överhuvudtaget fanns att få tag på.
Hæjmir skulle just svara honom när han på håll fick syn på den ljuskula som Trodax använde för att förflytta sig. Kulan var just i färd med att lämna ett utkikstorn några hundra meter längre ner på vägen förbi gruvöppningen. Inom kort kom Hæjmir fram med en plan där man med hjälp av karsonoxen skulle klättra förbi grottöppningen och ner till vakttornet som Trodax just lämnat. Eftersom man redan låtit sig övertalas av Hæjmir till att följa med till gruvan så kändes det rätt meningslöst att stoppa planerna nu och med Hæjmir själv vid tyglarna lät man oxen dra släden över klippkanten och i skydd av mörkret bort mot vakttornet där man i sista sekunden lyckades undvika uppmärksamhet från vakten på tornets krön.
Melobin som menade att han från sin tid som tiggare plockat upp en del användbara färdigheter begav sig smygande in i vakttornet för att leta efter en nyckel som kunde passa i dvärglåset. Efter några minuter återkom han och berättade hur han funnit en möjlig nyckel i den bortreste Trodax sovgemak. Han kunde också meddela att tornet beboddes av fem vakter men att alla utom vaktposten på krönet låg och sov.
Efter att med oxens hjälp återvänt till byggnaden med dvärglåset och oljat dörren noga låste man slutligen upp dörren. Innanför fann man ett rum fyllt av förkolnade trämöbler och pappersaska över golvet. I askan hittade man tre brända dvärgskelett och en mängd spridda mynt som Hæjmir snabbt lade beslag på. Genom en dörr tog man sig vidare ner för en trappa som slutade i en korridor med två dörrar. Innanför den första dörren fann man en gravkammare med krematorium. Två statyer i rummets centrum stöttade taket med sina händer och på en stenlucka kunde Dyrgil läsa texten ”lågan leder vägen” varpå han tände upp eldstaden som var placerad under statyerna. Melobin hade undertiden bestämt sig för att utforska den andra dörren och fann där ett arkiv där han dels fann de eftersökta ritningarna över Järntornet men också en bok med lagerhållning som talade för att 12 tunnor renat kvicksilver fanns nere i gruvan och att försäljningspriset för dessa var 50 guldtrakiner litern.
Melobin skulle just återvända till resten av gruppen som fortfarande befann sig i gravkammaren när han hörde stöveltramp på övervåningen. ”I trakoriska rikets namn: Tillkännage er!” ljöd Trodax skarpa stämma och av ljudet att döma så var männen på övervåningen snart halvvägs nerför trappan. Melobin rusade tillbaka in i gravkammaren
och meddelade att Trodax och hans soldater var på väg. Hæjmir slet sitt svärd och gjorde sig redo för strid samtidigt som männen på utsidan började slita i handtaget. Till sin förvåning märkte nu alla att rummet, pågrund av eldens effekt på statyerna, hade börjat luta och att dörren in i gravkammaren därmed inte längre gick att öppna. Istället kunde man skymta en lönnpassage under det lutande golvet som enligt Dyrgil antagligen var tänkt som en flyktväg för gruvans dvärgar vid eventuella faror. Just denna natt utnyttjades flyktvägen istället av sällskapet som med Dyrgil i spetsen tätt följd av Hildur med fackla lämnade gravkammaren med den gapande Trodax på andra sidan av den blockerade dörren.
Melobin berättade under vandringen i klippgången om ritningarna han funnit och om de dyrbara tunnorna som tydligen skulle finnas i gruvan just som man nådde fram till en stendörr på vilken det stod ristat ”gå i jordens mörker”. Dörren var olåst och i rummet bakom möttes man av ett underbart blåviolett sken från kristaller i väggarna. Hæjmir märkte snabbt hur ljuset stack otäckt i ögonen och alla utom Melobin och Abenazer valde därför att blunda när de passerade genom rummet. Redan i nästa rum märkte de båda hur synen gradvis försvann och en stund senare var männen fullständigt blinda. Rummet man trätt in i var ännu en gravkammare där målningar på väggarna beskrev vad som hänt de avlidna. En öppning ledde ut i en större grottsal där en svartalfshona låg på knä och tillbad en tillyxad drakskulptur. När hon fick syn på männen rusade hon bort i mörkret varpå Dyrgil slet fram sin yxa och tog upp jakten. En stund senare återvände Dyrgil och förklarade hur han tagit kol på både svartalfshonan och en annan svartalf som han stött på längs vägen. Tillsammans med Hæjmir begav han sig iväg ut i mörkret med förmaningar från Abenazer och Melobin som fortfarande var blinda men som ändå bevakades av Hildur och Gilfred.
I en av gångarna märkte Hæjmir och Dyrgil avv någon hängt ett smutsigt säckvävsdraperi. I stanken bakom draperiet fann man en urgammal svartalfshona med ett hästkranium över huvudet. Honan gav ett patetiskt och malätet intryck men detta stoppade inte den våldsamme Dyrgil som ansåg allt svartfolk ondskefullt och i nästa stund låg den gamla svartalfshonan dräpt i sitt eget blod.
Hæjmir som var på ett retfullt humör smög fram och andades den blinde Melobin tungt i örat vilket ledde till att den kniv den blinde hittat i Trodax vakttorn skar luften när han högg i blindo för att försvara sig mot det okända. Efter en stunds skratt och ilska lämnades de blinda ensamma då de övriga med dragna vapen begav sig till den sista outforskade grottan där fem oförberedda svartalfer slaktades brutalt utan chans till försvar och man återvände därefter till de blinda vännerna i grottsalen där det bestämdes att slå läger över natten.
En oväntad allians
Det hade hunnit bli mörkt när Hæjmir återvände till fångbaracken på den lilla holmen i svavelträsket. Ormtunga kunde berätta att Dyrgil blivit hämtad av några fångvaktare ungefär samtidigt som Hæjmir själv gått för att möta Selisia. Man anade att den stackars dvärgen just nu befann sig i en värld av smärta eftersom lägrets förhörsman visste mycket väl hur man fick de tystlåtna att sjunga ut i både smärta och sanningar. Ormtunga kunde också stärka misstankarna om att galningen som muckat gräl kvällen innan varit ett trick från Abrelax för att komma åt Hæjmir eftersom det ryktades att slavdrivaren tillfälligt hade benådat dåren från isoleringen i just detta syfte.
Det fanns för tillfället inte mycket att göra, så Hæjmir satte sig i ett hörn och knaprade på kvällens portion av torr brödbit. Robur kom och satte sig bredvid och frågade vad som hänt inne hos ”doktorn” eftersom Hæjmir fortfarande såg relativt välmående ut. Han berättade också att han och Gistacki fått misstankar om att någon av fångarna i hemlighet övervakade de övriga på order av lägrets fångvaktare.
Hæjmir hann inte fundera mer över detta då dörren vräktes upp och några män i vaktstyrkan stövlade in och i nästa sekund släpades han över till en barack på den större holmen där en uniformsklädd man stod och väntade tillsammans med en väderbiten äldre man i grå ylledräkt.
Mannen i uniform tog till orda: ”Jag vet inte om vi träffats tidigare. Mitt namn är Praanz da Kaelve, Arhems tillförordnade storhird i det trakoriska rikets tjänst. Ni behöver inte göra er besvär med en presentation eftersom jag redan vet vem ni är. Hæjmir da Ollach, son till den marjuriske rådherren Guzier da Ollach och den man som mina källor uppger är ledare av de marjuriska rebellerna”.
Hæjmir gjorde sitt bästa för att låta oförstående men Da Kaelve visade sig säker på sin sak och fortsatte: ”Mina källor är högst tillförlitliga samt består både i iakttagelser från mina spioner och i uppgifter från er vän som nyss givit vika för era gemensamma förehavanden. Jag kanske förresten skall tillägga att er vän Selisia da Melse tydligen riskerat sin säkerhet för ert välbefinnande vilket för mig ses egendomligt om än chockerande för en trakorisk adelskvinna i hennes ställning. Ni bör vara medveten om att hon för sin olovliga vistelse i kolonins fångläger satts i husarrest på garnisonen”.
”Låt mig nu komma till saken. Vi har hamnat i en situation där ett annalkande hot gjort att båda sidors intressen gällande öns styre måste tvingas åt sidan. Medan vi talar tågar från sumpmarkerna i nordväst en ansenlig trupp odöda i riktning mot Arhem. Denna fiende bör ses som gemensam och mångfaldigt viktigare än det groll som upplevs mellan trakorier och marjurer. Jag tror vi båda är överens om att staden måste räddas till varje pris och jag är därför beredd att hitta en diplomatisk kompromiss på våra inbördes stridigheter. Detta innebär också att hela ärendet gällande frihetsrörelsen fallit i ett annat ljus och att de straff som utdömts för er riksfientliga verksamhet genast benådas mot villkoret att er rörelse stödjer stadens försvar. Detsamma gäller alla anklagelser mot er vän Selisia da Melse”.
Hæjmir funderade en stund och lät därefter försiktigt en halvsanning göra gällande att han själv inte var den ledare som Da Kaelve talade om men att han med sitt kontaktnät kunde nå fram med budskapet och förhoppningsvis få frihetsrörelsen att lyssna till erbjudandet. Gällande Da Kaelves kompromiss bestämde man tillsammans att ett dokument skulle utformas där marjurerna tillskrevs samma rättigheter som trakorierna och att de båda folken skulle betraktas lika inför lagen. Svaveltillgångarna skulle dock fortsätta att tillfalla ockupationsmakten.
Samtalet avbröts plötsligt av en blek Nin Hallaska som stormade in för att meddela att de odöda hade siktats nära fånglägret. Da Kaelve vände sig om till Hæjmir och räckte honom ett svärd. ”Kan jag räkna med Er?” frågade han allvarsamt och fick en nick till svar samtidigt som Hæjmir greppade svärdet och alla utom den äldre mannen begav sig ut ur baracken till den plats där de odöda siktats.
Nere vid träskpråmarna hade en klunga fångvaktare samlats och såg skräckslagna hur kroppen från den ihjälskjutne fången på dagarna före nu hade rest sig ur träsket och sakta rörde sig mot dem. Utan att lägga märke till fler odöda gav Praanz order till några vakter som motvilligt gav sig ut och nedgjorde den återväckta kroppen. Hæjmir anade direkt att den odöde inte var kopplad till de trupper som tågade mot staden men avslöjade inget om denna tanke för någon.
De båda männen återvände nu till baracken och Da Kaelve förklarade de senaste veckornas händelser som börjat med att man jagat en vagnslast smuggelvapen ute i vildmarken men hur dessa kom undan. Vidare hade man stött på kvarlevorna från den döde Guster Svartskäkta inte långt från platsen och konstaterad att han bokstavligen blivit sliten i stycken av något okänd rovdjur. Man hade därpå sänt ett förband av rikets elitsoldater ”snapphanarna” till Kmordadruidernas kloster på berget Biletand för att se om smugglarna synts till där och fann då klostret öde och fyllt av blodspår. Något fruktansvärt måste hänt dessa druider och eventuellt kanske smugglarna hade något med saken att göra. På återvägen till Arhem hade snapphanarna funnit en av kmordas druider, irrandes omkring i den frusna vildmarken, svårt nedkyld och med blodiga kläder. Druiden var så illa medtagen att han ej gick att höra om de övriga druidernas öde och placerades därför i ett rum på garnisonen under sträng bevakning i väntan på att han återvände till fullt medvetande.
Därtill berättade Da Kaelve hur primus prokuratorn Gottard da Melse blivit offer för vad som antogs vara medlemmar ur den fruktade mördarsekten Rhabdo Rana – den strimmiga grodans syskonskap. Bevis för detta var det signum som mördarna brukade lämna hos sina måltavlor, en liten stengroda och som man också funnit vid kroppen. Hæjmir minns plötsligt hur han som liten hört talas om Rhabdo Rana i gamla sagor från ön Trinsmyra som både hans ätt och den ökända sekten härstammade ifrån. Dessa listiga mördare lyckades så gott som alltid nå sina tilltänkta offer vare sig de var enkla och omedvetna eller förvarnade, mäktiga män som skyddades av både murar och enorma vaktstyrkor.
Avslutningsvis redogjorde Da Kaelve för det brölande ljudet som kommit från samma område från vilket den odöda hären nu kom tågande, Arhems begravningsplats som man blivit tvungna att spärra av sedan benen från de döda fått liv och sist men inte minst den odöde konungens entré på värdshuset i staden som trots alla försök att behålla lugnet, nu skapat tumult bland invånarna.
Som ytterligare ett tecken på Hæjmirs ställningstagande presenterade nu Da Kaelve den äldre mannen som hela tiden stått tyst och betraktat männen. Abenazer, som mannen hette, var en kringvandrande präst i sanningsguden Shamashs tjänst och genom att svära en ed hos denne så skulle eventuella svek få drastiska konsekvenser. Hæjmir hade ryktesvägen hört talas om ön Stegos i söder som svek gudens löfte och sedan dess förmörkats. Ingen hade heller hört något från befolkningen eftersom farvattnet kring ön inte längre bar några farkoster. Tveksam lät sig Hæjmir slutligen övertalas varpå Abenazer fullgjorde ritualen och nickade åt Da Kaelve. Ett bud gick genast iväg till garnisonen om att frige Selisia samtidigt som några vakter hämtade den förvirrade Dyrgil och försåg både honom och Hæjmir med deras fråntagna utrustning.
Precis innan man skulle bege sig avbröt Praanz da Kaelve ännu en gång och ville höra berättas om de oegentligheter vid fånglägret som Selisia da Melse givit honom uppgifter om. Hæjmir förklarade i korta drag vad han sett utspela sig mellan den förklädde shaguliten och lägrets egen Rumperlak. Da Kaelve såg bekymrade ut och frågade om han verkligen var säker på att det var shaguliternas språkrör - Malek Mangus, som han iaktagit. ”Det kommer bli liv om vi ger oss på shaguliterna” grinade Da Kaelve och förklarade hur dessa fritänkare lyckats nästla sig in vid det trakoriska hovet vilket gjorde ärendet än mer besvärande. ”Låt mig undersöka saken närmare” sade han innan de tog farväl.
Lyckliga över att äntligen vara fria begav sig Hæjmir och Dyrgil med Abernazer i släptåg ut genom porten på fånglägret men inte förrän Hæjmir ropat ett hånfullt avsked till den snopne Abrelax. Da Kaelve hade propsat på att Abenazer skulle göra dem sällskap, om inte annat för att påminna Hæjmir om hans förplitelser, vilket också skedde trots visst missnöje från de båda frigivna. Just som den tidiga morgonsolen steg över glaciärisen stannade de tre männen utanför sjukstugan och insåg samtidigt att man varit vakna hela natten. Dyrgil knackade på för att få sina sår omplåstrade medan Hæjmir och Abenazer begav sig tillbaka till Junker Hildur i hopp om att stöta på de övriga i sällskapet.
Trots den tidiga morgonen var det full fart på värdshusets gäster. Hæjmir fick snabbt tag på Steinar och fick veta att Radagast hämtats upp för några dagar sedan av en shagulit i benmask som tydligen kallades Malek Mangus. Sedan dess hade han inte sett röken av honom men antog att han som vanligt spenderade sin tid i sjukstugan hos behövande. Dessutom hade patienterna som Radagast tagit om hand på värdshuset tillfrisknat och begett sig hemåt. Eftersom man lämnat Dyrgil på sjukstugan var Hæjmir säker på att han mött Radagast och redan meddelat honom om deras frigivning. Undertiden gick han för att leta upp Hildur och när de båda männen tillfälligt lyckats skaka av sig Abenazer och satt sig i ett avskiljt rum förklarade Hæjmir hur läget förändrats och hur konflikten nu stod mot odöda och inte trakorierna som man istället blivit tvungna att alliera sig med. Hildur tyckte hela historien lät befängd men efter att ha fått förklarat hur trakorierna inte verkade ligga bakom Ruriks försvinnande samt blivit påmind om den odöde kung Ottar som tidigare raserat hans värdshus i jakt på sina kungaklenoder så insåg han, precis som Hæjmir att detta kanske trots allt var den enda utvägen. Hæjmir hade just bett Hildur ordna med en transport till Bethra Zur när Selisia gjorde entré på värdshuset. Efter diverse ömhetsbetygelser förklarade Hæjmir kortfattat att hon skulle färdas med honom till den gamla dvärgstaden snarast varpå hon begav sig tillbaka till sitt hem på garnisonen för att packa det för en trakorisk adelskvinna mest nödvändiga.
Den trötte Hæjmir hann bara vila några timmar innan en grupp trakoriska soldater dök upp och meddelade att Praanz da Kaelve önskade tala med honom igen. Misstänksam över att åter eskorteras till fånglägret gav han Hildur i uppdrag att fortskrida med ursprungsplanen om han själv skulle bli uppbunden i tråkigheter. Han gav också Steinar i uppdrag att bege sig till sjukstugan för att hämta Dyrgil och Radagast.
Väl tillbaka i fånglägret hos Da Kaelve förklarade denne hur han nu hunnit undersöka ärendet närmare gällande Rumperlak och Malek Mangus. Rikets utsända i staden hade bekräftat att något skumt var i görningen mellan de två herrarna och han hade därför bestämt sig för att plocka in Rumperlak på förhör. Innan dess behövde han emellertid vara säker på att man verkligen talade om samme person och hade därför kallat på Hæjmir för att peka ut den misstänkte. Ute på gårdsplanen hade Nin Hallaska undertiden samlat lägrets anställda. Hæjmir hade inte sett Rumperlak den natt mötet med Malek Mangus ägde rum men kunde trots det koppla rösten till ansiktet på den man som Selisia kallat Rumperlak när de två träffats i fånglägret under gårdagen. Utan minsta tvekan pekade han på den kortväxte och bleke mannen med slappa köttiga kinder. Da Kaelve gjorde genast tecken till några soldater och röt: ”Grip Rumperlak! Det är en order!”.
Da Kaelve förde Rumperlak tillbaka till baracken där han tillsammans med Hæjmir och den passive och iakttagande Abenazer genomförde ett kort och skarpt förhör på den darrige och påkomne drogmakaren. Denne erkände nästan ögonblickligen hela affären och hur han sålt några tunnor Zombin till shaguliten. Han förklarade även kortfattat hur drogen, som även gick under namnet gallsörpa, användes för att göra fångarna i lägret viljelösa och likgiltiga.
Da Kaelve insåg att man nu var tvungna att handla och sände Hæjmir och Abenazer med en grupp soldater till sjukstugan för att leta rätt på shaguliten. Halvvägs till inrättningen möttes de av den småspringande Steinar som förde med sig budet att han träffat Dyrgil i sjukstugan men att Radagast inte gick att finna någonstans. Oroliga över vad som hänt deras vän begav man sig åter dit och informerades om att Malek Mangus tog emot besöket på sitt kontor. Hæjmir kände sig högst olustig att behöva vistas i sektfolkets lokaler men höll sig ändå lugn då man klev in för att möta den maskerade shaguliten som satt vid ett välstädat skrivbord.
På frågan vart deras försvunne vän Radagast tagit vägen fick de svaret att Malek Mangus tyvärr inte kände igen namnet eller beskrivningen av denne man och trots att man förklarade hur Radagast många gånger besökt och tjänstgjort i sjukstugan så kunde shaguliten inte dra sig till minnes att han mött honom. Hæjmir menade att man hade vittne på att Radagast blivit hämtad nere på värdshuset men även detta förnekade shaguliten. ”Om ni inte hade något mer på hjärtat så måste jag nog be er att gå nu” ursäktade sig Malek Mangus utan ett spår av medkänsla för besökarnas ärende.
Hæjmir blev förundrad över shagulitens kyliga attityd men fann sig snabbt och började istället förhöra sig om de tunnor zombin som olagligen inhandlats hos Rumperlak. Malek Mangus svarade inte på frågan utan hänvisade till att han endast diskuterade detta ärende med storhirden vilket ledde till att Hæjmir kom att utnyttja sin arresteringsorder på shaguliten.
Shaguliten reste sig från skrivbordet och förklarade att han skulle följa med frivilligt men påpekade också att det skulle straffa sig att motarbeta hans viktiga sysslor eftersom han i egenskap av sin roll som shaguliternas språkrör i Arhem stod under den trakoriska Kejsarinnan Heneguyas beskydd.
Efter att ha återvänt med Malek Mangus till baracken i fånglägret där även Praanz da Kaelve gjorde dem sällskap började man återigen förhöra shaguliten. Gällande den illegala handeln med Rumperlak förklarade Malek Mangus att han förutsatt att Herr Rumperlak, en man med förtroendepost inom rikets fångläger hade bättre moral än att sälja sådant som inte tillhörde honom och att han givetvis förutsatt att godset varit del av hans privata egendom. På frågan om vad shaguliten hade för användning av zombinet svarade han skarpt att shaguliterna använde preparatet i sin forskning men att han inte ville tråka ut någon med detaljer eftersom det varken var något som utomstående hade att göra med eller skulle förstå sig på.
När frågorna ännu en gång berörde den försvunne Radagast ilsknade shaguliten till och gjorde gällande att han redan besvarat dessa frågor. Han påpekade pånytt hur han varken kände igen namnet eller beskrivningen av Kafrilerprästen och ifrågasatte hur man kunde vara så säkra på att Radagast inte försvunnit av egen fri vilja. Förhöret avslutades kort därefter och eftersom man inte hade tillräckligt med bevis för att fängsla Malek Mangus släpptes han iväg. Utanför uppstod ett mindre gräl just som shaguliten lämnat baracken och när Hæjmir rusade ut fick han se hur Malek Mangus träffat på Rumperlak och spottat en grönaktig loska i ansiktet på den skvallrande drogmakaren. Han återvände därefter in igen och bestämde sig tillsammans med den bekymrade Da Kaelve för att sätta Malek Mangus under bevakning.
Hæjmir och Abenazer återvände därefter till värdshuset dit Dyrgil och Steinar nu återvänt. Snart dök även Selisia upp med sin packning och tillsammans med Hildur gav sig sällskapet iväg mot grottan där man gömt vapenlasten flera veckor tidigare. Efter att man lastat ombord det gömda godset på den numera trånga släden begav man sig till den närliggande byn Bethra Zur där de övriga rådherrarna hade samlats med sina stridsdugliga män. Samtidigt som vapnen delades ut till männen så samlade Hæjmir och Hildur de andra rådherrarna i en stuga där de förklarade det förändrade läget och hur Praanz da Kaelve lovat öns marjurer samma rättigheter som trakorierna mot deras stöd i det stundande angreppet mot Arhem. Förvånad märkte Hæjmir hur rådherrarna anslöt sig till saken utan någon ansträngande övertalning och han kunde inte inte låta bli att undra om det var i rädslan för att gå samma öde till mötes som den halshuggne rådherren från Muur.
Hæjmir gick därefter för att ta farväl av sin älskade Selisia som nu krävde en förklaring på vad som egentligen var i görningen. När han förklarade att Arhem väntade ett anfall från en armé av vandöda soldater greps hon av fasa och berättade hur hon inte insett att staden var i fara och hur hon tills vidare lämnat sin son hos tjänstefolket på garnisonen. Hæjmir bedrövades av nyheterna att hans Selisia fått barn med en annan man men blev i nästa stund lycklig av att höra hur barnet var hans eget och hade fötts något halvår efter att de skiljts åt men att hennes man Gottard låtit henne behålla barnet och för att undvika några pinsamheter gjort gällande att sonen som döptes till Ulvric var deras.
Hæjmir lovade att föra pojken i säkerhet och begav sig kort därefter iväg. I sällskap av den brokiga skaran av yrkeskrigare och bönder som tillsammans tidigare kallats för frihetskämpar tågade man nu mot Arhem och det ödestigna mötet med den odöda krigshären från Cruri.
Det fanns för tillfället inte mycket att göra, så Hæjmir satte sig i ett hörn och knaprade på kvällens portion av torr brödbit. Robur kom och satte sig bredvid och frågade vad som hänt inne hos ”doktorn” eftersom Hæjmir fortfarande såg relativt välmående ut. Han berättade också att han och Gistacki fått misstankar om att någon av fångarna i hemlighet övervakade de övriga på order av lägrets fångvaktare.
Hæjmir hann inte fundera mer över detta då dörren vräktes upp och några män i vaktstyrkan stövlade in och i nästa sekund släpades han över till en barack på den större holmen där en uniformsklädd man stod och väntade tillsammans med en väderbiten äldre man i grå ylledräkt.
Mannen i uniform tog till orda: ”Jag vet inte om vi träffats tidigare. Mitt namn är Praanz da Kaelve, Arhems tillförordnade storhird i det trakoriska rikets tjänst. Ni behöver inte göra er besvär med en presentation eftersom jag redan vet vem ni är. Hæjmir da Ollach, son till den marjuriske rådherren Guzier da Ollach och den man som mina källor uppger är ledare av de marjuriska rebellerna”.
Hæjmir gjorde sitt bästa för att låta oförstående men Da Kaelve visade sig säker på sin sak och fortsatte: ”Mina källor är högst tillförlitliga samt består både i iakttagelser från mina spioner och i uppgifter från er vän som nyss givit vika för era gemensamma förehavanden. Jag kanske förresten skall tillägga att er vän Selisia da Melse tydligen riskerat sin säkerhet för ert välbefinnande vilket för mig ses egendomligt om än chockerande för en trakorisk adelskvinna i hennes ställning. Ni bör vara medveten om att hon för sin olovliga vistelse i kolonins fångläger satts i husarrest på garnisonen”.
”Låt mig nu komma till saken. Vi har hamnat i en situation där ett annalkande hot gjort att båda sidors intressen gällande öns styre måste tvingas åt sidan. Medan vi talar tågar från sumpmarkerna i nordväst en ansenlig trupp odöda i riktning mot Arhem. Denna fiende bör ses som gemensam och mångfaldigt viktigare än det groll som upplevs mellan trakorier och marjurer. Jag tror vi båda är överens om att staden måste räddas till varje pris och jag är därför beredd att hitta en diplomatisk kompromiss på våra inbördes stridigheter. Detta innebär också att hela ärendet gällande frihetsrörelsen fallit i ett annat ljus och att de straff som utdömts för er riksfientliga verksamhet genast benådas mot villkoret att er rörelse stödjer stadens försvar. Detsamma gäller alla anklagelser mot er vän Selisia da Melse”.
Hæjmir funderade en stund och lät därefter försiktigt en halvsanning göra gällande att han själv inte var den ledare som Da Kaelve talade om men att han med sitt kontaktnät kunde nå fram med budskapet och förhoppningsvis få frihetsrörelsen att lyssna till erbjudandet. Gällande Da Kaelves kompromiss bestämde man tillsammans att ett dokument skulle utformas där marjurerna tillskrevs samma rättigheter som trakorierna och att de båda folken skulle betraktas lika inför lagen. Svaveltillgångarna skulle dock fortsätta att tillfalla ockupationsmakten.
Samtalet avbröts plötsligt av en blek Nin Hallaska som stormade in för att meddela att de odöda hade siktats nära fånglägret. Da Kaelve vände sig om till Hæjmir och räckte honom ett svärd. ”Kan jag räkna med Er?” frågade han allvarsamt och fick en nick till svar samtidigt som Hæjmir greppade svärdet och alla utom den äldre mannen begav sig ut ur baracken till den plats där de odöda siktats.
Nere vid träskpråmarna hade en klunga fångvaktare samlats och såg skräckslagna hur kroppen från den ihjälskjutne fången på dagarna före nu hade rest sig ur träsket och sakta rörde sig mot dem. Utan att lägga märke till fler odöda gav Praanz order till några vakter som motvilligt gav sig ut och nedgjorde den återväckta kroppen. Hæjmir anade direkt att den odöde inte var kopplad till de trupper som tågade mot staden men avslöjade inget om denna tanke för någon.
De båda männen återvände nu till baracken och Da Kaelve förklarade de senaste veckornas händelser som börjat med att man jagat en vagnslast smuggelvapen ute i vildmarken men hur dessa kom undan. Vidare hade man stött på kvarlevorna från den döde Guster Svartskäkta inte långt från platsen och konstaterad att han bokstavligen blivit sliten i stycken av något okänd rovdjur. Man hade därpå sänt ett förband av rikets elitsoldater ”snapphanarna” till Kmordadruidernas kloster på berget Biletand för att se om smugglarna synts till där och fann då klostret öde och fyllt av blodspår. Något fruktansvärt måste hänt dessa druider och eventuellt kanske smugglarna hade något med saken att göra. På återvägen till Arhem hade snapphanarna funnit en av kmordas druider, irrandes omkring i den frusna vildmarken, svårt nedkyld och med blodiga kläder. Druiden var så illa medtagen att han ej gick att höra om de övriga druidernas öde och placerades därför i ett rum på garnisonen under sträng bevakning i väntan på att han återvände till fullt medvetande.
Därtill berättade Da Kaelve hur primus prokuratorn Gottard da Melse blivit offer för vad som antogs vara medlemmar ur den fruktade mördarsekten Rhabdo Rana – den strimmiga grodans syskonskap. Bevis för detta var det signum som mördarna brukade lämna hos sina måltavlor, en liten stengroda och som man också funnit vid kroppen. Hæjmir minns plötsligt hur han som liten hört talas om Rhabdo Rana i gamla sagor från ön Trinsmyra som både hans ätt och den ökända sekten härstammade ifrån. Dessa listiga mördare lyckades så gott som alltid nå sina tilltänkta offer vare sig de var enkla och omedvetna eller förvarnade, mäktiga män som skyddades av både murar och enorma vaktstyrkor.
Avslutningsvis redogjorde Da Kaelve för det brölande ljudet som kommit från samma område från vilket den odöda hären nu kom tågande, Arhems begravningsplats som man blivit tvungna att spärra av sedan benen från de döda fått liv och sist men inte minst den odöde konungens entré på värdshuset i staden som trots alla försök att behålla lugnet, nu skapat tumult bland invånarna.
Som ytterligare ett tecken på Hæjmirs ställningstagande presenterade nu Da Kaelve den äldre mannen som hela tiden stått tyst och betraktat männen. Abenazer, som mannen hette, var en kringvandrande präst i sanningsguden Shamashs tjänst och genom att svära en ed hos denne så skulle eventuella svek få drastiska konsekvenser. Hæjmir hade ryktesvägen hört talas om ön Stegos i söder som svek gudens löfte och sedan dess förmörkats. Ingen hade heller hört något från befolkningen eftersom farvattnet kring ön inte längre bar några farkoster. Tveksam lät sig Hæjmir slutligen övertalas varpå Abenazer fullgjorde ritualen och nickade åt Da Kaelve. Ett bud gick genast iväg till garnisonen om att frige Selisia samtidigt som några vakter hämtade den förvirrade Dyrgil och försåg både honom och Hæjmir med deras fråntagna utrustning.
Precis innan man skulle bege sig avbröt Praanz da Kaelve ännu en gång och ville höra berättas om de oegentligheter vid fånglägret som Selisia da Melse givit honom uppgifter om. Hæjmir förklarade i korta drag vad han sett utspela sig mellan den förklädde shaguliten och lägrets egen Rumperlak. Da Kaelve såg bekymrade ut och frågade om han verkligen var säker på att det var shaguliternas språkrör - Malek Mangus, som han iaktagit. ”Det kommer bli liv om vi ger oss på shaguliterna” grinade Da Kaelve och förklarade hur dessa fritänkare lyckats nästla sig in vid det trakoriska hovet vilket gjorde ärendet än mer besvärande. ”Låt mig undersöka saken närmare” sade han innan de tog farväl.
Lyckliga över att äntligen vara fria begav sig Hæjmir och Dyrgil med Abernazer i släptåg ut genom porten på fånglägret men inte förrän Hæjmir ropat ett hånfullt avsked till den snopne Abrelax. Da Kaelve hade propsat på att Abenazer skulle göra dem sällskap, om inte annat för att påminna Hæjmir om hans förplitelser, vilket också skedde trots visst missnöje från de båda frigivna. Just som den tidiga morgonsolen steg över glaciärisen stannade de tre männen utanför sjukstugan och insåg samtidigt att man varit vakna hela natten. Dyrgil knackade på för att få sina sår omplåstrade medan Hæjmir och Abenazer begav sig tillbaka till Junker Hildur i hopp om att stöta på de övriga i sällskapet.
Trots den tidiga morgonen var det full fart på värdshusets gäster. Hæjmir fick snabbt tag på Steinar och fick veta att Radagast hämtats upp för några dagar sedan av en shagulit i benmask som tydligen kallades Malek Mangus. Sedan dess hade han inte sett röken av honom men antog att han som vanligt spenderade sin tid i sjukstugan hos behövande. Dessutom hade patienterna som Radagast tagit om hand på värdshuset tillfrisknat och begett sig hemåt. Eftersom man lämnat Dyrgil på sjukstugan var Hæjmir säker på att han mött Radagast och redan meddelat honom om deras frigivning. Undertiden gick han för att leta upp Hildur och när de båda männen tillfälligt lyckats skaka av sig Abenazer och satt sig i ett avskiljt rum förklarade Hæjmir hur läget förändrats och hur konflikten nu stod mot odöda och inte trakorierna som man istället blivit tvungna att alliera sig med. Hildur tyckte hela historien lät befängd men efter att ha fått förklarat hur trakorierna inte verkade ligga bakom Ruriks försvinnande samt blivit påmind om den odöde kung Ottar som tidigare raserat hans värdshus i jakt på sina kungaklenoder så insåg han, precis som Hæjmir att detta kanske trots allt var den enda utvägen. Hæjmir hade just bett Hildur ordna med en transport till Bethra Zur när Selisia gjorde entré på värdshuset. Efter diverse ömhetsbetygelser förklarade Hæjmir kortfattat att hon skulle färdas med honom till den gamla dvärgstaden snarast varpå hon begav sig tillbaka till sitt hem på garnisonen för att packa det för en trakorisk adelskvinna mest nödvändiga.
Den trötte Hæjmir hann bara vila några timmar innan en grupp trakoriska soldater dök upp och meddelade att Praanz da Kaelve önskade tala med honom igen. Misstänksam över att åter eskorteras till fånglägret gav han Hildur i uppdrag att fortskrida med ursprungsplanen om han själv skulle bli uppbunden i tråkigheter. Han gav också Steinar i uppdrag att bege sig till sjukstugan för att hämta Dyrgil och Radagast.
Väl tillbaka i fånglägret hos Da Kaelve förklarade denne hur han nu hunnit undersöka ärendet närmare gällande Rumperlak och Malek Mangus. Rikets utsända i staden hade bekräftat att något skumt var i görningen mellan de två herrarna och han hade därför bestämt sig för att plocka in Rumperlak på förhör. Innan dess behövde han emellertid vara säker på att man verkligen talade om samme person och hade därför kallat på Hæjmir för att peka ut den misstänkte. Ute på gårdsplanen hade Nin Hallaska undertiden samlat lägrets anställda. Hæjmir hade inte sett Rumperlak den natt mötet med Malek Mangus ägde rum men kunde trots det koppla rösten till ansiktet på den man som Selisia kallat Rumperlak när de två träffats i fånglägret under gårdagen. Utan minsta tvekan pekade han på den kortväxte och bleke mannen med slappa köttiga kinder. Da Kaelve gjorde genast tecken till några soldater och röt: ”Grip Rumperlak! Det är en order!”.
Da Kaelve förde Rumperlak tillbaka till baracken där han tillsammans med Hæjmir och den passive och iakttagande Abenazer genomförde ett kort och skarpt förhör på den darrige och påkomne drogmakaren. Denne erkände nästan ögonblickligen hela affären och hur han sålt några tunnor Zombin till shaguliten. Han förklarade även kortfattat hur drogen, som även gick under namnet gallsörpa, användes för att göra fångarna i lägret viljelösa och likgiltiga.
Da Kaelve insåg att man nu var tvungna att handla och sände Hæjmir och Abenazer med en grupp soldater till sjukstugan för att leta rätt på shaguliten. Halvvägs till inrättningen möttes de av den småspringande Steinar som förde med sig budet att han träffat Dyrgil i sjukstugan men att Radagast inte gick att finna någonstans. Oroliga över vad som hänt deras vän begav man sig åter dit och informerades om att Malek Mangus tog emot besöket på sitt kontor. Hæjmir kände sig högst olustig att behöva vistas i sektfolkets lokaler men höll sig ändå lugn då man klev in för att möta den maskerade shaguliten som satt vid ett välstädat skrivbord.
På frågan vart deras försvunne vän Radagast tagit vägen fick de svaret att Malek Mangus tyvärr inte kände igen namnet eller beskrivningen av denne man och trots att man förklarade hur Radagast många gånger besökt och tjänstgjort i sjukstugan så kunde shaguliten inte dra sig till minnes att han mött honom. Hæjmir menade att man hade vittne på att Radagast blivit hämtad nere på värdshuset men även detta förnekade shaguliten. ”Om ni inte hade något mer på hjärtat så måste jag nog be er att gå nu” ursäktade sig Malek Mangus utan ett spår av medkänsla för besökarnas ärende.
Hæjmir blev förundrad över shagulitens kyliga attityd men fann sig snabbt och började istället förhöra sig om de tunnor zombin som olagligen inhandlats hos Rumperlak. Malek Mangus svarade inte på frågan utan hänvisade till att han endast diskuterade detta ärende med storhirden vilket ledde till att Hæjmir kom att utnyttja sin arresteringsorder på shaguliten.
Shaguliten reste sig från skrivbordet och förklarade att han skulle följa med frivilligt men påpekade också att det skulle straffa sig att motarbeta hans viktiga sysslor eftersom han i egenskap av sin roll som shaguliternas språkrör i Arhem stod under den trakoriska Kejsarinnan Heneguyas beskydd.
Efter att ha återvänt med Malek Mangus till baracken i fånglägret där även Praanz da Kaelve gjorde dem sällskap började man återigen förhöra shaguliten. Gällande den illegala handeln med Rumperlak förklarade Malek Mangus att han förutsatt att Herr Rumperlak, en man med förtroendepost inom rikets fångläger hade bättre moral än att sälja sådant som inte tillhörde honom och att han givetvis förutsatt att godset varit del av hans privata egendom. På frågan om vad shaguliten hade för användning av zombinet svarade han skarpt att shaguliterna använde preparatet i sin forskning men att han inte ville tråka ut någon med detaljer eftersom det varken var något som utomstående hade att göra med eller skulle förstå sig på.
När frågorna ännu en gång berörde den försvunne Radagast ilsknade shaguliten till och gjorde gällande att han redan besvarat dessa frågor. Han påpekade pånytt hur han varken kände igen namnet eller beskrivningen av Kafrilerprästen och ifrågasatte hur man kunde vara så säkra på att Radagast inte försvunnit av egen fri vilja. Förhöret avslutades kort därefter och eftersom man inte hade tillräckligt med bevis för att fängsla Malek Mangus släpptes han iväg. Utanför uppstod ett mindre gräl just som shaguliten lämnat baracken och när Hæjmir rusade ut fick han se hur Malek Mangus träffat på Rumperlak och spottat en grönaktig loska i ansiktet på den skvallrande drogmakaren. Han återvände därefter in igen och bestämde sig tillsammans med den bekymrade Da Kaelve för att sätta Malek Mangus under bevakning.
Hæjmir och Abenazer återvände därefter till värdshuset dit Dyrgil och Steinar nu återvänt. Snart dök även Selisia upp med sin packning och tillsammans med Hildur gav sig sällskapet iväg mot grottan där man gömt vapenlasten flera veckor tidigare. Efter att man lastat ombord det gömda godset på den numera trånga släden begav man sig till den närliggande byn Bethra Zur där de övriga rådherrarna hade samlats med sina stridsdugliga män. Samtidigt som vapnen delades ut till männen så samlade Hæjmir och Hildur de andra rådherrarna i en stuga där de förklarade det förändrade läget och hur Praanz da Kaelve lovat öns marjurer samma rättigheter som trakorierna mot deras stöd i det stundande angreppet mot Arhem. Förvånad märkte Hæjmir hur rådherrarna anslöt sig till saken utan någon ansträngande övertalning och han kunde inte inte låta bli att undra om det var i rädslan för att gå samma öde till mötes som den halshuggne rådherren från Muur.
Hæjmir gick därefter för att ta farväl av sin älskade Selisia som nu krävde en förklaring på vad som egentligen var i görningen. När han förklarade att Arhem väntade ett anfall från en armé av vandöda soldater greps hon av fasa och berättade hur hon inte insett att staden var i fara och hur hon tills vidare lämnat sin son hos tjänstefolket på garnisonen. Hæjmir bedrövades av nyheterna att hans Selisia fått barn med en annan man men blev i nästa stund lycklig av att höra hur barnet var hans eget och hade fötts något halvår efter att de skiljts åt men att hennes man Gottard låtit henne behålla barnet och för att undvika några pinsamheter gjort gällande att sonen som döptes till Ulvric var deras.
Hæjmir lovade att föra pojken i säkerhet och begav sig kort därefter iväg. I sällskap av den brokiga skaran av yrkeskrigare och bönder som tillsammans tidigare kallats för frihetskämpar tågade man nu mot Arhem och det ödestigna mötet med den odöda krigshären från Cruri.
